Mmm du är alltså anonym, men ändå inte, du har fastnat halvvägs i livet, en neurotiker, som inte vågar leva utan fortsätter att vara icke-levande... du visar upp dig för några personer... varför då?
För att få en annan ställning än resten av gänget? Häcklarna, skrikande måsarna, halloweennissarna och dumburkarna?
Ta tag i det du själv är istället för att häcka som halvanonym på några bloggar... du kan säkert själv skriva en bok eller så... för det är ju på författarnas bloggar du vistas och inför tre av dem du har framträtt...
Och ändå vet jag inte vem du är... himla trist för dej eller hur? Skriv en bok vetja! Eller skit i det och dö som halvanonym... det kan stå på din gravsten... jag var anonym utom inför några författare, som jag gärna ville vara som, men jag kom aldrig dit... ;)
Du får säkert en ny chans i så fall av Fader Gud... ett nytt liv... men varför vänta på det?
Ovanstående är en kommentar från mig till en av de som tycker att de ska leva ett halvt liv, ett icke levande liv. Som nöjer sig med att ha gått genom livet anpasslig, snäll och till lags...
De flesta av oss gör så. Därför att vi inte vågar mer. Vi är rädda och fega och tror att något otroligt hemskt ska hända om vi ställer oss upp och gör som vi vill. Detta är neurotiskt och alla har vi neuroser i mer eller mindre grad.
Det man kan göra är att använda sina olika sidor i skrivande, författande, måleri, film, foto, musik, sång, teater och dans med mera. Det är olika sätt att använda och göra sig själv större till själen. De som är öppna människor, har också sitt hjärta öppet.
De handlar efter hur det känns i kroppen. Om det tar emot i hjärtchakrat eller någon annanstans i kroppen, så gör det inte. Eller fundera på varför det känns så.
Det går att känna in allt i världen. Man behöver inte åka till Machu Picchu, egyptiska pyramiderna, Taj Mahal eller Angkor i Kambodja för att uppleva hur det var förr i tiden. Det går att sitta i sitt eget lillla hus, i ett rum någonstans och känna in allt som pågår. Både i dåtid och nutid.
Det är så författare gör. Och även andra konstnärliga utövare.
En kvinna under påverkan den film som John Cassavettes har gjort visar vad som händer en människa, som inte använder sig själv för att leva. Utan som istället går in i det som omgivningen kräver av henne.
När hon får höra att hon måste stå upp för sig själv, så tar hon det bokstavligt och ställer sig upp i filmen. Vi har alla en äkta kärna inom oss, men vi kan begrava den så djupt att den aldrig får framträda utom ibland i glimtar. Och då kan det betyda att det blir ett nervöst sammanbrott eller att det yttrar sig i våld.
Ett bättre sätt att hantera livet är att inse vad som pågår och gå så långt som det är möjligt på den väg, som var och en känner är den rätta. Det är inte så att man inte stöter på hinder på vägen, men vårt liv här är till för att använda det vi har fått och se till att vi lämnar något efter oss, när vi en gång ska lämna planeten igen.
Att vi på något sätt gör ett avtryck hos andra människor eller konkret i världen. Och helst ska vi inte bli massmördare utan använda våra resurser så att det kommer mänskligheten till godo. Det spelar ingen som helst roll var någonstans vi befinner oss i livet. Vi kan göra detta i alla yrken, på alla positioner.
För alla våra strävanden är jämlika i vår personliga olikhet. Vi behöver inte skaffa oss makt över andra för att ha levt ett bra liv. Det är en vanlig missuppfattning att vissa är "finare" än andra för att de har makt eller pengar. Så är det inte på själens nivå. Där kan en miljonär vara en riktig djävul. Ni har väl sett Charles Dickens "En julsaga"?
Och varför älskar vi Susan Boyle? För att hon är sig själv och står där rakt upp och ned och visar det.
måndag 15 februari 2010
söndag 14 februari 2010
Min 29:e artikel på Newsmill är publicerad
Här hittar ni den.
För er som följer min blogg är den inte obekant. Det är samma sepiafärgade bild, som ligger över mitt förra inlägg och jag berättar om de olympiska spelen, genom att gå bakåt i tiden.
Att det inte går att tro att ens OS befinner sig i en särskild värld, avskild från resten av universum.
För er som följer min blogg är den inte obekant. Det är samma sepiafärgade bild, som ligger över mitt förra inlägg och jag berättar om de olympiska spelen, genom att gå bakåt i tiden.
Att det inte går att tro att ens OS befinner sig i en särskild värld, avskild från resten av universum.
lördag 13 februari 2010
Den eviga olympiska eldens låga
Copyright Ann Helena Rudberg
Jag var i Berlin på 60-talet och hoppade upp och tog tag i den metallskål, där den eviga olympiska elden hade brunnit år 1936 under sommar-OS.
Det var inne på stadion där Adolf Hitler hade invigt och leende åsett propagandaspektaklet. Där Jesse Owens, den svarte mannen blev en symbol och stjärna genom sitt rekordlängdhopp på 8.13, men det bortsåg Hitler ifrån.
Nu ville jag att min tyske pojkvän skulle ta ett kort när jag hängde där i metallskålen, som var rostig och rätt ful efter så många år, men han blev lite störd och såg sig räddhågad omkring, ifall det fanns någon vakt i närheten. Men sedan tog han ändå kortet.
Symbolerna från den tiden var fortfarande heliga. Varför då? Jo de var heliga av samma anledning, som statyerna av Stalin och Sadam Hussein var det. För att de symboliserade dessa ledare, som förkroppsligade något som hade nedstigit från himlen. Denna elit som bara kunde göra rätt. Vare sig de hette Hitler, Stalin eller Sadam.
Vi lider fortfarande och ständigt av detta synsätt att någon stor kvinna eller man ska hjälpa oss och bära oss över alla vatten, över alla hinder. Att vi själva är för små och obetydliga för att kunna ordna våra liv i någon större utsträckning.
Skiljelinjen har alltid gått mellan de ytterligheter, som säger att vi ska bli omhändertagna från vaggan till graven, att staten ska ordna allt, vare sig den kallas nationalsocialistisk eller kommunistisk och de friare synsätten på människor, som varelser som har inbyggd förmåga att tänka själva, att ta hand om sig själva.
Om ni trycker på de blå bokstäverna där uppe så ser ni den där eldskålen av metall, som numera ingår i den ombyggda Olympiastadion i Berlin. Den byggdes om till VM i fotboll i Tyskland 2006. Skålen är densamma, men på den här bilden är den fotograferad nedifrån mot den blå himlen.
Hitler är sedan länge borta, men skålen står där fortfarande som symbol för något mer evigt än diktatur. Men ändå finns propagandan kvar i själva sättet som skålen är fotograferad. Allt som ses nedifrån uppfattas som stort och viktigt av den som ser bilden. Men tro mig. Den är inte särskilt stor och imponerande i verkligheten. Jag är en normallång kvinna på 1.67 cm och jag kunde hoppa upp och få tag i kanten, som 20-åring.
PS. Jag har kvar kortet där jag hänger i metallskålen. Ska se om jag kan få hjälp att lägga in det här i bloggen. DS.
PSPS. Min snälle yngste son hjälpte mig att lägga in bilden.. sepiabrunt blev det.. mmm rätt passande... gud vad smal jag var! DSDS.
PSPSPS. Jag var drygt 20 på bilden... jag var där den 29 juli 1967 (har jag ordentligt antecknat på baksidan) så jag var 21 år gammal. Och hade fått min förste son den 14 april det året. Min yngste son är 21 nu. DSDSDS.
Copyright på bilden har Ann Helena Rudberg
En rodelåkares död
En man offrades i OS i den stora rit, som detta evenemang har utvecklats till. Denna storhet fanns redan 1936 i sommar-OS i Berlin när Adolf Hitler stod som värd för spelen.
Jag har varit i denna olympiastadion, som användes då 1936 i Berlin och den är inte alls särskilt imponerande nuförtiden. Inte i jämförelse med de mastodontskådespel, som numera visas upp under full kontroll med hjälp av alla den moderna tidens imponerande tekniska rökridåer, som kan läggas ut.
Den 21-årige Nodar Kumaritasjvilis från Georgien dog på ett träningspass i rodelbanan. Om ni trycker på de blåfärgade orden här ovanför så ser ni hur han slungas genom luften och i full kraft slår emot en metallpelare vid sidan av banan.
Varför finns det ingen avgränsning mellan banan och omgivningen? Ett enkelt plastskydd skulle kunna ha hjälpt honom att överleva.
Den georgiska OS-gruppen gick under invigningen med svarta sorgband och flaggorna vajade på halv stång inne på stadion.
En olycka, men en så onödig olycka. Enligt uppgift har tio olyckor redan inträffat under träning i rodelbanan.
Den 21-årige rodelåkaren kom i ungefär 145 kilometers fart genom banan. Varför fanns det inga skydd vid sidan?
Georgiens trupp beslöt att stanna kvar i OS trots dödsolyckan. I kväll avgörs den första tävlingen i rodel i vinter-OS i Vancouver.
Jag har varit i denna olympiastadion, som användes då 1936 i Berlin och den är inte alls särskilt imponerande nuförtiden. Inte i jämförelse med de mastodontskådespel, som numera visas upp under full kontroll med hjälp av alla den moderna tidens imponerande tekniska rökridåer, som kan läggas ut.
Den 21-årige Nodar Kumaritasjvilis från Georgien dog på ett träningspass i rodelbanan. Om ni trycker på de blåfärgade orden här ovanför så ser ni hur han slungas genom luften och i full kraft slår emot en metallpelare vid sidan av banan.
Varför finns det ingen avgränsning mellan banan och omgivningen? Ett enkelt plastskydd skulle kunna ha hjälpt honom att överleva.
Den georgiska OS-gruppen gick under invigningen med svarta sorgband och flaggorna vajade på halv stång inne på stadion.
En olycka, men en så onödig olycka. Enligt uppgift har tio olyckor redan inträffat under träning i rodelbanan.
Den 21-årige rodelåkaren kom i ungefär 145 kilometers fart genom banan. Varför fanns det inga skydd vid sidan?
Georgiens trupp beslöt att stanna kvar i OS trots dödsolyckan. I kväll avgörs den första tävlingen i rodel i vinter-OS i Vancouver.
Folkmord som företeelse
Hela eliten - från NSDAP:s lägsta förtroendemän till dem som stod närmast Hitler - skulle självfallet också först och främst utföra sina plikter och sträva efter att utveckla den ideella nazistiska karaktären. Men ju högre position man hade, desto mer skulle man också visa personligt initiativ i form av målinriktat konsekvenstänkande i syfte att förverkliga nazismens idéer. Tänkandets riktighet var emellertid i princip alltid underkastat ledarens dom.
Ledaren, Hitler själv, är i princip obunden av alla regler och alla plikter. Hans uppgift är att genom sin intuitiva insikt formulera målsättningarna och peka ut medlen. Han är inte heller förpliktad av det nazistiska karaktärsidealet, ty det har manifesterats i honom, det är hans natur.
Gruppmoraliskt var huvudprincipen att den starkaste har rätt att härska över de svagare. De olika typerna av individualmoral, som jag har redovisat, fungerade som medel för målsättningens förverkligande. Då den starkaste har denna rätt så har han vidare, enligt nazismen, rätt att suspendera all sk humanistisk och universalistisk moral i förhållande till svagare stater och svagare och "mindervärdiga" grupper och individer. I förhållande till dem är allt tillåtet.
I praktiken slog emellertid nazismens konventionellt moralistiska inställning så starkt igenom att tesen om att allt är tillåtet gentemot den "mindervärdiga" modifierades på en viktig punkt. Man hade rätt att döda honom och tortera honom till döds och man hade rätt att ta hans egendom och utnyttja hans lik, men man hade ingen rätt att stjäla pengarna ur hans fickor. Det sista var omoraliskt och straffades enligt Himmler med döden.
Ur Vårt förakt för svaghet av Harald Ofstad skriven när han var professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet
Nazismen talade hela tiden om moral. Man ville ha ordning, fasta normer, bestämda rättigheter och bestämda skyldigheter. Ingen osäkerhet. Folket skulle invaggas i trygghet. Det som var orätt i nazismen doldes genom moralism. Moralismen gömde den gigantiska omoralen, som bestod i folkmord.
Och detta har upprepats sedan dess. I Kina under kulturrevolutionen, i röda khmerernas Kambodja, i Afrika i Darfur under 2000-talet.
Orsakerna till dessa folkmord står att finna i undertryckande av en grupps förmåga att komma till tals. Genom att omvärlden tiger eller passivt står bredvid. Eller till och med hyllar "revolutionen". Det är också fråga om att de naturliga förutsättningarna för människor att överleva blir sämre genom folkomflyttningar, sämre skördar, fattigdom och att de styrande ignorerar vad som pågår.
I länderna fanns eller finns en svagt utvecklad demokrati, med en svag press och ett dåligt utvecklat civilt samhälle med en försvagad organisationsfrihet. Dessutom kunde eller kan inte vanliga människor komma till tals genom internet eller andra okonventionella uttrycksmedel, som når ut genom det filter, som maktens och elitens människor upprätthåller.
Vi i Sverige gick en bit på den vägen genom det kompakta bygge, som socialdemokratin senast genom Göran Perssons regeringar upprätthöll under 90-talet och 2000-talet. Det var mycket svårt att nå igenom med vad som hände på 90-talet för ideologiskt och i propagandan, i slagorden, så stod ju socialdemokratin som garant för att allt detta inte handlade om förtryck.
Jag har i min utgivna dagbok Ett Sekel av Tystnad skrivit ned vad som hände mig och min familj under åren 2003-2005, men den boken mottogs med tystnad av kultureliten då den gavs ut våren 2006. Den recenserades inte och togs inte upp i press, radio och TV. För det var inte comme il faut att beskriva det som pågick då. De "rättrognas" ideologi hindrade dem från att se vad denna dagbok handlade om.
Dock så fick jag min mycket stora belöning, när socialdemokraterna störtades från makten i valet hösten 2006 och folket visade att de var trötta på dessa makthavare och en elit, som inte begrep vad folket utsattes för. Lögnerna höll inte längre.
Men fortfarande sitter på våra tidningar, i vår TV, i vår radio och på våra universitet de "rättrogna" kvar och de släpper inte fram nya tankar annat än i små, små rännilar.
Och nu senast så visar Susanna Alakoskis nya bok och hur den mottogs att vi ännu inte har rört oss bort från det sätt att betrakta världen, som skapades på 1800-talet.
Fortfarande är det den kommunistiska åskådningen, som ska garantera att vi inte får nazism här i landet. Och eliten ser inte att kommunism och nazism är samma andas barn.
Det var människors sätt för mer än hundra år sedan att försöka komma till rätta med världens problem. Idémässigt har vi inte rört oss en millimeter från detta 1800-tals sätt att tänka, så länge övertygade kommunister fortfarande sitter i vår riksdag, på våra journalistiska redaktioner och på våra universitet.
Då uppstår fenomenet med att sverigedemokraterna blir den motrörelse, som ska lösa människors frustration över sakernas tillstånd. Och så polariseras om igen människor och vi är återigen inne på en väg som i sin förlängning leder till nya övergrepp, på väg mot synen på vissa människor som födda till "offer" och andra som födda till "elit".
Och ingen ser att denna syn vi har är en inbyggd ojämlikhet, där vi föraktar den "svage" och tycker den "starke" har rätt i kraft av att den är "lyckad" och har lyckats nå en position.
Ledaren, Hitler själv, är i princip obunden av alla regler och alla plikter. Hans uppgift är att genom sin intuitiva insikt formulera målsättningarna och peka ut medlen. Han är inte heller förpliktad av det nazistiska karaktärsidealet, ty det har manifesterats i honom, det är hans natur.
Gruppmoraliskt var huvudprincipen att den starkaste har rätt att härska över de svagare. De olika typerna av individualmoral, som jag har redovisat, fungerade som medel för målsättningens förverkligande. Då den starkaste har denna rätt så har han vidare, enligt nazismen, rätt att suspendera all sk humanistisk och universalistisk moral i förhållande till svagare stater och svagare och "mindervärdiga" grupper och individer. I förhållande till dem är allt tillåtet.
I praktiken slog emellertid nazismens konventionellt moralistiska inställning så starkt igenom att tesen om att allt är tillåtet gentemot den "mindervärdiga" modifierades på en viktig punkt. Man hade rätt att döda honom och tortera honom till döds och man hade rätt att ta hans egendom och utnyttja hans lik, men man hade ingen rätt att stjäla pengarna ur hans fickor. Det sista var omoraliskt och straffades enligt Himmler med döden.
Ur Vårt förakt för svaghet av Harald Ofstad skriven när han var professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet
Nazismen talade hela tiden om moral. Man ville ha ordning, fasta normer, bestämda rättigheter och bestämda skyldigheter. Ingen osäkerhet. Folket skulle invaggas i trygghet. Det som var orätt i nazismen doldes genom moralism. Moralismen gömde den gigantiska omoralen, som bestod i folkmord.
Och detta har upprepats sedan dess. I Kina under kulturrevolutionen, i röda khmerernas Kambodja, i Afrika i Darfur under 2000-talet.
Orsakerna till dessa folkmord står att finna i undertryckande av en grupps förmåga att komma till tals. Genom att omvärlden tiger eller passivt står bredvid. Eller till och med hyllar "revolutionen". Det är också fråga om att de naturliga förutsättningarna för människor att överleva blir sämre genom folkomflyttningar, sämre skördar, fattigdom och att de styrande ignorerar vad som pågår.
I länderna fanns eller finns en svagt utvecklad demokrati, med en svag press och ett dåligt utvecklat civilt samhälle med en försvagad organisationsfrihet. Dessutom kunde eller kan inte vanliga människor komma till tals genom internet eller andra okonventionella uttrycksmedel, som når ut genom det filter, som maktens och elitens människor upprätthåller.
Vi i Sverige gick en bit på den vägen genom det kompakta bygge, som socialdemokratin senast genom Göran Perssons regeringar upprätthöll under 90-talet och 2000-talet. Det var mycket svårt att nå igenom med vad som hände på 90-talet för ideologiskt och i propagandan, i slagorden, så stod ju socialdemokratin som garant för att allt detta inte handlade om förtryck.
Jag har i min utgivna dagbok Ett Sekel av Tystnad skrivit ned vad som hände mig och min familj under åren 2003-2005, men den boken mottogs med tystnad av kultureliten då den gavs ut våren 2006. Den recenserades inte och togs inte upp i press, radio och TV. För det var inte comme il faut att beskriva det som pågick då. De "rättrognas" ideologi hindrade dem från att se vad denna dagbok handlade om.
Dock så fick jag min mycket stora belöning, när socialdemokraterna störtades från makten i valet hösten 2006 och folket visade att de var trötta på dessa makthavare och en elit, som inte begrep vad folket utsattes för. Lögnerna höll inte längre.
Men fortfarande sitter på våra tidningar, i vår TV, i vår radio och på våra universitet de "rättrogna" kvar och de släpper inte fram nya tankar annat än i små, små rännilar.
Och nu senast så visar Susanna Alakoskis nya bok och hur den mottogs att vi ännu inte har rört oss bort från det sätt att betrakta världen, som skapades på 1800-talet.
Fortfarande är det den kommunistiska åskådningen, som ska garantera att vi inte får nazism här i landet. Och eliten ser inte att kommunism och nazism är samma andas barn.
Det var människors sätt för mer än hundra år sedan att försöka komma till rätta med världens problem. Idémässigt har vi inte rört oss en millimeter från detta 1800-tals sätt att tänka, så länge övertygade kommunister fortfarande sitter i vår riksdag, på våra journalistiska redaktioner och på våra universitet.
Då uppstår fenomenet med att sverigedemokraterna blir den motrörelse, som ska lösa människors frustration över sakernas tillstånd. Och så polariseras om igen människor och vi är återigen inne på en väg som i sin förlängning leder till nya övergrepp, på väg mot synen på vissa människor som födda till "offer" och andra som födda till "elit".
Och ingen ser att denna syn vi har är en inbyggd ojämlikhet, där vi föraktar den "svage" och tycker den "starke" har rätt i kraft av att den är "lyckad" och har lyckats nå en position.
Angela blev en räddande ängel för rånaren Greg
Greg Smith framträdde på Oprah Show i dag, som sändes över TV3. Han satt där, inte för något bra han hade gjort, utan för att han hade rånat Miss Angela, som han hela tiden kallade henne.
Angela Montez blev utsatt för ett rån av Greg Smith. Han är 23 år och har varit i militärtjänst i fyra år, men var nu arbetslös sedan ett år och hade blivit av med körkortet, så till slut såg han ingen annan utväg än att råna någon.
På övervakningskamerornas bilder syns att han kommer in och hotar Angela Montez och att hon också öppnar kassalådan, men att hon pratar med honom hela tiden. Han ändrar sig och försöker lämna över pistolen till henne, men hon är så rädd så hon vågar inte ta emot den. Han tar då ut kulan, som finns i vapnet och ger henne.
Sedan faller de båda ned på knä och ber. Efter detta går han ut. Men hela rånet finns bandat - han tar hennes mobiltelefon och lite pengar ur hennes väska - och när han går ut visar han sitt ansikte. Allt läggs upp på internet.
Hans fästmö Sherrie får telefonsamtal från vännerna, som säger att hon ska titta på internet, där finns Greg. Hans mamma ser på elvanyheterna på TV och ser sin son. Hon åker genast hem till sonen och säger att han måste lämna över sig till polisen. För de ser honom som en beväpnad rånare och hon vill inte att hans fästmö och barn - hennes barnbarn - ska råka illa ut.
Nu sitter han i fängelse i staten Indiana och har inte ens en advokat när han framträder hos Oprah, sittande i den orange fängelsedräkten och med handbojor.
I ett slag framställer detta inslag i Oprah Show Amerika och världen i ett nötskal.
Greg själv säger att han tror att det var "The Minister" själv som pratade med honom genom Angela Montez, för han träffades av något, han hade aldrig känt så förut, säger han. Och han börjar gråta i fängelset nu när han kan be Angela om ursäkt, för hon sitter i Oprah Show.
Hans fästmö Sherrie och Greg har varit tillsammans sedan de var 15 år. De är båda nu 23 år och har lilla Maya, som just den dagen fyller 2 år. De är också i TV-studion. Sherrie arbetar och studerar heltid och har bråkat med Greg om att han inte bidrar till deras försörjning. Hon ber nu Greg om ursäkt i TV ifall hon har drivit honom till detta.
Hans mamma Donna berättar att han har varit deprimerad och självmordsbenägen och inte har "känt sig som en man".
Så internet och Gud i samarbete åstadkom att Greg ångrade sig och anmälde sig själv till polisen. Han avslutar med att säga att han alltid har trott på Gud och Kristus.
Allt uttrycktes genom denna lilla familj... hur svårt det är att klara sig, som man i vår värld och hur kvinnor kan hjälpa till med det. För där satt förutom Oprah tre kvinnor i studion och alla var de svarta utom Angela, som uppträdde som räddande ängel både för sig själv och Greg.
I Oprah Show erkänner Greg Smith också att det var andra gången han gjorde detta. Rånade någon. Och Angela Montez säger åt honom att prata med folk i fängelset för det finns fler som känner som han där, som ångrar sig och vill ändra sig.
Jag hittar inte fortsättningen, men det finns kanske någon där ute som kan hitta vilket straff han fick. För detta hände i sept-oktober förra året.
Angela Montez blev utsatt för ett rån av Greg Smith. Han är 23 år och har varit i militärtjänst i fyra år, men var nu arbetslös sedan ett år och hade blivit av med körkortet, så till slut såg han ingen annan utväg än att råna någon.
På övervakningskamerornas bilder syns att han kommer in och hotar Angela Montez och att hon också öppnar kassalådan, men att hon pratar med honom hela tiden. Han ändrar sig och försöker lämna över pistolen till henne, men hon är så rädd så hon vågar inte ta emot den. Han tar då ut kulan, som finns i vapnet och ger henne.
Sedan faller de båda ned på knä och ber. Efter detta går han ut. Men hela rånet finns bandat - han tar hennes mobiltelefon och lite pengar ur hennes väska - och när han går ut visar han sitt ansikte. Allt läggs upp på internet.
Hans fästmö Sherrie får telefonsamtal från vännerna, som säger att hon ska titta på internet, där finns Greg. Hans mamma ser på elvanyheterna på TV och ser sin son. Hon åker genast hem till sonen och säger att han måste lämna över sig till polisen. För de ser honom som en beväpnad rånare och hon vill inte att hans fästmö och barn - hennes barnbarn - ska råka illa ut.
Nu sitter han i fängelse i staten Indiana och har inte ens en advokat när han framträder hos Oprah, sittande i den orange fängelsedräkten och med handbojor.
I ett slag framställer detta inslag i Oprah Show Amerika och världen i ett nötskal.
Greg själv säger att han tror att det var "The Minister" själv som pratade med honom genom Angela Montez, för han träffades av något, han hade aldrig känt så förut, säger han. Och han börjar gråta i fängelset nu när han kan be Angela om ursäkt, för hon sitter i Oprah Show.
Hans fästmö Sherrie och Greg har varit tillsammans sedan de var 15 år. De är båda nu 23 år och har lilla Maya, som just den dagen fyller 2 år. De är också i TV-studion. Sherrie arbetar och studerar heltid och har bråkat med Greg om att han inte bidrar till deras försörjning. Hon ber nu Greg om ursäkt i TV ifall hon har drivit honom till detta.
Hans mamma Donna berättar att han har varit deprimerad och självmordsbenägen och inte har "känt sig som en man".
Så internet och Gud i samarbete åstadkom att Greg ångrade sig och anmälde sig själv till polisen. Han avslutar med att säga att han alltid har trott på Gud och Kristus.
Allt uttrycktes genom denna lilla familj... hur svårt det är att klara sig, som man i vår värld och hur kvinnor kan hjälpa till med det. För där satt förutom Oprah tre kvinnor i studion och alla var de svarta utom Angela, som uppträdde som räddande ängel både för sig själv och Greg.
I Oprah Show erkänner Greg Smith också att det var andra gången han gjorde detta. Rånade någon. Och Angela Montez säger åt honom att prata med folk i fängelset för det finns fler som känner som han där, som ångrar sig och vill ändra sig.
Jag hittar inte fortsättningen, men det finns kanske någon där ute som kan hitta vilket straff han fick. För detta hände i sept-oktober förra året.
fredag 12 februari 2010
Du ljuger Eva Lundgren
Det blev mitt svar på professor Eva Lundgrens insändare i Uppsala Nya idag.
Här får ni hela svaret jag skrev:
Du ljuger Eva Lundgren
Det ingår i den strategi som sådana människor som du har... jag frågade själv PM Nilsson i går i mejl hur de hade gjort. Han svarade så här:
hej,
rubriker sätter vi när sådana fattas eller är för obegripliga. Rubriken på Lundgrens text satte vi och vi har inte tagit emot ngt klagomål. Om författaren är missnöjd med rubrik brukar vi alltid ändra den. Bilden har jag för mig att hon hade synpunkter på, ja.
PM
Själv har jag skrivit 28 artiklar på Newsmill och satt 27 av rubrikerna själv utan inblandning av redaktionen.
Den 28:e tror jag chockade redaktören Leo Lagercrantz eftersom det var ett självmordsförsök inblandat och han försökte avleda läsaren från detta, så han gjorde om rubriken.
PM är en hederlig människa så det är inte han som far med osanning. Du ljuger Eva Lundgren.
Av: Ann Helena Rudberg , Idag kl 18:49
Jag har träffat PM Nilsson en gång. Det var när han var här hemma och intervjuade mig inför valet 2006 apropå att jag hade skrivit min då utgivna dagbok Ett Sekel av Tystnad.
Han ringde, för han ville att någon skulle ställa upp och prata inför detta val. Alla som var kritiska mot regeringen Göran Persson hade undanflykter när han frågade dem. Rädsla. Jag hade ingenting att frukta eller förlora eftersom regeringen successivt hade gjort livet sämre för mig och min familj.
De sänkte min sjukpenning ned till omkring 60 procent genom ett beslut som gällde från 1 juli 2003. Det betydde att de som tidigare varit arbetslösa, skulle gå efter en särskild klausul om de blev sjuka. Då skulle inte tidigare lön vara grundläggande för deras sjukpenning, som den var för andra medborgare.
Istället skulle högsta a-kassan bli deras sjukpenning. Min sjukpenning som ditills hade legat på högsta omkring 19 000 efter skatt sänktes alltså till a-kassans högsta omkring 12 000 efter skatt. Tidningarna skrev om det, men ingen reagerade.
Det var jakten på högavlönade som inleddes. Då när min sjukpenning sänktes hade jag gått på a-kassa i ett antal år, för jag ville inte ge upp. Jag ville ha ett jobb.
Men i januari 2003, när jag hade fått avslag på en jobbansökan, som självklart borde ha varit mitt jobb: ett intervjujobb på SCB som istället gick till ett yngre sjukvårdsbiträde, så insåg jag att samhället var bankrutt. Jag orkade helt enkelt inte längre.
Jag gick till min distriktsläkare och satt där och grät för jag tyckte att det var bättre att jag dog. Så börjar min utgivna dagbok Ett Sekel av Tystnad.
Den dagboken kom ut år 2006 på våren och PM Nilsson hade jag mejlväxlat med ett tag då, för jag tyckte att han hade sjysta åsikter. Så han ringde mig och undrade om han fick intervjua mig. Det fick han.
Som sagt han är en hederlig människa, vilket inte Eva Lundgren är. Hon ljuger! Hon tror inte att hon har något att förlora på det. Jo det har du professor Eva Lundgren.
Här får ni hela svaret jag skrev:
Du ljuger Eva Lundgren
Det ingår i den strategi som sådana människor som du har... jag frågade själv PM Nilsson i går i mejl hur de hade gjort. Han svarade så här:
hej,
rubriker sätter vi när sådana fattas eller är för obegripliga. Rubriken på Lundgrens text satte vi och vi har inte tagit emot ngt klagomål. Om författaren är missnöjd med rubrik brukar vi alltid ändra den. Bilden har jag för mig att hon hade synpunkter på, ja.
PM
Själv har jag skrivit 28 artiklar på Newsmill och satt 27 av rubrikerna själv utan inblandning av redaktionen.
Den 28:e tror jag chockade redaktören Leo Lagercrantz eftersom det var ett självmordsförsök inblandat och han försökte avleda läsaren från detta, så han gjorde om rubriken.
PM är en hederlig människa så det är inte han som far med osanning. Du ljuger Eva Lundgren.
Av: Ann Helena Rudberg , Idag kl 18:49
Jag har träffat PM Nilsson en gång. Det var när han var här hemma och intervjuade mig inför valet 2006 apropå att jag hade skrivit min då utgivna dagbok Ett Sekel av Tystnad.
Han ringde, för han ville att någon skulle ställa upp och prata inför detta val. Alla som var kritiska mot regeringen Göran Persson hade undanflykter när han frågade dem. Rädsla. Jag hade ingenting att frukta eller förlora eftersom regeringen successivt hade gjort livet sämre för mig och min familj.
De sänkte min sjukpenning ned till omkring 60 procent genom ett beslut som gällde från 1 juli 2003. Det betydde att de som tidigare varit arbetslösa, skulle gå efter en särskild klausul om de blev sjuka. Då skulle inte tidigare lön vara grundläggande för deras sjukpenning, som den var för andra medborgare.
Istället skulle högsta a-kassan bli deras sjukpenning. Min sjukpenning som ditills hade legat på högsta omkring 19 000 efter skatt sänktes alltså till a-kassans högsta omkring 12 000 efter skatt. Tidningarna skrev om det, men ingen reagerade.
Det var jakten på högavlönade som inleddes. Då när min sjukpenning sänktes hade jag gått på a-kassa i ett antal år, för jag ville inte ge upp. Jag ville ha ett jobb.
Men i januari 2003, när jag hade fått avslag på en jobbansökan, som självklart borde ha varit mitt jobb: ett intervjujobb på SCB som istället gick till ett yngre sjukvårdsbiträde, så insåg jag att samhället var bankrutt. Jag orkade helt enkelt inte längre.
Jag gick till min distriktsläkare och satt där och grät för jag tyckte att det var bättre att jag dog. Så börjar min utgivna dagbok Ett Sekel av Tystnad.
Den dagboken kom ut år 2006 på våren och PM Nilsson hade jag mejlväxlat med ett tag då, för jag tyckte att han hade sjysta åsikter. Så han ringde mig och undrade om han fick intervjua mig. Det fick han.
Som sagt han är en hederlig människa, vilket inte Eva Lundgren är. Hon ljuger! Hon tror inte att hon har något att förlora på det. Jo det har du professor Eva Lundgren.
Bo Holmberg har dött 67 år gammal
Han var änkling efter Anna Lindh och efterlämnar två söner.
Anna Lindh mördades 2003 på NK och hennes efterlevande man Bo Holmberg var landshövding i Södermanland 1996–2005. Bo Holmberg blev generaldirektör i regeringskansliet 2005.
Sönerna är i dag 19 och 16 år gamla.
Jag sörjer med dem. Det är alldeles för tidigt att bli både fader- och moderlösa.
Alla minns vi var vi befann oss när vi hörde om Anna Lindhs död. Anna Lindh förklarades död av statsminister Göran Persson i direktsändning i TV. Det finns med i min utgivna dagbok Ett Sekel av Tystnad:
11 september 2003 11.10
Alla dom väntande tanterna på röntgenavdelningen utbrister i ett samfällt nej när statsministern berättar på TV i direktsändning att Anna Lindh är död. TV:n hänger uppe vid taket och alla ser vi det ofattbara. Jag sitter i korridoren, som samtidigt är väntrum och väntar på röntgenplåtarna från min arm. Jag säger ingenting, för det gick att förstå att det var värre, som dom säger. Annars skulle inte presskonferensen skjutits upp. Den skulle ha varit på den utsatta tiden 8.45 och inte försenats med en halvtimme. Han brukar vara punktlig statsministern, bara ett par minuter försenad. Det är så det går till. Jag har suttit själv där i Rosenbad och väntat på makthavare. I mitt förra liv som journalist.
Det som har hänt påminner om prinsessan Diana. Fast hon var bara 36 när hon dog, inte 46 som Anna Lindh, men båda hade de söner. Båda var omtyckta, båda var kvinnor som försökte förändra världen. Diana råkade ut för en olycka. Anna mördades. Fast en del vill tro att också Diana mördades. Ingen av dem förstod hur mycket de var utsatta för. De levde i det afroditiska skiktet, som kan vara närvarande i kvinnlig kreativitet. De hade del i gudinnan Afrodite. Det ger en särskild strålglans åt sådana kvinnor. Det ger en gyllene aura till situationer och människor. Kreativiteten blir sensuell och glädjen är närvarande. Det lyser om sådana kvinnor.
Tyvärr så drar de till sig sådant, som inte borde finnas i vår värld. Länge har det varit så. De utmanar något, som inte låter dem leva.
Anna Lindh mördades 2003 på NK och hennes efterlevande man Bo Holmberg var landshövding i Södermanland 1996–2005. Bo Holmberg blev generaldirektör i regeringskansliet 2005.
Sönerna är i dag 19 och 16 år gamla.
Jag sörjer med dem. Det är alldeles för tidigt att bli både fader- och moderlösa.
Alla minns vi var vi befann oss när vi hörde om Anna Lindhs död. Anna Lindh förklarades död av statsminister Göran Persson i direktsändning i TV. Det finns med i min utgivna dagbok Ett Sekel av Tystnad:
11 september 2003 11.10
Alla dom väntande tanterna på röntgenavdelningen utbrister i ett samfällt nej när statsministern berättar på TV i direktsändning att Anna Lindh är död. TV:n hänger uppe vid taket och alla ser vi det ofattbara. Jag sitter i korridoren, som samtidigt är väntrum och väntar på röntgenplåtarna från min arm. Jag säger ingenting, för det gick att förstå att det var värre, som dom säger. Annars skulle inte presskonferensen skjutits upp. Den skulle ha varit på den utsatta tiden 8.45 och inte försenats med en halvtimme. Han brukar vara punktlig statsministern, bara ett par minuter försenad. Det är så det går till. Jag har suttit själv där i Rosenbad och väntat på makthavare. I mitt förra liv som journalist.
Det som har hänt påminner om prinsessan Diana. Fast hon var bara 36 när hon dog, inte 46 som Anna Lindh, men båda hade de söner. Båda var omtyckta, båda var kvinnor som försökte förändra världen. Diana råkade ut för en olycka. Anna mördades. Fast en del vill tro att också Diana mördades. Ingen av dem förstod hur mycket de var utsatta för. De levde i det afroditiska skiktet, som kan vara närvarande i kvinnlig kreativitet. De hade del i gudinnan Afrodite. Det ger en särskild strålglans åt sådana kvinnor. Det ger en gyllene aura till situationer och människor. Kreativiteten blir sensuell och glädjen är närvarande. Det lyser om sådana kvinnor.
Tyvärr så drar de till sig sådant, som inte borde finnas i vår värld. Länge har det varit så. De utmanar något, som inte låter dem leva.
Nu är vi skuldfria
Jag drömde innan jag vaknade i morse att vi hade sålt min mammas och pappas tomt på Ingarö. Den som de köpte tillsammans år 1950 och som mamma betalade av till pappa, när de skilde sig några år senare, för hon ville behålla den.
Hon behöll den under hela vår uppväxt och den var väldigt viktig för henne, för den var hennes alldeles egen och där kunde hon rå om sig själv. Detta var så, eftersom hennes föräldrar aldrig hade ägt något, utan alltid hade varit underställda Lindö herrgård ett par mil utanför Västerås. De var torpare som betalade "in natura" med fisk och dagsverken, för att de fick bo och bruka det lilla rödmålade torpet på 60 kvadratmeter. Tio barn fostrade min morfar och mormor tillsammans.
Det var där ute på Ingarö i det gamla stocktimrade huset (en smedja från Uppland), som min mamma blev svårt misshandlad av den man, som hon hade sitt tredje långa förhållande med. Han, som också är pappa till min lillasyster, som är lika gammal som min äldste son. De är båda över 40 år nu.
Min mamma dog senare det året då hon blev misshandlad - hennes dödsdag är den 19 juli 1968 - och detta har naturligtvis påverkat hela mitt liv. Vi kunde inte (min bror och jag) ta hand om vår lillasyster, som var ett år gammal då, utan blev tvungna att lämna bort henne. Hon var först på barnhem och kom sedan till en fosterfamilj.
I den dröm, som jag hade i morse, så sade jag att jag skulle sakna tomten för våra barn hade ju också fått växa upp där. Men vi fick väl lite pengar över? Och då gav mig min sambo ett par tjugor och några slantar. Det var det som var kvar sedan banken och staten hade fått sitt.
Då sa jag: men vi är skuldfria i alla fall.
Jag kunde ha blivit allmänt manshatande på grund av det som min mamma råkade ut för. I början av 70-talet gick jag med i Grupp 8, för att jag tyckte att det var för jävligt, det den där mannen hade gjort mot min mamma. Hon sade också att hon inte längre ville ha med honom att göra till mig, men innan hon hann göra slut, så dog hon. Den siste som talade med henne den dagen hon dog var denne man. Och sedan kom jag hem från mitt sommarjobb och hittade henne död.
Som jag ser det är det alldeles uppenbart att detta förhållande tog död på henne, även om det i praktiken var astma, som ändade hennes liv. Men det är en psykosomatisk sjukdom.
Nu är också denne man död. Han dog för några år sedan. Jag tyckte aldrig om honom och pratade aldrig med honom sedan vi till slut hade delat upp dödsboet efter vår mamma. Han bytte advokat, för han tyckte inte om, att den första advokaten stod på barnens sida, dvs min brors och min sida.
Under förevändning att han bara ville försvara sin dotters rätt, så försökte han fördröja och förhala allt. Hat behärskade denne man tyvärr och min mamma hade försökt att hjälpa honom med detta.
Nu skulle jag också ha kunnat gå in i den sida av livet, där skuggor, mörker och hat behärskar människor. Men för mig var det denne man, som levde i detta slags mörker. Inte alla män. Och jag själv gjorde det inte heller. Lika lite som min mamma. För mig har alltid kärleken vägt över trots att hatet också har funnits där. Både inom och utanför mig själv.
Där går skiljelinjen mellan människor, som jag ser det. Mellan hat och kärlek. Men de flesta upplever jag som blinda för dessa grundläggande sidor i livet.
I praktiken så sålde vi således tomten på Ingarö efter att min mamma hade dött. För mer än 40 år sedan. Ingen av oss barn kunde ekonomiskt gå in och köpa den. Och ingen ville det heller.
Men nu drömde jag i natt att vi i vår nuvarande familj hade sålt den och fått lite över när banken och staten hade fått sitt. Så nu är vi skuldfria.
Jag träffade min nuvarande sambo år 1983 och vi har tillsammans två söner. Vi har hållit ihop sedan dess.
PS. Adressen till den gamla tomten, som min mamma ägde är Gamla Brunnsvägen 112 på Ingarö. Smedjan är sedan några år riven och på tomten ligger nu ett alldeles modernt hus (fast inte på samma plats där smedjan låg). Senast det såldes fick ägaren 4 miljoner kronor för detta. Min mamma och pappa köpte denna tomt för 5 500 kronor och vi sålde den efter hennes död för 70 000 kronor. DS.
Hon behöll den under hela vår uppväxt och den var väldigt viktig för henne, för den var hennes alldeles egen och där kunde hon rå om sig själv. Detta var så, eftersom hennes föräldrar aldrig hade ägt något, utan alltid hade varit underställda Lindö herrgård ett par mil utanför Västerås. De var torpare som betalade "in natura" med fisk och dagsverken, för att de fick bo och bruka det lilla rödmålade torpet på 60 kvadratmeter. Tio barn fostrade min morfar och mormor tillsammans.
Det var där ute på Ingarö i det gamla stocktimrade huset (en smedja från Uppland), som min mamma blev svårt misshandlad av den man, som hon hade sitt tredje långa förhållande med. Han, som också är pappa till min lillasyster, som är lika gammal som min äldste son. De är båda över 40 år nu.
Min mamma dog senare det året då hon blev misshandlad - hennes dödsdag är den 19 juli 1968 - och detta har naturligtvis påverkat hela mitt liv. Vi kunde inte (min bror och jag) ta hand om vår lillasyster, som var ett år gammal då, utan blev tvungna att lämna bort henne. Hon var först på barnhem och kom sedan till en fosterfamilj.
I den dröm, som jag hade i morse, så sade jag att jag skulle sakna tomten för våra barn hade ju också fått växa upp där. Men vi fick väl lite pengar över? Och då gav mig min sambo ett par tjugor och några slantar. Det var det som var kvar sedan banken och staten hade fått sitt.
Då sa jag: men vi är skuldfria i alla fall.
Jag kunde ha blivit allmänt manshatande på grund av det som min mamma råkade ut för. I början av 70-talet gick jag med i Grupp 8, för att jag tyckte att det var för jävligt, det den där mannen hade gjort mot min mamma. Hon sade också att hon inte längre ville ha med honom att göra till mig, men innan hon hann göra slut, så dog hon. Den siste som talade med henne den dagen hon dog var denne man. Och sedan kom jag hem från mitt sommarjobb och hittade henne död.
Som jag ser det är det alldeles uppenbart att detta förhållande tog död på henne, även om det i praktiken var astma, som ändade hennes liv. Men det är en psykosomatisk sjukdom.
Nu är också denne man död. Han dog för några år sedan. Jag tyckte aldrig om honom och pratade aldrig med honom sedan vi till slut hade delat upp dödsboet efter vår mamma. Han bytte advokat, för han tyckte inte om, att den första advokaten stod på barnens sida, dvs min brors och min sida.
Under förevändning att han bara ville försvara sin dotters rätt, så försökte han fördröja och förhala allt. Hat behärskade denne man tyvärr och min mamma hade försökt att hjälpa honom med detta.
Nu skulle jag också ha kunnat gå in i den sida av livet, där skuggor, mörker och hat behärskar människor. Men för mig var det denne man, som levde i detta slags mörker. Inte alla män. Och jag själv gjorde det inte heller. Lika lite som min mamma. För mig har alltid kärleken vägt över trots att hatet också har funnits där. Både inom och utanför mig själv.
Där går skiljelinjen mellan människor, som jag ser det. Mellan hat och kärlek. Men de flesta upplever jag som blinda för dessa grundläggande sidor i livet.
I praktiken så sålde vi således tomten på Ingarö efter att min mamma hade dött. För mer än 40 år sedan. Ingen av oss barn kunde ekonomiskt gå in och köpa den. Och ingen ville det heller.
Men nu drömde jag i natt att vi i vår nuvarande familj hade sålt den och fått lite över när banken och staten hade fått sitt. Så nu är vi skuldfria.
Jag träffade min nuvarande sambo år 1983 och vi har tillsammans två söner. Vi har hållit ihop sedan dess.
PS. Adressen till den gamla tomten, som min mamma ägde är Gamla Brunnsvägen 112 på Ingarö. Smedjan är sedan några år riven och på tomten ligger nu ett alldeles modernt hus (fast inte på samma plats där smedjan låg). Senast det såldes fick ägaren 4 miljoner kronor för detta. Min mamma och pappa köpte denna tomt för 5 500 kronor och vi sålde den efter hennes död för 70 000 kronor. DS.
Jag frågade PM Nilsson om Eva Lundgrens artikel
I går så frågade jag hur det hade gått till med rubriksättningen över Eva Lundgrens artikel. Här är det jag skickade:
Det frågas efter vem som satte rubriken över den famösa artikeln som Eva Lundgren skrev. Detta apropå att UNT har skrivit en artikel om detta.
http://www2.unt.se/pages/1,1826,MC=77-AV_ID=1013696,00.html?from=puff
Kan ni svara på det? Satte hon själv rubriken eller gjorde redaktionen detta och har hon alltså sedan dess stillatigande funnit sig i rubriken, men bett att få ändra bild på sig själv? Eller har ni gjort det på egen hand?
http://www.newsmill.se/artikel/2010/02/02/n-r-ska-vi-erk-nna-att-polischefen-bara-r-som-andra-m-n
undrande
Ann Helena
Och här är det svar jag fick:
hej,
rubriker sätter vi när sådana fattas eller är för obegripliga. Rubriken på Lundgrens text satte vi och vi har inte tagit emot ngt klagomål. Om författaren är missnöjd med rubrik brukar vi alltid ändra den. Bilden har jag för mig att hon hade synpunkter på, ja.
PM
Alltså således har professor Eva Lundgren inte protesterat mot rubriken för hon tycker att den är utmärkt. Hon har godkänt den med sin tystnad. Om hon verkligen inte tyckte om rubriken har hon haft all möjlighet i världen att ändra den.
Men däremot tyckte den fåfänga professorn att bilden av henne var hemsk så där ville hon ha en ändring.
Denna diskussion om rubriken uppkom därför att Eva Lundgrens vapendragare jur dr Jenny Westerstrand hade skrivit så här i sin blogg:
Vill samtidigt verkligen fråga personalen på Newsmill varför de sätter sådana förfärliga och läsförsvårande rubriker på texterna, nu senast (och igen) på Eva Lundgrens text om Göran Lindbergs framfart och hur hans och andra mäns sexuella våld kan förstås mot det jämställdhetskulturella klimat som råder i Sverige? Varför? Tycker man inte att man har nog med träck rinnande i kommentarsfälten för att vrida klichéer ur texter som bara triggar hat men faktiskt och absolut inte står där?
http://jennywesterstrand.blogspot.com/2010/02/det-gar-mot-morksvart.html
Det är således så att professor Eva Lundgren när som helst hade kunnat ringa och ändra rubriken om hon hade velat. Men professorn i fråga kanske känner sig underställd herrarna och damen på Newsmill? Eller också tyckte professorn att rubriken var alldeles utmärkt som den var, men Jenny W tyckte att det passade att gå in i den där offerrollen, som är så populär i hennes kvinnokretsar.
Åh nej dessa karlar, som det aldrig går att prata med för då slår de bara... de kan slå ihjäl vem som helst för de är födda sådana... Och damen på Newsmill är väl underställd herrarna i Jenny Westerstrands och Eva Lundgrens värld? Så henne går det inte att prata med... heller...
Det frågas efter vem som satte rubriken över den famösa artikeln som Eva Lundgren skrev. Detta apropå att UNT har skrivit en artikel om detta.
http://www2.unt.se/pages/1,1826,MC=77-AV_ID=1013696,00.html?from=puff
Kan ni svara på det? Satte hon själv rubriken eller gjorde redaktionen detta och har hon alltså sedan dess stillatigande funnit sig i rubriken, men bett att få ändra bild på sig själv? Eller har ni gjort det på egen hand?
http://www.newsmill.se/artikel/2010/02/02/n-r-ska-vi-erk-nna-att-polischefen-bara-r-som-andra-m-n
undrande
Ann Helena
Och här är det svar jag fick:
hej,
rubriker sätter vi när sådana fattas eller är för obegripliga. Rubriken på Lundgrens text satte vi och vi har inte tagit emot ngt klagomål. Om författaren är missnöjd med rubrik brukar vi alltid ändra den. Bilden har jag för mig att hon hade synpunkter på, ja.
PM
Alltså således har professor Eva Lundgren inte protesterat mot rubriken för hon tycker att den är utmärkt. Hon har godkänt den med sin tystnad. Om hon verkligen inte tyckte om rubriken har hon haft all möjlighet i världen att ändra den.
Men däremot tyckte den fåfänga professorn att bilden av henne var hemsk så där ville hon ha en ändring.
Denna diskussion om rubriken uppkom därför att Eva Lundgrens vapendragare jur dr Jenny Westerstrand hade skrivit så här i sin blogg:
Vill samtidigt verkligen fråga personalen på Newsmill varför de sätter sådana förfärliga och läsförsvårande rubriker på texterna, nu senast (och igen) på Eva Lundgrens text om Göran Lindbergs framfart och hur hans och andra mäns sexuella våld kan förstås mot det jämställdhetskulturella klimat som råder i Sverige? Varför? Tycker man inte att man har nog med träck rinnande i kommentarsfälten för att vrida klichéer ur texter som bara triggar hat men faktiskt och absolut inte står där?
http://jennywesterstrand.blogspot.com/2010/02/det-gar-mot-morksvart.html
Det är således så att professor Eva Lundgren när som helst hade kunnat ringa och ändra rubriken om hon hade velat. Men professorn i fråga kanske känner sig underställd herrarna och damen på Newsmill? Eller också tyckte professorn att rubriken var alldeles utmärkt som den var, men Jenny W tyckte att det passade att gå in i den där offerrollen, som är så populär i hennes kvinnokretsar.
Åh nej dessa karlar, som det aldrig går att prata med för då slår de bara... de kan slå ihjäl vem som helst för de är födda sådana... Och damen på Newsmill är väl underställd herrarna i Jenny Westerstrands och Eva Lundgrens värld? Så henne går det inte att prata med... heller...
torsdag 11 februari 2010
Vårt förakt för svaghet del 2
Vad jag syftar till är att Hitler - och nazisterna som helhet - var likgiltig inför individernas möjlighet att utveckla sina gåvor och anlag, deras chans att få veta vad ett gott liv kunde innebära, och att leva ett sådant liv. Han hade inte en individorienterad identifikation med sina medmänniskor.
De - och deras problem - var oväsentliga jämförda med det enda väsentliga: att Hitler-Tyskland visade sig starkare än alla andra. Andra människor - också tyskarna - var inte bara underordnade i förhållande till eliten och obetydliga i förhållande till Tysklands mission. De hade i sista hand betydelse bara i egenskap av medel till seger.
De var instrument på samma sätt som kanoner och tanks var det. De var ett slags ting, vilkas inre liv var av intresse i samma mening som tanks inre liv är av betydelse för kampförmågan
sid 97-98 Harald Ofstad Vårt förakt för svaghet
Ofstad menar att Hitler dras mot symboler och maktvisioner och i förhållande till dessa nådde Hitler stunder av känslomässig hysterisk exaltation, samtidigt som detta avskärmade honom från den del av den tyska verkligheten han inte ville se.
Detsamma händer i alla grupper, där människor inte vill se verkligheten omkring sig. Eliten kan alltid stänga in sig och se till att bara få syn på det som de vill se. Så länge den nazistiska människan höll sig till reglerna, som ideologin satte upp så kände hon inte skuldkänslor.
Alla betraktade sig själva som instrument i en historisk naturprocess, bortom moralens regler, och brutalitet var deras stolthet. Beteendekontrollen i Nazi-Tyskland skedde först och främst genom en indoktrinering av en sk heders- och lojalitetskodex och genom ritualer avsedda att stärka grupp- och elitkänslan. Och det fanns ingen anledning att känna medkänsla eller medlidande med de, som av naturen hade bestämts till undergång.
Rudolf Höss Auschwitzkommendanten berättade att första gången han gasade ihjäl fångar hade han ingen tanke på att han dödade människor. Han var mer intresserad av att den tekniska anläggningen fungerade som den skulle.
Inom nazismen skulle man ha en kallt iakttagande hållning inför motståndares och "mindervärdigas" lidanden för då hade man befriat sig från humanismens falska moral och istället gått över till "naturens aristokratiska princip".
Enligt Ofstad så kunde Hitler vara fullkomligt "eiskalt" inför vad vi betecknar som mänskliga problem. Samtidigt kunde han om han ville verka mycket "mänsklig" och "chamerande" och spela den "mänskliga" rollen briljant. Genom charm och inlevelse kunde han få den andre att blottlägga sitt psyke och särskilt det som Hitler hela tiden höll utkik efter: den andres starka och svaga sidor.
Det var en slags strategisk inlevelse, där den andres reaktioner breddes ut som en karta, som var användbar för att komma åt människan i fråga. Den andre förblev ett objekt, som iakttogs och studerades.
Hitlers inlevelse kom alltid von oben. Han var unik, enastående och stod över alla andra.
De - och deras problem - var oväsentliga jämförda med det enda väsentliga: att Hitler-Tyskland visade sig starkare än alla andra. Andra människor - också tyskarna - var inte bara underordnade i förhållande till eliten och obetydliga i förhållande till Tysklands mission. De hade i sista hand betydelse bara i egenskap av medel till seger.
De var instrument på samma sätt som kanoner och tanks var det. De var ett slags ting, vilkas inre liv var av intresse i samma mening som tanks inre liv är av betydelse för kampförmågan
sid 97-98 Harald Ofstad Vårt förakt för svaghet
Ofstad menar att Hitler dras mot symboler och maktvisioner och i förhållande till dessa nådde Hitler stunder av känslomässig hysterisk exaltation, samtidigt som detta avskärmade honom från den del av den tyska verkligheten han inte ville se.
Detsamma händer i alla grupper, där människor inte vill se verkligheten omkring sig. Eliten kan alltid stänga in sig och se till att bara få syn på det som de vill se. Så länge den nazistiska människan höll sig till reglerna, som ideologin satte upp så kände hon inte skuldkänslor.
Alla betraktade sig själva som instrument i en historisk naturprocess, bortom moralens regler, och brutalitet var deras stolthet. Beteendekontrollen i Nazi-Tyskland skedde först och främst genom en indoktrinering av en sk heders- och lojalitetskodex och genom ritualer avsedda att stärka grupp- och elitkänslan. Och det fanns ingen anledning att känna medkänsla eller medlidande med de, som av naturen hade bestämts till undergång.
Rudolf Höss Auschwitzkommendanten berättade att första gången han gasade ihjäl fångar hade han ingen tanke på att han dödade människor. Han var mer intresserad av att den tekniska anläggningen fungerade som den skulle.
Inom nazismen skulle man ha en kallt iakttagande hållning inför motståndares och "mindervärdigas" lidanden för då hade man befriat sig från humanismens falska moral och istället gått över till "naturens aristokratiska princip".
Enligt Ofstad så kunde Hitler vara fullkomligt "eiskalt" inför vad vi betecknar som mänskliga problem. Samtidigt kunde han om han ville verka mycket "mänsklig" och "chamerande" och spela den "mänskliga" rollen briljant. Genom charm och inlevelse kunde han få den andre att blottlägga sitt psyke och särskilt det som Hitler hela tiden höll utkik efter: den andres starka och svaga sidor.
Det var en slags strategisk inlevelse, där den andres reaktioner breddes ut som en karta, som var användbar för att komma åt människan i fråga. Den andre förblev ett objekt, som iakttogs och studerades.
Hitlers inlevelse kom alltid von oben. Han var unik, enastående och stod över alla andra.
Per Allan Olsson om Röda korset
Per Allan Olsson skriver i dag på DN Debatt om Svenska Röda korset, denna böld i den svenska floran av hjälporganisationer. Han är internationell programsamordnare och vilken agenda har denne man då för att skriva?
Jag vet faktiskt inte, men jag vet att han har jobbat på DN tidigare, på samma avdelning som jag med kulturmaterial. Han tog sedemera jobb vid Sida och har sysslat med biståndsverksamhet i många år.
Jag kan förstå om han är orolig för organisationen, för allt har skötts ungefär som om Röda korset fortfarande var höjt över alla misstankar, ända sedan det avslöjades i våras att Johan af Donner hade svindlat organisationen.
Styrelseordförande Bengt Westerberg gjorde inte saken bättre genom att gå ut och säga i juni att Johan af Donner hade haft ett "otillåtet extraknäck".
Överhuvudtaget känns våra system med ideella organisationer som urmodiga. Visst finns behovet fortfarande i världen av hjälp till katastrofdrabbade områden och en ständig hjälp i Afrika, men att förlita sig till att detta ska ske i all evighet genom donationer från människor, som tycker synd om de fattiga är inte långsiktigt hållbart.
Och det märks nu hur sårbart systemet är när Röda korsets insamlingar drabbas av nedgångar, som julinsamlingen förra året, som inte fick in lika mycket som året innan. Slutsumman blev 21 miljoner, fem miljoner mindre än förut.
Å andra sidan så gjorde jordbävningen i Haiti att folk blev givmilda igen: 18,7 miljoner flödade in på åtta dagar.
Omkring 100 miljoner människor jobbar med Röda korset eller Röda halvmånen i värden och överallt bygger arbetet på frivilligt engagemang hos de många. Utan ersättning.
Röda korset grundades 1863 och denna organisation ingår som så många av våra idéstyrda politiska och icke-politiska sammanslutningar i ett bygge, som numera känns mycket gammalmodigt. Ett tecken på detta är de kriser som ingår.
Gamla inarbetade organisationer blir lättare offer för korruption. Och som i fallet med Röda korset i Sverige nu en psykopatisk man, som uppenbarligen ville sko sig själv mer än att hjälpa andra.
Jag vet faktiskt inte, men jag vet att han har jobbat på DN tidigare, på samma avdelning som jag med kulturmaterial. Han tog sedemera jobb vid Sida och har sysslat med biståndsverksamhet i många år.
Jag kan förstå om han är orolig för organisationen, för allt har skötts ungefär som om Röda korset fortfarande var höjt över alla misstankar, ända sedan det avslöjades i våras att Johan af Donner hade svindlat organisationen.
Styrelseordförande Bengt Westerberg gjorde inte saken bättre genom att gå ut och säga i juni att Johan af Donner hade haft ett "otillåtet extraknäck".
Överhuvudtaget känns våra system med ideella organisationer som urmodiga. Visst finns behovet fortfarande i världen av hjälp till katastrofdrabbade områden och en ständig hjälp i Afrika, men att förlita sig till att detta ska ske i all evighet genom donationer från människor, som tycker synd om de fattiga är inte långsiktigt hållbart.
Och det märks nu hur sårbart systemet är när Röda korsets insamlingar drabbas av nedgångar, som julinsamlingen förra året, som inte fick in lika mycket som året innan. Slutsumman blev 21 miljoner, fem miljoner mindre än förut.
Å andra sidan så gjorde jordbävningen i Haiti att folk blev givmilda igen: 18,7 miljoner flödade in på åtta dagar.
Omkring 100 miljoner människor jobbar med Röda korset eller Röda halvmånen i värden och överallt bygger arbetet på frivilligt engagemang hos de många. Utan ersättning.
Röda korset grundades 1863 och denna organisation ingår som så många av våra idéstyrda politiska och icke-politiska sammanslutningar i ett bygge, som numera känns mycket gammalmodigt. Ett tecken på detta är de kriser som ingår.
Gamla inarbetade organisationer blir lättare offer för korruption. Och som i fallet med Röda korset i Sverige nu en psykopatisk man, som uppenbarligen ville sko sig själv mer än att hjälpa andra.
Nalin Pekgul säger felaktig dom
Socialdemokraten Nalin Pekgul tycker inte att domen, som utdömde skadestånd till en man, för att han hade stängts av från ersättning, när han vägrade att skaka hand med en kvinna, är riktig.
Hon menar att han inte har diskriminerats, att skaka hand med en kvinna är inte förbjudet enligt islam och något som står i koranen. Tänk om han hade sagt att hans religion förbjuder honom att skaka hand med homosexuella?
Hon tycker att det svenska samhället har svårt att hantera religion i konflikter och menar att den här lagen måste ändras. Och hon jämför det med att komma in till akuten och säga: min religion förbjuder mig att stå i kö.
Arbetsförmedlingen kan i det här fallet gå vidare och överklaga diskrimineringsombudsmannens dom.
Mannen i fråga tilldömdes ett skadestånd på 60 000 kronor.
Pekgul menar också att detta behöver diskuteras på högsta nivå i Europa, för vi har aldrig tidigare haft denna kulturblandning i vår världsdel.
Hon menar att han inte har diskriminerats, att skaka hand med en kvinna är inte förbjudet enligt islam och något som står i koranen. Tänk om han hade sagt att hans religion förbjuder honom att skaka hand med homosexuella?
Hon tycker att det svenska samhället har svårt att hantera religion i konflikter och menar att den här lagen måste ändras. Och hon jämför det med att komma in till akuten och säga: min religion förbjuder mig att stå i kö.
Arbetsförmedlingen kan i det här fallet gå vidare och överklaga diskrimineringsombudsmannens dom.
Mannen i fråga tilldömdes ett skadestånd på 60 000 kronor.
Pekgul menar också att detta behöver diskuteras på högsta nivå i Europa, för vi har aldrig tidigare haft denna kulturblandning i vår världsdel.
Världen i det stora perspektivet
Ja hörrudu mannen jag ser ju att du är inne och glor alltså.. och tjejen va farao du är ägd va, de e därför du inte vågar kommentera längre... asså var lite på alerten nurå och skit i att ni måste vara så fina i kanten eller så.
De e bare å åk, slänga sej neför backen helt enkelt.
Ovanstående apropå att jag ser att ni är inne och tittar som vanligt, men kommenterar gör ni inte.. har ni skrämts till döds av att vi är överens Monica och jag?
Tidigare var det poppis att försöka skapa splittring mellan mig, Monica och Ramona... har ni gett upp? Kom igen nurå... lite mer slagsmål eller kattfajt önskar ni väl... ;)
Eller blev ni så drabbade av inlägget före detta att ni alldeles kom av er och måste grubbla... mmm är det så världen ser ut?
Vårt land är så himla litet så här kan bara en ideologi i taget ta plats... fö så tycker jag att Jacqueline Kennedy var en kvinna, som verkligen försökte skapa en helhet av sitt liv. Jag tror hon lyckades ganska bra, enligt sina förutsättningar. Trots att hon tillhörde överklassen i Amerika. Och hela släkten ville tro att de hade varit framstående och överklass också i Frankrike fast det var deras egen omhuldade släktlögn, så här står det i mitt manus om Jacqueline om detta:
Jacqueline Kennedy Onassis hade med hjälp av sin släkt och sina män uppnått att ha mycket pengar och stor världslig makt och hon använde sig av detta. Det var mänskligt att göra så. Redan som ung blev hon bortskämd. Hon levde större delen av sitt liv i en särskild och mycket skyddad miljö och inte var hon alltid så trevlig mot sina medmänniskor. Hon kunde uppföra sig, som om hon verkligen var den drottning av Amerika, som många såg henne som. Hon hade de högtflygande föreställningarna om sig själv sedan barnsben eftersom hennes farfar hade förvanskat sin släkthistoria, så att alla i släkten Bouvier trodde att de egentligen var aristokrater från Frankrike. De var det av bördsrätt och deras gener var speciella. Det ingick i deras föreställningar om sig själva.
Jacqueline Bouvier Kennedy Onassis farfar berättade om detta, inte bara en gång, utan han förbättrade historien gång på gång när han - som han sade - gjorde nya fynd i deras historia. Kort innan han dog gav han ut sin samlade släkts historia en gång till i bokform, med ännu något fantasifullt tillägg. Hela släkten betraktade alla detta, som den historiska sanningen. De ville göra det och ingen forskade särskilt mycket i Frankrikes eller deras egen historia, så att de fick veta hur det egentligen hade varit.
- Vi blundade. Vi ville inte veta. Han påstod helt enkelt att vår förfader var den adlige Francois Bouvier, som hade levt på 1500-talet och hade varit av det gamla huset Fontaine från Grenoble. Han ägde gods och gårdar och hade en egen armé. Medan vår egentlige förfader var någon med samma namn, som hade levt två århundraden senare och som var järnhandlare från Grenoble med en fru, som var tjänsteflicka. Men det var alldeles utmärkt att leva av denna myt, att vi var de förfördelade ättlingarna till en särskild utvald del av mänskligheten. Det gjorde att vi trodde att vi hade en alldeles särskild rätt att vara framstående, rika och ha mycket makt i vårt nya land. Detta genomsyrade hela släkten. Det skapade mig som jag blev. Det gjorde att vi alla tyckte det var helt rätt, att vi tillhörde den tidens jetset och att vi, som hade blivit så förfördelade i förfädernas land, nu hade rätt att ta igen allt detta. Visserligen kunde vi vara generösa och trevliga även mot andra, som inte tillhörde vår släkt. Det kunde vi kosta på oss. Men om någon var otrevlig mot oss så var den inte värd särskilt mycket. Ibland var det så att jag inte ens längre såg de människor, som på något sätt hade trampat mig på tårna. All kontakt med dem upphörde. Jag uppförde mig på det vis, som jag trodde, att en äkta fransk aristokrat skulle ha gjort.
Alltså detta visar hur stor betydelse en människas uppfattning har om vem hon är i världen. Motsatsen till detta är den beskrivning som tillhandahålls av den "feministiska" vänstern om hur förtryckta alla kvinnor/män är, om att människor som är födda i Rosengård eller Tensta kan inte komma någonstans. Dessa miljöer är för evigt dömda till fattigdom, dromissbruk och utslagning. Allt självuppfyllande profetior, som naturligtvis de som bor där tar åt sig. Om det inte finns motkrafter, som berättar något annat.
De e bare å åk, slänga sej neför backen helt enkelt.
Ovanstående apropå att jag ser att ni är inne och tittar som vanligt, men kommenterar gör ni inte.. har ni skrämts till döds av att vi är överens Monica och jag?
Tidigare var det poppis att försöka skapa splittring mellan mig, Monica och Ramona... har ni gett upp? Kom igen nurå... lite mer slagsmål eller kattfajt önskar ni väl... ;)
Eller blev ni så drabbade av inlägget före detta att ni alldeles kom av er och måste grubbla... mmm är det så världen ser ut?
Vårt land är så himla litet så här kan bara en ideologi i taget ta plats... fö så tycker jag att Jacqueline Kennedy var en kvinna, som verkligen försökte skapa en helhet av sitt liv. Jag tror hon lyckades ganska bra, enligt sina förutsättningar. Trots att hon tillhörde överklassen i Amerika. Och hela släkten ville tro att de hade varit framstående och överklass också i Frankrike fast det var deras egen omhuldade släktlögn, så här står det i mitt manus om Jacqueline om detta:
Jacqueline Kennedy Onassis hade med hjälp av sin släkt och sina män uppnått att ha mycket pengar och stor världslig makt och hon använde sig av detta. Det var mänskligt att göra så. Redan som ung blev hon bortskämd. Hon levde större delen av sitt liv i en särskild och mycket skyddad miljö och inte var hon alltid så trevlig mot sina medmänniskor. Hon kunde uppföra sig, som om hon verkligen var den drottning av Amerika, som många såg henne som. Hon hade de högtflygande föreställningarna om sig själv sedan barnsben eftersom hennes farfar hade förvanskat sin släkthistoria, så att alla i släkten Bouvier trodde att de egentligen var aristokrater från Frankrike. De var det av bördsrätt och deras gener var speciella. Det ingick i deras föreställningar om sig själva.
Jacqueline Bouvier Kennedy Onassis farfar berättade om detta, inte bara en gång, utan han förbättrade historien gång på gång när han - som han sade - gjorde nya fynd i deras historia. Kort innan han dog gav han ut sin samlade släkts historia en gång till i bokform, med ännu något fantasifullt tillägg. Hela släkten betraktade alla detta, som den historiska sanningen. De ville göra det och ingen forskade särskilt mycket i Frankrikes eller deras egen historia, så att de fick veta hur det egentligen hade varit.
- Vi blundade. Vi ville inte veta. Han påstod helt enkelt att vår förfader var den adlige Francois Bouvier, som hade levt på 1500-talet och hade varit av det gamla huset Fontaine från Grenoble. Han ägde gods och gårdar och hade en egen armé. Medan vår egentlige förfader var någon med samma namn, som hade levt två århundraden senare och som var järnhandlare från Grenoble med en fru, som var tjänsteflicka. Men det var alldeles utmärkt att leva av denna myt, att vi var de förfördelade ättlingarna till en särskild utvald del av mänskligheten. Det gjorde att vi trodde att vi hade en alldeles särskild rätt att vara framstående, rika och ha mycket makt i vårt nya land. Detta genomsyrade hela släkten. Det skapade mig som jag blev. Det gjorde att vi alla tyckte det var helt rätt, att vi tillhörde den tidens jetset och att vi, som hade blivit så förfördelade i förfädernas land, nu hade rätt att ta igen allt detta. Visserligen kunde vi vara generösa och trevliga även mot andra, som inte tillhörde vår släkt. Det kunde vi kosta på oss. Men om någon var otrevlig mot oss så var den inte värd särskilt mycket. Ibland var det så att jag inte ens längre såg de människor, som på något sätt hade trampat mig på tårna. All kontakt med dem upphörde. Jag uppförde mig på det vis, som jag trodde, att en äkta fransk aristokrat skulle ha gjort.
Alltså detta visar hur stor betydelse en människas uppfattning har om vem hon är i världen. Motsatsen till detta är den beskrivning som tillhandahålls av den "feministiska" vänstern om hur förtryckta alla kvinnor/män är, om att människor som är födda i Rosengård eller Tensta kan inte komma någonstans. Dessa miljöer är för evigt dömda till fattigdom, dromissbruk och utslagning. Allt självuppfyllande profetior, som naturligtvis de som bor där tar åt sig. Om det inte finns motkrafter, som berättar något annat.
Extrem feminism är en maktfullkomlig ideologi
Hanna Wagenius har skrivit det här i tidskriften Neo
Feminism tycks inte längre betyda att man vill att kvinnor och män ska ha samma rättigheter, utan att man vill att kvinnor och män ska vara likadana - och för att nå dit är man beredd att offra det mesta. Man offrar rättigheterna för det socialistiskt konservativa - man offrar friheten på den fyrkantiga likhetens altare. Man offrar synen på kvinnan som människa till förmån för synen på kvinnan som det svaga offret utan möjlighet att fatta egna, kloka beslut. Det är inte feminism - det är ett patriarkat med dåligt samvete.
Hanna Wagenius är centerpartist och kandiderar till riksdagen. Och jag håller inte med henne om allt - hon betecknar sig exempelvis som feminist. Det tycker jag inte går längre när Roks och Fi har lagt beslag på begreppet.
Men jag håller med henne i citatet ovan... och både kvinnor och män har gått in i den synen på kvinnor, som det svaga könet, som måste hållas om ryggen.
Tesen kan låta så här: Kvinnor är förtryckta av könsrollerna och offer för en könsmaktordning. De upplysta feministerna har insett detta och släpar på det oupplysta folket, så det är därför tex Jenny Westerstrand, Eva Lundgrens vapendragare, blir så hånfull mot alla som kritiserar henne och denna statsfeminism. För alla som gör det tillhör det oupplysta folket, som inte begriper något.
Ifall vi tar emot den stora "upplysningen" från professor Eva Lundgren (med eller utan biskopsutstyrsel) så slipper vi vara offer längre. Och männen kommer att få absolution från sin roll som förtryckare. Om vi inte gör detta - kvinnor och män - så kommer vi att upprätthålla detta pågående förtryck medvetet eller omedvetet.
Således är den icke frigjorda kvinnan alltid ett offer, men den frigjorda kvinnan enligt professor Eva Lundgrens och Roks inställning mycket stark. Så kvinnor blir alltså lika starka som män av denna cocktail av insikter, som tillhandahålls vid Uppsala universitet.
Inom den extrema feminismen frodas också maktfullkomlighet, för där utmålas gruppen män som förtryckare, som prenumererar på härskarteknik, det vill säga genom att maktfullkomligt utmåla alla män på det viset, så förtrycker feminismen män som kön.
Extrema feminister drar sig inte heller för att hota och utesluta sådana kvinnor, som inte bryr sig om deras maktfullkomliga anspråk. Detta var vad som hände journalisten och författaren Ingrid Carlqvist. För att hon försvarade barnen och deras pappor.
Genom att vända på begreppen så blir feminismen ett slags nytt patriarkat fast med kvinnliga förtecken: matriarkat. Det borde istället vara så att vi inser att vi alla är individer med olika förutsättningar, med olika behov och önskningar. Och att vi alla behövs i samhället för att göra det rikare genom vår egenart.
Feminism tycks inte längre betyda att man vill att kvinnor och män ska ha samma rättigheter, utan att man vill att kvinnor och män ska vara likadana - och för att nå dit är man beredd att offra det mesta. Man offrar rättigheterna för det socialistiskt konservativa - man offrar friheten på den fyrkantiga likhetens altare. Man offrar synen på kvinnan som människa till förmån för synen på kvinnan som det svaga offret utan möjlighet att fatta egna, kloka beslut. Det är inte feminism - det är ett patriarkat med dåligt samvete.
Hanna Wagenius är centerpartist och kandiderar till riksdagen. Och jag håller inte med henne om allt - hon betecknar sig exempelvis som feminist. Det tycker jag inte går längre när Roks och Fi har lagt beslag på begreppet.
Men jag håller med henne i citatet ovan... och både kvinnor och män har gått in i den synen på kvinnor, som det svaga könet, som måste hållas om ryggen.
Tesen kan låta så här: Kvinnor är förtryckta av könsrollerna och offer för en könsmaktordning. De upplysta feministerna har insett detta och släpar på det oupplysta folket, så det är därför tex Jenny Westerstrand, Eva Lundgrens vapendragare, blir så hånfull mot alla som kritiserar henne och denna statsfeminism. För alla som gör det tillhör det oupplysta folket, som inte begriper något.
Ifall vi tar emot den stora "upplysningen" från professor Eva Lundgren (med eller utan biskopsutstyrsel) så slipper vi vara offer längre. Och männen kommer att få absolution från sin roll som förtryckare. Om vi inte gör detta - kvinnor och män - så kommer vi att upprätthålla detta pågående förtryck medvetet eller omedvetet.
Således är den icke frigjorda kvinnan alltid ett offer, men den frigjorda kvinnan enligt professor Eva Lundgrens och Roks inställning mycket stark. Så kvinnor blir alltså lika starka som män av denna cocktail av insikter, som tillhandahålls vid Uppsala universitet.
Inom den extrema feminismen frodas också maktfullkomlighet, för där utmålas gruppen män som förtryckare, som prenumererar på härskarteknik, det vill säga genom att maktfullkomligt utmåla alla män på det viset, så förtrycker feminismen män som kön.
Extrema feminister drar sig inte heller för att hota och utesluta sådana kvinnor, som inte bryr sig om deras maktfullkomliga anspråk. Detta var vad som hände journalisten och författaren Ingrid Carlqvist. För att hon försvarade barnen och deras pappor.
Genom att vända på begreppen så blir feminismen ett slags nytt patriarkat fast med kvinnliga förtecken: matriarkat. Det borde istället vara så att vi inser att vi alla är individer med olika förutsättningar, med olika behov och önskningar. Och att vi alla behövs i samhället för att göra det rikare genom vår egenart.
onsdag 10 februari 2010
Uppsala Nya Tidning uppmärksammar genusstriden
I dag skriver Uppsala Nya Tidning att professor Eva Lundgren återigen är i skottgluggen.
Tidningen citerar tidigare ledarskribenten i Svenska Dagbladet Maria Abrahamsson, som kallar professor Eva Lundgrens forskning för "hokuspokusforskning" på sin blogg
De citerar också det brev jag skrev till rektor Anders Hallberg vid Uppsala universitet:
En annan som reagerat är journalisten och författaren Ann Helena Rudberg. Hon har i brev till rektor Anders Hallberg skrivit att "Eva Lundgren tillhör dem som har demoniserat männen som grupp. Om hon hade gjort detta på ett universitet med vilken annan folkgrupp som helst: romer, katoliker, invandrare eller kvinnor, så hade hon inte kunnat sitta kvar som professor".
Niklas Skeri, som har skrivit artikeln, omtalar också vad som har hänt och tar upp Monica Antonsson:
Ytterligare en av kritikerna är Monica Antonsson, som blev rikskänd när hon ifrågasatte sanningshalten i Liza Marklunds bok Gömda. Eva Lundgrens forskning saknar samhällsnytta och borde "helt enkelt måste läggas ned", skriver hon på sin blogg.
Professor Eva Lundgren tycker att "reaktionerna är obehagliga" och att kommentarerna till hennes artikel på Newsmill uttrycker "ett stort hat".
Hmm hon har uppenbarligen bett Newsmill att byta ut bilden på henne... över artikeln... det är inte samma närbild som förut...nu står hon i en talarstol och är PROFESSOR... ;)
Tidningen citerar tidigare ledarskribenten i Svenska Dagbladet Maria Abrahamsson, som kallar professor Eva Lundgrens forskning för "hokuspokusforskning" på sin blogg
De citerar också det brev jag skrev till rektor Anders Hallberg vid Uppsala universitet:
En annan som reagerat är journalisten och författaren Ann Helena Rudberg. Hon har i brev till rektor Anders Hallberg skrivit att "Eva Lundgren tillhör dem som har demoniserat männen som grupp. Om hon hade gjort detta på ett universitet med vilken annan folkgrupp som helst: romer, katoliker, invandrare eller kvinnor, så hade hon inte kunnat sitta kvar som professor".
Niklas Skeri, som har skrivit artikeln, omtalar också vad som har hänt och tar upp Monica Antonsson:
Ytterligare en av kritikerna är Monica Antonsson, som blev rikskänd när hon ifrågasatte sanningshalten i Liza Marklunds bok Gömda. Eva Lundgrens forskning saknar samhällsnytta och borde "helt enkelt måste läggas ned", skriver hon på sin blogg.
Professor Eva Lundgren tycker att "reaktionerna är obehagliga" och att kommentarerna till hennes artikel på Newsmill uttrycker "ett stort hat".
Hmm hon har uppenbarligen bett Newsmill att byta ut bilden på henne... över artikeln... det är inte samma närbild som förut...nu står hon i en talarstol och är PROFESSOR... ;)
Genusskolor till alla
Jag tycker att vi ska skilja flickor och pojkar åt permanent. De ska inte ens få veta att det finns något annat kön än deras eget. Och barnen ska växa upp med det kön de är födda som, för tänk så ojämlika de blir annars.
Jag tycker absolut att vi ska skilja män och kvinnor åt också, inte låta dem ses annat än på avstånd skymta förbi, ungefär som man kan råka göra med djur i skogen. För män är djur tycker inte ni det? Jo kvinnor är också djur, men liksom en mycket snällare och godare variant.
Och för att inte mänskligheten ska dö ut så finns det ju alla möjliga fina kliniker, där sådant kan skötas. Och då kan ju alla kvinnor få önska sig ett barn i vilken färg som helst! Tänk så underbart det kommer att bli på jorden när vi alla till slut ser ungefär likadana ut...
För att allt det där ska fungera så utser vi två råd, ett bestående av kvinnor och ett av män och de får naturligtvis inte heller träffas. Det vore för farligt. Men vi har ju så utvecklade kommunikationer över hela världen så det är inga problem.
Ja, det skulle vara ett världsråd alltså, som går in för att ta bort alla skillnader mellan män och kvinnor. Jo överhuvudtaget förstås.
Och detta råd, som ska bestå av de visaste och klokaste vi har i världen, ska bestämma allt om hur mänskligheten ska gå sin nya och strålande framtid till mötes.
Det är bättre ju färre som sitter i detta råd, så slipper de diskutera så länge. Allt sånt leder bara till tjafs och osämja. Så det allra bästa vore om det bestod av en man och en kvinna.
Vi har ju sett prov på detta förut i världen hur en man och en kvinna har lett våra länder och det har blivit storartade resultat av detta.
Jag ska strax skicka iväg ett sådant här förslag till armécheferna i de olika länderna, så att vi kan få hjälp av militären att införa detta över hela jorden. Vi kommer att leva i ett paradis bara om tio år eller så.
Var hälsad du nya sköna värld!
Eva von Braun
dotterdotter till
Eva Braun den adliga grenen
PS. Jag är dock inte släkt med Eva Pauline von Braun lustigt nog, men hon kommer nog säkert också att uppskatta den här underbara förändringen. DS.
Jag tycker absolut att vi ska skilja män och kvinnor åt också, inte låta dem ses annat än på avstånd skymta förbi, ungefär som man kan råka göra med djur i skogen. För män är djur tycker inte ni det? Jo kvinnor är också djur, men liksom en mycket snällare och godare variant.
Och för att inte mänskligheten ska dö ut så finns det ju alla möjliga fina kliniker, där sådant kan skötas. Och då kan ju alla kvinnor få önska sig ett barn i vilken färg som helst! Tänk så underbart det kommer att bli på jorden när vi alla till slut ser ungefär likadana ut...
För att allt det där ska fungera så utser vi två råd, ett bestående av kvinnor och ett av män och de får naturligtvis inte heller träffas. Det vore för farligt. Men vi har ju så utvecklade kommunikationer över hela världen så det är inga problem.
Ja, det skulle vara ett världsråd alltså, som går in för att ta bort alla skillnader mellan män och kvinnor. Jo överhuvudtaget förstås.
Och detta råd, som ska bestå av de visaste och klokaste vi har i världen, ska bestämma allt om hur mänskligheten ska gå sin nya och strålande framtid till mötes.
Det är bättre ju färre som sitter i detta råd, så slipper de diskutera så länge. Allt sånt leder bara till tjafs och osämja. Så det allra bästa vore om det bestod av en man och en kvinna.
Vi har ju sett prov på detta förut i världen hur en man och en kvinna har lett våra länder och det har blivit storartade resultat av detta.
Jag ska strax skicka iväg ett sådant här förslag till armécheferna i de olika länderna, så att vi kan få hjälp av militären att införa detta över hela jorden. Vi kommer att leva i ett paradis bara om tio år eller så.
Var hälsad du nya sköna värld!
Eva von Braun
dotterdotter till
Eva Braun den adliga grenen
PS. Jag är dock inte släkt med Eva Pauline von Braun lustigt nog, men hon kommer nog säkert också att uppskatta den här underbara förändringen. DS.
tisdag 9 februari 2010
Unicef är drabbade
Jag såg och hörde just nu en reklamsnutt på TV4 Fakta om Unicef med skrikande svarta barn och en (nästan) gråtande kvinna som sade:
- Även om en del misstror vart pengar går så kommer jag aldrig att göra det.
Så Unicef är alltså drabbat av att de har Liza Marklund som Unicef-ambassadör... varför skulle de annars inte låta henne framträda i rutan, som de har gjort förut?
Eller skådespelaren Mikael Persbrandt den där svartbyggaren, som har kostat på sitt tjusiga hus här ute på Värmdö en massa kosing, men han brydde sig inte om att söka bygglov. Han är också Unicef-ambassadör.
Är det rivet? Grannar eller andra? Har ni bildbevis?
Alltså jag tycker absolut inte att det är kul att barn drabbas, inte svarta, inte vita, gula eller röda heller. Men att Liza Marklund är Unicef-ambassadör fortfarande är en skandal. Men det skulle väl bli en ännu värre skandal om hon blev avsatt. Offentligt.
Antagligen har det aldrig hänt för jag minns tex att Danny Kaye var en FN-ambassadör och vem kunde tro annat än att han älskade barn, så barnslig som han var.
Eller Roger Moore? En skådis som vi också älskar...
Men tyvärr så består inte det som en gång var fint, inne och helt oantastligt.
- Även om en del misstror vart pengar går så kommer jag aldrig att göra det.
Så Unicef är alltså drabbat av att de har Liza Marklund som Unicef-ambassadör... varför skulle de annars inte låta henne framträda i rutan, som de har gjort förut?
Eller skådespelaren Mikael Persbrandt den där svartbyggaren, som har kostat på sitt tjusiga hus här ute på Värmdö en massa kosing, men han brydde sig inte om att söka bygglov. Han är också Unicef-ambassadör.
Är det rivet? Grannar eller andra? Har ni bildbevis?
Alltså jag tycker absolut inte att det är kul att barn drabbas, inte svarta, inte vita, gula eller röda heller. Men att Liza Marklund är Unicef-ambassadör fortfarande är en skandal. Men det skulle väl bli en ännu värre skandal om hon blev avsatt. Offentligt.
Antagligen har det aldrig hänt för jag minns tex att Danny Kaye var en FN-ambassadör och vem kunde tro annat än att han älskade barn, så barnslig som han var.
Eller Roger Moore? En skådis som vi också älskar...
Men tyvärr så består inte det som en gång var fint, inne och helt oantastligt.
Magnus Utvik gör det igen
Han brukar sitta i TV:soffan och recensera. Fast dom har tagit in ett gammalt vitmålat köksbord i studion istället. "Proletärt" ska det vara. Och Magnus Utvik berättar om olika böcker med sin montona lite fostrande röst.
I dag tog han upp Susanna Alakoskis nya roman Hoppas du trivs bra i fängelset (fast titeln är felstavad). Och han har inte ett ont ord förstås att säga om den, utan den är nästan perfekt.
Jag tycker att denne Utvik är ännu ett exempel på det inrutade, slimmade, politiskt korrekta, som sitter där i vår godkända, statliga, icke-objektiva television.
Han jämförde denna Alakoski-bok med den förra och då var den nya förstås ännu bättre. För den förra blev nog lite monton med en aning mycket svordomar och könsord. Jo, det tyckte jag också. Det var därför jag aldrig orkade läsa den. Fast den står i bokhyllan.
Och han jämförde henne med våra tidigare arbetarförfattare som Jan Fridegård. Det tycker jag är en förolämpning mot denne. Jan Fridegårds föräldrar var statare och hans mor- och farföräldrar hade varit indelta soldater. Det var två sätt för fattiga människor att klara sig förr i tiden. Han föddes år 1897.
Jan Fridegård var av samma generation som mina morföräldrar och de var egendomslösa torpare, som varje vecka levererade fisk, som betalning till herrgården för det lilla rödmålade huset på sextio kvadratmeter, där de uppfostrade tio barn.
Jag själv växte upp i Björkhagen, där barnkullarna var stora på 40-50-talen. Ett samhälle, som verkligen inte var bättre än Ystad på 60-talet, där Alakoski växte upp. Här bodde också inflyttade från hela Sverige och en del från Finland och en och annan italienare.
Men det var ingen av oss som såg ned på någon annan, utom den där alkisfamiljen, som bodde längst ned i vårt hus och som tyckte att de var finare än min mamma, som var skild. För de var ju en hel familj.
Själv så begrep jag, att det inte var för alltid givet, att vi skulle stanna i Björkhagen, även om jag var uppvuxen där. Jag utbildade mig och har jobbat som journalist under större delen av mitt liv.
Men under 90-talet skuffades jag ut ur samhället under Göran Perssons regeringar. Jag som hade hög utbildning skulle inte kostas på något mer från staten, utan det fick jag ordna själv. Och någon frågade mig häromdagen varför jag inte omskolade mig. Kunde man det är min motfråga.
Jag har aldrig fått något erbjudande om någon som helst ny utbildning, som hade med något yrke att göra. Det ansågs att jag skulle klara mig själv för jag tillhörde ju eliten. Och när jag inte gjorde så var det förstås något fel på mig, inte på samhället.
Ingen människa orkar i längden med den synen, att hon ska klara sig för samhället har redan gjort allt för henne. Det är en enorm press när alla i din omgivning ser det så. Ingen människa klarar det. Till slut satt jag i januari 2003 hos min distriktsläkare och grät, för jag tyckte att det var lika bra att jag dog. Då skulle min familj klara sig bättre. Så börjar min dokumentära dagbok Ett Sekel av Tystnad.
Magnus Utvik fick Ett Sekel av Tystnad när den kom ut 2006 och jag vet att han har läst den, men han är kvar i samma blinda syn på samhället, som så många andra. Den delen av vårt svenska samhälle, som fortfarande lever kvar i en gammal motsättning mellan arbetare eller egendomslösa och den klass, som äger och förtrycker de andra.
Han tog upp en bok då 2006 i sina recensioner, som jag nämner i min dagbok: Viktor E Frankl Livet måste ha mening. I den beskriver denne psykiater hur det var i koncentrationslägren i Tyskland och hur han själv lyckades överleva. Vilka mekanismer, som gör att människor ger upp och hur hoppet kan hålla även en mycket nedtryckt människa över ytan.
Men av detta begrep inte Magnus Utvik annat än det som vi som nation har kommit fram till. Det var för jävligt det som hände i Tyskland och detta får aldrig hända igen.
Det går inte att skärskåda och se det som professor Harald Ofstad tar upp i sin bok från 1972 Vårt förakt för svaghet och se att de mekanismer som skapade nazismen levde innan den kom och lever nu också i vår värld.
Susanna Alakoski bodde på Ängsviksgården här ute på Värmdö och tillhör de som har skaffat sig en position i samhället genom att gå in i den yttersta maktfullkomliga kvinnovänstern med Gudrun Schyman.
Jag har själv mött Gudrun Schyman där ute på Ängsviksgården, för hon flyttade in där för att ta över makten, inte bara över huset, utan i vänsterpartiet. Då hade vi själva - ett 20-tal vuxna - renoverat och byggt om huset och bildat en bostadsrättsförening.
När hon skulle flytta, så såg hon till att hon fick ut så mycket pengar som möjligt för sin lägenhet, medan vi som hade varit med och köpt, jobbat och gjort i ordning huset gick med på att bara ta ut så mycket som vi hade lagt ut med en liten höjning enligt konsumentprisindex.
Alltså det är inte de fina orden det handlar om utan vad som sker i handling. Inte bara privat utan också i våra institutioner och organisationer. Se mitt tidigare inlägg.
Det går alltid att dölja sig själv bakom fina fraser och tjusiga ord, eller genom att skriva böcker, som följer den trend som går genom samhället, om att det är så synd om människorna. Och särskilt då de som har misslyckats i samhället och som går ned sig i knark och sprit.
Herregud säger jag. Det finns inte längre några klara strukturella, materiella orsaker till sådant. Och vi behöver absolut inte ömka de som inte har klarat sig. Bättre då att ändra reella fakta i samhället, så att alla människor faktiskt har möjlighet till att leva bra liv, utan att gå in i extrema maktpolitiska organisationer.
Och Magnus Utvik du får gärna ett nytt ex av min bok Ett Sekel av Tystnad, så att du kan läsa igen. Där finns nämligen verkligheten beskriven, både den yttre och den inre i en människa av kött och blod. Det är en dagbok med anteckningar i stort sett dagligen med datum och klockslag.
Och där beskrivs hur detta blinda samhälle drabbar inte bara mig som mamma utan också hur det drabbar vår yngste son. Hur vi bägge ska sjukförklaras av samhället, för något fel måste det vara på oss, som inte kan klara oss i detta det bästa av samhällen, som vi har levt i någonsin.
Och hur dessa kuratorer, socialsekreterare och Bup:are hjälps åt att se till att vi blir mer och mer marginaliserade. Som tur var så hade vår yngste son ett par föräldrar, som orkade gå emot hela den samhälleliga trenden.
Det är en beskrivning i realtid av den idiotiska politik, som fördes under 90-talet och framåt av den förra regeringen. Och vilka konsekvenser detta fick för en barnfamilj i dagens Sverige. En dokumentär och sann berättelse.
PS. Läs också detta inlägg och den pågående diskussionen i kommentarerna under det. DS
I dag tog han upp Susanna Alakoskis nya roman Hoppas du trivs bra i fängelset (fast titeln är felstavad). Och han har inte ett ont ord förstås att säga om den, utan den är nästan perfekt.
Jag tycker att denne Utvik är ännu ett exempel på det inrutade, slimmade, politiskt korrekta, som sitter där i vår godkända, statliga, icke-objektiva television.
Han jämförde denna Alakoski-bok med den förra och då var den nya förstås ännu bättre. För den förra blev nog lite monton med en aning mycket svordomar och könsord. Jo, det tyckte jag också. Det var därför jag aldrig orkade läsa den. Fast den står i bokhyllan.
Och han jämförde henne med våra tidigare arbetarförfattare som Jan Fridegård. Det tycker jag är en förolämpning mot denne. Jan Fridegårds föräldrar var statare och hans mor- och farföräldrar hade varit indelta soldater. Det var två sätt för fattiga människor att klara sig förr i tiden. Han föddes år 1897.
Jan Fridegård var av samma generation som mina morföräldrar och de var egendomslösa torpare, som varje vecka levererade fisk, som betalning till herrgården för det lilla rödmålade huset på sextio kvadratmeter, där de uppfostrade tio barn.
Jag själv växte upp i Björkhagen, där barnkullarna var stora på 40-50-talen. Ett samhälle, som verkligen inte var bättre än Ystad på 60-talet, där Alakoski växte upp. Här bodde också inflyttade från hela Sverige och en del från Finland och en och annan italienare.
Men det var ingen av oss som såg ned på någon annan, utom den där alkisfamiljen, som bodde längst ned i vårt hus och som tyckte att de var finare än min mamma, som var skild. För de var ju en hel familj.
Själv så begrep jag, att det inte var för alltid givet, att vi skulle stanna i Björkhagen, även om jag var uppvuxen där. Jag utbildade mig och har jobbat som journalist under större delen av mitt liv.
Men under 90-talet skuffades jag ut ur samhället under Göran Perssons regeringar. Jag som hade hög utbildning skulle inte kostas på något mer från staten, utan det fick jag ordna själv. Och någon frågade mig häromdagen varför jag inte omskolade mig. Kunde man det är min motfråga.
Jag har aldrig fått något erbjudande om någon som helst ny utbildning, som hade med något yrke att göra. Det ansågs att jag skulle klara mig själv för jag tillhörde ju eliten. Och när jag inte gjorde så var det förstås något fel på mig, inte på samhället.
Ingen människa orkar i längden med den synen, att hon ska klara sig för samhället har redan gjort allt för henne. Det är en enorm press när alla i din omgivning ser det så. Ingen människa klarar det. Till slut satt jag i januari 2003 hos min distriktsläkare och grät, för jag tyckte att det var lika bra att jag dog. Då skulle min familj klara sig bättre. Så börjar min dokumentära dagbok Ett Sekel av Tystnad.
Magnus Utvik fick Ett Sekel av Tystnad när den kom ut 2006 och jag vet att han har läst den, men han är kvar i samma blinda syn på samhället, som så många andra. Den delen av vårt svenska samhälle, som fortfarande lever kvar i en gammal motsättning mellan arbetare eller egendomslösa och den klass, som äger och förtrycker de andra.
Han tog upp en bok då 2006 i sina recensioner, som jag nämner i min dagbok: Viktor E Frankl Livet måste ha mening. I den beskriver denne psykiater hur det var i koncentrationslägren i Tyskland och hur han själv lyckades överleva. Vilka mekanismer, som gör att människor ger upp och hur hoppet kan hålla även en mycket nedtryckt människa över ytan.
Men av detta begrep inte Magnus Utvik annat än det som vi som nation har kommit fram till. Det var för jävligt det som hände i Tyskland och detta får aldrig hända igen.
Det går inte att skärskåda och se det som professor Harald Ofstad tar upp i sin bok från 1972 Vårt förakt för svaghet och se att de mekanismer som skapade nazismen levde innan den kom och lever nu också i vår värld.
Susanna Alakoski bodde på Ängsviksgården här ute på Värmdö och tillhör de som har skaffat sig en position i samhället genom att gå in i den yttersta maktfullkomliga kvinnovänstern med Gudrun Schyman.
Jag har själv mött Gudrun Schyman där ute på Ängsviksgården, för hon flyttade in där för att ta över makten, inte bara över huset, utan i vänsterpartiet. Då hade vi själva - ett 20-tal vuxna - renoverat och byggt om huset och bildat en bostadsrättsförening.
När hon skulle flytta, så såg hon till att hon fick ut så mycket pengar som möjligt för sin lägenhet, medan vi som hade varit med och köpt, jobbat och gjort i ordning huset gick med på att bara ta ut så mycket som vi hade lagt ut med en liten höjning enligt konsumentprisindex.
Alltså det är inte de fina orden det handlar om utan vad som sker i handling. Inte bara privat utan också i våra institutioner och organisationer. Se mitt tidigare inlägg.
Det går alltid att dölja sig själv bakom fina fraser och tjusiga ord, eller genom att skriva böcker, som följer den trend som går genom samhället, om att det är så synd om människorna. Och särskilt då de som har misslyckats i samhället och som går ned sig i knark och sprit.
Herregud säger jag. Det finns inte längre några klara strukturella, materiella orsaker till sådant. Och vi behöver absolut inte ömka de som inte har klarat sig. Bättre då att ändra reella fakta i samhället, så att alla människor faktiskt har möjlighet till att leva bra liv, utan att gå in i extrema maktpolitiska organisationer.
Och Magnus Utvik du får gärna ett nytt ex av min bok Ett Sekel av Tystnad, så att du kan läsa igen. Där finns nämligen verkligheten beskriven, både den yttre och den inre i en människa av kött och blod. Det är en dagbok med anteckningar i stort sett dagligen med datum och klockslag.
Och där beskrivs hur detta blinda samhälle drabbar inte bara mig som mamma utan också hur det drabbar vår yngste son. Hur vi bägge ska sjukförklaras av samhället, för något fel måste det vara på oss, som inte kan klara oss i detta det bästa av samhällen, som vi har levt i någonsin.
Och hur dessa kuratorer, socialsekreterare och Bup:are hjälps åt att se till att vi blir mer och mer marginaliserade. Som tur var så hade vår yngste son ett par föräldrar, som orkade gå emot hela den samhälleliga trenden.
Det är en beskrivning i realtid av den idiotiska politik, som fördes under 90-talet och framåt av den förra regeringen. Och vilka konsekvenser detta fick för en barnfamilj i dagens Sverige. En dokumentär och sann berättelse.
PS. Läs också detta inlägg och den pågående diskussionen i kommentarerna under det. DS
Margot Wallström ny föreslagen ordförande
Kanske blir Margot Wallström ny ordförande vid Lunds universitet. Det blir klart på torsdag.
Det vore bra tror jag med en så gedigen erfaren kvinna som ordförande vid detta anrika universitet. Lunds universitet hade i början av 1900-talet omkring tusen studenter som utbildades till höga poster i staten. Numera går där 41 000 studenter.
Margot Wallström avgick kort efter riksdagvalet 1998 - från posten som socialminister - efter en konflikt med Göran Persson. Hon har varit EU:kommissionens första vice ordförande och är nu aktuell för en hög post inom FN.
Hon åtnjuter stort förtroende hos svenska folket, som länge har velat ha henne till partiordförande för socialdemokraterna, men själv har hon aldrig velat detta.
Det är regeringen som formellt utser ordföranden för universitetet, men regeringen brukar alltid följa det förslag som kommer från universitetets rektor, som heter Per Eriksson.
Det vore bra tror jag med en så gedigen erfaren kvinna som ordförande vid detta anrika universitet. Lunds universitet hade i början av 1900-talet omkring tusen studenter som utbildades till höga poster i staten. Numera går där 41 000 studenter.
Margot Wallström avgick kort efter riksdagvalet 1998 - från posten som socialminister - efter en konflikt med Göran Persson. Hon har varit EU:kommissionens första vice ordförande och är nu aktuell för en hög post inom FN.
Hon åtnjuter stort förtroende hos svenska folket, som länge har velat ha henne till partiordförande för socialdemokraterna, men själv har hon aldrig velat detta.
Det är regeringen som formellt utser ordföranden för universitetet, men regeringen brukar alltid följa det förslag som kommer från universitetets rektor, som heter Per Eriksson.
måndag 8 februari 2010
Gabriella Lahti försöker skapa drama
Hon har förmått Marina Engan att gråta ut över den hemska "tanten" Monica Antonsson. Jag länkar inte till eländet, för det är så urbota dåligt.
Lahti jobbar åt en skandaltidning på nätet, som inte drar sig för någonting för att kreera lite besökare. Gabriella Lahti är född 1983 och bor i Stockholm.
Hon har bott en längre tid i Australien och verkar gilla att partaja. Om man slår upp henne på nätet är det sådant som finns där. Hon har skrivit någon artikel på Newsmill, men är okänd som användare.
Jag skäms över att hon försöker få en inbiten lögnare och kanske (?) försäkringsbedragare som Marina Engan att agera offer i sjukbranschen när hon annars tydligen har en stor firma, som heter Barnens Röst, som enligt egen utsago har "team" och erbjuder det bästa "industrin" har att erbjuda.
Tydligen så jobbar denna sjukpensionär enligt egen uppgift sex dagar i veckan. Endast söndagar är en ledig dag.
Hon är född 1960 och skulle rimligt sett ha många år kvar att jobba, så varför har hon då sjukpension? Det tycker jag är en rimlig fråga.
Marina Engan har uppenbarligen gjort detta för att fortsätta att göra livet surt för Monica Antonsson.
Så därför ljuger hon så det osar i artikeln. Och Gabriella Lahti har naturligtvis inte brytt sig om att fråga Monica Antonsson om saken. För då hade det ju inte blivit någon historia.
Känd kvällstidningsjournalistik: kolla aldrig en historia, den kan spricka. Och kolla aldrig några källor. Ifall någon frågar säg att du har alla papper på vinden.
Journalistik i Liza Marklunds efterföljd. Har hon startat en skola? Eller?
Lahti jobbar åt en skandaltidning på nätet, som inte drar sig för någonting för att kreera lite besökare. Gabriella Lahti är född 1983 och bor i Stockholm.
Hon har bott en längre tid i Australien och verkar gilla att partaja. Om man slår upp henne på nätet är det sådant som finns där. Hon har skrivit någon artikel på Newsmill, men är okänd som användare.
Jag skäms över att hon försöker få en inbiten lögnare och kanske (?) försäkringsbedragare som Marina Engan att agera offer i sjukbranschen när hon annars tydligen har en stor firma, som heter Barnens Röst, som enligt egen utsago har "team" och erbjuder det bästa "industrin" har att erbjuda.
Tydligen så jobbar denna sjukpensionär enligt egen uppgift sex dagar i veckan. Endast söndagar är en ledig dag.
Hon är född 1960 och skulle rimligt sett ha många år kvar att jobba, så varför har hon då sjukpension? Det tycker jag är en rimlig fråga.
Marina Engan har uppenbarligen gjort detta för att fortsätta att göra livet surt för Monica Antonsson.
Så därför ljuger hon så det osar i artikeln. Och Gabriella Lahti har naturligtvis inte brytt sig om att fråga Monica Antonsson om saken. För då hade det ju inte blivit någon historia.
Känd kvällstidningsjournalistik: kolla aldrig en historia, den kan spricka. Och kolla aldrig några källor. Ifall någon frågar säg att du har alla papper på vinden.
Journalistik i Liza Marklunds efterföljd. Har hon startat en skola? Eller?
Bengt Westerberg avstår sin miljonlön
Tills vidare och från den 1 mars så avstår Röda korsets ordförande Bengt Westerberg att ta ut sin lön som ordförande.
Kritiken mot honom blev helt enkelt för hård och han kommer att avstå lön tills medlemmarna har bestämt hur mycket han ska ha. Han har också erbjudit sig att ställa platsen till förfogande, men så långt ville inte styrelsen gå.
Under tiden, som han avstår lön, deponeras denna på ett konto och på Röda korsets dag den 8 maj ska det vara klart vad medlemmarna tycker.
Alternativet hade varit att kalla in en extrastämma och ställa ordförandeposten till förfogande, men det tyckte styrelsen inte var en bra idé. Det skulle kosta för mycket.
Röda korset har fått sämre insamlingsresultat till följd av människors misstänksamhet mot organisationen. Och en donation på 100 miljoner från finansmannen Roger Akelius gick deras näsa förbi pga av svindeln.
Bengt Westerberg säger att han anpassar sig till det arvode han får. Han kan tänka sig att jobba gratis.
Kritiken mot organisationen har varit hård sedan det upptäcktes att Johan af Donner hade svindlat Röda korset på omkring 6.5 miljoner kronor. Och Bengt Westerberg gick först ut och försvarade honom och sade att det handlade om otillåtna extrainkomster.
Kritiken mot honom blev helt enkelt för hård och han kommer att avstå lön tills medlemmarna har bestämt hur mycket han ska ha. Han har också erbjudit sig att ställa platsen till förfogande, men så långt ville inte styrelsen gå.
Under tiden, som han avstår lön, deponeras denna på ett konto och på Röda korsets dag den 8 maj ska det vara klart vad medlemmarna tycker.
Alternativet hade varit att kalla in en extrastämma och ställa ordförandeposten till förfogande, men det tyckte styrelsen inte var en bra idé. Det skulle kosta för mycket.
Röda korset har fått sämre insamlingsresultat till följd av människors misstänksamhet mot organisationen. Och en donation på 100 miljoner från finansmannen Roger Akelius gick deras näsa förbi pga av svindeln.
Bengt Westerberg säger att han anpassar sig till det arvode han får. Han kan tänka sig att jobba gratis.
Kritiken mot organisationen har varit hård sedan det upptäcktes att Johan af Donner hade svindlat Röda korset på omkring 6.5 miljoner kronor. Och Bengt Westerberg gick först ut och försvarade honom och sade att det handlade om otillåtna extrainkomster.
Den ideologiska propagandistiska kartan styr
Jag frågade om han någonsin hade tänkt på om judarna som han hade mördat var skyldiga eller på något sätt förtjänade ett sådant öde. Åter försökte han tålmodigt förklara att sådana frågor var orealistiska, emedan han hade levt i en helt annan värld.
-Kan ni inte förstå att det inte var meningen att vi SS-män skulle tänka på sådana saker, det föll oss aldrig in. Och förresten hade man redan tagit för givet att judarna hade skulden till allt.
Jag pressade honom för att få en förklaring på varför det togs för givet.
- Tja vi hade helt enkelt aldrig hört något annat. Det var inte bara tidningar som Der Stürmer, det var allt vad vi överhuvudtaget hörde. Till och med vår militära och ideologiska uppfostran tog för givet att vi måste skydda Tyskland för judarna.. Det började gå upp för mig först efter sammanbrottet att allt kanske inte var alldeles riktigt, när jag hade hört vad alla sade. Men ingen hade någonsin sagt sådant tidigare, i alla fall hade vi aldrig hört det.
- Nu undrar jag om Himmler verkligen själv trodde på allt det där, eller om han bara gav mig en ursäkt för att rättfärdiga det som han ville att jag skulle göra - men egentligen spelade det ingen roll. Vi var alla så uppfostrade till att lyda order, utan att överhuvudtaget tänka, att tanken på olydnad aldrig skulle ha fallit någon in och någon annan kunde ha gjort det lika bra om inte jag gjorde det.
Ur psykologen G M Gilberts samtal med Rudolf Höss, Auschwitzkommendanten
sidan 52 i Vårt förakt för svaghet av Harald Ofstad tidigare professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet.
Nazismen utgick alltså ifrån en propagandistisk världsordning och så skulle världen och människorna rätta in sig efter den. Jfr Roks syn på männen och könsmaktsordningen, som styr hur de ser på världen. Jfr också Liza Marklund och hennes förklaring till Gömda och Asyl: dessa böcker ingick i ett "politiskt projekt". Samma sak där alltså att ideologin lägger ut en karta och stämmer inte kartan är det inte fel på den utan på världen.
Jfr också socialdemokraten och kvinnoförbundets dåvarande ordförande Inger Segelström, som skriker från Bryssel i telefon till TV-programmet Debatt att hon struntar i om böckerna är sanna eller inte.
För det är inte vad det handlar om utan något mycket större. En Stor Agenda. Nämligen att alla kvinnor är förtryckta av männen som grupp. Punkt slut. Agendan sätts i de slutna rummen, med forskare sådana som professor Eva Lundgren och jur dr Jenny Westerstrand och de vet att det som ska bevisas är att männen är skyldiga. Alla män.
-Kan ni inte förstå att det inte var meningen att vi SS-män skulle tänka på sådana saker, det föll oss aldrig in. Och förresten hade man redan tagit för givet att judarna hade skulden till allt.
Jag pressade honom för att få en förklaring på varför det togs för givet.
- Tja vi hade helt enkelt aldrig hört något annat. Det var inte bara tidningar som Der Stürmer, det var allt vad vi överhuvudtaget hörde. Till och med vår militära och ideologiska uppfostran tog för givet att vi måste skydda Tyskland för judarna.. Det började gå upp för mig först efter sammanbrottet att allt kanske inte var alldeles riktigt, när jag hade hört vad alla sade. Men ingen hade någonsin sagt sådant tidigare, i alla fall hade vi aldrig hört det.
- Nu undrar jag om Himmler verkligen själv trodde på allt det där, eller om han bara gav mig en ursäkt för att rättfärdiga det som han ville att jag skulle göra - men egentligen spelade det ingen roll. Vi var alla så uppfostrade till att lyda order, utan att överhuvudtaget tänka, att tanken på olydnad aldrig skulle ha fallit någon in och någon annan kunde ha gjort det lika bra om inte jag gjorde det.
Ur psykologen G M Gilberts samtal med Rudolf Höss, Auschwitzkommendanten
sidan 52 i Vårt förakt för svaghet av Harald Ofstad tidigare professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet.
Nazismen utgick alltså ifrån en propagandistisk världsordning och så skulle världen och människorna rätta in sig efter den. Jfr Roks syn på männen och könsmaktsordningen, som styr hur de ser på världen. Jfr också Liza Marklund och hennes förklaring till Gömda och Asyl: dessa böcker ingick i ett "politiskt projekt". Samma sak där alltså att ideologin lägger ut en karta och stämmer inte kartan är det inte fel på den utan på världen.
Jfr också socialdemokraten och kvinnoförbundets dåvarande ordförande Inger Segelström, som skriker från Bryssel i telefon till TV-programmet Debatt att hon struntar i om böckerna är sanna eller inte.
För det är inte vad det handlar om utan något mycket större. En Stor Agenda. Nämligen att alla kvinnor är förtryckta av männen som grupp. Punkt slut. Agendan sätts i de slutna rummen, med forskare sådana som professor Eva Lundgren och jur dr Jenny Westerstrand och de vet att det som ska bevisas är att männen är skyldiga. Alla män.
söndag 7 februari 2010
Vårt förakt för svaghet
Jag vet att jag har den där boken av den norske filosofen Harald Ofstad i mitt hus någonstans, men jag hittar den inte nu.
Nazismen påverkade västvärlden långt in på 50-talet, rentav 60-talet och Harald Ofstad gav ut sin bok 1972. Den hette Vårt förakt för svaghet. Jag läste den då.
Det som slår mig nu är att den radikala feminismen har på ett bakvänt sätt anammat detta förakt för svaghet, som uttrycktes i psykopatisk anda hos Nazityskland. Där vändes allt upp och ned och det fanns bara en syndabock.
I den ultraradiakala feminismen är det likadant. Där är männen syndabockar som grupp, som om de vore nutidens judar, som det är lämpligt att skylla allt på, som man inte gillar.
Jag citerar gärna Lars Schaff, som jag har länkat till ovan:
"Som en spegelbild av denna framgångsdyrkan följer att man frestas att se ner på den som misslyckas. Är vi utrustade med normal empati så beklagar vi förloraren. De som totalt saknar förmåga till empati, som Hitler och nazismen, kan leva ut sitt förakt ända till förintelsen. Hitler saknade inte bara egen empati utan ansåg den vara ett av uttrycken för svaghet och därmed i sig något att bekämpa. Här hade han fel även i darwinistisk mening (säkert utan att veta om det eller bry sig), eftersom empati har ett överlevnadsvärde i människans evolutionära utveckling. Den felsynen ledde till sist nazityskland in i självförintelse."
Det känns som om vi har kommit lika långt en gång till på människans väg i historien. Ännu en gång ska vi i Sverige ha stora kvinnor och män som visar oss vägen och berättar för oss vilka som är syndabockarna.
Och särskilt finns de på universiteten i form av radikalfeministerna och deras anhängare, som ständigt försöker blanda bort korten istället för att ta ansvar för sina egna liv.
Nazismen påverkade västvärlden långt in på 50-talet, rentav 60-talet och Harald Ofstad gav ut sin bok 1972. Den hette Vårt förakt för svaghet. Jag läste den då.
Det som slår mig nu är att den radikala feminismen har på ett bakvänt sätt anammat detta förakt för svaghet, som uttrycktes i psykopatisk anda hos Nazityskland. Där vändes allt upp och ned och det fanns bara en syndabock.
I den ultraradiakala feminismen är det likadant. Där är männen syndabockar som grupp, som om de vore nutidens judar, som det är lämpligt att skylla allt på, som man inte gillar.
Jag citerar gärna Lars Schaff, som jag har länkat till ovan:
"Som en spegelbild av denna framgångsdyrkan följer att man frestas att se ner på den som misslyckas. Är vi utrustade med normal empati så beklagar vi förloraren. De som totalt saknar förmåga till empati, som Hitler och nazismen, kan leva ut sitt förakt ända till förintelsen. Hitler saknade inte bara egen empati utan ansåg den vara ett av uttrycken för svaghet och därmed i sig något att bekämpa. Här hade han fel även i darwinistisk mening (säkert utan att veta om det eller bry sig), eftersom empati har ett överlevnadsvärde i människans evolutionära utveckling. Den felsynen ledde till sist nazityskland in i självförintelse."
Det känns som om vi har kommit lika långt en gång till på människans väg i historien. Ännu en gång ska vi i Sverige ha stora kvinnor och män som visar oss vägen och berättar för oss vilka som är syndabockarna.
Och särskilt finns de på universiteten i form av radikalfeministerna och deras anhängare, som ständigt försöker blanda bort korten istället för att ta ansvar för sina egna liv.
Jenny W är ett märkligt fenomen
Hon är underställd professor Eva Lundgren på Uppsala universitet och går i hennes ledband och har en egen blogg. På denna blogg öser hon ur sig all skit, som bildar grunden till hennes och chefens forskning.
Om jag ska tolka henne välvilligt så är hon indragen i ett kollektivt synsätt på mänskligheten, som gör att hon och en 16-åring, som grävs ned i marken i Turkiet är likställda. Fast Jenny W fortfarande lever i högönsklig välmåga.
Ska jag fortfarande tolka hela könsmaktsordningen på ett positivt sätt, så betyder det att jag måste tolka också tex Hitler med sitt Lebensraum, som någon som var överlägsen i intelligens och alltså inte behövde bekymra sig om de underordnade massorna eller mobben, som Jenny W kallar alla oss andra på sin blog. En dum mobb dessutom. Det blir väl lite tårta på tårta? Några intelligenta mobbar finns väl inte?
Nu kan man ju tycka att även de som jobbar på den månghundraåriga ärevördiga institutionen Uppsala universitet har rätt att vara lite grova i munnen, även officiellt på internet i skrift, va fasen vi är väl alla människor och jämställda... nä stopp nu ett tag. Är vi verkligen det?
Varför ska vi skattebetalare underhålla sådana som Jenny W och sedan beskyllas för att inte ens begripa hennes storhet? Liknar inte detta alla andra diktatorers sätt att angripa människor, som de i sin tur tyckte var för små människor, för att begripa den Stora Planen?
Är inte detta återigen den förment upphöjde som är utnämnd av Gud som konungarna ju alltid var förr i tiden. Eller en variant av Marie Antoinettes "ge dem kakor" när folket inte hade bröd att äta och hon själv naturligtvis såg sig som undantagen svält och elände, sittande på sin tron.
Kanske det behövs lite fiskmånglerskor som drar iväg till palatset den här gången också och släpar iväg de upphöjda till ett annat öde?
Men vi är ju så civiliserade nu ett par århundraden senare så vi gör inte så. Vi i "mobben" diskuterar bara vidare hur det kommer sig att våra skattepengar ska gå till sånt, som den förra regeringen tyckte medverkade till jämställdhet, men som i själva verket har visat sig utpeka halva Sveriges befolkning, som kapabel att slå ihjäl sina kvinnor när som helst.
För män är djur tycker inte du det? Obs det senare är ett uttalande av Roks tidigare ordförande Irene von Wachenfeldt och ska i detta sammanhang tolkas ironiskt. Hon själv har försökt att senare ta tillbaka detta uttalande fast hela svenska folket hörde när hon sade det på TV. Efter att detta misslyckades kom hon fram till att män är värre än djur...
PS. Marie Antoinette har sannolikt inte ens sagt det där med kakorna, men det har ändå levt vidare, för det betecknade så väl hela den livsstilen... DS.
Om jag ska tolka henne välvilligt så är hon indragen i ett kollektivt synsätt på mänskligheten, som gör att hon och en 16-åring, som grävs ned i marken i Turkiet är likställda. Fast Jenny W fortfarande lever i högönsklig välmåga.
Ska jag fortfarande tolka hela könsmaktsordningen på ett positivt sätt, så betyder det att jag måste tolka också tex Hitler med sitt Lebensraum, som någon som var överlägsen i intelligens och alltså inte behövde bekymra sig om de underordnade massorna eller mobben, som Jenny W kallar alla oss andra på sin blog. En dum mobb dessutom. Det blir väl lite tårta på tårta? Några intelligenta mobbar finns väl inte?
Nu kan man ju tycka att även de som jobbar på den månghundraåriga ärevördiga institutionen Uppsala universitet har rätt att vara lite grova i munnen, även officiellt på internet i skrift, va fasen vi är väl alla människor och jämställda... nä stopp nu ett tag. Är vi verkligen det?
Varför ska vi skattebetalare underhålla sådana som Jenny W och sedan beskyllas för att inte ens begripa hennes storhet? Liknar inte detta alla andra diktatorers sätt att angripa människor, som de i sin tur tyckte var för små människor, för att begripa den Stora Planen?
Är inte detta återigen den förment upphöjde som är utnämnd av Gud som konungarna ju alltid var förr i tiden. Eller en variant av Marie Antoinettes "ge dem kakor" när folket inte hade bröd att äta och hon själv naturligtvis såg sig som undantagen svält och elände, sittande på sin tron.
Kanske det behövs lite fiskmånglerskor som drar iväg till palatset den här gången också och släpar iväg de upphöjda till ett annat öde?
Men vi är ju så civiliserade nu ett par århundraden senare så vi gör inte så. Vi i "mobben" diskuterar bara vidare hur det kommer sig att våra skattepengar ska gå till sånt, som den förra regeringen tyckte medverkade till jämställdhet, men som i själva verket har visat sig utpeka halva Sveriges befolkning, som kapabel att slå ihjäl sina kvinnor när som helst.
För män är djur tycker inte du det? Obs det senare är ett uttalande av Roks tidigare ordförande Irene von Wachenfeldt och ska i detta sammanhang tolkas ironiskt. Hon själv har försökt att senare ta tillbaka detta uttalande fast hela svenska folket hörde när hon sade det på TV. Efter att detta misslyckades kom hon fram till att män är värre än djur...
PS. Marie Antoinette har sannolikt inte ens sagt det där med kakorna, men det har ändå levt vidare, för det betecknade så väl hela den livsstilen... DS.
Samma väder här som där
Det har snöat upp till en meter i Washington, där staden är tyst och stilla efter att snön dalat ned sedan i fredags. Den lär fortsätta att falla till i kväll och flera tak har rasat in under tyngden av snön.
Det lär slå till och med Knickerbocker-stormen från 1922 då en teater med det namnet rasade in och närmare 100 människor omkom.
Hela vädersituationen lär bero på El Nino, som finns i östra Stilla Havet och orsakar torka i Australien och Asien, men blött i både Nord- och Sydamerika.
Och lilla Sverige då? Ja vi befinner oss mellan dessa områden, så det kanske är vädrets tärning som avgör?
I morse när jag vaknade stod ett rådjur utanför huset med en massa fåglar omkring sig. En idyllisk bild. De kalasade tillsammans på maten vi hade lagt ut.
Snövallarna vid vår väg går upp till taket på våra bilar.. och sopbilen vågade sig inte in på vägen senast i torsdags. Men soptunnan var borta när jag tittade ut. Vem vill sno en soptunna?
Sedan begrep jag... sopåkaren hade gått hela vägen från den större vägen fram till vår tomt, hämtat soptunnan, men inte gått tillbaka till oss igen med den.
Jag gick och tittade... jo mycket riktigt där stod den, tömd. Tack sopåkaren! Vi får väl se hur det ser ut om fjorton dagar igen... då nästa tömning ska ske.
Det lär slå till och med Knickerbocker-stormen från 1922 då en teater med det namnet rasade in och närmare 100 människor omkom.
Hela vädersituationen lär bero på El Nino, som finns i östra Stilla Havet och orsakar torka i Australien och Asien, men blött i både Nord- och Sydamerika.
Och lilla Sverige då? Ja vi befinner oss mellan dessa områden, så det kanske är vädrets tärning som avgör?
I morse när jag vaknade stod ett rådjur utanför huset med en massa fåglar omkring sig. En idyllisk bild. De kalasade tillsammans på maten vi hade lagt ut.
Snövallarna vid vår väg går upp till taket på våra bilar.. och sopbilen vågade sig inte in på vägen senast i torsdags. Men soptunnan var borta när jag tittade ut. Vem vill sno en soptunna?
Sedan begrep jag... sopåkaren hade gått hela vägen från den större vägen fram till vår tomt, hämtat soptunnan, men inte gått tillbaka till oss igen med den.
Jag gick och tittade... jo mycket riktigt där stod den, tömd. Tack sopåkaren! Vi får väl se hur det ser ut om fjorton dagar igen... då nästa tömning ska ske.
lördag 6 februari 2010
Merlin och Jacqueline Kennedy
Just nu går det en härlig serie på SVT1 om Merlin, den där trollkarlen vid kung Arthurs hov. Fast Arthur är inte kung ännu utan hans pappa är det och Arthur är bara en lite idealistisk, men otursförföljd prins, som måste räddas av Merlin.
I det här av snittet som gick nyss, så kommer Sir Lancelot in i handlingen, men han luras och säger att han är den femte sonen till en ädling, men det är lögn. Så han är en falsk son.
Kungen säger: Lagen binder samman riddare. Hur man kan lita på någon som ljuger? Så Lancelot kastas i fängelse.
Dock så angriper en jättegrip slottet och riddarna. Ett trolldomsväsen. Den motstår stål, men gillar inte eld.
Arthur känner ett band till Lancelot och släpper honom ur fängelset och ger sig sedan ut för att döda gripen. Men det kan han inte och inte heller de andra riddarna.
Då kommer Lancelot och med hjälp av Merlin så dödar han gripen. Men när Arthur säger att Lancelot dödade gripen och måste få vara riddare så säger den oböjlige kungen: Lagen är lagen.
Lancelot tar saken i egna händer och säger att lögnen har skapat en splittring mellan dem och därför säger han adjö och rider bort.
Jacqueline Kennedy var den som efter att hennes man president John F Kennedy hade blivit skjuten i Dallas Texas bjöd in journalisten Theodore White till Vita huset:
"Samma dag ringde Jacqueline Kennedy till Theodore White, som var journalist och skrev för tidskriften Life. Han hade skrivit boken The Making of the President 1960, där han hade skildrat valproceduren på ett nytt sätt och han hade bland annat sagt:
- En liberal är en person, som tror att vatten kan rinna uppför bergen. En konservativ är någon som tycker att alla borde betala för detta vatten.
Själv menade Thedore White att han befann sig någonstans mittemellan dessa ståndpunkter. Han ville att vattnet skulle vara gratis, men han trodde inte på mirakler. Hans kritiker menade att han lade in för mycket av sig själv i sitt skrivande och att han hade en tendens att bortse från det negativa och istället berätta hjältehistorier. Han hade känt Joe Kennedys äldste son Joe jr och hade gått i samma skola som honom. Ibland var USA ett litet land. Jacqueline Kennedy bad honom komma till henne för en intervju.
- Jag bad honom komma till ett möte med mig i Hyannis Port och jag gjorde mitt bästa, när jag talade med honom, för att påbörja mitt arbete med att låta Jack kommas ihåg, som den visionär och den store president han var på väg att bli, när kulorna stoppade honom. Det var då jag tillsammans med Theodore White myntade begreppet Camelot. Det fanns en musikal på Broadway, vars melodier Jack tyckte om och som handlade om den tid då legenden om uppstod. Min mans tid var likadan, tyckte jag.
För ett litet ögonblick så fanns det en anda, som liknade Camelots i USA tyckte Jacqueline Kennedy. Det var en hjältetid, en era av stora omvälvningar, som aldrig fick blomma ut. Det var godheten som skulle besegra ondskan, men det blev inte så. President John F Kennedy hade redan som liten pojke älskat historierna om kung Arthur och riddarna av det runda bordet. Han läste dem om och om igen, för han hade gott om tid när han låg sjuk. Deras sökande efter den heliga Graal kunde jämföras med vad president Kennedy hade försökt att göra, vad han ville föra in i världen. Vad han och Jacqueline Kennedy tillsammans hade kunnat uträtta, om han bara hade fått leva. Den heliga graalen var en symbol för det som hade tappats bort, det som var heligt, det som var viktigt. Det som behövdes i världen. Historierna om Camelot hade varit en av ledstjärnorna i president Kennedys liv.
Kung Arthurs runda bord, där alla riddarna samlades, var ett enande motiv, en beskrivning av hur män kunde samlas för att åstadkomma något stort. När människor på detta sätt kom samman så fanns det ingen åtskillnad mellan dem. Människor som möttes så hade en direkt kontakt mellan sig och förstod varandra omedelbart utan ord. Det var något sådant som president Kennedy ville åstadkomma, en gemenskap, som berörde människorna, som fick dem att tillsammans gå mot nya mål. Han hade stora drömmar. Jacqueline Kennedy hade vetat det, men världen lät honom inte gå vidare med dem.
- Jag hade i ett slag förlorat min man, mina uppgifter som First Lady och mitt hem. Bara barnen återstod. Den 6 december flyttade barnen och jag från Vita huset. Biträdande statssekreteraren Averell Harriman var generös nog att låta oss flytta temporärt till hans hus i Georgetown. Han hade ställt det till vårt förfogande, för vi hade ingenstans att bo och själv tog han in på ett värdshus i närheten med sin fru. Hela vår tillvaro hade skakats i grunden och jag ville inte att barnen skulle skadas mer än de redan gjort. De hade också förlorat allt. Sin far, sitt hem och hela sin inordnade tillvaro. Men Caroline fick ha kvar sin skolklass i Vita huset. Hon fick lov till det för det nya presidentparet."
Detta är ett utdrag ur min kommande bok om Jacqueline Kennedy
I det här av snittet som gick nyss, så kommer Sir Lancelot in i handlingen, men han luras och säger att han är den femte sonen till en ädling, men det är lögn. Så han är en falsk son.
Kungen säger: Lagen binder samman riddare. Hur man kan lita på någon som ljuger? Så Lancelot kastas i fängelse.
Dock så angriper en jättegrip slottet och riddarna. Ett trolldomsväsen. Den motstår stål, men gillar inte eld.
Arthur känner ett band till Lancelot och släpper honom ur fängelset och ger sig sedan ut för att döda gripen. Men det kan han inte och inte heller de andra riddarna.
Då kommer Lancelot och med hjälp av Merlin så dödar han gripen. Men när Arthur säger att Lancelot dödade gripen och måste få vara riddare så säger den oböjlige kungen: Lagen är lagen.
Lancelot tar saken i egna händer och säger att lögnen har skapat en splittring mellan dem och därför säger han adjö och rider bort.
Jacqueline Kennedy var den som efter att hennes man president John F Kennedy hade blivit skjuten i Dallas Texas bjöd in journalisten Theodore White till Vita huset:
"Samma dag ringde Jacqueline Kennedy till Theodore White, som var journalist och skrev för tidskriften Life. Han hade skrivit boken The Making of the President 1960, där han hade skildrat valproceduren på ett nytt sätt och han hade bland annat sagt:
- En liberal är en person, som tror att vatten kan rinna uppför bergen. En konservativ är någon som tycker att alla borde betala för detta vatten.
Själv menade Thedore White att han befann sig någonstans mittemellan dessa ståndpunkter. Han ville att vattnet skulle vara gratis, men han trodde inte på mirakler. Hans kritiker menade att han lade in för mycket av sig själv i sitt skrivande och att han hade en tendens att bortse från det negativa och istället berätta hjältehistorier. Han hade känt Joe Kennedys äldste son Joe jr och hade gått i samma skola som honom. Ibland var USA ett litet land. Jacqueline Kennedy bad honom komma till henne för en intervju.
- Jag bad honom komma till ett möte med mig i Hyannis Port och jag gjorde mitt bästa, när jag talade med honom, för att påbörja mitt arbete med att låta Jack kommas ihåg, som den visionär och den store president han var på väg att bli, när kulorna stoppade honom. Det var då jag tillsammans med Theodore White myntade begreppet Camelot. Det fanns en musikal på Broadway, vars melodier Jack tyckte om och som handlade om den tid då legenden om uppstod. Min mans tid var likadan, tyckte jag.
För ett litet ögonblick så fanns det en anda, som liknade Camelots i USA tyckte Jacqueline Kennedy. Det var en hjältetid, en era av stora omvälvningar, som aldrig fick blomma ut. Det var godheten som skulle besegra ondskan, men det blev inte så. President John F Kennedy hade redan som liten pojke älskat historierna om kung Arthur och riddarna av det runda bordet. Han läste dem om och om igen, för han hade gott om tid när han låg sjuk. Deras sökande efter den heliga Graal kunde jämföras med vad president Kennedy hade försökt att göra, vad han ville föra in i världen. Vad han och Jacqueline Kennedy tillsammans hade kunnat uträtta, om han bara hade fått leva. Den heliga graalen var en symbol för det som hade tappats bort, det som var heligt, det som var viktigt. Det som behövdes i världen. Historierna om Camelot hade varit en av ledstjärnorna i president Kennedys liv.
Kung Arthurs runda bord, där alla riddarna samlades, var ett enande motiv, en beskrivning av hur män kunde samlas för att åstadkomma något stort. När människor på detta sätt kom samman så fanns det ingen åtskillnad mellan dem. Människor som möttes så hade en direkt kontakt mellan sig och förstod varandra omedelbart utan ord. Det var något sådant som president Kennedy ville åstadkomma, en gemenskap, som berörde människorna, som fick dem att tillsammans gå mot nya mål. Han hade stora drömmar. Jacqueline Kennedy hade vetat det, men världen lät honom inte gå vidare med dem.
- Jag hade i ett slag förlorat min man, mina uppgifter som First Lady och mitt hem. Bara barnen återstod. Den 6 december flyttade barnen och jag från Vita huset. Biträdande statssekreteraren Averell Harriman var generös nog att låta oss flytta temporärt till hans hus i Georgetown. Han hade ställt det till vårt förfogande, för vi hade ingenstans att bo och själv tog han in på ett värdshus i närheten med sin fru. Hela vår tillvaro hade skakats i grunden och jag ville inte att barnen skulle skadas mer än de redan gjort. De hade också förlorat allt. Sin far, sitt hem och hela sin inordnade tillvaro. Men Caroline fick ha kvar sin skolklass i Vita huset. Hon fick lov till det för det nya presidentparet."
Detta är ett utdrag ur min kommande bok om Jacqueline Kennedy
Hoppas du trivs i fängelset
Susanna Alakoski fick sitta en lång stund i TV:s Godmorgonprogram i morse i TV4 och breda ut sig om sin nya bok: Hoppas du trivs bra i fängelset... nä det heter den inte utan hela titeln är felstavad..
Detta för att visa hur synd det är om människorna i Sverige i dag. Jag gillar inte Susanna Alakoski för hon har bott på Ängsviksgården här på Värmdö tillsammans med kommunisten Gudrun Schyman och sedemera gått in i hennnes parti och varit pressekreterare åt henne. Men hon är uppenbarligen smartare än Gudrun, har en bättre förmåga att uttrycka sig och har en större utblick över vad som pågår i samhället genom sin bakgrund från Finland.
Alltså där satt de här upphöjda damerna, som tillhör överklassen, programledaren i TV4 och Alakoski och pratade och nickade till varandra i TV-studion. Åh så gulligt! Inte en enda kritisk fråga.
Jag tycker inte att det var någon skillnad alls där i TV mot när jag var liten och överklassen i släkten hade massor med pengar medan vi bodde i två rum och kök med sovrummet uthyrt till en invandrare och en av mina pojkvänner åkte in i fängelse.
Det föll oss aldrig in att vi skulle ge upp och att det var synd om oss. Herrejesus livet gick vidare och allt ändrades hela tiden, men numera så är allt samhällets fel och välfärden har ramlat samman totalt. Så pratar alltid de där överklassdamerna uppifrån sitt torn.
Susanna Alakoski och hennes medsystrar gör samma kardinalfel som resten av vänstern och feministerna. De tror att underklassen är utan resurser och måste lyftas upp av staten och oss andra. De tilltror inte en människa samma förmåga som de själva har. Och inte heller att de andra har något ansvar för sina liv.
Ingenting är så svart-vitt som det framställdes här och som det alltid framställs i propagandan. Särskilt den marxistiska. Människor har själva massor med inneboende resurser och de lever inte utan omvärld, som propagandister alltid vill framhålla. Alla har vi anhöriga, släktingar och vänner, som ingår i samma nätverk som vi.
Men så sägs det aldrig i den vänstervridna synen på världen. Utan där ska en stor kvinna eller man sköta allt åt de andra. Den synen på oss själva måste vi slutligen överge någon gång. Det leder bara till att vi aldrig kommer ifrån diktatorer och deras övervakande samhällen.
Detta för att visa hur synd det är om människorna i Sverige i dag. Jag gillar inte Susanna Alakoski för hon har bott på Ängsviksgården här på Värmdö tillsammans med kommunisten Gudrun Schyman och sedemera gått in i hennnes parti och varit pressekreterare åt henne. Men hon är uppenbarligen smartare än Gudrun, har en bättre förmåga att uttrycka sig och har en större utblick över vad som pågår i samhället genom sin bakgrund från Finland.
Alltså där satt de här upphöjda damerna, som tillhör överklassen, programledaren i TV4 och Alakoski och pratade och nickade till varandra i TV-studion. Åh så gulligt! Inte en enda kritisk fråga.
Jag tycker inte att det var någon skillnad alls där i TV mot när jag var liten och överklassen i släkten hade massor med pengar medan vi bodde i två rum och kök med sovrummet uthyrt till en invandrare och en av mina pojkvänner åkte in i fängelse.
Det föll oss aldrig in att vi skulle ge upp och att det var synd om oss. Herrejesus livet gick vidare och allt ändrades hela tiden, men numera så är allt samhällets fel och välfärden har ramlat samman totalt. Så pratar alltid de där överklassdamerna uppifrån sitt torn.
Susanna Alakoski och hennes medsystrar gör samma kardinalfel som resten av vänstern och feministerna. De tror att underklassen är utan resurser och måste lyftas upp av staten och oss andra. De tilltror inte en människa samma förmåga som de själva har. Och inte heller att de andra har något ansvar för sina liv.
Ingenting är så svart-vitt som det framställdes här och som det alltid framställs i propagandan. Särskilt den marxistiska. Människor har själva massor med inneboende resurser och de lever inte utan omvärld, som propagandister alltid vill framhålla. Alla har vi anhöriga, släktingar och vänner, som ingår i samma nätverk som vi.
Men så sägs det aldrig i den vänstervridna synen på världen. Utan där ska en stor kvinna eller man sköta allt åt de andra. Den synen på oss själva måste vi slutligen överge någon gång. Det leder bara till att vi aldrig kommer ifrån diktatorer och deras övervakande samhällen.
fredag 5 februari 2010
DN går under
Det är känslan i dag när upp till 120 hotas med varsel. Dagens Nyheters annonsintäkter minskade i fjol med 278 miljoner kronor. Det uppger tidningschefen Gunilla Herlitz i DN i dag. Det motsvarade ett fall på ungefär 30 procent jämfört med år 2008.
Försäljningsminskningen ledde till att resultatet försämrades från en budgeterad förlust på ungefär 50 miljoner kronor till -109 miljoner kronor. Det är förklaringen till DN:s beslut att minska personalstyrkan med ungefär en femtedel av dagens 500 anställda.
Där finns för närvarande omkring 300 journalister och jag sörjer att de ska behöva befinna sig i denna soppa. Faktiskt.
Även om jag själv är mycket kritisk till hur tidningen ser ut, så unnar jag inte dessa människor detta. DN har skötts på ett märkligt sätt i många år. Tycker jag.
En tidning är inte som vilket företag som helst, som det sägs att Bonnier nu ska betrakta sitt tidigare flaggskepp. Det borde vara något annat, något som ger människor information om saker och ting de inte kan hitta på annat sätt.
Men så fungerar inte tidningsvärlden längre. Nätet är snabbare, alertare och vågar säga mer fortare. Jag har själv bytt medium från papperstidning till den elektroniska världen, för att få uttrycka mig.
På en traditionell tidning finns inte någon riktig yttrandefrihet. Kulturen kring själva tidningsskapandet är för gammal och urmodig för detta. Journalisterna själva håller tillbaka, stöpta i en form, som har tillämpats så länge.
Nu skälls DN för att det sitter "gamlingar" och redigerar och skriver. Ja de är väl kring 40plus och 50plus många. Men åldern har ingenting med "hungrighet" eller nytänkande att göra. Det har däremot vanans makt och känslan av att man befinner sig i ett särskilt hus. Och där finns DN-andan, som inte är lätt att gå emot.
- Det sitter i väggarna, som någon utttryckte det, som aldrig kom någon vart inne i huset. Jo, på sätt och vis är "andan" så abstrakt. Det hjälper inte ens att byta ut människor. Det är som om alla de gamla redaktörerna och berömda journalisterna fortfarande går runt där på redaktionerna och viskar i öronen på de nytillkomna.
Å andra sidan sörjer jag inte när nya tider kommer. Och själv läser jag DN på nätet innan jag masar mig iväg ut i kylan och hämtar pappersvarianten, som vi har just nu gratis. Lukten av trycksvärta är överskattad.
Försäljningsminskningen ledde till att resultatet försämrades från en budgeterad förlust på ungefär 50 miljoner kronor till -109 miljoner kronor. Det är förklaringen till DN:s beslut att minska personalstyrkan med ungefär en femtedel av dagens 500 anställda.
Där finns för närvarande omkring 300 journalister och jag sörjer att de ska behöva befinna sig i denna soppa. Faktiskt.
Även om jag själv är mycket kritisk till hur tidningen ser ut, så unnar jag inte dessa människor detta. DN har skötts på ett märkligt sätt i många år. Tycker jag.
En tidning är inte som vilket företag som helst, som det sägs att Bonnier nu ska betrakta sitt tidigare flaggskepp. Det borde vara något annat, något som ger människor information om saker och ting de inte kan hitta på annat sätt.
Men så fungerar inte tidningsvärlden längre. Nätet är snabbare, alertare och vågar säga mer fortare. Jag har själv bytt medium från papperstidning till den elektroniska världen, för att få uttrycka mig.
På en traditionell tidning finns inte någon riktig yttrandefrihet. Kulturen kring själva tidningsskapandet är för gammal och urmodig för detta. Journalisterna själva håller tillbaka, stöpta i en form, som har tillämpats så länge.
Nu skälls DN för att det sitter "gamlingar" och redigerar och skriver. Ja de är väl kring 40plus och 50plus många. Men åldern har ingenting med "hungrighet" eller nytänkande att göra. Det har däremot vanans makt och känslan av att man befinner sig i ett särskilt hus. Och där finns DN-andan, som inte är lätt att gå emot.
- Det sitter i väggarna, som någon utttryckte det, som aldrig kom någon vart inne i huset. Jo, på sätt och vis är "andan" så abstrakt. Det hjälper inte ens att byta ut människor. Det är som om alla de gamla redaktörerna och berömda journalisterna fortfarande går runt där på redaktionerna och viskar i öronen på de nytillkomna.
Å andra sidan sörjer jag inte när nya tider kommer. Och själv läser jag DN på nätet innan jag masar mig iväg ut i kylan och hämtar pappersvarianten, som vi har just nu gratis. Lukten av trycksvärta är överskattad.
Religion kontra andlighet
Vi försöker alltid som människor att förnya oss både materiellt och själsligt. Och människor är intresserade av andlighet, men inte längre så mycket av religion.
Jag läser just nu en bok som heter Örnen och Kondoren av Jonette Crowley. Denna kvinna (som jag tror är 50+) har varit en sökare av andlighet länge och hon beskriver i boken hur hon gör en andlig resa till Anderna och Machu Picchu, inkaindianernas gamla stad i Peru.
Hennes sökande blir en sammanslagning av den nordamerikanska örnen och den sydamerikanska kondoren. Det finns en gammal myt bland många indianfolk att när detta sker så kommer "fredens ande att vakna på jorden". Hon gjorde den här resan 2004-2005 och menar att detta, som hon har upplevt, är något som sprider sig bland oss andra.
Jonette Crowley har gjort en andlig resa, men hon är på gränsen till religion när hon nu sprider sitt budskap över världen. Själv är jag förtjust i andlighet och har gått både sådana kurser och varit med i en liten samtalsgrupp inom svenska kyrkan.
Jag tycker verkligen att var och en får bli salig på sin fason, som det sades förr i tiden. Så om någon vill leva kvar i en religion så får den det för mig. Tyvärr får detta ibland konsekvenser för omgivningen, som att Carola, när "barnflickan" hade blivit utsatt för övergrepp av operasångaren Tito Beltran, så sätter sig Carola och ber med henne istället för att anmäla honom till polisen.
Så gör maktlösa människor. De ber och hoppas på det bästa. Men Carola är ingen maktlös människa. I den här situationen så gjorde hon sig maktlös gentemot sina kollegor, gentemot tillställningen hon var med i och hon försatte "barnflickan" i samma maktlösa situation. Tillsammans med bland andra "barnflickans" arbetsgivare.
I bästa fall så står vi inför en sådan "domedag" världen över, så att vi inser att var och en av oss är kapabla och resursfyllda människor, som kan ta våra egna öden i våra händer. Och att vi klarar oss utan fördömande gudar, stora pappagudar, eller dito mammagudar.
Inom kyrkan (den katolska) så fick inte Maria bli en helig kvinna (upphöjd till himlen) förrän på 1950-talet, för man var så rädd för tidigare religioner (hedendom) där tex Isis var en modergudinna i den egyptiska religionen.
Kristendomen är en patriarkalisk religion, som underordnar kvinnor och det har vi verkligen lidit av länge. Och särskilt i Sydamerika och Mellanamerika, där spanjorerna gick in och där människor är katoliker.
I den lutherska religionen har vi inga heliga kvinnor alls. Kanske är det därför vi istället har fått feminismen, som motreaktion.
Nu reser alltså sådana västerländska människor som Jonette Crowley till de gamla inkastäderna för att hitta något. De finner också ibland något som går att skriva en bok om. Och jag läser gärna sådant, för något ger det också mig.
Men att dyrka Jonette Crowley för att hon har upplevt detta ligger mig fjärran. Eller att dyrka det hon har upptäckt. Då börjar jag gapskratta vid bara tanken. Vi behöver inte präster, shamaner eller prästinnor längre. Vi har förmågan var och en att ta del av allt vi själva är.
Och -ismer och religioner är ett gift för människor. Både de religiösa och politiska.
Jag läser just nu en bok som heter Örnen och Kondoren av Jonette Crowley. Denna kvinna (som jag tror är 50+) har varit en sökare av andlighet länge och hon beskriver i boken hur hon gör en andlig resa till Anderna och Machu Picchu, inkaindianernas gamla stad i Peru.
Hennes sökande blir en sammanslagning av den nordamerikanska örnen och den sydamerikanska kondoren. Det finns en gammal myt bland många indianfolk att när detta sker så kommer "fredens ande att vakna på jorden". Hon gjorde den här resan 2004-2005 och menar att detta, som hon har upplevt, är något som sprider sig bland oss andra.
Jonette Crowley har gjort en andlig resa, men hon är på gränsen till religion när hon nu sprider sitt budskap över världen. Själv är jag förtjust i andlighet och har gått både sådana kurser och varit med i en liten samtalsgrupp inom svenska kyrkan.
Jag tycker verkligen att var och en får bli salig på sin fason, som det sades förr i tiden. Så om någon vill leva kvar i en religion så får den det för mig. Tyvärr får detta ibland konsekvenser för omgivningen, som att Carola, när "barnflickan" hade blivit utsatt för övergrepp av operasångaren Tito Beltran, så sätter sig Carola och ber med henne istället för att anmäla honom till polisen.
Så gör maktlösa människor. De ber och hoppas på det bästa. Men Carola är ingen maktlös människa. I den här situationen så gjorde hon sig maktlös gentemot sina kollegor, gentemot tillställningen hon var med i och hon försatte "barnflickan" i samma maktlösa situation. Tillsammans med bland andra "barnflickans" arbetsgivare.
I bästa fall så står vi inför en sådan "domedag" världen över, så att vi inser att var och en av oss är kapabla och resursfyllda människor, som kan ta våra egna öden i våra händer. Och att vi klarar oss utan fördömande gudar, stora pappagudar, eller dito mammagudar.
Inom kyrkan (den katolska) så fick inte Maria bli en helig kvinna (upphöjd till himlen) förrän på 1950-talet, för man var så rädd för tidigare religioner (hedendom) där tex Isis var en modergudinna i den egyptiska religionen.
Kristendomen är en patriarkalisk religion, som underordnar kvinnor och det har vi verkligen lidit av länge. Och särskilt i Sydamerika och Mellanamerika, där spanjorerna gick in och där människor är katoliker.
I den lutherska religionen har vi inga heliga kvinnor alls. Kanske är det därför vi istället har fått feminismen, som motreaktion.
Nu reser alltså sådana västerländska människor som Jonette Crowley till de gamla inkastäderna för att hitta något. De finner också ibland något som går att skriva en bok om. Och jag läser gärna sådant, för något ger det också mig.
Men att dyrka Jonette Crowley för att hon har upplevt detta ligger mig fjärran. Eller att dyrka det hon har upptäckt. Då börjar jag gapskratta vid bara tanken. Vi behöver inte präster, shamaner eller prästinnor längre. Vi har förmågan var och en att ta del av allt vi själva är.
Och -ismer och religioner är ett gift för människor. Både de religiösa och politiska.
torsdag 4 februari 2010
Oprah pratade med Kathryn Harrison om incest
Jag råkade se slutet på Oprah Winfrey show alldeles nyss. Där berättade författaren Kathryn Harrison om sin bok The Kiss (finns också på svenska utgiven på Bonnier Kyssen ett hemligt liv).
Den handlar om hur det kom sig att hon hade ett incestförhållande med sin far från 20-24 års ålder. Hennes föräldrar var båda tonåringar när de fick henne. Och pappan hade hon kanske träffat ett par gånger som liten, medan mamman aldrig hade velat ha henne och hon lät sina föräldrar uppfostra dottern från det hon var fem år.
Så när hon väl fick kontakt med sin pappa - han hade blivit präst - som vuxen så var behovet av honom så stort att han kunde manipulera henne. Han dök upp när hon fyllde 20 år. När han skulle åka därifrån igen efter en vecka så gav han henne en tungkyss på flygplatsen.
Hon protesterade inte utan blev som förlamad av detta... och hon övertalades att åka till honom, att hoppa av skolan och till slut av honom att ha sex. Hon ville vara till lags, som hon hade varit hela sin uppväxt. Hon var duktig i skolan och skötte sig exemplariskt. För hennes far var detta allt eller intet. Hon var tvungen att vara med honom. Om hon lämnade honom så skulle ingen annan man vilja vara med henne.
Hon var en slampa precis som hennes mamma, sade hennes far.
När hennes mamma dog och likaså hennes mormor så lyckades hon ändå ta sig ur förhållandet. Hon gick i terapi för hon var självmordsbenägen, men har nu gått vidare i livet. Hon är gift och har barn. Hennes man övergav henne inte när hon berättade detta för honom utan sade: Jag behöver nog gå en promenad.
Hennes pappa lever fortfarande, men hon har inte sett honom på tio år.
Alla barn behöver sina föräldrar, både mamma och pappa. Denna kvinna fick betala priset för vad föräldrarna gjorde och inte klarade av i sina liv. Och förmodligen för vad deras föräldrar gjorde och inte klarade av... Men hon har gått vidare och kunde sitta hos Oprah Winfrey och berätta historien. Och hon har inte kontaktat pappan om boken, för hon har skrivit den för att förstå vad som hände henne. Hur detta kunde ske.
Pappan kontaktades av Oprah Winfrey show, men har inte velat medverka personligen eller med brev.
För att detta har hänt så är inte alla pappor onda. För att hennes mamma övergav henne är inte alla mammor onda. Detta som drabbade Kathryn Harrison var onda handlingar av just hennes mamma och pappa.
Hon berättade att hon såg sin pappa som en hjälte, som stålmannen och att hon inte såg den verklige mannen. Hon ville ju att han skulle älska henne.
Den kärlek hon fick var den sexuella, för uppenbarligen trodde denne präst att detta var kärlek. När det i själva verket handlade om makt och ägande. Han skulle äga henne och hon honom. Det var så det skulle vara. Detta är inte kärlek det är hat.
Den handlar om hur det kom sig att hon hade ett incestförhållande med sin far från 20-24 års ålder. Hennes föräldrar var båda tonåringar när de fick henne. Och pappan hade hon kanske träffat ett par gånger som liten, medan mamman aldrig hade velat ha henne och hon lät sina föräldrar uppfostra dottern från det hon var fem år.
Så när hon väl fick kontakt med sin pappa - han hade blivit präst - som vuxen så var behovet av honom så stort att han kunde manipulera henne. Han dök upp när hon fyllde 20 år. När han skulle åka därifrån igen efter en vecka så gav han henne en tungkyss på flygplatsen.
Hon protesterade inte utan blev som förlamad av detta... och hon övertalades att åka till honom, att hoppa av skolan och till slut av honom att ha sex. Hon ville vara till lags, som hon hade varit hela sin uppväxt. Hon var duktig i skolan och skötte sig exemplariskt. För hennes far var detta allt eller intet. Hon var tvungen att vara med honom. Om hon lämnade honom så skulle ingen annan man vilja vara med henne.
Hon var en slampa precis som hennes mamma, sade hennes far.
När hennes mamma dog och likaså hennes mormor så lyckades hon ändå ta sig ur förhållandet. Hon gick i terapi för hon var självmordsbenägen, men har nu gått vidare i livet. Hon är gift och har barn. Hennes man övergav henne inte när hon berättade detta för honom utan sade: Jag behöver nog gå en promenad.
Hennes pappa lever fortfarande, men hon har inte sett honom på tio år.
Alla barn behöver sina föräldrar, både mamma och pappa. Denna kvinna fick betala priset för vad föräldrarna gjorde och inte klarade av i sina liv. Och förmodligen för vad deras föräldrar gjorde och inte klarade av... Men hon har gått vidare och kunde sitta hos Oprah Winfrey och berätta historien. Och hon har inte kontaktat pappan om boken, för hon har skrivit den för att förstå vad som hände henne. Hur detta kunde ske.
Pappan kontaktades av Oprah Winfrey show, men har inte velat medverka personligen eller med brev.
För att detta har hänt så är inte alla pappor onda. För att hennes mamma övergav henne är inte alla mammor onda. Detta som drabbade Kathryn Harrison var onda handlingar av just hennes mamma och pappa.
Hon berättade att hon såg sin pappa som en hjälte, som stålmannen och att hon inte såg den verklige mannen. Hon ville ju att han skulle älska henne.
Den kärlek hon fick var den sexuella, för uppenbarligen trodde denne präst att detta var kärlek. När det i själva verket handlade om makt och ägande. Han skulle äga henne och hon honom. Det var så det skulle vara. Detta är inte kärlek det är hat.
Carola tror på domedagen
Hon gav mig ett gott skratt när jag läste artikeln från Haiti, där hon står på en ruinhög och pratar om tidens slut. Jo, det står i bibeln ju... hahaha. Ja det mesta står i bibeln och jordbävningar och krig har funnits i alla tider.
Och så hänvisar hon till filmen 2012... jaja den visar ju framtiden. Det var väl en dokumentär?
Till och med Sveriges Radio verkar tro på det där med Guds straff. Jag hörde på "Människor och tro" i P1 att olika präster har olika förklaringar till att det skett en jordbävning på Haiti. En var att eftersom världens ledare misslyckades med att komma överens i Köpenhamn så ... fixade Gud så att det blev jordbävning.
Alltså är det inte dags att slänga den där gamla boken. För det är Gamla Testamentet som har en Gud som är så vred och blir förargad jämt när människor går emot honom. Är denna Gud möjligen kanske en mänsklig projicering? När människor inte hade någon förklaring alls på allt som hände i världen. Då blev Pappa Gud arg?
Stackars Carola hon tror att en film från Hollywood speglar sanningen. Vidskepelse. Inget annat. Har skrivit om det på Newsmill också eftersom jag känner mig delaktig i de där uppfattningarna om mayaindianernas kalendrar.
Varför vill vi tro att världen går mot sitt slut? Jo, för att det är inbyggt i vår religion kristendomen. Men om vi ser oss om och tittar på naturen så ser vi att den alltid går i cykler. Nu är det vinter och sedan blir det vår.
Universum är uppbyggt på det viset med runda klot i rymden. Och vi människor har cirkeln och en kvadrat inskriven i den, som en symbol för livet. Vi är andliga varelser, som vistas här en stund för att utvecklas och arbeta i den materiella världen.
Men Carola tror på den gammaltestamentliga Guden Jahve, som är som en lynnig diktator. Ja herregud inte undra på att Uppsala med Ulf Ekman och Livets ord inte ligger så långt ifrån Knutby.
Och så hänvisar hon till filmen 2012... jaja den visar ju framtiden. Det var väl en dokumentär?
Till och med Sveriges Radio verkar tro på det där med Guds straff. Jag hörde på "Människor och tro" i P1 att olika präster har olika förklaringar till att det skett en jordbävning på Haiti. En var att eftersom världens ledare misslyckades med att komma överens i Köpenhamn så ... fixade Gud så att det blev jordbävning.
Alltså är det inte dags att slänga den där gamla boken. För det är Gamla Testamentet som har en Gud som är så vred och blir förargad jämt när människor går emot honom. Är denna Gud möjligen kanske en mänsklig projicering? När människor inte hade någon förklaring alls på allt som hände i världen. Då blev Pappa Gud arg?
Stackars Carola hon tror att en film från Hollywood speglar sanningen. Vidskepelse. Inget annat. Har skrivit om det på Newsmill också eftersom jag känner mig delaktig i de där uppfattningarna om mayaindianernas kalendrar.
Varför vill vi tro att världen går mot sitt slut? Jo, för att det är inbyggt i vår religion kristendomen. Men om vi ser oss om och tittar på naturen så ser vi att den alltid går i cykler. Nu är det vinter och sedan blir det vår.
Universum är uppbyggt på det viset med runda klot i rymden. Och vi människor har cirkeln och en kvadrat inskriven i den, som en symbol för livet. Vi är andliga varelser, som vistas här en stund för att utvecklas och arbeta i den materiella världen.
Men Carola tror på den gammaltestamentliga Guden Jahve, som är som en lynnig diktator. Ja herregud inte undra på att Uppsala med Ulf Ekman och Livets ord inte ligger så långt ifrån Knutby.
Nu blir det krig
Sopåkarna i Stockholm tänker följa arbetsmiljölagstiftningen till hundra procent. Gör det, alldeles rätt.
Tryck på de blå bokstäverna och gå över till bilden. Hur många kvinnor ser ni? Nä tänkte väl det. Det är ett totalt mansdominerat yrke. Varför? För att allt tal om jämlikhet gäller bara i maktens korridorer.
Hela grejen med nyutnämnda EU-ministern Birgitta Ohlsson, som dessutom är gravid, är att det för en sådan kvinna är hur lätt som helst att fortsätta jobba utan avbrott fast hon föder barn. Men sätt henne på ett jobb som sopåkare. Tror ni hon kan ta med sig barnet till jobbet?
Tror ni att hon skulle kunna lyfta en jättelön, ha assistenter och barnflickor? Nä, naturligtvis är det inte så.
Vi tror att vi lever i ett jämställt samhälle. Det har vi aldrig gjort. Vi låtsas att vi gör det, men det är fortfarande ett klassamhälle. Och gränsen går inte mellan män och kvinnor utan mellan sådana som sopåkarna och universitetsutbildade.
Nu ska sopåkarna få mindre betalt för det jobb de gör. Och de svarar med att utföra jobbet till punkt och pricka. Enligt arbetsmiljölagstiftningen. De utför ett absolut nödvändigt arbete i samhället. Utan sophämtning blir konsekvenserna för oss alla katastrofala.
Ska de ha betalt för jobbet? Naturligtvis ska de det. Och bra betalt dessutom.
Tryck på de blå bokstäverna och gå över till bilden. Hur många kvinnor ser ni? Nä tänkte väl det. Det är ett totalt mansdominerat yrke. Varför? För att allt tal om jämlikhet gäller bara i maktens korridorer.
Hela grejen med nyutnämnda EU-ministern Birgitta Ohlsson, som dessutom är gravid, är att det för en sådan kvinna är hur lätt som helst att fortsätta jobba utan avbrott fast hon föder barn. Men sätt henne på ett jobb som sopåkare. Tror ni hon kan ta med sig barnet till jobbet?
Tror ni att hon skulle kunna lyfta en jättelön, ha assistenter och barnflickor? Nä, naturligtvis är det inte så.
Vi tror att vi lever i ett jämställt samhälle. Det har vi aldrig gjort. Vi låtsas att vi gör det, men det är fortfarande ett klassamhälle. Och gränsen går inte mellan män och kvinnor utan mellan sådana som sopåkarna och universitetsutbildade.
Nu ska sopåkarna få mindre betalt för det jobb de gör. Och de svarar med att utföra jobbet till punkt och pricka. Enligt arbetsmiljölagstiftningen. De utför ett absolut nödvändigt arbete i samhället. Utan sophämtning blir konsekvenserna för oss alla katastrofala.
Ska de ha betalt för jobbet? Naturligtvis ska de det. Och bra betalt dessutom.
onsdag 3 februari 2010
Brev till rektor Anders Hallberg Uppsala universitet
Jag skickade nyss det här brevet till professor Anders Hallberg vid Uppsala universitet:
Till rektor Anders Hallberg
Uppsala universitet
Jag tillhör de som förskräckt har läst Eva Lundgrens artikel på sajten Newsmill http://www.newsmill.se/artikel/2010/02/02/n-r-ska-vi-erk-nna-att-polischefen-bara-r-som-andra-m-n. Jag blir matt av att det inom universitetsvärlden fortfarande finns en sådan person, som uppenbarligen har rasistiska fördomar mot halva mänskligheten.
Som inte kan se att polischefen är en man, som kanske är en brottsling (han är inte dömd ännu). Att hon inte kan se att inte 4-5 miljoner sådana människor lever i Sverige, utan att det är ett ytterst litet fåtal.
Att både män och kvinnor behövs i det viktiga arbetet med att uppfostra de gemensamma barnen. Som det nu har blivit sedan alla politiker inför förra valet bekände sig till feminismen så har barnen kopplats permanent till kvinnan. Mannen är mycket lätt att få bort ur förhållandet. Så ser nu vårdnadslagen ut.
Professor Eva Lundgren tillhör de som har demoniserat männen som grupp. Om hon hade gjort detta på ett universitet med vilken annan folkgrupp som helst: romer, katoliker, invandrare eller kvinnor, så hade hon inte kunnat sitta kvar som professor.
Som kvinna skäms jag över att det finns sådana kvinnor vid våra universitet, som påstår sig vilja stå för jämlikhet när de i själva verket bedriver en häxjakt på och demoniserar män.
Med vänliga hälsningar
Ann Helena Rudberg
journalist och författare
Om ni själva vill skicka ett brev till rektorn så är adressen: anders.hallberg@orgfarm.uu.se
Till rektor Anders Hallberg
Uppsala universitet
Jag tillhör de som förskräckt har läst Eva Lundgrens artikel på sajten Newsmill http://www.newsmill.se/artikel/2010/02/02/n-r-ska-vi-erk-nna-att-polischefen-bara-r-som-andra-m-n. Jag blir matt av att det inom universitetsvärlden fortfarande finns en sådan person, som uppenbarligen har rasistiska fördomar mot halva mänskligheten.
Som inte kan se att polischefen är en man, som kanske är en brottsling (han är inte dömd ännu). Att hon inte kan se att inte 4-5 miljoner sådana människor lever i Sverige, utan att det är ett ytterst litet fåtal.
Att både män och kvinnor behövs i det viktiga arbetet med att uppfostra de gemensamma barnen. Som det nu har blivit sedan alla politiker inför förra valet bekände sig till feminismen så har barnen kopplats permanent till kvinnan. Mannen är mycket lätt att få bort ur förhållandet. Så ser nu vårdnadslagen ut.
Professor Eva Lundgren tillhör de som har demoniserat männen som grupp. Om hon hade gjort detta på ett universitet med vilken annan folkgrupp som helst: romer, katoliker, invandrare eller kvinnor, så hade hon inte kunnat sitta kvar som professor.
Som kvinna skäms jag över att det finns sådana kvinnor vid våra universitet, som påstår sig vilja stå för jämlikhet när de i själva verket bedriver en häxjakt på och demoniserar män.
Med vänliga hälsningar
Ann Helena Rudberg
journalist och författare
Om ni själva vill skicka ett brev till rektorn så är adressen: anders.hallberg@orgfarm.uu.se
tisdag 2 februari 2010
Alexandra Johansson har det så eländigt
Hon bor i Surahammar och är drygt 30 år och har tre barn. Hon lever på andra skattebetalare och har gjort så sedan sin ungdom... tror jag. Har inte framgått riktigt.
På bilderna i Aftonbladet syns att hon bodde i det modernaste moderna, då de togs i höstas. Hon var en välbeställd 30plussare, rätt bortskämd, som de är som har fötts i det välbärgade Sverige under 70-talet och framåt.
Men nu har det gått åt skogen för henne. Hon är utförsäkrad och måste gå till arbetsförmedlingen. Och allt är moderaternas fel.
Hon är en svensk variant av den modell, som säger att ingenting ligger på individen. Staten ska sköta allt. Alexandra själv har inget ansvar för sin situation. Att hon har satt tre barn till världen och inte kan försörja sig eller dem, utan det får andra göra.
"Jag är ett bottenskikt i samhället" skriver hon om sig själv. Hon är alltså ett helt skikt. Bara hon som person. En kollektiv tolkning av en enskild individ. Själv finns hon inte, utan är detta namnlösa skikt.
Jag känner igen stilen från andra kvinnor i den åldern. Hela världen är emot dem. De har inte gjort något. Och nu måste samhället ta hand om dem.
Hon verkar vara en korsning mellan Liza Marklund/Unni Drougge/Linda Skugge och ser på alla bilderna glatt förvånad ut över att hon får vara med i tidningen. Och ser inte ut att lida ett enda dugg. Egentligen.
För hon är inte en individ. Det har hon tydligen aldrig hunnit att bli, utan är en kollektiv varelse med de tillägnade slagord, som den feministiska vänstern har gett henne: Gör om, gör rätt avslutar hon en av sina debattartiklar. Jag känner igen orden. Har fått dem någon gång som kommentar till mina inlägg.
Då vet man att den som skriver är lika lite en egen utvecklad människa och individ som denna Alexandra Johansson. Det är naturligtvis lite sorgligt att inte ens kvinnor i 30-årsåldern i Sverige begriper att de har ett eget ansvar för sitt eget liv.
Och barnen ser likaså ut som om de inte tror sina ögon riktigt. Att det kom en fotograf från den stora tidningen. Men de lever uppenbarligen bra med sin mamma. Och det finns bara de i hela världen. Mamma-barn är en kollektiv enhet och utanför dem finns inga fler. Inga män, inga föräldrar, inga bekanta och vänner.
Som sagt jag känner flera sådana kvinnor i den åldern och de byter partner när något inte passar dem. När de tycker att något har gått fel i hur just de ser på livet. Med de kollektiva värderingar de har. Och de tycker att de ska få behålla både barnen och det lyxiga livet. Samhället ska fixa detta.
Läs också hos Medborgarperspektiv om henne.
PS. Uttrycket "Gör om gör rätt" kommer från den militära värnpliktsutbildningen och har anammats av anarkistiska "pirater". Lustigt nog. DS.
På bilderna i Aftonbladet syns att hon bodde i det modernaste moderna, då de togs i höstas. Hon var en välbeställd 30plussare, rätt bortskämd, som de är som har fötts i det välbärgade Sverige under 70-talet och framåt.
Men nu har det gått åt skogen för henne. Hon är utförsäkrad och måste gå till arbetsförmedlingen. Och allt är moderaternas fel.
Hon är en svensk variant av den modell, som säger att ingenting ligger på individen. Staten ska sköta allt. Alexandra själv har inget ansvar för sin situation. Att hon har satt tre barn till världen och inte kan försörja sig eller dem, utan det får andra göra.
"Jag är ett bottenskikt i samhället" skriver hon om sig själv. Hon är alltså ett helt skikt. Bara hon som person. En kollektiv tolkning av en enskild individ. Själv finns hon inte, utan är detta namnlösa skikt.
Jag känner igen stilen från andra kvinnor i den åldern. Hela världen är emot dem. De har inte gjort något. Och nu måste samhället ta hand om dem.
Hon verkar vara en korsning mellan Liza Marklund/Unni Drougge/Linda Skugge och ser på alla bilderna glatt förvånad ut över att hon får vara med i tidningen. Och ser inte ut att lida ett enda dugg. Egentligen.
För hon är inte en individ. Det har hon tydligen aldrig hunnit att bli, utan är en kollektiv varelse med de tillägnade slagord, som den feministiska vänstern har gett henne: Gör om, gör rätt avslutar hon en av sina debattartiklar. Jag känner igen orden. Har fått dem någon gång som kommentar till mina inlägg.
Då vet man att den som skriver är lika lite en egen utvecklad människa och individ som denna Alexandra Johansson. Det är naturligtvis lite sorgligt att inte ens kvinnor i 30-årsåldern i Sverige begriper att de har ett eget ansvar för sitt eget liv.
Och barnen ser likaså ut som om de inte tror sina ögon riktigt. Att det kom en fotograf från den stora tidningen. Men de lever uppenbarligen bra med sin mamma. Och det finns bara de i hela världen. Mamma-barn är en kollektiv enhet och utanför dem finns inga fler. Inga män, inga föräldrar, inga bekanta och vänner.
Som sagt jag känner flera sådana kvinnor i den åldern och de byter partner när något inte passar dem. När de tycker att något har gått fel i hur just de ser på livet. Med de kollektiva värderingar de har. Och de tycker att de ska få behålla både barnen och det lyxiga livet. Samhället ska fixa detta.
Läs också hos Medborgarperspektiv om henne.
PS. Uttrycket "Gör om gör rätt" kommer från den militära värnpliktsutbildningen och har anammats av anarkistiska "pirater". Lustigt nog. DS.
måndag 1 februari 2010
Sapphire hos Malou
Nu såg jag hur Sapphire intervjuades hos Malou på förmiddagen. Här är repliker från deras samtal och från filmen Precious: Mamma kommer att döda mig. Mammor misshandlar sexuellt och fysiskt. Jag vill att min man ska älska mig inte min dotter. Jag är så trött på det perfekta moderskapet. Den svarta madonnan. I begynnelsen var ordet. Klassen uppväcker Precious från de döda.
Mammorna SER SIG som underställda männen och därför blir de konkurrenter om männen också när mannen begår övergrepp på barnen. De vill att mannen ska älska dom, vilket betyder åtrå och ha ett sexuellt förhållande med dem, istället för barnen. Kärlek är det ju absolut inte fråga om. Allt handlar om makt.
Mammorna försvarar inte sina döttrar för att de ser dem som konkurrenter om mannen (för alla är ju underställda honom så lyder ju också kvinnosakskvinnornas argumentation). Och detta har också de svarta kvinnorna gått på.
Författaren och poeten Sapphire (som är svart kvinna för er som inte vet) var så trött på att mammor och kvinnor ska stå för att vara heliga mödrar, sade hon. Svarta madonnor. Denna syn på kvinnor kommer från bibeln, men hon tog ett bibelcitat för att uttrycka att Ordet står för Liv. I begynnelsen var Ordet. Och Ordet var hos Gud. Och det är alltså det skapande ordet, som Precious får av klassen, av lärarinnan Blue Rain och av omgivningen. Detta gör att hon uppstår från de döda, så förklarade Sapphire det hela.
För en människa kan vara levande fysiskt, men död inuti. Tänka sig att jag och denna svarta kvinna Sapphire har kommit lika långt i våra respektive utvecklingar på olika kontinenter och med våra olika åldrar (Sapphire är fem år yngre än jag). Men tankar och idéer lever sitt eget liv. De känner inga nationsgränser.
Och riktigt på djupet kom aldrig förstås debatten om filmen Precious när Malou pratade om den med två killar (!). Det blev lite intellektuellt intellektualiserande, som det ska vara. Ett visst avstånd, som också känns i min förra arbetskamrats (och avlägsna släktings) recension i DN av filmen
Eva af Geijerstam tycker inte om, när det finns ljusningar i filmen i detta som på "svenskt nyspråk" kallas "utanförskapet", som hon lite von oben säger. Och hon gillar inte hoppet för det blir lätt "övergullig feelgood". För henne är de engelska filmerna med bara svärta mera sanna. Det ska vara hopplöst att befinna sig i underklassläge.
Både hon och Malou von Sivers är födda in i den svenska överklassen och har väl lite svårt att se, att det här kan drabba i alla sorters klasser med mammor, som ser sig som underställda männen. Mammor, som inte kan uppfylla den perfekta rollen, som den goda modern. Eller mammor som är blinda för, att de också är människor, för i deras egna föreställningar så är de Modern, den heliga, i Bibeln.
Och är man gripen av en sådan föreställning, så spelar det ingen roll hur verkligheten ser ut. Den inre föreställningen överskuggar allt.
Så länge man inte ser att det "nysvenska" utanförskapet inte bara är ett ord, som inte betecknar något verkligt, utan att ord faktiskt står för vad de betecknar. Då går det inte heller att se att verkligheten inte är som bibeln, sagorna eller myterna. Utan att verkligheten är något levande, som är beroende av just också språk. Hur vi betecknar människor runt omkring oss har betydelse. Hur vi ser och beskriver verkligheten förändrar den.
Och en röd fana behöver inte betyda kommunism, mot det svarta. Som Eva af Geijerstam antyder i sin recension. Utan en röd färg står för liv. Det har gjort det i årtusenden och det är Liv som står emot Död i den här filmen om Precious.
Mammorna SER SIG som underställda männen och därför blir de konkurrenter om männen också när mannen begår övergrepp på barnen. De vill att mannen ska älska dom, vilket betyder åtrå och ha ett sexuellt förhållande med dem, istället för barnen. Kärlek är det ju absolut inte fråga om. Allt handlar om makt.
Mammorna försvarar inte sina döttrar för att de ser dem som konkurrenter om mannen (för alla är ju underställda honom så lyder ju också kvinnosakskvinnornas argumentation). Och detta har också de svarta kvinnorna gått på.
Författaren och poeten Sapphire (som är svart kvinna för er som inte vet) var så trött på att mammor och kvinnor ska stå för att vara heliga mödrar, sade hon. Svarta madonnor. Denna syn på kvinnor kommer från bibeln, men hon tog ett bibelcitat för att uttrycka att Ordet står för Liv. I begynnelsen var Ordet. Och Ordet var hos Gud. Och det är alltså det skapande ordet, som Precious får av klassen, av lärarinnan Blue Rain och av omgivningen. Detta gör att hon uppstår från de döda, så förklarade Sapphire det hela.
För en människa kan vara levande fysiskt, men död inuti. Tänka sig att jag och denna svarta kvinna Sapphire har kommit lika långt i våra respektive utvecklingar på olika kontinenter och med våra olika åldrar (Sapphire är fem år yngre än jag). Men tankar och idéer lever sitt eget liv. De känner inga nationsgränser.
Och riktigt på djupet kom aldrig förstås debatten om filmen Precious när Malou pratade om den med två killar (!). Det blev lite intellektuellt intellektualiserande, som det ska vara. Ett visst avstånd, som också känns i min förra arbetskamrats (och avlägsna släktings) recension i DN av filmen
Eva af Geijerstam tycker inte om, när det finns ljusningar i filmen i detta som på "svenskt nyspråk" kallas "utanförskapet", som hon lite von oben säger. Och hon gillar inte hoppet för det blir lätt "övergullig feelgood". För henne är de engelska filmerna med bara svärta mera sanna. Det ska vara hopplöst att befinna sig i underklassläge.
Både hon och Malou von Sivers är födda in i den svenska överklassen och har väl lite svårt att se, att det här kan drabba i alla sorters klasser med mammor, som ser sig som underställda männen. Mammor, som inte kan uppfylla den perfekta rollen, som den goda modern. Eller mammor som är blinda för, att de också är människor, för i deras egna föreställningar så är de Modern, den heliga, i Bibeln.
Och är man gripen av en sådan föreställning, så spelar det ingen roll hur verkligheten ser ut. Den inre föreställningen överskuggar allt.
Så länge man inte ser att det "nysvenska" utanförskapet inte bara är ett ord, som inte betecknar något verkligt, utan att ord faktiskt står för vad de betecknar. Då går det inte heller att se att verkligheten inte är som bibeln, sagorna eller myterna. Utan att verkligheten är något levande, som är beroende av just också språk. Hur vi betecknar människor runt omkring oss har betydelse. Hur vi ser och beskriver verkligheten förändrar den.
Och en röd fana behöver inte betyda kommunism, mot det svarta. Som Eva af Geijerstam antyder i sin recension. Utan en röd färg står för liv. Det har gjort det i årtusenden och det är Liv som står emot Död i den här filmen om Precious.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)