Det finns ett lustigt svenskt sätt att recensera sådana här filmer. Man ska ta avstånd från dem för att de är en smula löjliga. Denna genre ska nedvärderas. Så görs inte riktigt i recensioner på engelska och inte heller måste recensenten berätta om alla sina personliga förbehåll.
Här är dock en kvinnlig svensk recensent som tar sitt jobb på mer allvar. Star Trek into Darkness är naturligtvis en berättelse om vår jord och människorna på den. Att det finns terrorister och drönare i denna film är bara tidsenligt. Och att rymdskeppet omtalas som hon precis som skepp alltid har gjorts är enbart som det ska vara.
Skeppet är besättningens trygghet och omsluter dem. Dock är det tekniskt konstruerat och inte särskilt kvinnligt, utan logiskt elektroniskt. Men ombord finns människor av olika sorter och färger exakt som på vårt eget klot i rymden.
Tydligen skäms dagens pojkar/män över att de ser dessa sorters filmer där hjältarna ska rädda världen. Det är inte något att vara blyg över. Den här sortens arketypiska filmer finns för att det är inbyggt i oss människor att vara denna sorts hjältar. Världen behöver nämligen alltid räddas om och om igen. Det är ständigt uppgiften för en ny generation. Och särskilt då för män eftersom de har den större muskelstyrkan.
Numera så är dessa manliga ideal ofta förvridna i verkligheten till att enbart befinna sig på chakra nummer två som har med sex, våld och makt att göra istället för att vara en smula mer upphöjda och ihopkopplade med högre funktioner hos oss. Vi hör talas om detta på nyheterna: senast med Ariel Castro i denna livsroll i verklighetens Cleveland. Där ser vi den mörka, dolda psykologiskt svårförståeliga sidan.
En sådan skurk John Harrison/Khan med komplicerad psykologi finns också i Star Trek into Darkness. Och det är besättningens uppgift att eliminera honom sedan London har exploderat. Star Fleet-flottans intergalaktiska organisation är utsatt för terrorattentat och skurken har flytt till fiendesidan. In i mörkret måste besättningen följa honom för att uppnå storhet, som filmen säger. Och det stämmer rent psykologiskt in på människor. Vi behöver ta itu med mörkret inuti oss själva (som kan finnas i ett parallellt universum) för att kunna gå vidare. Vi ska helst inte leva ut detta i verkligheten som skurkarna gör, utan inse att det är en inre själslig utveckling som behövs.
I filmen finns som brukligt är i Star Trek även andra existentiella frågor som handlar om vänskap, kärlek, moral, (ska många offras för att rädda en eller tvärtom) etik samt vad som är viktigt i livet. Kapten Kirk och Spock är manliga gnabbande vänner. Det är ju först och främst en killfilm. Till sist tycker jag det är lite löjligt att tidningar numera ska ha betalt för att vi ska läsa deras recensioner. Men de som vi kan läsa gratis är genomgående ganska/helt nöjda med filmen.
Här är dock en kvinnlig svensk recensent som tar sitt jobb på mer allvar. Star Trek into Darkness är naturligtvis en berättelse om vår jord och människorna på den. Att det finns terrorister och drönare i denna film är bara tidsenligt. Och att rymdskeppet omtalas som hon precis som skepp alltid har gjorts är enbart som det ska vara.
Skeppet är besättningens trygghet och omsluter dem. Dock är det tekniskt konstruerat och inte särskilt kvinnligt, utan logiskt elektroniskt. Men ombord finns människor av olika sorter och färger exakt som på vårt eget klot i rymden.
Tydligen skäms dagens pojkar/män över att de ser dessa sorters filmer där hjältarna ska rädda världen. Det är inte något att vara blyg över. Den här sortens arketypiska filmer finns för att det är inbyggt i oss människor att vara denna sorts hjältar. Världen behöver nämligen alltid räddas om och om igen. Det är ständigt uppgiften för en ny generation. Och särskilt då för män eftersom de har den större muskelstyrkan.
Numera så är dessa manliga ideal ofta förvridna i verkligheten till att enbart befinna sig på chakra nummer två som har med sex, våld och makt att göra istället för att vara en smula mer upphöjda och ihopkopplade med högre funktioner hos oss. Vi hör talas om detta på nyheterna: senast med Ariel Castro i denna livsroll i verklighetens Cleveland. Där ser vi den mörka, dolda psykologiskt svårförståeliga sidan.
En sådan skurk John Harrison/Khan med komplicerad psykologi finns också i Star Trek into Darkness. Och det är besättningens uppgift att eliminera honom sedan London har exploderat. Star Fleet-flottans intergalaktiska organisation är utsatt för terrorattentat och skurken har flytt till fiendesidan. In i mörkret måste besättningen följa honom för att uppnå storhet, som filmen säger. Och det stämmer rent psykologiskt in på människor. Vi behöver ta itu med mörkret inuti oss själva (som kan finnas i ett parallellt universum) för att kunna gå vidare. Vi ska helst inte leva ut detta i verkligheten som skurkarna gör, utan inse att det är en inre själslig utveckling som behövs.
I filmen finns som brukligt är i Star Trek även andra existentiella frågor som handlar om vänskap, kärlek, moral, (ska många offras för att rädda en eller tvärtom) etik samt vad som är viktigt i livet. Kapten Kirk och Spock är manliga gnabbande vänner. Det är ju först och främst en killfilm. Till sist tycker jag det är lite löjligt att tidningar numera ska ha betalt för att vi ska läsa deras recensioner. Men de som vi kan läsa gratis är genomgående ganska/helt nöjda med filmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar