Jag vaknade tidigt i morse och började tänka på Joakim Ramstedt och hur han måste ha mått i förrgår då han skrev sitt avskedsbrev.
Jag vet hur det känns att tänka, som han gjorde eftersom jag själv gjorde det på 70-talet, när allt blev mig lite övermäktigt. Jag gjorde aldrig något självmordsförsök, fast jag tror att grannarna uppfattade det som så. Liksom att de trodde att min mamma hade tagit livet av sig i slutet på 60-talet, då hon dog av ett astmaanfall.
Själv fick jag hjälp den gången och då begrep jag, att livet är heligt och meningen med det är att leva det så gott vi kan. Jag tycker att den här aktiva dödshjälpsdebatten, som har gått fram och tillbaka under 2000-talet är helt åt helsike.
Jag har suttit en stor del av ett kalas och lyssnat på en professor emeritus, som lade ut texten om detta. Det sorgliga var att han själv var över 80 år och inte själv hade all den kroppsliga förmågan kvar. Och han predikade för aktiv dödshjälp.
Vi har ett konstigt samhälle i många sammanhang, men går omkring med skygglappar för ögonen och ser ofta inte hur märkligt vi bär oss åt.
Ett självmordsförsök är alltid ett rop på hjälp. Och det den människan behöver är all möjlig omtanke. Att få känna att det finns medmänniskor, som bryr sig. Att den människan ingår i en större gemenskap.
Joakim Ramstedt har själv skrivit om sin kamp på Newsmill.
Om ni har möjlighet så skänk honom pengar. Detta är en materiell del, som gör det lättare att fortsätta leva. Då slipper han komma tillbaka till samma punkt i livet, där han förut befann sig. Ge honom hopp inför det nya året.
Så klart man hjälper Joakim.
SvaraRaderaJag Nominerade George Pesor som årets medförälder hos föreningen saknade barn för hans arbete kring Internationella Kidnappningar.
Hoppas att det finns motsvarande insikt hos någon Svensk föräldra eller barnorganisation/myndighet som välkommnar allt det som Joakim arbetat fram och belyst tills nu då orken tog slut.
Han som har stridit för att alla utredningar skall göras skyndsamt och rättsäkert när det handlar om barn och föräldrar. Psykiska och fysiska övergrepp inom familjer. Han har utsatts för konstiga påhopp och påståenden under det enorma arbete han gjort för kärlekens skull.
Han borde få pris som årets medmänniska.
Leroy
Bra Leroy! Du är som alltid riddaren i skinande vitt och jag tycker du har helt rätt. Joakim kämpar inte bara för sig själv utan försöker göra något för andra också. Inte minst för alla barn, som inte träffar mer än en förälder.
SvaraRaderaDetta är ännu så nytt att inget medium riktigt har reagerat mer än bloggarna då. Jag hoppas verkligen att TV, radio och tidningar får upp ögonen för hur det går till. Kan man kanske hoppas på politiker också?