Nu kommer den härliga årstiden då allt leker och är underbart. Den kommer att vara ända till och med oktober här ute där vi bor.
Jag känner mig mätt på ära och berömmelse i bloggvärlden. Och tänker inte skriva mer. Jag slutar med ett glatt hurra för våren! Och hurra för vår yngste son som tar studenten den 4 juni. Det ska vi fira ordentligt.
Jag kommer självklart att fortsätta skriva. Trettio böcker har jag bestämt mig för att ha gjort klara och fått utgivna innan jag lämnar det här jordelivet. Så det blir till att skriva.
Det har varit så roligt att befinna sig i "hetluften" så ofta, men som sagt nu är det nog. Jag måste koncentrera mig för att få min bok I Ormbärarens tid till att bli något speciellt. Väntar just nu på att få min morbrors sjukjournaler. Så att jag och släkten får veta allt som går om hans sjukdom, som sägs komma från indianer.
Vi ses och hörs! Lev ett gott liv allihop!
fredag 26 mars 2010
Stieg Larsson skulle ha kunnat säga mycket om Bjästa
Författaren Stieg Larsson blev själv vittne till hur en flicka blev våldtagen när han var 15 år. Ingenting hände med gärningsmännen den gången vad jag förstår. Men själv präglades författaren av händelsen och den påverkade honom så djupt att han skapade den våldsamma dominerande, men ändå handikappade figuren Lisbeth Salander i sina romaner.
Stieg Larsson bad flickan om ursäkt efteråt, men borde han inte ha gjort mer?
Stieg Larsson föddes 1954 så detta hände på 60-talet, men uppenbarligen har inte något alls hänt sedan dess. Åtminstone inte i Bjästa, där en pojke kan våldta flickor och få menigheten på sin egen sida. Han är dömd för brotten. Och hovrätten har fastställt domarna.
Det påminner mig själv om, att jag har blivit överfallen två gånger på väg från skolan i Björkhagen när jag var liten. Men jag var väl en liten Lisbeth Salander, för jag skrek och grät mig fri från båda gångerna. Den första gången var det en vuxen pedofil och den andra var det ett pojkgäng.
Naturligtvis sade jag ingenting om detta, för det var något, som inte skulle finnas där. Inte i min värld. Men efteråt kan jag undra vad som hände mer i Björkhagen, som vi aldrig någonsin fick reda på.
Detta var alltså 50-talet och nu visar det sig att vi som samhälle inte har utvecklats ett endaste dugg sedan dess. Eller att det till och med har blivit värre genom att de vuxna inte begriper sitt ansvar.
För mig på 50-talet var detta som hände mig skamligt och bäst att tiga om. Men tack och lov så tiger inte människor numera utan det diskuteras i TV och i tidningar.
Men varför ska tiden tillåtas att stå stilla i samhällen som Bjästa? Vi skulle antagligen aldrig ha fått veta något om det nu heller om inte internet hade funnits och pojkens mamma hade startat en Facebookgrupp. Mammor kan gå över lik för sina barn. Det vet vi.
Men i det här fallet har hon gjort med skada än nytta både för sig själv och pojken, när hon har vänt sitt mammavärnande mot flickan. Dock så fick hennes agerande och att orten ställde sig på pojkens sida också media att reagera till sist.
Stieg Larsson bad flickan om ursäkt efteråt, men borde han inte ha gjort mer?
Stieg Larsson föddes 1954 så detta hände på 60-talet, men uppenbarligen har inte något alls hänt sedan dess. Åtminstone inte i Bjästa, där en pojke kan våldta flickor och få menigheten på sin egen sida. Han är dömd för brotten. Och hovrätten har fastställt domarna.
Det påminner mig själv om, att jag har blivit överfallen två gånger på väg från skolan i Björkhagen när jag var liten. Men jag var väl en liten Lisbeth Salander, för jag skrek och grät mig fri från båda gångerna. Den första gången var det en vuxen pedofil och den andra var det ett pojkgäng.
Naturligtvis sade jag ingenting om detta, för det var något, som inte skulle finnas där. Inte i min värld. Men efteråt kan jag undra vad som hände mer i Björkhagen, som vi aldrig någonsin fick reda på.
Detta var alltså 50-talet och nu visar det sig att vi som samhälle inte har utvecklats ett endaste dugg sedan dess. Eller att det till och med har blivit värre genom att de vuxna inte begriper sitt ansvar.
För mig på 50-talet var detta som hände mig skamligt och bäst att tiga om. Men tack och lov så tiger inte människor numera utan det diskuteras i TV och i tidningar.
Men varför ska tiden tillåtas att stå stilla i samhällen som Bjästa? Vi skulle antagligen aldrig ha fått veta något om det nu heller om inte internet hade funnits och pojkens mamma hade startat en Facebookgrupp. Mammor kan gå över lik för sina barn. Det vet vi.
Men i det här fallet har hon gjort med skada än nytta både för sig själv och pojken, när hon har vänt sitt mammavärnande mot flickan. Dock så fick hennes agerande och att orten ställde sig på pojkens sida också media att reagera till sist.
Hjällbo är i chock och sorg
Hur ska invånarna i det lilla samhället Hjällbo komma över att det var en som de kände, som uppenbarligen slog ihjäl Nancy Tavsan?
Jag har svårt att släppa tankarna på detta eftersom denna förort är så lik Björkhagen (där jag växte upp) för 50 år sedan, men framflyttad till 2000-talet och med hundrafalt fler problem. Och så jobbar min bror där som lärare i skolan i Hjällbo.
Han gjorde det inte när den misstänkte och nu häktade för mordet på Nancy Tavsan Abdulaziz Abdullah Mohamed Hussein kom dit. Det var för tio år sedan när han var tolv år. Han är nederländsk medborgare och vill helst bli kallad vid sitt smeknamn "Mandela" Hussein. Han bad att få bli kallad det i rätten.
Denne Hussein har gått i skolan i Hjällbo. I samma skola, där min bror nu arbetar. Och han har gått på samma gymnasium som Nancy Tavsan. Han var också med på den fest, som Nancy Tavsan lämnade för att gå hem. Uppenbarligen har han följt efter henne och använt en magnumbutelj, för att slå ihjäl henne.
Så drastiskt har det gått till. Det fanns blodspår en bit ifrån platsen där Nancy Tavsan föll och de tillhör antagligen gärningsmannen.
Hur kan det då ha gått så snett med denne man? Själv kan jag inte släppa tankarna på den långa artikel, som stod i GP och som går igenom den kulturkrock, som det innebär för män att komma från Somalia till ett annat land som Sverige.
Somalia är ett land där männen inte jobbar hela tiden, för det behöver de inte i ett så varmt land. De kan tugga kat och sitta och prata med kompisarna i sin klan, när inte boskapen behöver ses efter. Kvinnorna har hand om barnen.
Det är ett samhälle som krockar helt och hållet med det västerländska i Sverige, där vi aldrig har kunnat sitta och snacka särskilt länge, för här tillåter klimatet inte det.
I Sverige så kommer de till ett land där de inte har någon boskap att se efter. Där de inte behöver jobba och där kvinnorna kan vara hemma med barnen ändå. Samhället tar hand om dem. Detta har beskrivits i DN när det gäller Rinkeby.
Fruarna kastar till slut ut männen och skiljer sig. Eller låtsas skilja sig för att få mer i bidrag. Det är ett sätt att leva, som har uppfunnits av vårt samhälle för att hjälpa människor. Välfärd brukar det kallas. Men det kan inte bestå om människor ska leva så under långa perioder. Om de aldrig kommer in i vårt samhälle. Om de inte ens som vuxna efter tio år är är svenska medborgare.
Det är ingen integration. I Björkhagen var många människor också på glid, men på den tiden kunde man börja jobba när man var 15 år om man inte trivdes i skolan. Eller bli ishockeyproffs. Det blev "värstingen" i min klass i sexan. Han som var den ende som magistern örfilade en gång i vredesmod. Jo på den tiden fick man slå barn.
Naturligtvis så passade han "värstingen" inte in i skolan, men det fanns alltid vägar på den tiden att gå. Ingen var tvungen att för evigt bli beroende av samhället runt omkring. Ingen var tvungen att gå ständigt till socialen, så att det till slut blev så att människorna demonstrerade mot detta system - som kvinnorna har gjort i Hjällbo.
I Björkhagen fanns inte ens ett socialkontor. Där fanns inte heller läkare eller någon stor affär förrän i slutet av 50-talet. Vi flyttade dit 1948. Det var naturligt för de vuxna att åka 79:ans buss till stan för att jobba. Men i Hjällbo är hus och människor utslängda i naturen och ska leva där i myndigheternas system.
Det är något som har gått alldeles snett i dessa förorter. Både i Göteborg och Stockholm. "Mandela" Hussein är bara ett av de mest tragiska och hemskaste exemplen på detta.
Jag har svårt att släppa tankarna på detta eftersom denna förort är så lik Björkhagen (där jag växte upp) för 50 år sedan, men framflyttad till 2000-talet och med hundrafalt fler problem. Och så jobbar min bror där som lärare i skolan i Hjällbo.
Han gjorde det inte när den misstänkte och nu häktade för mordet på Nancy Tavsan Abdulaziz Abdullah Mohamed Hussein kom dit. Det var för tio år sedan när han var tolv år. Han är nederländsk medborgare och vill helst bli kallad vid sitt smeknamn "Mandela" Hussein. Han bad att få bli kallad det i rätten.
Denne Hussein har gått i skolan i Hjällbo. I samma skola, där min bror nu arbetar. Och han har gått på samma gymnasium som Nancy Tavsan. Han var också med på den fest, som Nancy Tavsan lämnade för att gå hem. Uppenbarligen har han följt efter henne och använt en magnumbutelj, för att slå ihjäl henne.
Så drastiskt har det gått till. Det fanns blodspår en bit ifrån platsen där Nancy Tavsan föll och de tillhör antagligen gärningsmannen.
Hur kan det då ha gått så snett med denne man? Själv kan jag inte släppa tankarna på den långa artikel, som stod i GP och som går igenom den kulturkrock, som det innebär för män att komma från Somalia till ett annat land som Sverige.
Somalia är ett land där männen inte jobbar hela tiden, för det behöver de inte i ett så varmt land. De kan tugga kat och sitta och prata med kompisarna i sin klan, när inte boskapen behöver ses efter. Kvinnorna har hand om barnen.
Det är ett samhälle som krockar helt och hållet med det västerländska i Sverige, där vi aldrig har kunnat sitta och snacka särskilt länge, för här tillåter klimatet inte det.
I Sverige så kommer de till ett land där de inte har någon boskap att se efter. Där de inte behöver jobba och där kvinnorna kan vara hemma med barnen ändå. Samhället tar hand om dem. Detta har beskrivits i DN när det gäller Rinkeby.
Fruarna kastar till slut ut männen och skiljer sig. Eller låtsas skilja sig för att få mer i bidrag. Det är ett sätt att leva, som har uppfunnits av vårt samhälle för att hjälpa människor. Välfärd brukar det kallas. Men det kan inte bestå om människor ska leva så under långa perioder. Om de aldrig kommer in i vårt samhälle. Om de inte ens som vuxna efter tio år är är svenska medborgare.
Det är ingen integration. I Björkhagen var många människor också på glid, men på den tiden kunde man börja jobba när man var 15 år om man inte trivdes i skolan. Eller bli ishockeyproffs. Det blev "värstingen" i min klass i sexan. Han som var den ende som magistern örfilade en gång i vredesmod. Jo på den tiden fick man slå barn.
Naturligtvis så passade han "värstingen" inte in i skolan, men det fanns alltid vägar på den tiden att gå. Ingen var tvungen att för evigt bli beroende av samhället runt omkring. Ingen var tvungen att gå ständigt till socialen, så att det till slut blev så att människorna demonstrerade mot detta system - som kvinnorna har gjort i Hjällbo.
I Björkhagen fanns inte ens ett socialkontor. Där fanns inte heller läkare eller någon stor affär förrän i slutet av 50-talet. Vi flyttade dit 1948. Det var naturligt för de vuxna att åka 79:ans buss till stan för att jobba. Men i Hjällbo är hus och människor utslängda i naturen och ska leva där i myndigheternas system.
Det är något som har gått alldeles snett i dessa förorter. Både i Göteborg och Stockholm. "Mandela" Hussein är bara ett av de mest tragiska och hemskaste exemplen på detta.
torsdag 25 mars 2010
Var Marilyn Monroe galen?
Nä det var hon naturligtvis inte. Det säger jag som har skrivit en tjock bok om henne. Marilyn Monroe Min Berättelse. Den berättar om hennes liv från vaggan till graven.
Jag säger själv i förordet att jag har skrivit om henne för att hon var lik min mamma, som föddes 1924 två år före Marilyn Monroe. Men vi kvinnor är alla lika henne och det är därför vi känner igen oss i henne. Vi förstår hennes svaghet och hennes styrkor.
Jag pratade med en kusin, som hade varit i Hollywood och hon sade att om Marilyn hade levat så hade hon sökt upp henne. För hon kände sig så besläktad med stjärnan.
Denna kusin är av den vackra sort, som finns i vår släkt. Min mamma var också mycket vacker (mycket vackrare än jag någonsin har varit).
Det finns en tillbakalutad skönhet hos en del kvinnor i vår släkt. Av den sort som Marilyn också hade. Den där sortens skönhet som får män att trilla pladask och kvinnor att tänka att den där kvinnan kan jag inte slå. Inte i skönhet.
Skillnaden mellan Marilyn och min kusin är att min kusin har det där naturligt. Denna kvinnliga skönhet, som också innebär en auktoritet. Medan Marilyn alltid fick jobba hårt för att uppnå just filmstjärnan "Marilyn Monroe".
Hon tog på sig rollen som en mask. Hon gick in i den där kvinnan, som hon själv hade skapat. Marilyn Monroe kunde göra om sig till henne. Och hon var tvungen att försöka få ihop sina olika bitar livet igenom.
Marilyn Monroe var beroende av piller, sprit och psykiatrer. Denna kombination tog livet av henne. Tillsammans med den bransch där hon befann sig. Den förljugna. Den hårda konkurrensens värld.
Om ni läser min bok får ni veta hur hon levde och dog.
Jag säger själv i förordet att jag har skrivit om henne för att hon var lik min mamma, som föddes 1924 två år före Marilyn Monroe. Men vi kvinnor är alla lika henne och det är därför vi känner igen oss i henne. Vi förstår hennes svaghet och hennes styrkor.
Jag pratade med en kusin, som hade varit i Hollywood och hon sade att om Marilyn hade levat så hade hon sökt upp henne. För hon kände sig så besläktad med stjärnan.
Denna kusin är av den vackra sort, som finns i vår släkt. Min mamma var också mycket vacker (mycket vackrare än jag någonsin har varit).
Det finns en tillbakalutad skönhet hos en del kvinnor i vår släkt. Av den sort som Marilyn också hade. Den där sortens skönhet som får män att trilla pladask och kvinnor att tänka att den där kvinnan kan jag inte slå. Inte i skönhet.
Skillnaden mellan Marilyn och min kusin är att min kusin har det där naturligt. Denna kvinnliga skönhet, som också innebär en auktoritet. Medan Marilyn alltid fick jobba hårt för att uppnå just filmstjärnan "Marilyn Monroe".
Hon tog på sig rollen som en mask. Hon gick in i den där kvinnan, som hon själv hade skapat. Marilyn Monroe kunde göra om sig till henne. Och hon var tvungen att försöka få ihop sina olika bitar livet igenom.
Marilyn Monroe var beroende av piller, sprit och psykiatrer. Denna kombination tog livet av henne. Tillsammans med den bransch där hon befann sig. Den förljugna. Den hårda konkurrensens värld.
Om ni läser min bok får ni veta hur hon levde och dog.
Earth Hour på lördag
På lördag mellan 20.30 och 21.30 är det Earth Hour över hela världen och då ska alla släcka ned. Jag tycker det är ett i-landsjippo att göra så.
Och då räknar jag mig inte ens in i i-landsvärlden. Där vi bor är det mörkt och kallt större delen av året. När vi fick femton timmars strömavbrott häromveckan så var det överleva som gällde.
Det var vedeldning från morgon till kväll, snö i hinkar som smälte inomhus och blev till vatten till toan och till lite disk. Köpevatten fick ersätta dricksvattnet. Och alla ljusen fram, värmeljus, vanliga stearinljus och så två fotogenlampor. Men vi är vana. Det brukar bli strömavbrott ibland.
Vattenfall har fortfarande inte fixat kabeln, som det var fel på. De blev tvungna att sätta in ett reservkraftverk, som går på diesel. Det står några hundra meter bort och brummar fortfarande. Och de gräver och gräver för att få dit en ny kabel.
Men när vi fick räkningen i går på elen så undrade jag varför det var så billigt. Sedan förstod jag. Vi hade fått drygt tusen kronor i avdrag för att strömmen var borta den där dagen och natten. Rätt bra betalt arbete för mig trots allt då.
Men släcka ned under en timme på lördag? Nä det kan ni som bor i stan göra. Och tända lite mysljus. Själv är jag så trött på att elda och på ljus i alla former så jag avstår nog. Elektriska lampor är väldigt trevligt tycker jag. Modernt på något vis.
Och då räknar jag mig inte ens in i i-landsvärlden. Där vi bor är det mörkt och kallt större delen av året. När vi fick femton timmars strömavbrott häromveckan så var det överleva som gällde.
Det var vedeldning från morgon till kväll, snö i hinkar som smälte inomhus och blev till vatten till toan och till lite disk. Köpevatten fick ersätta dricksvattnet. Och alla ljusen fram, värmeljus, vanliga stearinljus och så två fotogenlampor. Men vi är vana. Det brukar bli strömavbrott ibland.
Vattenfall har fortfarande inte fixat kabeln, som det var fel på. De blev tvungna att sätta in ett reservkraftverk, som går på diesel. Det står några hundra meter bort och brummar fortfarande. Och de gräver och gräver för att få dit en ny kabel.
Men när vi fick räkningen i går på elen så undrade jag varför det var så billigt. Sedan förstod jag. Vi hade fått drygt tusen kronor i avdrag för att strömmen var borta den där dagen och natten. Rätt bra betalt arbete för mig trots allt då.
Men släcka ned under en timme på lördag? Nä det kan ni som bor i stan göra. Och tända lite mysljus. Själv är jag så trött på att elda och på ljus i alla former så jag avstår nog. Elektriska lampor är väldigt trevligt tycker jag. Modernt på något vis.
22-åring häktad för mordet på Nancy Tavsan
Det är den här mannen, som tidigare har våldsbrott i sin karriär.
Han har trappat upp våldet och genomförde nu uppenbarligen ett mord. SKL:s analyser kopplar honom till brottet.
I Hjällbo har beskedet om detta medfört både lättnad och besvikelse.
Den häktade var med på festen där också Nancy var den kvällen och de som känner honom är besvikna.
Mannen är med i Facebookgruppen ”Im a Muslim & Im Proud!”.
Här har jag tidigare skrivit om Nancy Tavsan.
Invånarna i Hjällbo kommer från omkring 90 olika länder. Arabiska är det vanligaste språket. Omkring hälften av invånarna lever på socialbidrag.
Inkomsten ligger på hälften av den som en medelinvånare i Göteborg har. Nittio procent har utländsk bakgrund. Kvinnor har varit mycket utsatta för brott i området.
Om man ville konstruera en miljö, där det begås många brott, skulle man inte kunna göra det bättre än i Hjällbo. Där finns så stora inbyggda motsättningar, att det är förvånande att det inte inträffar fler brott.
Det är bla massiva hjälpinsatser från olika håll, som håller området över ytan.
Jag och min bror är uppvuxna i Björkhagen, Stockholm, som då var en liknande förort. Fast med invånare mest från olika delar i Sverige. Min bror är nu lärare i Hjällboskolan.
12.30: 22-åringen är nu häktad på sannolika skäl, den starkare graden av misstanke. Han ska stanna kvar i häktet eftersom tingsrätten anser att det finns risk för fortsatt brottslighet.
Han har trappat upp våldet och genomförde nu uppenbarligen ett mord. SKL:s analyser kopplar honom till brottet.
I Hjällbo har beskedet om detta medfört både lättnad och besvikelse.
Den häktade var med på festen där också Nancy var den kvällen och de som känner honom är besvikna.
Mannen är med i Facebookgruppen ”Im a Muslim & Im Proud!”.
Här har jag tidigare skrivit om Nancy Tavsan.
Invånarna i Hjällbo kommer från omkring 90 olika länder. Arabiska är det vanligaste språket. Omkring hälften av invånarna lever på socialbidrag.
Inkomsten ligger på hälften av den som en medelinvånare i Göteborg har. Nittio procent har utländsk bakgrund. Kvinnor har varit mycket utsatta för brott i området.
Om man ville konstruera en miljö, där det begås många brott, skulle man inte kunna göra det bättre än i Hjällbo. Där finns så stora inbyggda motsättningar, att det är förvånande att det inte inträffar fler brott.
Det är bla massiva hjälpinsatser från olika håll, som håller området över ytan.
Jag och min bror är uppvuxna i Björkhagen, Stockholm, som då var en liknande förort. Fast med invånare mest från olika delar i Sverige. Min bror är nu lärare i Hjällboskolan.
12.30: 22-åringen är nu häktad på sannolika skäl, den starkare graden av misstanke. Han ska stanna kvar i häktet eftersom tingsrätten anser att det finns risk för fortsatt brottslighet.
Om att ligga i respirator
"Bobby Kennedy levde fortfarande med hjälp av en respirator ända till den tidiga morgonen nästa dag. Jacqueline Kennedy var den som tog beslutet att stänga av maskinerna. Läkarna vågade inte ta beslutet, men han var hjärndöd. Det var bara kroppen, som hölls vid liv av maskiner. Hjärtat slog, men Bobby Kennedy var redan borta. Hans fru Ethel Kennedy låg på sängen bredvid honom och stönade och Teddy Kennedy låg på knä vid fotänden av sängen och bad när Jacqueline kom. De väntade på ett mirakel.
- Jag tog lugnande innan jag gick in i rummet. Det var först när jag kom in och sade åt läkarna att stänga av respiratorn, som de gjorde det och sedan upprepade sig allt. Bobbys kropp forslades tillbaka till New York med flyg och ännu en begravning förestod familjen. Jag hjälpte Ethel att ordna de praktiska detaljerna.
Efter jordfästningen av Robert Kennedy forslades kroppen till Arlingtonkyrkogården i Washington per tåg och där fick han en grav ganska nära sin storebror Jack Kennedy. Robert F Kennedy begravdes den 8 juni.
För Robert Kennedy, liksom för John F Kennedy, hade mod varit den största dygden en man kunde ha. Han hade varit modig. Innan Jack Kennedy dog hade människor uppfattat Bobby Kennedy som en hänsynslös sanningssägare, någon som kunde gå över lik, kall och kalkylerande. Men efter Jacks död så förändrades han. Han visade att han kunde vara deltagande, ömsint, romantisk och kärleksfull. Han sade sanningen, som han såg den och det gjorde att människor ibland uppfattade honom som hänsynslös, därför att de inte såg sanningen på samma sätt. De betraktade inte världen med de ögon, som han hade. Han hade satsat allt på sin politiska karriär och någon från ett annat land hade fått för sig att skjuta honom, som hämnd för något han inte var ansvarig för.
Det var en palestinier, som sköt Robert Kennedy och motivet var, sade han senare, att han ville hämnas vad som hade hänt i sexdagarskriget mot Israel, då Israel effektivt hade krossat allt motstånd från arabernas sida. Det hade varit arabstaterna Egypten, Jordanien och Syrien, som hade dragit ihop trupper för att anfalla Israel. Men Israel överraskade dem istället och förekom dem och anföll dem den 5 juni 1967 och intog Gazaremsan och Västbanken. Bara några dagar senare, den 10 juni var kriget över och Israel stod som segrare. Jacqueline Kennedy tyckte att det verkade totalt meningslöst:
- För detta skulle han döda Robert Kennedy på årsdagen av inledningen till detta krig. Det lät inte förnuftigt, inte som ett verkligt motiv, men människor kunde få för sig vad som helst. Inte skulle det hjälpa vare sig palestinierna eller någon annan att han sköt Bobby Kennedy.
Jacqueline Kennedy tog lugnande medel hela den tiden i samband med Robert Kennedys död. Det var det sista slaget mot hennes familj hon skulle tillåta Amerika. Om Robert Kennedy hade blivit president hade det varit en revansch också för henne personligen. Då hade inte Nixon blivit vald sedan och USA hade kanske sluppit hela denna förnedring, som han utsatte nationen för genom Watergateaffären. Men för Jacqueline så var allt nu över.
- Nu var det slut för min del. Ifall Bobby hade blivit presidentkandidat och vald president hade det varit möjligt för mig att fortsätta min väg tillsammans med Kennedysläkten, men nu hade allt varit förgäves. Ingenting av allt detta var möjligt längre. Teddy Kennedy hade inte samma resning, som sina bröder. Han var minst, lillebror och skulle aldrig på egen hand kunna vinna presidentposten. Det fanns ingenting mer att hoppas på. Det var slut."
Ur min kommande bok Jacqueline
- Jag tog lugnande innan jag gick in i rummet. Det var först när jag kom in och sade åt läkarna att stänga av respiratorn, som de gjorde det och sedan upprepade sig allt. Bobbys kropp forslades tillbaka till New York med flyg och ännu en begravning förestod familjen. Jag hjälpte Ethel att ordna de praktiska detaljerna.
Efter jordfästningen av Robert Kennedy forslades kroppen till Arlingtonkyrkogården i Washington per tåg och där fick han en grav ganska nära sin storebror Jack Kennedy. Robert F Kennedy begravdes den 8 juni.
För Robert Kennedy, liksom för John F Kennedy, hade mod varit den största dygden en man kunde ha. Han hade varit modig. Innan Jack Kennedy dog hade människor uppfattat Bobby Kennedy som en hänsynslös sanningssägare, någon som kunde gå över lik, kall och kalkylerande. Men efter Jacks död så förändrades han. Han visade att han kunde vara deltagande, ömsint, romantisk och kärleksfull. Han sade sanningen, som han såg den och det gjorde att människor ibland uppfattade honom som hänsynslös, därför att de inte såg sanningen på samma sätt. De betraktade inte världen med de ögon, som han hade. Han hade satsat allt på sin politiska karriär och någon från ett annat land hade fått för sig att skjuta honom, som hämnd för något han inte var ansvarig för.
Det var en palestinier, som sköt Robert Kennedy och motivet var, sade han senare, att han ville hämnas vad som hade hänt i sexdagarskriget mot Israel, då Israel effektivt hade krossat allt motstånd från arabernas sida. Det hade varit arabstaterna Egypten, Jordanien och Syrien, som hade dragit ihop trupper för att anfalla Israel. Men Israel överraskade dem istället och förekom dem och anföll dem den 5 juni 1967 och intog Gazaremsan och Västbanken. Bara några dagar senare, den 10 juni var kriget över och Israel stod som segrare. Jacqueline Kennedy tyckte att det verkade totalt meningslöst:
- För detta skulle han döda Robert Kennedy på årsdagen av inledningen till detta krig. Det lät inte förnuftigt, inte som ett verkligt motiv, men människor kunde få för sig vad som helst. Inte skulle det hjälpa vare sig palestinierna eller någon annan att han sköt Bobby Kennedy.
Jacqueline Kennedy tog lugnande medel hela den tiden i samband med Robert Kennedys död. Det var det sista slaget mot hennes familj hon skulle tillåta Amerika. Om Robert Kennedy hade blivit president hade det varit en revansch också för henne personligen. Då hade inte Nixon blivit vald sedan och USA hade kanske sluppit hela denna förnedring, som han utsatte nationen för genom Watergateaffären. Men för Jacqueline så var allt nu över.
- Nu var det slut för min del. Ifall Bobby hade blivit presidentkandidat och vald president hade det varit möjligt för mig att fortsätta min väg tillsammans med Kennedysläkten, men nu hade allt varit förgäves. Ingenting av allt detta var möjligt längre. Teddy Kennedy hade inte samma resning, som sina bröder. Han var minst, lillebror och skulle aldrig på egen hand kunna vinna presidentposten. Det fanns ingenting mer att hoppas på. Det var slut."
Ur min kommande bok Jacqueline
onsdag 24 mars 2010
En dröm om kulturmänniskorna på DN
Jag drömde om mina gamla arbetskamrater på DN i natt. Jag jobbade ihop med kulturmänniskorna. Och det sista som hände var att min väska försvann, där jag hade allt viktigt.
Det är lite lustigt att jag fortfarande drömmer om dessa människor, som jag inte har sett på åratal. Men de är väl delar av mig själv. På mitt praktikjobb på radion, som ingick i utbildningen till journalist, så försvann min väska. På riktigt. Någon tog den helt enkelt.
Jag var så dum att jag trodde att det gick att ställa den på ett skrivbord, för det hade ju gått tidigare i mitt liv, på alla de arbetsplatser där jag hade varit. Och jag hade varit på massor runt om i Stockholm. Men på Sveriges Radio gick det inte, där stal någon den. Och jag hade varken pengar eller identitetshandlingar längre.
Ett symboliskt uttryck, för att jag hade blivit av med min identitet. Eller hur man nu ska tolka det. Eller att jag skulle bli fattig kanske i anden om jag jobbade där. För människorna där var inte särskilt mänskliga, utan delar av sitt jobb skulle man kunna säga. En del är det fortfarande.
Det är en svår och gränsöverskridande bransch, journalistbranschen. Eller borde vara det. Men det är lätt att slukas av jobbet istället för att själv kunna styra det. För det finns så mycket som måste bevakas, som någon har uttryckt det.
Den faran lurar på oss alla i våra liv. Att tappa bort oss själva. Och förbli ofärdiga människor bakom masker. Styrda utifrån av det som ser ut att vara fullkomligt nödvändigt att göra. Det krävs mod att bli något verkligt, något utformat och mänskligt. Det krävs sårbarhet och att visa den.
Och det är bland annat det jag gör i min första bok Ett Sekel av Tystnad. Jag visste förstås inte vad som skulle hända när jag började skriva den, för det är en dagbok. Jag kände bara att jag var tvungen att skriva för något mörkt och stort tornade upp sig.
Innan jag slutade på DN gick jag i terapi, som tidningen betalade, för att få syn på vad jag skulle göra. Och en bild minns jag. Det var att föreställa sig vad för slags fisk jag fick upp när jag stod och fiskade vid en brygga. Jag fick upp en jättestor haj och skrämde terapeuten med det.
Hon sade: Men du kunde väl ha fått upp en liten guldfisk eller nåt istället.
Men så fungerar inte livet. Och jag har dragit upp hajen.
Det är lite lustigt att jag fortfarande drömmer om dessa människor, som jag inte har sett på åratal. Men de är väl delar av mig själv. På mitt praktikjobb på radion, som ingick i utbildningen till journalist, så försvann min väska. På riktigt. Någon tog den helt enkelt.
Jag var så dum att jag trodde att det gick att ställa den på ett skrivbord, för det hade ju gått tidigare i mitt liv, på alla de arbetsplatser där jag hade varit. Och jag hade varit på massor runt om i Stockholm. Men på Sveriges Radio gick det inte, där stal någon den. Och jag hade varken pengar eller identitetshandlingar längre.
Ett symboliskt uttryck, för att jag hade blivit av med min identitet. Eller hur man nu ska tolka det. Eller att jag skulle bli fattig kanske i anden om jag jobbade där. För människorna där var inte särskilt mänskliga, utan delar av sitt jobb skulle man kunna säga. En del är det fortfarande.
Det är en svår och gränsöverskridande bransch, journalistbranschen. Eller borde vara det. Men det är lätt att slukas av jobbet istället för att själv kunna styra det. För det finns så mycket som måste bevakas, som någon har uttryckt det.
Den faran lurar på oss alla i våra liv. Att tappa bort oss själva. Och förbli ofärdiga människor bakom masker. Styrda utifrån av det som ser ut att vara fullkomligt nödvändigt att göra. Det krävs mod att bli något verkligt, något utformat och mänskligt. Det krävs sårbarhet och att visa den.
Och det är bland annat det jag gör i min första bok Ett Sekel av Tystnad. Jag visste förstås inte vad som skulle hända när jag började skriva den, för det är en dagbok. Jag kände bara att jag var tvungen att skriva för något mörkt och stort tornade upp sig.
Innan jag slutade på DN gick jag i terapi, som tidningen betalade, för att få syn på vad jag skulle göra. Och en bild minns jag. Det var att föreställa sig vad för slags fisk jag fick upp när jag stod och fiskade vid en brygga. Jag fick upp en jättestor haj och skrämde terapeuten med det.
Hon sade: Men du kunde väl ha fått upp en liten guldfisk eller nåt istället.
Men så fungerar inte livet. Och jag har dragit upp hajen.
Lars-Olov Hammergård tog sitt liv
Han gjorde det som han hade sagt han skulle göra. Kanske har han därmed bidragit till att göra det bättre för andra i hans egen situation. Jag hoppas det.
För att ingen ska missuppfatta detta så menar jag att uppmärksamheten, att vi talar om detta är bra i sig.
Det som hans före detta arbetskamrat skrev till mig blev verklighet. En granne meddelade mig att han blev utburen ur sitt hus "i en kista till en silvrig minibuss".
Jag hoppas verkligen att hans familj hade försonat sig med tanken. För jag vet hur svårt det är med döden när den kommer oväntat.
Jag har också en före detta arbetskamrat, som tog livet av sig. Det tog hårt. Det gör det när människor inte tycker att de ska fullfölja sina liv.
Själv tycker jag fortfarande att självmord är förkastligt, men jag kan förstå att lidande gör att man inte vill leva längre.
Dock tror jag absolut inte att man får något straff i himlen för det. Tvärtom om det finns en himmel så får man hjälp där.
För att ingen ska missuppfatta detta så menar jag att uppmärksamheten, att vi talar om detta är bra i sig.
Det som hans före detta arbetskamrat skrev till mig blev verklighet. En granne meddelade mig att han blev utburen ur sitt hus "i en kista till en silvrig minibuss".
Jag hoppas verkligen att hans familj hade försonat sig med tanken. För jag vet hur svårt det är med döden när den kommer oväntat.
Jag har också en före detta arbetskamrat, som tog livet av sig. Det tog hårt. Det gör det när människor inte tycker att de ska fullfölja sina liv.
Själv tycker jag fortfarande att självmord är förkastligt, men jag kan förstå att lidande gör att man inte vill leva längre.
Dock tror jag absolut inte att man får något straff i himlen för det. Tvärtom om det finns en himmel så får man hjälp där.
tisdag 23 mars 2010
Maud Nycanders dokumentär Sluten avdelning
Jag såg denna SVT-dokumentär i söndags och den var nästan lite väl elementär, tycker jag, som själv har varit intagen på en sluten avdelning.
Men kanske befinner vi oss där, att vi måste visa att detta är människor, som är intagna och inte monster. Att de inte är farliga oftast för personalen utan mest för sig själva. Att de har gripits av något utanför centrum, som inte sades i programmet, men som Joseph Campbell sade om människor som är envisa och som vill realisera ett visst program.
Ifall de inte lyssnar på sitt hjärta så riskerar de ett schizofrent sammanbrott, säger han i Myternas makt. Om en människa underordnar sig ett program för livet så är inte kroppen alls intresserad av något sådant, säger han. Och världen är full av sådana människor, som har slutat lyssna på sig själva eller som enbart har lyssnat på vad omgivningen har sagt åt dem att göra.
Nu har jag ingen aning om ifall de bipolära (mano-depressiva) människor vi fick möta i programmet var sådana. Vi fick veta för lite helt enkelt. Jag har haft en väninna som var sådan också. Hon åkte in och ut på psyket och henne vet jag mer om. Hennes situation var sådan att de ville adoptera bort hennes barn, så att hon kunde få utveckla det hon var. Hon gick på litium, precis som patienterna gjorde i programmet.
Hon är fortfarande inne i sin värld, men är friskförklarad sedan länge. Jag uppfattar henne som en rädd människa. Hon hade stora möjligheter att bli mycket mer än det hon är, men hon vill inte. Hon vill leva med sina minnen och sina inre "spöken". Och det måste man väl acceptera? Att det är så här hon vill vara.
Jag ser henne som infångad i ett visst inre landskap och för att må bra behöver hon befinna sig där. Hon är överens med sig själv om det. Hemma hos mig har jag hennes klippböcker med foton och uttryck, meningar och symboliska bilder. Jag har fått detta av henne och jag ser det som en rik gåva.
Det hon framställer är det som vi alla kan möta inom oss själva när vi står inför ett genombrott. Hon tror att hon har gjort uppror mot Gud ungefär och måste straffas för det. "För gör man det har man gjort uppror mot de högsta förnuftslagarna, vilket i alla kulturer och religioner har betraktats som det värsta utslaget av mänsklig hybris. Ett flagrant kränkande av respekten för Gudsmakten - den ytttersta Överheten."
Hon trodde att hon skulle straffas med blindhet och stängas in i mörker. Men det slapp hon. Men hon är så mjuk och passiv och samtidigt så hård och krävande. För hennes "jagkärna" hade förskjutits och vidgats. Så hon kunde se och veta allt. Dock hade hon barmhärtigt nog försetts med en blind punkt så att hon mentalt, andligt och också fysiskt slapp se allt hela tiden, samtidigt. För totalvetande är outhärdligt, som hon skriver.
Hon lever nu i ett sciencefictionlikt 2000-tal med sin katt och det var två år sedan jag senast hörde ifrån henne. Som jag ser henne så är hon kluven mellan ont och gott. Precis som vår värld. Hon älskar siameser och jag hoppas att hon har en hemma.
"Vi balanserar på en knivsegg i vårt dagliga väljande, i samverkan med allsmaktens antingen goda eller onda aspekter. Inom islam kallas visst det där livslånga manövrerandet Domens bro - på vilket vårt inres stora jihad sufistiskt kan utspela sig."
Att befinna sig där orkar ingen människa med ständigt. Det som behövs är att gå över till balans och att avsvära sig ansvaret för allt som händer här i världen.
Men kanske befinner vi oss där, att vi måste visa att detta är människor, som är intagna och inte monster. Att de inte är farliga oftast för personalen utan mest för sig själva. Att de har gripits av något utanför centrum, som inte sades i programmet, men som Joseph Campbell sade om människor som är envisa och som vill realisera ett visst program.
Ifall de inte lyssnar på sitt hjärta så riskerar de ett schizofrent sammanbrott, säger han i Myternas makt. Om en människa underordnar sig ett program för livet så är inte kroppen alls intresserad av något sådant, säger han. Och världen är full av sådana människor, som har slutat lyssna på sig själva eller som enbart har lyssnat på vad omgivningen har sagt åt dem att göra.
Nu har jag ingen aning om ifall de bipolära (mano-depressiva) människor vi fick möta i programmet var sådana. Vi fick veta för lite helt enkelt. Jag har haft en väninna som var sådan också. Hon åkte in och ut på psyket och henne vet jag mer om. Hennes situation var sådan att de ville adoptera bort hennes barn, så att hon kunde få utveckla det hon var. Hon gick på litium, precis som patienterna gjorde i programmet.
Hon är fortfarande inne i sin värld, men är friskförklarad sedan länge. Jag uppfattar henne som en rädd människa. Hon hade stora möjligheter att bli mycket mer än det hon är, men hon vill inte. Hon vill leva med sina minnen och sina inre "spöken". Och det måste man väl acceptera? Att det är så här hon vill vara.
Jag ser henne som infångad i ett visst inre landskap och för att må bra behöver hon befinna sig där. Hon är överens med sig själv om det. Hemma hos mig har jag hennes klippböcker med foton och uttryck, meningar och symboliska bilder. Jag har fått detta av henne och jag ser det som en rik gåva.
Det hon framställer är det som vi alla kan möta inom oss själva när vi står inför ett genombrott. Hon tror att hon har gjort uppror mot Gud ungefär och måste straffas för det. "För gör man det har man gjort uppror mot de högsta förnuftslagarna, vilket i alla kulturer och religioner har betraktats som det värsta utslaget av mänsklig hybris. Ett flagrant kränkande av respekten för Gudsmakten - den ytttersta Överheten."
Hon trodde att hon skulle straffas med blindhet och stängas in i mörker. Men det slapp hon. Men hon är så mjuk och passiv och samtidigt så hård och krävande. För hennes "jagkärna" hade förskjutits och vidgats. Så hon kunde se och veta allt. Dock hade hon barmhärtigt nog försetts med en blind punkt så att hon mentalt, andligt och också fysiskt slapp se allt hela tiden, samtidigt. För totalvetande är outhärdligt, som hon skriver.
Hon lever nu i ett sciencefictionlikt 2000-tal med sin katt och det var två år sedan jag senast hörde ifrån henne. Som jag ser henne så är hon kluven mellan ont och gott. Precis som vår värld. Hon älskar siameser och jag hoppas att hon har en hemma.
"Vi balanserar på en knivsegg i vårt dagliga väljande, i samverkan med allsmaktens antingen goda eller onda aspekter. Inom islam kallas visst det där livslånga manövrerandet Domens bro - på vilket vårt inres stora jihad sufistiskt kan utspela sig."
Att befinna sig där orkar ingen människa med ständigt. Det som behövs är att gå över till balans och att avsvära sig ansvaret för allt som händer här i världen.
Vad har Micke Leijnegard i lön?
Det kan jag undra eftersom han är så grundligt missnöjd med den. Sade han i går i Expressen.
Han har världens enklaste jobb: att sitta och småprata på förmiddagarna hit och dit i direktsändning i Sveriges Televison i något som verkar vara upplagt för pensionärer. Tråkigt är det alltid de gånger jag har orkat lyssna.
Vad kan då denne 45-åring ha i lön? Han borde ha någonstans mellan 35 000 till 45 000 kan jag tänka. Det är väl inte så dåligt eftersom vi alla betalar hans lön.
Men kanske att han behöver försörja sin gamla mamma och pappa? Så kan det vara för hans pappa var Maranatapredikant utan lön när han var liten. De skulle leva bara på kollekten de fick in. Gud skulle försörja dem.
Kanske är det därför han tycker att han inte har så bra lön nu. Jag känner igen det där suget efter att få ha det lika gott som andra. Att inte behöva vara fattig. Det behöver överkompenseras åtminstone en del under livet för att man ska bli nöjd.
Och Micke Leijnegard tycker väl att det känns som en dålig lön i jämförelse med VD Eva Hamilton, som har ett par miljoner i årslön. Märkligt det där att en del är så mycket värda.
Han har världens enklaste jobb: att sitta och småprata på förmiddagarna hit och dit i direktsändning i Sveriges Televison i något som verkar vara upplagt för pensionärer. Tråkigt är det alltid de gånger jag har orkat lyssna.
Vad kan då denne 45-åring ha i lön? Han borde ha någonstans mellan 35 000 till 45 000 kan jag tänka. Det är väl inte så dåligt eftersom vi alla betalar hans lön.
Men kanske att han behöver försörja sin gamla mamma och pappa? Så kan det vara för hans pappa var Maranatapredikant utan lön när han var liten. De skulle leva bara på kollekten de fick in. Gud skulle försörja dem.
Kanske är det därför han tycker att han inte har så bra lön nu. Jag känner igen det där suget efter att få ha det lika gott som andra. Att inte behöva vara fattig. Det behöver överkompenseras åtminstone en del under livet för att man ska bli nöjd.
Och Micke Leijnegard tycker väl att det känns som en dålig lön i jämförelse med VD Eva Hamilton, som har ett par miljoner i årslön. Märkligt det där att en del är så mycket värda.
Lars-Olov Hammergård i Söderhamn vill dö
Ännu en ansökan om att få dö har kommit in till Socialstyrelsen. Det är ingen ingen kämpaglöd i människorna nuförtiden. Eller ska man se det tvärtom? Som att det är en riktig karl, som vill ta livet av sig själv?
Han tänker göra det vare sig han får hjälp eller inte inom de närmaste dagarna säger han. Varför då inte gå bort i stillhet? Varför göra det till en principfråga?
Lars-Olov Hammergård har ALS. Det är samma sjukdom som journalisten och nyhetsuppläsaren Ulla-Carin Lindquist hade. Hon skrev en bok om denna sjukdom.
Hon levde tills hon dog och gav sig ut på den sista färden liggande på durken, så skrev hon. Hon älskade att segla.
Är detta två sätt att leva och dö? Det ena manligt och det andra kvinnligt?
Självmord tycker jag är förkastligt. Och att leva tills man dör är det enda riktiga tycker jag. Passiv dödshjälp, att inte sätta in lönlös behandling är däremot medmänskligt och är till för att inte skapa mer lidande.
Han tänker göra det vare sig han får hjälp eller inte inom de närmaste dagarna säger han. Varför då inte gå bort i stillhet? Varför göra det till en principfråga?
Lars-Olov Hammergård har ALS. Det är samma sjukdom som journalisten och nyhetsuppläsaren Ulla-Carin Lindquist hade. Hon skrev en bok om denna sjukdom.
Hon levde tills hon dog och gav sig ut på den sista färden liggande på durken, så skrev hon. Hon älskade att segla.
Är detta två sätt att leva och dö? Det ena manligt och det andra kvinnligt?
Självmord tycker jag är förkastligt. Och att leva tills man dör är det enda riktiga tycker jag. Passiv dödshjälp, att inte sätta in lönlös behandling är däremot medmänskligt och är till för att inte skapa mer lidande.
måndag 22 mars 2010
Thomas Bodström hoppar på Jan Guillou
Han gör det i sin blogg och skriver bland annat så här:
"Men det som slagit mig mest är att han hittar på så mycket. Faktum är att jag aldrig mött någon motdebattör, inklusive alla mina politiska motståndare, som ljuger när det passar på det sättet. Guillou har flera gånger hänvisat till lagar som inte finns. Dessutom ändrar han sig helt efter vad som passar för dagen."
Thomas Bodström känner någon, som har gjort likadant. Det är kompisen Liza Marklund, som har hittat på och kallat allt i sin bok Gömda för sanningen.
Och hon är dessutom delägare i samma bokförlag som Jan Guillou. Men naturligtvis har Bodström aldrig debatterat med Liza Marklund.
Vi lever i ett litet och invecklat samhälle och delägaren som Thomas Bodström känner och är vän med har hjälpt honom att skriva sina deckare.
Men Thomas Bodström brukar väl inte heller så gärna berätta sanningen ens om han blir påkommen med lögn?
Var det inte Kalla fakta som påvisade detta när det gällde hans närvaro i riksdagen?
Det kallades till och med att prata bodströmska. Ett särskilt epitet för den sortens glidande lögner. Guillou har faktiskt också kallat Bodström lögnare. Han var riktigt förtjust över att Thomas Bodström åkte dit.
"Men det som slagit mig mest är att han hittar på så mycket. Faktum är att jag aldrig mött någon motdebattör, inklusive alla mina politiska motståndare, som ljuger när det passar på det sättet. Guillou har flera gånger hänvisat till lagar som inte finns. Dessutom ändrar han sig helt efter vad som passar för dagen."
Thomas Bodström känner någon, som har gjort likadant. Det är kompisen Liza Marklund, som har hittat på och kallat allt i sin bok Gömda för sanningen.
Och hon är dessutom delägare i samma bokförlag som Jan Guillou. Men naturligtvis har Bodström aldrig debatterat med Liza Marklund.
Vi lever i ett litet och invecklat samhälle och delägaren som Thomas Bodström känner och är vän med har hjälpt honom att skriva sina deckare.
Men Thomas Bodström brukar väl inte heller så gärna berätta sanningen ens om han blir påkommen med lögn?
Var det inte Kalla fakta som påvisade detta när det gällde hans närvaro i riksdagen?
Det kallades till och med att prata bodströmska. Ett särskilt epitet för den sortens glidande lögner. Guillou har faktiskt också kallat Bodström lögnare. Han var riktigt förtjust över att Thomas Bodström åkte dit.
Jakten på Julia
Det är den statliga televisionens efterföljd till alla tävlingsprogram, som innehåller musik, teater och dans. Ett slags Fame, men 30 år för sent. Ett ytligt uttagande och ett gråtande ihopklappande av deltagare. Utan ens en terapeut närvarande.
Shakespeares pjäs Romeo och Julia kunde nog förtjäna ett bättre öde.
Denna historia, som visar hur dumt det är för människor att strida, hur idiotiskt det är med släktfejder och hur dumma två älskande kan bli. Förblindade av sin kärlek så tar de bägge livet av sig. När de kunde ha levt vidare och visat sina respektive italienska släkter redan på Shakespeares tid hur krig i alla former är förödande. Och att det går att ta sig förbi detta.
Men den insikten var alldeles för radikal då på William Shakespeares 1500-tal, så det fick bli en tragedi istället, som ungdomen kan lära sig av. Än i denna dag. Att släkten har alltid rätt. Och det gäller att inte gå emot den om man vill leva.
Och detta trams ska nu sättas upp på en teater någonstans i Stockholm och vi får följa hur Julia bankas mör genom en casting och sedan en final, där tio av de utvalda flickorna, ska tävla mot varandra. Vem som helst kan ställa upp. Så demokratiskt. Visst. Och TV-publiken får rösta fram denna sista flicka.
Romeo väljs inte ut. Han är redan klar. Det är Måns Zelmerlöv. Själv en produkt av Idol och Melodifestivalen. Regissören Morgan Alling säger om den sista flickan att "då kommer hon att bli en stjärna".
Och tjejerna ser inte ens att det är en gammaldags kvinnoroll som läggs på dem. Att de ska tävla om mannen, männen. Att de ska lyftas upp av den store regissören. Och den store sångaren Måns Zelmerlöv, som inte ens knappt vet vem Romeo är.
En tänkare med mycket känslor, emotionell. Med lite humor och lite sorg. Ungefär så uttryckte han sig om den stora kärlekens tragiske företrädare Romeo. Stackars William Shakespeare.
De borde åtminstone ha gjort en egen version av pjäsen. Den kan flyttas fram i tiden och spegla de motsättningar som Fadime eller andra flickor möter och har mött i vår tid. Men det är väl att hoppas för mycket. Allt luktar yta och brett folknöje. Lyxig helgunderhållning betecknar SVT själva detta som. Det säger väl allt.
Shakespeares pjäs Romeo och Julia kunde nog förtjäna ett bättre öde.
Denna historia, som visar hur dumt det är för människor att strida, hur idiotiskt det är med släktfejder och hur dumma två älskande kan bli. Förblindade av sin kärlek så tar de bägge livet av sig. När de kunde ha levt vidare och visat sina respektive italienska släkter redan på Shakespeares tid hur krig i alla former är förödande. Och att det går att ta sig förbi detta.
Men den insikten var alldeles för radikal då på William Shakespeares 1500-tal, så det fick bli en tragedi istället, som ungdomen kan lära sig av. Än i denna dag. Att släkten har alltid rätt. Och det gäller att inte gå emot den om man vill leva.
Och detta trams ska nu sättas upp på en teater någonstans i Stockholm och vi får följa hur Julia bankas mör genom en casting och sedan en final, där tio av de utvalda flickorna, ska tävla mot varandra. Vem som helst kan ställa upp. Så demokratiskt. Visst. Och TV-publiken får rösta fram denna sista flicka.
Romeo väljs inte ut. Han är redan klar. Det är Måns Zelmerlöv. Själv en produkt av Idol och Melodifestivalen. Regissören Morgan Alling säger om den sista flickan att "då kommer hon att bli en stjärna".
Och tjejerna ser inte ens att det är en gammaldags kvinnoroll som läggs på dem. Att de ska tävla om mannen, männen. Att de ska lyftas upp av den store regissören. Och den store sångaren Måns Zelmerlöv, som inte ens knappt vet vem Romeo är.
En tänkare med mycket känslor, emotionell. Med lite humor och lite sorg. Ungefär så uttryckte han sig om den stora kärlekens tragiske företrädare Romeo. Stackars William Shakespeare.
De borde åtminstone ha gjort en egen version av pjäsen. Den kan flyttas fram i tiden och spegla de motsättningar som Fadime eller andra flickor möter och har mött i vår tid. Men det är väl att hoppas för mycket. Allt luktar yta och brett folknöje. Lyxig helgunderhållning betecknar SVT själva detta som. Det säger väl allt.
Omöjligt att begripa president Obamas vårdreform
För en svensk är USA inte riktigt begripligt. Att det var knäckfrågan om aborter, som till sist löstes och fick sjukreformen att antas. Federala amerikanska skattemedel får inte gå till abort förutom i fall då det handlar om våldtäkt, incest eller med risk för kvinnans liv.
Och det var genom att garantera att detta skulle förbli så som president Obamas reform kunde röstas igenom i natt. Försäkringsbolagen ska inte längre kunna utestänga någon medborgare. Och barnen ska vara försäkrade med föräldrarna ända upp till 26 års ålder.
Som svensk tittar jag förundrat på hur detta land fungerar. Hur de gamla rötterna från dess bildande släpar med. Att det var religiösa människor, som stod för denna grund, dock inspirerade av den franska revolutionens tankar och ord.
– Detta är en seger för USA:s folk och en seger för förnuftet. Dagens beslut besvarar böner från varje amerikan som innerligt hoppats på åtgärder i ett system som fungerar för försäkringsbolagen men inte för vanliga människor.
Det sade president Obama efter beslutet och anknöt så till både franska revolutionen (förnuftet) och religiositeten (böner).
Omkring 32 miljoner amerikaner berörs av beslutet. De kommer inte längre att kunna utestängas för att de är eller har varit sjuka eller för att de är fattiga. USA har hitills lagt ned dubbelt så mycket som andra länder på sjukvård och ändå inte fått ut samma kvalité.
Myten om att sjukvården är privat och ska gå med vinst stämmer dock dåligt. Endast en tredjedel av sjukhusen i USA drivs av det offentliga. Hälften av sjukhusen i USA ägs och drivs av stiftelser, kyrkor och universitet, det vill säga icke-vinstdrivande företag. Endast omkring 15 procent av sjukhusen i USA ägs av vinstdrivande företag.
Nu ska USA bli som andra rika västländer och ge sina medborgare ordentlig sjukvård. Åtminstone från 2014.
Och det var genom att garantera att detta skulle förbli så som president Obamas reform kunde röstas igenom i natt. Försäkringsbolagen ska inte längre kunna utestänga någon medborgare. Och barnen ska vara försäkrade med föräldrarna ända upp till 26 års ålder.
Som svensk tittar jag förundrat på hur detta land fungerar. Hur de gamla rötterna från dess bildande släpar med. Att det var religiösa människor, som stod för denna grund, dock inspirerade av den franska revolutionens tankar och ord.
– Detta är en seger för USA:s folk och en seger för förnuftet. Dagens beslut besvarar böner från varje amerikan som innerligt hoppats på åtgärder i ett system som fungerar för försäkringsbolagen men inte för vanliga människor.
Det sade president Obama efter beslutet och anknöt så till både franska revolutionen (förnuftet) och religiositeten (böner).
Omkring 32 miljoner amerikaner berörs av beslutet. De kommer inte längre att kunna utestängas för att de är eller har varit sjuka eller för att de är fattiga. USA har hitills lagt ned dubbelt så mycket som andra länder på sjukvård och ändå inte fått ut samma kvalité.
Myten om att sjukvården är privat och ska gå med vinst stämmer dock dåligt. Endast en tredjedel av sjukhusen i USA drivs av det offentliga. Hälften av sjukhusen i USA ägs och drivs av stiftelser, kyrkor och universitet, det vill säga icke-vinstdrivande företag. Endast omkring 15 procent av sjukhusen i USA ägs av vinstdrivande företag.
Nu ska USA bli som andra rika västländer och ge sina medborgare ordentlig sjukvård. Åtminstone från 2014.
söndag 21 mars 2010
Flyg inställda efter vulkanutbrott på Island
Det vulkanutbrott som inträffade i går kväll lokal tid på södra Island har ställt in flyg till Keflavik, som bara ligger något tiotal mil bort. Omkring 500 människor har evakuerats på marken.
Denna del av Island har inte haft något vulkanutbrott på nästan 200 år. Den största faran är att smältvatten från vulkanutbrottet kommer att översvämma hus.
Den här vulkanen är sammankopplad med den större Katla, som forskarna trodde skulle få nästa utbrott. Det kan fortfarande hända.
Det finns ett 30-tal vulkaner på Island, som brukar ha utbrott ungefär vart femte år.
Ett av de mest spektakulära utbrotten skapade en ny ö Surtsey, som ligger omkring tre mil från Island. Den bildades under åren 1963-67.
Här är bilder från vulkanutbrottet nu ur isländska tidningen Morgunbladid.
Denna del av Island har inte haft något vulkanutbrott på nästan 200 år. Den största faran är att smältvatten från vulkanutbrottet kommer att översvämma hus.
Den här vulkanen är sammankopplad med den större Katla, som forskarna trodde skulle få nästa utbrott. Det kan fortfarande hända.
Det finns ett 30-tal vulkaner på Island, som brukar ha utbrott ungefär vart femte år.
Ett av de mest spektakulära utbrotten skapade en ny ö Surtsey, som ligger omkring tre mil från Island. Den bildades under åren 1963-67.
Här är bilder från vulkanutbrottet nu ur isländska tidningen Morgunbladid.
Sir Isaac Newton trodde på harmageddon år 2060
Sir Isaac Newton anses än i dag vara en mycket realistisk vetenskapsman, som menade att gravitationen, tyngdlagen styrde hur månen och jorden förhöll sig till varandra.
Eller hur äpplets relation var till marken när det lossnade från trädet. Men han sysslade också med alkemi och att ta reda på ur bibeln när jordens undergång skulle inträffa.
Han dolde dock sina papper för eftervärlden och det är först nu som de har studerats ingående. Bibeln tolkades bokstavligen på Newtons tid och han menade att han var lämpad att upptäcka Gud eftersom han hade så stora kunskaper i matematik. Den heliga skrift var en kod som kunde genomskådas.
Newton dog 1727 och det skulle dröja ett par hundra år innan hans papper gick på auktion 1936, då ekonomen John Maynard Keynes köpte en del av dem och Abraham Yehuda en palestinsk jude köpte resten.
Den stora domedagen kommer när judarna återigen har tagit tillbaka sitt land och Jerusalem menade Newton. Denna stad som Newton såg som världens viktigaste.
Dessutom ska templet byggas upp igen, som det en gång såg ut och när detta sker, så kommer harmageddon. Sir Isaac Newton såg vetenskap och religion som en och samma sak. Det ena gick i det andra. Men ändå gömdes hans papper undan om de beräkningar han hade gjort.
Uppenbarligen ville inte samtiden fläcka hans vetenskapliga rykte genom dessa spekulationer. Men ingenting i samtiden var Newton främmande.
Harmageddon har vi människor förmåga att åstadkomma när som helst. Ifall man med det menar jordens undergång. Vi har en kärnvapenarsenal, som kan utrota mänskligheten flera gånger om.
Men Newton trodde också på det tusenårsrike, som skulle komma när domedagen var över. Både hos Marx och i Hitlers läror kan man finna något liknande. En stor kamp måste följas av något storartat, så detta finns med i många ideologier med olika förtecken.
Eller hur äpplets relation var till marken när det lossnade från trädet. Men han sysslade också med alkemi och att ta reda på ur bibeln när jordens undergång skulle inträffa.
Han dolde dock sina papper för eftervärlden och det är först nu som de har studerats ingående. Bibeln tolkades bokstavligen på Newtons tid och han menade att han var lämpad att upptäcka Gud eftersom han hade så stora kunskaper i matematik. Den heliga skrift var en kod som kunde genomskådas.
Newton dog 1727 och det skulle dröja ett par hundra år innan hans papper gick på auktion 1936, då ekonomen John Maynard Keynes köpte en del av dem och Abraham Yehuda en palestinsk jude köpte resten.
Den stora domedagen kommer när judarna återigen har tagit tillbaka sitt land och Jerusalem menade Newton. Denna stad som Newton såg som världens viktigaste.
Dessutom ska templet byggas upp igen, som det en gång såg ut och när detta sker, så kommer harmageddon. Sir Isaac Newton såg vetenskap och religion som en och samma sak. Det ena gick i det andra. Men ändå gömdes hans papper undan om de beräkningar han hade gjort.
Uppenbarligen ville inte samtiden fläcka hans vetenskapliga rykte genom dessa spekulationer. Men ingenting i samtiden var Newton främmande.
Harmageddon har vi människor förmåga att åstadkomma när som helst. Ifall man med det menar jordens undergång. Vi har en kärnvapenarsenal, som kan utrota mänskligheten flera gånger om.
Men Newton trodde också på det tusenårsrike, som skulle komma när domedagen var över. Både hos Marx och i Hitlers läror kan man finna något liknande. En stor kamp måste följas av något storartat, så detta finns med i många ideologier med olika förtecken.
Tusen stockholmare använder kokain varje dygn
Den uppskattningen görs sedan vattnet i Henriksdalsverket har analyserats. Det är både invånare i innerstan och i förorterna.
Detta innebär att Stockholm ligger på en liknande nivå som andra städer i samma storlek i Europa.
Människor i Sverige bryr sig inte särskilt mycket om att deras missbruk av drogen stöder brottslingar i fler världsdelar än i Sydamerika, där drogen utvinns.
Plura Jonsson var den senaste kändisen, som åkte dit för att ha köpt kokain.
Drygt fem miljoner amerikaner i USA missbrukar drogen och mer än en miljon crack.
I hela världen är det omkring 25 miljoner, som missbrukar kokain och de tre länderna Colombia, Peru och Bolivia står för nästan allt kokain, som framställs i världen. Gamla indianländer. Det kan ha något med saken att göra.
Kokain kräver liten arbetsinsats och klarar sig utan konstgödsel och bekämpningsmedel. Eftersom kokainet är eftersökt så kommer också uppköparna till bönderna.
Colombia står för ungefär hälften av det odlade kokainet i världen. Landet har omkring 44 miljoner invånare och medellivslängden för män ligger på cirka 66 år. BNP per invånare ligger på 7 000 dollar per år.
I Mexiko är de sex eller sju stora drogsyndikaten dominerande på kokain, eftersom de behärskar gränsövergångarna till USA.
Ett krig har brutit ut om pengarna som detta ger och tagit omkring 18 000 liv de senaste tre åren. Mexiko är sedan gammalt också ett indianland.
Detta innebär att Stockholm ligger på en liknande nivå som andra städer i samma storlek i Europa.
Människor i Sverige bryr sig inte särskilt mycket om att deras missbruk av drogen stöder brottslingar i fler världsdelar än i Sydamerika, där drogen utvinns.
Plura Jonsson var den senaste kändisen, som åkte dit för att ha köpt kokain.
Drygt fem miljoner amerikaner i USA missbrukar drogen och mer än en miljon crack.
I hela världen är det omkring 25 miljoner, som missbrukar kokain och de tre länderna Colombia, Peru och Bolivia står för nästan allt kokain, som framställs i världen. Gamla indianländer. Det kan ha något med saken att göra.
Kokain kräver liten arbetsinsats och klarar sig utan konstgödsel och bekämpningsmedel. Eftersom kokainet är eftersökt så kommer också uppköparna till bönderna.
Colombia står för ungefär hälften av det odlade kokainet i världen. Landet har omkring 44 miljoner invånare och medellivslängden för män ligger på cirka 66 år. BNP per invånare ligger på 7 000 dollar per år.
I Mexiko är de sex eller sju stora drogsyndikaten dominerande på kokain, eftersom de behärskar gränsövergångarna till USA.
Ett krig har brutit ut om pengarna som detta ger och tagit omkring 18 000 liv de senaste tre åren. Mexiko är sedan gammalt också ett indianland.
lördag 20 mars 2010
Alla skulle ha vatten i dunkar i Karlstad
Kaos utbröt på Biltema i Karlstad när de öppnade vid tio för att alla ville ha dunkar, vattenkannor, hinkar och baljor. Allt som det gick att forsla vatten i hem från de tankbilar som står uppställda i Karlstad.
Jag skrev om vattenbristen i morse. Karlstad kommun säger nu att vattnet är på väg tillbaka, men att det måste kokas och det gäller att vara sparsamma med vattnet.
Omkring 100 000 människor drabbades av vattenbrist när tjällossningen fick två matarrör att brista.
V75-omgången flyttades från Färjestads travbana till Åby i Göteborg, för inte heller travbanan gick att använda på grund av tjällossningen.
Jag skrev om vattenbristen i morse. Karlstad kommun säger nu att vattnet är på väg tillbaka, men att det måste kokas och det gäller att vara sparsamma med vattnet.
Omkring 100 000 människor drabbades av vattenbrist när tjällossningen fick två matarrör att brista.
V75-omgången flyttades från Färjestads travbana till Åby i Göteborg, för inte heller travbanan gick att använda på grund av tjällossningen.
Da Vinci återfödd i Göteborg
I Eriksbergshallen i Göteborg öppnas nu en konstutställning med Leonardo Da Vincis verk värda omkring två miljarder. Om jag bodde där skulle jag gå och se dem, men nu blir det för långt bort.
Titta istället på den här tavlan. Se hur den ser ut. Inte är det en man, som sitter bredvid Jesus och som lutar sig bort. Och som har motsvarande klädsel som Jesus, i liknande färger, fast spegelvända.
Och se hur konstnären har tecknat ett V i mitten mellan dem. Eller är det ett M för Maria Magdalena? Detta som är Da Vinci-kodens centrala del, att Jesus umgicks med Maria Magdalena och fick en avkomma, som levde vidare i Frankrike.
Detta som också tas upp i The Holy Blood and The Holy Grail, som kom för tjugoåtta år sedan första gången.
Denna hemlighet, som har dolts genom århundradena, för att kyrkan skulle få behålla sin makt. Den största konspirationsteorin någonsin, kan man kalla den. Och den skulle finnas avbildad i denna tavla Nattvarden av Leonardo da Vinci.
Kan ni se det?
Titta istället på den här tavlan. Se hur den ser ut. Inte är det en man, som sitter bredvid Jesus och som lutar sig bort. Och som har motsvarande klädsel som Jesus, i liknande färger, fast spegelvända.
Och se hur konstnären har tecknat ett V i mitten mellan dem. Eller är det ett M för Maria Magdalena? Detta som är Da Vinci-kodens centrala del, att Jesus umgicks med Maria Magdalena och fick en avkomma, som levde vidare i Frankrike.
Detta som också tas upp i The Holy Blood and The Holy Grail, som kom för tjugoåtta år sedan första gången.
Denna hemlighet, som har dolts genom århundradena, för att kyrkan skulle få behålla sin makt. Den största konspirationsteorin någonsin, kan man kalla den. Och den skulle finnas avbildad i denna tavla Nattvarden av Leonardo da Vinci.
Kan ni se det?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)