Är hon svensk eller rom? Jag får inte något grepp om Sunita Memetovic som kom hit från ex-Jugoslavien när hon var ett år.
Hon är nästan lika gammal som min yngste son och framstår för mig som någon som har haft det mycket bra. Bättre än många svenskar. Får man säga det? Jag frågar i min nya bok I ormbärarens tid Vem är jag? Varifrån kommer jag? Varifrån kommer min släktingar? Är jag svensk?
Det är viktiga frågor som vi alla kan ställa oss. Just nu går serien Vem tror du att du är? på SVT, senast var det Lasse Åberg som fick veta. Han kommer från Finland och har släktingar i USA. Är han svensk? Jo det tycker vi fast numera ska vi alla vara världsmedborgare.
Varför går det inte att vara det samtidigt med att vara svensk? Och vad är det för skillnad på Sunita Memetovic och en svensk? Annat än att vi måste vara överens om att hon är diskriminerad. Och att romer är diskriminerade. De är helt enkelt födda sådana.
Jag måste säga att jag känner igen mig en smula i henne för så var det för mig också. Att jag sågs med andra ögon för att jag är uppvuxen i en förort i Stockholm och för att min mamma och pappa kom inte därifrån. Men det var både på gott och ont. Både fördelar och nackdelar. Så är ju livet.
Vi i vår släkt har varit svenskar i generationer och ändå har en kusin till mig sagt att hon kände sig hemma överallt i världen, men inte i Sverige. Här har hon fått lida. Hon blev bortlämnad som liten för hennes mamma kunde inte ta hand om henne. Hon hade tbc som liten.
Det finns mycket elände i vår släkt som jag har grävt fram nu i min nya bok I ormbärarens tid, och som jag har lagt till ro så gott det gick. Men beror det sorgliga av att vi är svenskar? Eller av att livet är så för alla? Ibland dåligt och ibland bra.
Är det bra att anse sig diskriminerad och att i varje liten del kräva att bli mottagen av det svenska samhället? Trots att man inte tycker sig vara svensk. Och vad är i så fall det svenska? Detta som politiker har kämpat med och som de fortfarande gör. Skräcken för diskriminering ligger i andra världskriget. Att detta ska upprepa sig. Men varför skulle det göra det?
Själva mönstren finns alltid kvar. De arketypiska som ingår i varje människa. De som är på gott och ont. Det självklart inbyggda som säger att vi kan inte välkomna varje främling till vårt hem. Samtidigt som vi också har en inbyggd mänsklighet som vill ta hand om lidande.
Jag tycker Sunita Memetovic verkar vara en ung västerländsk kvinna som har tagit till sig att det gäller att studera. Något som har gällt i vårt samhälle sedan jag var ung och tog studenten. Jag känner igen mig i henne.
Hon har anammat alla ideal som finns i vårt samhälle och tänker bli något stort. Är det typiskt romskt? Nä det är inte det säger hon. Men på vilket sätt skiljer hon sig då från andra svenskar? Jag begriper det inte. Är inte Sunita Memetovic svensk?
Hon är nästan lika gammal som min yngste son och framstår för mig som någon som har haft det mycket bra. Bättre än många svenskar. Får man säga det? Jag frågar i min nya bok I ormbärarens tid Vem är jag? Varifrån kommer jag? Varifrån kommer min släktingar? Är jag svensk?
Det är viktiga frågor som vi alla kan ställa oss. Just nu går serien Vem tror du att du är? på SVT, senast var det Lasse Åberg som fick veta. Han kommer från Finland och har släktingar i USA. Är han svensk? Jo det tycker vi fast numera ska vi alla vara världsmedborgare.
Varför går det inte att vara det samtidigt med att vara svensk? Och vad är det för skillnad på Sunita Memetovic och en svensk? Annat än att vi måste vara överens om att hon är diskriminerad. Och att romer är diskriminerade. De är helt enkelt födda sådana.
Jag måste säga att jag känner igen mig en smula i henne för så var det för mig också. Att jag sågs med andra ögon för att jag är uppvuxen i en förort i Stockholm och för att min mamma och pappa kom inte därifrån. Men det var både på gott och ont. Både fördelar och nackdelar. Så är ju livet.
Vi i vår släkt har varit svenskar i generationer och ändå har en kusin till mig sagt att hon kände sig hemma överallt i världen, men inte i Sverige. Här har hon fått lida. Hon blev bortlämnad som liten för hennes mamma kunde inte ta hand om henne. Hon hade tbc som liten.
Det finns mycket elände i vår släkt som jag har grävt fram nu i min nya bok I ormbärarens tid, och som jag har lagt till ro så gott det gick. Men beror det sorgliga av att vi är svenskar? Eller av att livet är så för alla? Ibland dåligt och ibland bra.
Är det bra att anse sig diskriminerad och att i varje liten del kräva att bli mottagen av det svenska samhället? Trots att man inte tycker sig vara svensk. Och vad är i så fall det svenska? Detta som politiker har kämpat med och som de fortfarande gör. Skräcken för diskriminering ligger i andra världskriget. Att detta ska upprepa sig. Men varför skulle det göra det?
Själva mönstren finns alltid kvar. De arketypiska som ingår i varje människa. De som är på gott och ont. Det självklart inbyggda som säger att vi kan inte välkomna varje främling till vårt hem. Samtidigt som vi också har en inbyggd mänsklighet som vill ta hand om lidande.
Jag tycker Sunita Memetovic verkar vara en ung västerländsk kvinna som har tagit till sig att det gäller att studera. Något som har gällt i vårt samhälle sedan jag var ung och tog studenten. Jag känner igen mig i henne.
Hon har anammat alla ideal som finns i vårt samhälle och tänker bli något stort. Är det typiskt romskt? Nä det är inte det säger hon. Men på vilket sätt skiljer hon sig då från andra svenskar? Jag begriper det inte. Är inte Sunita Memetovic svensk?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar