Sverige är fattigare

UPPDATERAT
Jag tillhör de fattiga i Sverige om man ser till inkomst. Men jag är samtidigt miljonär. Den paradoxen kan en pensionär uppleva. Det beror av att jag först blev arbetslös och sedan sjuk och till slut tvingades till förtidspension av socialdemokraterna innan de förlorade makten. Jag har skrivit en dagbok om detta Ett Sekel av Tystnad som kom ut 2006.

De som har 50 procent av landets medianinkomst att leva av anses som fattiga. Sveriges medianinkomst ligger kring 20 000 kronor i månaden. Eftersom vi är två i vårt hus så kan vi ändå bo kvar. Skulle någon av oss falla ifrån så blir det omöjligt. Detta öde har drabbat fler än mig och allra sämst har naturligtvis många av de som har kommit hit på senare år. De måste leva av oss andra. Vi som betalar skatt. Och mycket skatt betalar jag fortfarande, mer än de arbetande som pensionär.

Genom åren har jag betalat massor med skatt och inte får jag tillbaka särskilt mycket genom min pension. Jag har lika mycket i statlig pension som vem som helst som kommer hit och får pension. Så månadsinkomsten blir inte så stor. Det var krisen på 90-talet som drabbade oss hårt eftersom vi var en barnfamilj då med små barn. Denna kris gjorde att omkring 22 procent av den arbetsföra befolkningen blev bidragsberoende (mot omkring 14 procent nu). Då togs pengar från våra pensioner och vi fick hålla bankerna under armarna. Och betala höga räntor.

Genom att jag och mina förfäder i stor utsträckning har bott och arbetat i det här landet så är jag trots allt miljonär i dag. På papperet. Jag bor i eget hus. Det har jag kunnat göra genom att jag har arbetat och betalat mycket till detta hus. Och genom att mina arv från den tidigare generationen har gått till detta hus. Nu senast i år till betalningen åt kommunen för att att dra in kommunalt vatten och avlopp. Vi ska strax betala resten till rörmokare så att vi verkligen kan ha denna modernitet inne i huset.

Vitsippornas skönhet är naturens skapelse och gratis för alla

Jag har bidragit mycket till utvecklingen av det här landet, men förväntar mig ingenting särskilt tillbaka. Inte längre. Det är för mig samma villkor som för vem som helst som kommer hit i dag eller i morgon och får stanna av flyktingskäl eller andra skäl. Alla våra tillgångar ska fördelas mellan alla. Inga fördelar för oss som har bott och verkat här länge. Det spelar ingen roll vilken regering vi har för samstämmigheten om detta är mycket stor. Detta kan tyckas orättvist, men vi kan inte ha en politik, som särskiljer olika människor. Det blir rasistiskt. Så det är lika för alla. Vi är alla svenskar som bor i landet och ska dela på den statliga och kommunala kakan.

Att fattigdomen växer snabbast i Sverige, mer än i resten av Europa, beror av att våra tillgångar förslösas. Det finns ingenting att göra åt det för vägen är utstakad. Vi ska ha den här politiken. Vi ska vara ett välfärdssamhälle för alla. Det är en vacker vision, men den går inte att upprätthålla i ett samhälle där fler blir beroende av att bli försörjda av oss alla.

Bidragsberoendet har dock inte blivit större på senare år. Tvärtom så har det minskat. Värst var det på 90-talet. Nu ligger vi på samma nivå, kring 14 procent av den arbetsföra befolkningen, som Sverige gjorde i början av 90-talet - före krisen då.

Vi ligger på 14:e plats i Europa enligt OECD när det gäller inkomstskillnader. Detta av 24 länder. Vi låg tidigare etta eftersom vi hade de minsta inkomstskillnaderna i Europa år 1995. Sedan 90-talskrisen har de rikare blivit ännu rikare. De fattigare har fått betala. Materiell fattigdom är när man inte har råd med tre av de följande ekonomiska utgifterna:

hyran eller amorteringar/ränta på lån

kostnaden för att ha tillräckligt varmt i bostaden

en oväntad utgift (motsvarar 1/12 av beloppet som utgör gränsvärdet för risken att hamna i fattigdom)

kostnaden för att äta kött, fisk eller likvärdig proteinbaserad måltid åtminstone varannan dag

en veckas semester på annan ort

kostnaden för en bil

kostnaden för en tvättmaskin

kostnaden för en färg‑tv

kostnaden för en telefon (fast eller mobil)

12:51
Magdalena Andersson, socialdemokraternas ekonomiska taleskvinna, säger att det är regeringens fel med ökade klyftor för det blir inte fler jobb. Nej det är också socialdemokraternas fel för värst var det för en stor del av befolkningen i slutet av 90-talet när socialdemokraterna hade makten. Förnekelsen av detta faktum är stor ännu i denna dag.

För mig var den bästa belöningen år 2006 att den socialdemokratiska regeringen förlorade makten den hösten. Klassklyftorna går aldrig riktigt där de av svart och vitt präglade skribenterna tror. Jag har lovat mig själv att aldrig mer rösta på dem. Hela mitt liv hade jag klarat mig själv, men då höll vi som familj på att gå under. Dock överlevde vi även detta.
18:53
Finansminister Anders Borg menar att ökningen av inkomstklyftan till 85 procent har skett under socialdemokratiskt styre. Från 1995 och framåt. Det stämmer med min uppfattning av verkligheten.
16.5.2013
Och här konstateras att vi jobbar längre än andra länder men får mindre i pension. Jag har skrivit om det många gånger. Senast här. Och så tyckte jag att det var typiskt att somalier ofta tror att det är FN som ger dem bidrag i Sverige (enligt somaliska journalisten i går på Uppdrag Granskning). De tror att det funkar som i Afrika även här. För där är det FN, Röda korset och andra hjälporganisationer som hjälper flyktingar. Svårt att begripa att ett helt folk kan hjälpa flyktingar tydligen. Inklusive de gamla, som betalar mer i skatt än de som arbetar.