måndag 21 september 2009

Anonymitet på internet är skumt



Jag har i min sociologiska undersökning konstaterat att det finns många, som framstår som hederliga och ärliga i sin vardagsframtoning bortom internet och anonymiteten. De kan ha många olika yrken, som varierar mellan lärare, bibliotekarier, dagispersonal, fritidspersonal, kommunanställda, landstingsanställda och även i staten. Alltså de är många gånger offentliganställda.

På internet lever de ut sina skuggsidor och framstår som ett slags dr Jekyll och mr Hyde både män och kvinnor. De kan komma med de mest horribla påståenden under anonymitetens skydd bara för att se hur deras "offer" reagerar.

I värsta fall blir det sadistiskt och psykiskt abnormt, men de kan oftast byta sida och gå tillbaka till sin vardag, där de anlägger ett moraliskt högstående perspektiv och ofta framstår som mycket politiskt korrekta.

Uppenbarligen är deras inskränkta yttre liv inte tillräckligt spännande för dem, utan de tar tillfället att leva ut sin mörka skugga under anonymt beskydd. De förstår inte hur de annars ska göra.

Detta är i ett större sammanhang ett symptom på, att vårt samhälle har stelnat i former, som inte är adekvata längre och inte helt i linje med den tid vi lever i och inte heller passar den yngre generationen särskilt bra.

De som skulle vara förebilder för de unga kan alltså gå omkring med denna nattsida inom sig, som de inte vågar erkänna annat än anonymt. Men människor känner vad som finns inuti andra. Särskilt barn och ungdomar är känsliga för de dolda sidorna hos vuxna.

Det hela är symptom på att de flesta människor inte är särskilt utvecklade. Inte heller som vuxna. Vårt samhälle tillhandahåller inte längre modeller för inre tillväxt. Som vi kan konstatera en dag som i dag (budgeten) ligger all betoning på yttre sådan. Våra kyrkor och våra trosföreställningar ses för det mesta, som något förlegat, något som är övervunnet med civilisation och ratio.

Den skugga, som alltid växer sig stor i ett samhälle som vårt, utan kontakt med djupare inre rötter, består inte bara av negativa brister. Den kan ge sig till känna i förhastade och oöverlagda handlingar. De elaka orden blir sagda, felaktiga beslut fattade och följderna blir som de blir. Varken medvetet önskade eller avsedda.

Skuggan är också mottaglig för kollektiv smitta. I mycket högre grad än den medvetna personligheten. De andra i gruppen gör mörka och primitiva saker och den enskilde blir rädd att anses dum, om den inte gör likadant. I skvaller och förtal projiceras de egna tillkortakommandena.

Om denna mörka sida ska bli vän eller fiende till en enskild människa beror på den medvetna personligheten. Den blir absolut en fiende om den blir ignorerad eller oförstådd.

Det går oftast inte med medveten vilja att sätta stopp för skuggan. Det blir i så fall en oerhörd medveten ansträngning och skuggan tar sig nya uttryck någon annanstans. För det mesta är inte heller människan särskilt medveten om vad som pågår och då måste personen i fråga få något bokstavligen hårt i huvudet för att begripa.

Det går alltså inte intellektuellt och rationellt att komma till tals med någons skugga. Den rör sig på andra domäner.

Skuggan är en del av oss hela livet och fördjupas, när vi själva utvecklas, om vi inte har begripit vad själslig utveckling handlar om. Det är därför gamla människor ibland förefaller vara instängda i ett stenhårt mönster, som inte går att rubba.

Då har en överkonsolidering av jagmedvetandet gjort att kontakten med en inre levande medelpunkt i den människan har brutits.

Meningen med våra liv är att upprätthålla en balans mellan inre och yttre både på det personliga planet och också i stort på det kollektiva och samhälleliga området. Ett samhälle, som inte gör detta råkar ut för svårigheter.

Brotten ökar. Våldet ökar. Människors psykiska status försämras. Och mardrömmarna blir fler både på nätterna och dagarna. En influensa kan tyckas hota oss som samhälle, när det i själva verket kanske är en avledande manöver från vårt samhälles skuggsida.

När intellektuellt prat har ersatts av meningsfyllda skeenden, som tilldrar sig inuti människor, så betyder det för den enskilde en nyorientering i livet. För ett samhälle betyder det en ny inriktning på en bättre väg än förut. Och att fler människor känner att deras liv betyder något mer än att skaffa sig mat för dagen och leva så länge som möjligt.

Den tomhet och meningslöshet, som kan finnas i ett samhälle där det existerar fler individer och därmed massmänniskor än någonsin tidigare i historien, kan ersättas av ett inre dagligt äventyr, som aldrig tar slut och som också ger mängder av positiva avtryck i den yttre världen.

PS. (Tisdag morgon)I går bekräftades att också datorer inne hos partier på riksdagen används på ett liknande sätt. Nämligen genom att ändra nyhetsuppgifter på nätet om partier och nedsvärtning av kända personer. Detta faller in i det allmänna mönstret. Se Aschberg i TV8 i går kväll 21.00. DS



8 kommentarer:

  1. Har du någon teori om varför man upplever anonyma kommentarer som så extra obehagliga?

    Följande, t ex, som ju säkert jämfört med mycket annat är väldigt snällt:

    "IAMB
    Du förnekar dig aldrig att göra ditt bästa för att förlänga konflikter så länge du bara kan. Lite i Charlotte klass har du visat dig vara fast du är inte lika grov i språket gudskelov.

    den 19 september 2009 21:55"

    tyckte jag kändes mycket otrevlig.

    Varför är det så tror du?

    SvaraRadera
  2. Som anonym själv borde inte något alls beröra dig. Du vet ju att den som kommenterar dig inte vet något om dig. Inte egentligen. Om en anonym trots allt upplever obehag, som du säger dig ha gjort i det här fallet, så kan det bero på att du inte gillar Charlotte och inte vill bli jämförd med henne (fast henne känner du väl inte heller?).

    Eller att du tror eller tycker, att någon har hittat något hos dig som du inte själv vill se och att du alltså känner dig träffad i din riktiga person. Det kan också bero på motsatsen, att du vet att du själv inte alls är som det sägs här, men eftersom du är anonym kan du aldrig bevisa det. Ingen får ju någonsin lära känna dig på riktigt.

    Vad du än säger så går det inte riktigt att ta udden av detta. Utan förvecklingarna runt sådana här yttranden kan fortgå i dagar, utan att de får någon rimlig och positiv upplösning. För allt är ett skuggspel. Ingenting är verkligt.

    Det kan också bero på att du tycker att du trots allt har lämnat ut för mycket av dig själv fast du inte tänkte det. Och att det känns extra otrevligt på grund av detta.

    SvaraRadera
  3. På internet lever de ut sina skuggsidor och framstår som ett slags dr Jekyll och mr Hyde både män och kvinnor.

    En förklaring är att talspråk i skrift ser mycket värre ut i skrift än det låter när man pratar. Många människor som skriver i affekt uppfattar inte hur illa det de skriver kan uppfattas.

    SvaraRadera
  4. Ann Helena, vad har du för bevis för att offentligt anställda personer, ska man tro din text så är det väldigt många, lever ut sina skuggsidor på nätet, som anonyma?

    Eller är du ironisk igen?

    SvaraRadera
  5. Ann Helena: Intressant kommentar - jag "köper" den. (Själva artikeln vet jag däremot inte om jag "köper" helt och hållet.)

    Vill framhålla att jag tror inte att obehaget kom sig av att jag jämfördes med Charlotte, inte på något annat sätt än att det kändes som en "specifikation" - aha, här är någon som verkligen har kollat in mina kommentarer och t o m jämfört dem med andras etc, dvs det kom lite närmare genom detta på ett obehagligt sätt.

    Det blir verkligen som du skriver ett skuggspel som man aldrig kommer ur. När det gäller negativa kommentarer alltså - så länge man är positiv eller diskuterar sakligt, eller kommer med konstruktiv kritik framförd i hygglig ton eller bara tramsar, så kan det ju vara riktigt roligt!

    Men en sak som jag tycker är intressant: obehaget som jag kände av kommentaren i fråga fick mig att vilja gå i två motsatta riktningar samtidigt: dels kände jag att jag vill bli helt öppen med namn och allt, för att slippa "skuggspelet", dels kände jag vilken tur att jag är anonym så att den där snubben/snubban inte kommer åt mig...

    Och trots allt, om nu personen i fråga tyckte att det var så väsentligt att få detta sagt, och inte ville gå ut med sitt namn offentligt, så hade han/hon ju ingen möjlighet att lämna sitt namn till mig, eftersom jag är anonym (om än med nick).

    Slutsats: var försiktig med anonym negativ kritik! Om man inte vill göra människor illa.

    SvaraRadera
  6. Komplettering till min förra kommentar: det jag menar man ska vara försiktig med är alltså anonym negativ kritik av en PERSON (åsikter är en annan sak). Man kanske iofs ska vara försiktig med icke-anonym kritik av person också, men jag tror just detta att en person anonymt uttalar sig om hurdan jag ÄR, just detta känns särskilt obehagligt.

    SvaraRadera
  7. De går ju att problematisera detta in absurdum. Jag har själv varit med ett tag och tycker att det finns inget givet svar när det handlar om anonyma kommentarer. Så länge givaren inte angriper eller medvetet gör illa så har jag inga problem med anonyma kommentarer.

    Det är ju när det blir medvetet och återkommande som det blir jobbigt. Speciellt då när man som mottagare är helt öppen med sin egen identitet.

    Jag har genom åren upplevt riktigt obehag en enda gång. Då mådde jag så dåligt att jag tog en paus.

    I och med Gömdaskandalen så fick jag efter mig ett par anonyma som var ganska elaka. Men jag tror att jag där fick reaktioner för att jag själv var ganska tuff i mitt tyckande.

    Just i samband med Gömdaskandalen så finns det många intressanta skeenden där anonyminitet används i sin sämsta form.

    SvaraRadera
  8. Ann Helena: Jag blir också nyfiken på din sociologiska undersökning. Hur har du gått tillväga för att utföra den?

    SvaraRadera