Fast han inser det nog inte själv. Han vill starta ett nytt parti, som tar hand om konsten, kärleken, familjen, livet och döden. Ett religiöst parti. Det behövs en ny innerlighet i politiken, enligt honom. Och när nu inte partiledare för kd funkade, så tänker han starta ett eget parti.
Det håll vi är på väg åt är precis tvärtom. Politik är en sak och religion en annan. Politik handlar om förnuft, om lagar och regler, för att se till att människor har rimliga villkor ekonomiskt. Dit har vi äntligen kommit. Religion är en annan sida av livet. Men det är också ett sätt att få makt över människor genom att påstå saker om Gud.
Och våra -ismer på 1900-talet gick den vägen. Kommunism, fascism, socialism, nazism ville alla blanda ihop tro och tänkande. Det orsakade två världskrig.
Att ha allt i samma gryta, som Marcus Birro vill, är att gå baklänges till detta som vi har lämnat. Att låta kyrka och stat smälta ihop ännu en gång. Att låta religionen bestämma politiken. Han inser nog inte själv vad han säger, för han bottnar djupt i de känslomässiga upplevelser han har haft av sina ofödda barns försvinnande. Det är sorgen efter detta som talar.
Men han intellektualiserar allt, gör om det till något i tanken. Låter sig själv tänka ut hur allt ska vara. Istället för att låta de olika delar en människa består av förbli för sig. Vara kvar som delar: en mental, en känslomässig, en fysisk och en andlig del. Att blanda ihop politik och religion eller andlighet är att mixa görande och varande.
Ibland behöver vi stillhet, att sjunka in i det vi är. Vår andliga sida och vår känslomässiga. Men människor har en stor förmåga att låta det intellektuella ta över. Att lägga detta som en våt filt över det andra. Att rusa i väg och agera istället för att bara vara.
En del muslimer och dogmatiska kristna lever fortfarande i det stadiet, där religionen tar över livet. Just nu är det ramadan och människor äter ingenting på dagarna, för det har Gud bestämt för länge sedan. Förnuftet får ge vika för dogmatiska ord. Och det moderna samhället sätts åt sidan.
Den skiljelinjen befinner vi oss i som värld. För vi är inte längre enbart medborgare i vårt eget land utan ingår som medborgare i världen. Och vi behöver ännu en gång granska hur vi fungerar, vilka vi är. Vilken väg vi ska gå.
Att vilja bli partiledare när Marcus Birro är författare, debattör och krönikör är att vilja ha allmakt. Att försöka bestämma över livets olika delar. Att slippa döden och sorgen han har upptäckt. Men det går inte. Sorgen är en del av livet, som inte går att komma undan. Döden ingår också. Den kan inte politiseras bort.
Det håll vi är på väg åt är precis tvärtom. Politik är en sak och religion en annan. Politik handlar om förnuft, om lagar och regler, för att se till att människor har rimliga villkor ekonomiskt. Dit har vi äntligen kommit. Religion är en annan sida av livet. Men det är också ett sätt att få makt över människor genom att påstå saker om Gud.
Och våra -ismer på 1900-talet gick den vägen. Kommunism, fascism, socialism, nazism ville alla blanda ihop tro och tänkande. Det orsakade två världskrig.
Att ha allt i samma gryta, som Marcus Birro vill, är att gå baklänges till detta som vi har lämnat. Att låta kyrka och stat smälta ihop ännu en gång. Att låta religionen bestämma politiken. Han inser nog inte själv vad han säger, för han bottnar djupt i de känslomässiga upplevelser han har haft av sina ofödda barns försvinnande. Det är sorgen efter detta som talar.
Men han intellektualiserar allt, gör om det till något i tanken. Låter sig själv tänka ut hur allt ska vara. Istället för att låta de olika delar en människa består av förbli för sig. Vara kvar som delar: en mental, en känslomässig, en fysisk och en andlig del. Att blanda ihop politik och religion eller andlighet är att mixa görande och varande.
Ibland behöver vi stillhet, att sjunka in i det vi är. Vår andliga sida och vår känslomässiga. Men människor har en stor förmåga att låta det intellektuella ta över. Att lägga detta som en våt filt över det andra. Att rusa i väg och agera istället för att bara vara.
En del muslimer och dogmatiska kristna lever fortfarande i det stadiet, där religionen tar över livet. Just nu är det ramadan och människor äter ingenting på dagarna, för det har Gud bestämt för länge sedan. Förnuftet får ge vika för dogmatiska ord. Och det moderna samhället sätts åt sidan.
Den skiljelinjen befinner vi oss i som värld. För vi är inte längre enbart medborgare i vårt eget land utan ingår som medborgare i världen. Och vi behöver ännu en gång granska hur vi fungerar, vilka vi är. Vilken väg vi ska gå.
Att vilja bli partiledare när Marcus Birro är författare, debattör och krönikör är att vilja ha allmakt. Att försöka bestämma över livets olika delar. Att slippa döden och sorgen han har upptäckt. Men det går inte. Sorgen är en del av livet, som inte går att komma undan. Döden ingår också. Den kan inte politiseras bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar