Internet är en gryta där allt blandas

Det finns ingen riktig struktur ute på nätet och inga överenskommelser hur man ska uppföra sig. Eftersom anonymiteten gör att människor kan ösa ur sig av sitt hat och frustration över sakernas tillstånd, så kan vilken grupp människor som helst med illasinnade kompisar göra ned andra.

Det yttersta uttrycket för detta hat är det vi har sett i Stureby, där hatet till slut tog död på en kamrat till dessa 16-åringar. Och då skylls det på kärlek. Det som hände där var inte kärlek utan tvärtom så handlade det om makt och hat. Dessa ungdomar ska nu genomgå en sinnesundersökning innan de får sin dom. Och i ett liknande tillstånd befinner sig internet. Vi vet aldrig om vi råkar ut för mentalsjuka, iskalla psykopater eller om det är vanliga anständiga människor. Och i hatets och skvallrets nedåtgående spiral kan mycket hända.

Ute i den verkliga världen rör vi oss aldrig i sådana kretsar och vi kommunicerar heller aldrig med så ytterst få medel, som här på nätet. Bara dessa bokstäver. I den verkliga världen möter vi alltid människor, som vi vet mer om, som vi har något slags förhållande till från början. Och språket är mycket rikare genom att vi kan se människan när den pratar och höra på rösten vilket känsloläge den befinner sig i, hur den uppför sig med kroppsspråk och hur ansiktet ser ut. Här när jag skriver finns enbart bokstäver.

Därför är det väldigt lätt att missuppfatta allt som skrivs. Och så fort någon använder färgade ord med något känslouttryck så är det lätt för någon annan att gå i taket. Till slut innebär detta för de som står med sina namn och sina åsikter och som de personer de är att de kan förvandlas till intetsägande byråkrater, som lär sig att gömma allt de säger bakom orden och aldrig vågar stå upp för en radikal åsikt.

Eller att de skriver trevliga små bloggar om vardagliga ting, som aldrig retar en enda människa. Och så har yttrandefriheten gått förlorad. Det finns sätt att skriva, som tar tillbaka allt i nästa mening eller att raljera bort och skämta om allt. Men som jag ser det så är det då ingen mening med att befinna sig på internet. Är inte världen och vi själva på allvar? Är inte livet värt att vi står upp för oss själva och tar oss själva seriöst?

Ibland känns det som om de människor som glider runt inte har förstått att de är födda. Att de har kommit hit till jorden av en särskild anledning, som rör dem som personer. Ingen annan.Och att det de behöver göra inte är, att ligga vid fötterna hos någon annan, som de uppfattar som en ledare och som de ser upp till och dyrkar. Sådant blir det sekter av med politiska eller religiösa förtecken. De som enbart kommenterar anonymt och inte själva bloggar hotas ständigt av detta.

Vi befinner oss i en tidsålder då människor ännu inte har begripit de vackra orden vi har om jämlikhet och frihet. Många tror att detta gäller för någon annan än dem själva. Att de inte är så högtstående och intelligenta att de förtjänar detta. De känner att de måste lämna över makten till ledare, som begriper hur världen är beskaffad eller också måste de i frustration angripa sina medmänniskor, så att de kan höja sig själva ett litet trappsteg på bekostnad av de andra.

Och det finns en beundran för de, som kan svänga sig med vad som ser ut som fina ord och estetik, men bakom är det alldeles tomt. Ingen koppling alls mellan känsla och tanke, utan istället maktbegär och ett revanschistiskt behov av att ge igen under olika förtecken. Någon hittar på någon -ism och driver sitt behov av makt och inflytande under denna fana. Och så flockas dessa, som tror att de har funnit en stor ledare, knäböjande inför dessa åsikter.

Allt detta finns på internet jämsides med människor, som står för vad de är. Och jag känner en del av dem - även när de är anonyma - genom att jag har mött dem tillräckligt mycket och sett också deras hjärtan.

Men det går snabbt att avläsa hat som strömmar ut ur datorn. För detta medium skickar med en bit av känslan, särskilt om den är stark. Och den uppfattning som avsändaren har om mottagaren. Oftast är det starka åsikter som avsändaren har om sig själv, men inte förmår se, som den istället då lägger på mottagaren av budskapet.

Allt detta är en del av mänsklighetens utveckling till något bättre, som jag ser det. Jag är optimist av födsel och icke hejdad vana och menar att allt är gott i grunden i vår värld. Även olyckor och det vi kallar död har någon mening i den stora väv, som livet utgör. Och det enda som finns är egentligen ljus. Mörkret har ingen egen substans. Detta är bara frånvaro av ljus. Och natten är verkligen dagens mor.

PS. De sista orden är från diktaren Erik Johan Stagnelius: "Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker: Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud." DS.

Jag fick svar från Författarförbundet

Jag fick svar från Mats Söderlund ordförande i Författarförbundet på det inlägg jag skrev för någon vecka sedan. Han skrev:

Hej Helena, jag ska lyfta din fråga i vårt AU.

Hälsningar / Mats S

Mats Söderlund, poet

Ordförande i Sveriges Författarförbund

President of the Swedish Writers Union

www.sff.info

Nedan det jag skrev också till honom och skickade som mejl. Om ni vill göra något för yttrandefriheten i Sverige så skriv vad ni tycker till ovanstående mejladress.

DEN 2 SEPTEMBER 2009

Ingrid Carlqvist är tystad på nätet

Journalisten och författaren Ingrid Carlqvist har tystats på nätet. När de anonyma mejlen fortsatte att strömma in till hennes arbetsgivares annonsörer på Villaliv, så blev hon tvungen att välja mellan jobbet och bloggen.

Ingrid Carlqvist valde jobbet i nuläget och lade ned sin blogg. I slutet på oktober fruktar hon att hon ändå blir av med jobbet, för då publiceras hennes nya bok Inte Utan Mina Söner, som handlar om George Pesor, som träffar svenska "Liselott" på ett tåg och detta utvecklas till ett förhållande och till giftermål, vilket resulterar i att två pojkar föds.

Äktenskapet spricker och pappan får vårdnaden om dem. När mamman får ta barnen till Sverige under fyra veckor hösten 2008 så kidnappar hon dem. Boken handlar om kampen för de två sönerna och hur George Pesor till slut åter får tillbaka dem. Dessa barn som han redan en gång hade fått vårdnaden om.

Alla myndigheter i Sverige står handfallna i detta kidnappningsdrama och George Pesor inser att han måste göra allt själv.

Det är en katastrof att anonyma mejlare kan skada en journalist och författare på detta sätt. Jag tycker att Journalistförbundet och Författarförbundet här har en uppgift att ställa sig upp och säga att så här får det inte gå till. Och jag tycker att annonsörerna som köper annonsplats i Villaliv borde strunta i dessa anonyma mejl och istället begripa att Ingrid Carlqvist är en professionell människa, som kan sköta sitt jobb trots denna hatkampanj.

Så här får det inte gå till att en liten klick personer, som tycker de har till uppdrag att förstöra andra människors liv, ges företräde framför vår grundlag om yttrandefriheten genom anonyma mejl.

Om mayakalendern

Jag tog dubbel dos av Johannesört i går och drack rödvin med sambon, när han kom hem (brukar jag aldrig tåla annars) och han hade med sig en liten skrift om mayakalendern, som var intressant. Han såg hur illa jag mådde dagen innan, när jag bara ville flytta till södra Frankrike... till och med utan honom.

Och jag tackar er alla, som lättade mörkret i mitt hjärta i går och först då begrep jag hur länge jag hade gått omkring så, hur länge jag återigen hade stått ut med allt.

Och jag förstår att du som ifrågasatte mig och mina ord återigen i går inte kan inse vad det handlar om. Ännu. Det går helt enkelt en skiljelinje där mellan människor, som inte är riktigt möjlig att överskrida.

Själv så förstod jag nästan hur det var möjligt för min arbetskamrat på DN att begå självmord. Jag kan förstå den hastiga beslutsamheten han uppvisade, när han passade på att tömma en flaska konjak, medan frun var ute och hur han snabbt tog sig ned till stranden och dränkte sig.

Det var så att säga slutet på den kamp hela hans liv hade varit. Den kamp, där mänskligheten fortfarande befinner sig. Den dualistiska kampen mellan inre och yttre.

Men det finns de som talar om ett fotonbälte i rymden och att jorden strax befinner sig i mitten av galaxen och då får alla ständigt del av detta fotonbälte, som har blivit starkare för varje år sedan slutet på 80-talet och som kommer att helt omsluta oss i slutet av 2012. Rent fysikaliskt alltså.

Just nu befinner vi oss i Dag Sex enligt mayakalendern och kommer att befinna oss där till 8 november 2009 då Natt Sex inträder.

Det är som ett slags vuxensaga att läsa om vad en del av mina förfäder har förutspått, eller hur det har tolkats, genom att titta på stjärnor och hur rymden ser ut.

Vi äldre är födda in i en struktur där tekniska framsteg, hierarkiska maktstrukturer och dualism har varit dominerande. Men allt detta håller på att ersättas av mjukare värden och ett holistiskt sätt att se på tillvaron.

Våra ungdomar är födda in i denna nya tid, men har gått i skolan och lärt sig enligt den gamla ordningen och därför slits de mellan vad de har lärt sig och vad de intuitivt vet är på gång. Kropp, känsla, tanke och själ kommer enligt denna nya ordning, att bli en genomlysande helhet i framtiden. Hjärta och hjärna kommer att samarbeta.

Så sägs det om mayakalendern och vad den kan föra med sig genom en ny syn på universum. Ingenting går av sig självt och det kommer att bli konflikter mellan och inom oss, men riktningen är helt klar.

Enligt denna, så är detta som har hänt oss en del av jordbävningens tid under Natt Fem, då gamla maktstrukturer föll samman. Och C J Calleman (som är svensk) förutspådde det som skulle ske med att säga att USA skulle tappa mark, men göra allt för att behålla greppet. Detta var under 2008.

Se detta som en vuxensaga eller något allvarligare. Det är upp till den som läser om det.

Jag har blivit överfallen av en pedofil

Och jag har blivit överfallen av ett pojkgäng som liten. Ur båda situationerna klarade jag mig genom att skrika och gråta. Jag satte mig en stund och grät på en sten och sedan gick jag hem. Jag berättade det inte för en enda människa.

Jag har hittat min mamma död när hon bara var fyrtiotre år gammal och jag har hamnat på psyket på en låst avdelning på grund av att jag aldrig hade tid att ta itu med sorgen efter henne.

Jag har mobbats av samhället och gått arbetslös sedan jag slutade på DN på 90-talet för att rädda min familj från ruin, när räntorna gick upp till 24 procent för vårt hus. Mitt avgångsvederlag gick direkt till banken. Jag har gått igenom hemska statliga kurser med en alkoholist bland annat som försökte få ut mig ur arbetslöshetssystemet.

Om åren 2003-2005 kan ni läsa i min utgivna dagbok Ett Sekel av Tystnad då massor med människor dör omkring mig och vi är mycket fattiga i familjen. Plus att jag mobbas av arbetsförmedlingen och samhället. Jag går igenom allt som har hänt i min släkt under hundra år, för jag är sjukskriven för depression och fattar inte vad som har gått snett. Jag orkar helt enkelt inte kämpa längre.

Sedan dess har jag blivit sjukpensionär med mindre än en tredjedel av vad mina tidigare arbetskamrater på DN har i lön. Så fungerar vårt samhälleliga system.

Jag bad att jag skulle slippa bli sjukpensionär, men f-kassan har sina regler och bestämmelser och jag var för gammal. Så det gick inte. En ren och skär åldersdiskriminering.

Jag har aldrig sett mig själv som offer och jag har aldrig förlorat förmågan att skriva, så det gör jag dagligen. Och jag har nyligen lämnat ifrån mig ett manus om Jacqueline Kennedy till ett stort bokförlag.

Men nu behöver jag hjälp så att jag inte ska tvingas söka psykvård igen. För jag blir inte av med de anonyma förföljarna. Jag vill ha en öppen blogg med normala människor, som kommenterar men det verkar stört omöjligt.

Snälla, rara och normala människor som läser det här sprid detta över internet. Det sägs att det ligger underliga uppfattningar om mig ute på nätet och jag har blivit hotad med att rykten ska spridas.

De människor som hoppar på mig vet inte vem jag är. De bryr sig inte ens om att ta reda på det. De vill bara tro något utifrån vad de själva har råkat ut för tidigare i livet och så vräker de ur sig vad som helst. Jag är inte en människa för dem utan någon som de gladeligen skulle kunna skicka till ett läger om detta var 40-talet.

De är inte skyldiga. Det är mitt fel alltihop. Så i deras ögon har de rätt att förfölja mig.

Jag orkar inte med det längre. Jag är för gammal för sådant. Jag har inte gjort något brottsligt mot andra människor i hela mitt liv.

Jag är en hederlig och normal medborgare, som alltid har gjort rätt för mig och jag har uppfostrat tre söner, som alla är vuxna och goda män. Jag tycker inte att jag ska behöva försvara mig själv, bara för att jag kan skriva.

Jag står inte inför rätta och har ingenting att stå till svars för.

Det finns yttrandefrihet i det här landet och ingen förföljande mobb kommer att kunna stoppa mig. Men det tär på mig, att ständigt råka ut för de, som vill mig ont. Ingen människa orkar med att vara utsatt för ständiga anonyma påhopp.

Så alla ni goda, normala människor som finns där ute. Hjälp mig! Och hjälp samtidigt er själva. Inte kan vi ha ett samhälle, där den anonyma mobben har rätt till offentligt utrymme, men inte de som framträder som de personer de är och som står upp med sina namn.

Inte kan vi låta mobben jaga iväg sådana som mig. Det får räcka nu.

Lettland ger socialbidrag över elräkningen

De fattiga i Lettland ska få 500 kwh i gratis el under kommande vinter. Det har det statliga lettiska bolaget Latvenergo bestämt. Enligt ekonomiministern Artis Kampars så kommer det att räcka hela vintern för sparsamma.

Jag ser framför mig en liten stuga, som eldas med ved, på ett rum och kök och där lyset består av en eller två lampor. Och där vattnet hämtas ur en brunn på gården och värms på vedspisen. Jo, då räcker säkert detta elbidrag.

Detta bidrag till de fattiga kommer att kosta bolaget 1,5 miljoner euro och ges till uppskattningsvis 15 procent av kunderna. Det statliga bolaget distribuerar ungefär 70 procent av all el i landet. I Lettland bor ungefär 2,2 miljoner människor.

I vårt hus gör vi av med omkring 20 000 kwh per år. Det går åt omkring 100 kwh per dag när det är som kallast på vintern. Vi har vedspis, en kamin i ett sovrum och en braskamin i vardagsrummet plus luftvärmepump. Annars har vi elelement och vattnet värms också av el.

Men vi tackar makterna för regnet i sommar och att statliga Vattenfall har slagit ut den elintensiva industrin i Sverige med sina höga elpriser (sic!) så att priserna har sjunkit. Så nu kommer det inte att kosta så mycket att värma upp huset i vinter.

Anonyma mobbar är inte nytt

Den anonyma mobben, som sliter någon i bitar eller hänger någon i ett träd är inte något nytt. I en sådan mobb är ingen skyldig. Ingen får något dåligt samvete. Det känns som om den mobben har rätt att göra det den gör.

Genom århundradena har sådana mobbar funnits i alla länder. Numera finns de ute på internet, där de gömmer sig och tycker att de kan uppföra sig precis hur som helst. Under anonymitetsskydd kan de trasa sönder debatter, förstöra för andra genom att sprida rykten och fullständigt köra lagen om yttrandefriheten i botten. Här nedan några åsikter om yttrandefrihet:

• "Lagar kan ensam inte säkerställa yttrandefrihet; för att varje man ska kunnna presentera sina åsikter utan straff måste det finnas en känsla av tolerens i hela befolkningen." ~ Albert Einstein

• 
  
• "Böcker låter sig inte förbjudas. De kommer inte att brinna. Idéer kommer inte att hamna i fängelse. På lång sikt i historien, har censoren och inkvisitorn alltid förlorat. Det enda säkra vapnet mot dåliga idéer är bättre idéer. Källan till bra idéer är vishet." ~ Alfred Whitney Griswold

• 
  
• "Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det." ~ Evelyn Beatrice Hall (ofta felaktigt tillskrivet Voltaire)

• 
  
• "Närhelst de bränner böcker kommer de också, i slutet, att bränna människor." ~ Heinrich Heine

• 
  
• "Yttrandefrihetens värde är att den träder i funktion om en regering begår misstag - och därför får dess gränser aldrig bestämmas av den sittande regeringen eller det härskande partiet." ~ Poul Henningsen

• 
  
• "Yttrandefrihet är meningslös om den inte tolererar det tal vi hatar." ~ Henry Hyde

• 
  
• "Folk kräver yttrandefrihet som en kompensation för tankefriheten de aldrig använder." ~ Søren Kierkegaard

• 
  
• "Förtrycket av någon person för hans åsikters skull har sällan haft någon annan effekt än att fixera de åsikterna djupare och göra dem viktigare." ~ Hosea Ballou

• 
  
• "Yttrandefrihet innebär att du inte skall göra något mot människor varken för åsikterna de uttrycker, eller för orden de talar eller skriver." ~ Hugo Black

• 
  
• "Utan yttrandefrihet är ingen sökning efter sanning möjlig... är ingen upptäckt av sanning användbar... Bättre en tusenfald missbruk av yttrandefrihet än förnekelse av yttrandefrihet. Missbruket dör på en dag, men förnekandet tar livet av folket, och begraver hoppet hos rasen." ~ Charles Bradlaugh

• 
  
• "Att försöka tysta en man är att hylla honom, för det är ett erkännande att hans argument är både omöjliga att bemöta och omöjliga att ignorera." ~ John "Birdman" Bryant

• 
  
• "Alla är för yttrandefrihet. Knappt en dag passerar utan att den prisas till skyarna, men en del personers idé av den är att de är fria att säga vad de vill, men om någon annan säger någonting tillbaka, är det en skandal." ~ Winston Churchill

Skrivandets magi

Att skriva var länge förbehållet en viss klass med människor. I det gamla Egypten var skrivaren en högt uppsatt, som skötte viktiga arbetsuppgifter.

Numera får minsta barn lära sig skriva och naturligtvis läsa. Och att inte kunna det är ett handikapp i vårt samhälle.

Men också i vårt samhälle betraktas människor, som kan skriva långt och åstadkomma utgivna skrifter med högtidlig beundran eller med illasinnad avundsjuka beroende på om känslan är positiv eller negativ.

Men själva verksamheten är ingenting i sig självt. Inte utan att det bakom orden finns en människa, som har gått igenom sitt eget inre, för att finna dessa ord. Och som alltid fortsätter med det.

Så själva känslan inför en skrivande och författande människa beror av hur mycket den har kunnat ta in från det område i våra själar, som ännu inte har upptäckts. Och som därför ännu inte är allmän kunskap.

Vi strävar som mänsklighet alltid efter att få veta mer om oss själva. Människor som skriver tillhör de som håller på med sådant. Det är ett tungt och svårt arbete med få belöningar.

Ofta kommer uppskattning eller andra belöningar efter många år av uthålligt arbete i skrivandets tjänst.

Varje dag utför de som skriver ett arbete inte bara för sig själva, utan också för andra. För oss alla. Det som en gång har hämtats upp ur våra själars område och omtalats tillhör mänskligheten.

Det är själens egen erövring av den inre rymden och ett lika viktigt arbete, som det som sker i den yttre.

Dubbelmord på Ingarö

Alla tidningar i Sverige nästan skriver om detta. På tre minuter gick det att ta reda på vem som sitter anhållen.

Ska inte avslöja namn och adress, men det var Svenska Dagbladet, som klantade sig och skrev ut adress - fast de tog bort det sedan - men det ligger kvar i eviga tider på nätet ändå. Och en ungefärlig ålder skrivs alltid ut också.

Så skönt att det inte hände så nära oss där vi bor, att det var på Ingarö. Där bodde vi när vi var små jag och min bror på somrarna. Allmänt kallades platsen på den tiden för Negerbyn för alla byggde svart... och enligt uppgift så köpte så småningom brandchefen vårt hus och tuttade själv på det för att få ut försäkringen och kunna bygga nytt.

Ta den uppgiften med en nypa salt, vet inte om det är sant, men så har det berättats för mig av den som senast sålde vår tomt med ett rätt nytt hus för fyra miljoner. Vi syskon i dödsboet fick ut 70 000 då när mamma hade dött och vi sålde tomten.

Det var år 1970 om jag minns rätt. Har inte kvar bouppteckningen efter mamma. Men det tog lång tid att sälja tomten och huset.

Fast då var huset (som sedan tydligen blev nedbränt) bara halvfärdigt. Ingen av oss orkade ta över eller bygga klart. Vi ville bara bli av med stället där vår mamma hade blivit svårt misshandlad av en man.

Ja det händer mycket skit hela tiden överallt. Både i Norrland och Skåne och nu på Ingarö.

PS. Det var en pappa och farmor som strök med. Sonen/sonsonen knivhögg dem och sitter nu anhållen. DS.

Inga kommentarer så skönt

Jag fick inga fler kommentarer på mitt inlägg om Ingrid Carlqvist. Den sista skrev Monica Antonsson.

Det var med en smula rädsla jag satte på datorn i morse, för jag mår så illa av att bli påhoppad. Det är som att försättas tillbaka till högstadiet igen på 50-talet. Då blev vi mobbade av lärarna mest, men det fanns också en hieraki bland ungdomarna förstås.

Exakt som det gör nu. Eftersom jag har barn själv i skolan och syskonbarn och barnbarn, som går i olika stadier i olika delar av landet så kan jag jämföra. Och inte har det blivit särskilt mycket bättre i skolan.

Högstadiet är fortfarande det där nålsögat, som man måste igenom för att bli vuxen. Men när jag och andra släpptes ut därifrån, så fick vi åtminstone välja vad vi ville göra. Det gick att plugga vidare fast det gjorde bara omkring tio procent. De allra flesta började jobba och blev upptagna i samhället.

Senare i mitt liv har jag blivit mobbad av samhället. Inte specifikt av karlar, som det är så populärt att tycka utan av systemet, där det mest sitter kvinnor och upprätthåller det.

Utan kvinnor i arbetslivet tror jag vi skulle ha ett helt annat samhälle, som inte hade snöat in på att alla måste vara materiella och rika och bräcka varandra. Och där barnen for illa.

Vi har lite tappat grunden till varför vi är på denna jorden tycker jag. Och fastnat i ett evigt högstadium à la femtiotalsmodell, där överheten mobbar oss och vi hoppar på varandra.

Det är ett stadium vi som land och mänsklighet måste lämna. Vi kan inte längre leva efter kollektiva och strukturella tankar. För då blir livet ordnat för en statistisk massa, men inga individer.

Och alla människor mår dåligt i ett sådant samhälle utom möjligen en liten klick, som sitter och bestämmer över andra och får alla belöningar för detta.

Men som sagt jag är tacksam för att jag kan ha en öppen blogg, där vem som helst kan kommentera och att jag slipper påhopp.

Håll tummarna!

Nu får ni hålla tummarna för mig, för jag har skickat iväg mitt manus om Jacqueline Kennedy till ett stort förlag. Jag frågade först om de ville läsa det, för det är ingen idé att skicka på vinst och förlust tycker jag.

De fick läsa en bit per mejl och jag fick svaret att de ville läsa också resten och jag har nu fått en kontakt där inne, som har mottagit mina tvåhundrafem sidor. Det vore fantastiskt att få det stora förlaget som utgivare, för de har resurser, som mitt tidigare familjeförlag Sivart inte har. Naturligtvis.

De kan marknadsföra och låta boken få ett helt annat genomslag. Så för mig och min bok vore det helt klart något mycket bra. Den enda gången jag gick till Författarförbundet på möte träffade jag en författare, som jag pratade mycket med och som precis hade fått en bok utgiven på detta förlag. Och han var mycket nöjd.

Men ändå satt det långt inne innan jag skickade mitt manus dit. Det blev aktuellt först när Ted Kennedy dog 77 år gammal den 25 augusti. Då var alla syskon i den ursprungliga Kennedyfamiljen utom ett borta. Jean Kennedy Smith tidigare ambassadör i Irland är den enda som är kvar i livet av de nio syskonen.

Mitt manus om Jacqueline Kennedy behandlar inte särskilt djupgående alla konspirationsteorier runt familjen Kennedy, men det handlar om hela hennes liv. Dock med en viss tyngdpunkt på den katastrof, som drabbade henne då hennes man blev skjuten, mördad bredvid henne i Dallas Texas den 22 november 1963.

Fem döda i branden i Staffanstorp

Jag minns fortfarande när min treåring skulle gå och tända ett ljus och jag inte följde med utan lät honom gå själv. Men någonting ringde i mitt huvud och sade att jag skulle kolla. När jag kom ut i köket så hade han tänt ett ljus som stod under en gardin i fönstret och gardinen var redan svedd. Sekunder senare skulle det ha brunnit.

Detta påminns jag om när det nu igen har inträffat en katastrof med fyra döda barn samt deras mamma i en villa i Staffanstorp. En nästan exakt upprepning av det som inträffade i Rinkeby tidigare i år, när sex barn och deras mamma omkom.

För någon vecka sedan stod Stockholms brandkår i Gustavsberg och delade ut lappar om hur man skulle göra ifall det började brinna. Jag sade till brandmannen att vi har massor med utgångar för vi bor i villa. Peppar, peppar ta i trä jag tror inte det ska brinna.

Jag skrev en artikel på Newsmill om att branden i Rinkeby var en utbildningskatastrof, att mamman och alla barnen skulle ha klarat sig om de hade stannat i lägenheten. Här verkar det motsatta ha hänt. Mamman och barnen skulle ha klarat sig om de hade öppnat fönstren och hoppat ut. Varför gjorde de inte det?

Något av svaret finns i en artikel i Aftonbladet i dag. Där framgår att dessa barn och deras mamma inte heller var en totalt integrerad del av Sverige.

Ingrid Carlqvist är tystad på nätet

Journalisten och författaren Ingrid Carlqvist har tystats på nätet. När de anonyma mejlen fortsatte att strömma in till hennes arbetsgivares annonsörer på Villaliv, så blev hon tvungen att välja mellan jobbet och bloggen.

Ingrid Carlqvist valde jobbet i nuläget och lade ned sin blogg. I slutet på oktober fruktar hon att hon ändå blir av med jobbet, för då publiceras hennes nya bok Inte Utan Mina Söner, som handlar om George Pesor, som träffar svenska "Liselott" på ett tåg och detta utvecklas till ett förhållande och till giftermål, vilket resulterar i att två pojkar föds.

Äktenskapet spricker och pappan får vårdnaden om dem. När mamman får ta barnen till Sverige under fyra veckor hösten 2008 så kidnappar hon dem. Boken handlar om kampen för de två sönerna och hur George Pesor till slut åter får tillbaka dem. Dessa barn som han redan en gång hade fått vårdnaden om.

Alla myndigheter i Sverige står handfallna i detta kidnappningsdrama och George Pesor inser att han måste göra allt själv.

Det är en katastrof att anonyma mejlare kan skada en journalist och författare på detta sätt. Jag tycker att Journalistförbundet och Författarförbundet här har en uppgift att ställa sig upp och säga att så här får det inte gå till. Och jag tycker att annonsörerna som köper annonsplats i Villaliv borde strunta i dessa anonyma mejl och istället begripa att Ingrid Carlqvist är en professionell människa, som kan sköta sitt jobb trots denna hatkampanj.

Så här får det inte gå till att en liten klick personer, som tycker de har till uppdrag att förstöra andra människors liv, ges företräde framför vår grundlag om yttrandefriheten, genom anonyma mejl.

PS. Författarförbundets ordförande Mats Söderlund är tillbaka på jobbet den 8 september. Vi får se om han bryr sig om ytttrandefriheten i Sverige. DS.

Fler blir psykiskt sjuka än dör i svininfluensa

Av 100 000 personer i Sverige så insjuknar varje år mellan 10-20 personer i en psykos. Det finns både långa och korta psykoser. Tex en ammningspsykos kan vara kort och behöver aldrig mer komma tillbaka. Omkring 400 000 svenskar söker varje år psykiatrisk vård.

Alla människor kan utveckla en psykos under stor belastning, hög stress, sömnbrist eller en krissituation. Den kan bero på en chockartad upplevelse, drogpåverkan eller problem med att bli vuxen. Det kan också finnas en ärftlig komponent.

För att en psykos ska utvecklas till schizofreni krävs att den varar minst ett halvår. Så det konststuderanden Anna Odell råkade ut för 1995 var antagligen någon slags psykos, men vad den berodde på har vi inte fått veta.

Eftersom Anna Odell då var en ung vuxen och sedan dess inte har råkat ut för något mer, så var det antagligen en påfrestning av något slag i hennes liv, som gjorde att hon ställde sig där på bron och ville ta livet av sig.

Som sagt alla människor kan råka ut för psykoser och det är vanligare i krig, som är en extrem situation på alla sätt. Då människor förväntas att bryta mot sitt vanliga inre samvete och betrakta andra människor som icke-varelser, som det är tillåtet att döda. Omkring hälften av patienterna vid Karsudden i Katrineholm är flyktingar, som har krigspsykoser.

Margareta Alderin är en författare, som har beskrivit sin egen väg över gränsen till en psykos och hur hon tog sig tillbaka igen. Utan mediciner eller psykvård.

Hennes bok heter Upptäckten och beskriver hur hon får vara i fred med sina föreställningar. Ingen skrämmer henne över gränsen genom att säga att hon är galen, utan hon tillåts vara den hon är.

Hennes psykos kan beskrivas som när en kräfta byter skal. Hon behövde gå vidare och utvecklas till mer människa och detta var en väg att göra detta.

Margareta Alderin har ett fyrstegsprogram för att ta hand om andra människor, som har råkat in i detta tillstånd och hon har försökt att etablera detta också i den vanliga psykiatriska sjukvården. Dock utan att lyckas än så länge. Hennes program fungerar inte, när människor går på medicin, för dessa preparat stoppar upp den själsliga utvecklingen.

Män konsumerar mer psykiatrisk slutenvård än kvinnor. Förutom bland tonåringar och unga vuxna. Kvinnor använder mer psykiatrisk öppenvård. Kvinnor äter mer antidepressiva, lugnande och sömnmedel än män.

Lågutbildade har högre konsumtion än högutbildade av psykiatrisk vård.

Döden mitt i livet

Mina barnbarn bor i Tierp där den där omkring 40-årige mannen bodde, som var sjuk i svininfluensa och sedan dog. Massmedierna har nu fått sitt skräckexempel på vad som kan hända. Detta slår till och med att tre små för tidigt födda barn dog av resistenta bakterier. På sjukhus.

Döden finns mitt i livet. Det är inte något märkligt med det. Vi såg filmen Joe Black i går kväll min sambo och jag. Den handlar om döden, att döden i form av Brad Pitt kommer på besök till den strax 65-årige Anthony Hopkins. Döden låter honom få några dagar till i livet, men sedan är det över och slut.

Vi tror att vi ska leva i evighet ganska länge i våra liv. Det tar tid innan vi inser att också vi är dödliga. Visst kan vi inse det i våra huvuden så där intellektuellt, men det är något helt annat att inse det också känslomässigt.

Vår katt, som är femton år hade en brösttumör. Hon tappade allt hår under magen och verkade eländig, mager och allmänt sjuk. Vi trodde att hon inte hade så långt kvar. Men i sommar har hon legat mycket i solen och mått bra och hon har sökt sig till oss och vår omsorg, våra klappar och vårt kelande.

Häromdagen när jag klappade henne på magen fanns det ingen tumör. Den var borta. Hon är fortfarande mager och sover och äter mest, men tydligen hade hon botat sig själv på något sätt.

Sådant förekommer. Livet är inte så som vi tror beroende av vissa saker. En man kan dö i svininfluensa, fast han inte är så gammal. En femton år gammal katt kan bota sig själv.

PS. Hitills har omkring en av 100 000 dött i de länder som har drabbats. Risken att mördas i Sverige är 2-3 per 100 000 och år. Svininfluensan är en aning dödligare än en vanlig influensa. Men först måste man alltså smittas. DS.

Anna Odell dömd till böter

Anna Odell blev dömd till 2 500 kronor i böter för att ha fejkat psykisk sjukdom. Det tycker jag är en bra dom. Det är trots allt en billig kostnad för att bli kändis.

Märkligt nog känner sig journalister hotade av domen. De kan nu inte fejka sjukdom längre i sitt jobb och skriva artiklar, menar de. Som två DN-journalister gjorde i våras när de låtsades vara förkylda - fast de var fullt friska - och fick en massa antibiotika utskriven.

Jag tycker nog inte heller att journalister behöver fejka sjukdom i sitt jobb. Det måste finnas andra sätt att ta reda på om sjukvården använder för mycket antibiotika. För det var väl syftet med fejkningen?

Och varför ska läkare nu behöva ta reda på om patienter fejkar? Har de inte tillräckligt att göra ändå? För detta kommer nu att bli fallet. I andra länder har man redan fejkningskurser, för att lära sig att avslöja fejkare i sjukvården.

Och nu kräver bland andra Thomas Jackson utbildad läkare och psykiater att simuleringsdiagnostik ska tas med i utbildningen.

Och då får de säkert lära sig att avslöja också konstnärer och journalister...

Varför mördar man sin dotter?

Så heter en bok, som kommer ut i höst. Släktingar till de mördade kvinnorna Pela Atroshi, Fadime Sahindal och Sara Abed Ali har intervjuats och detta har blivit en bok. Det är Emre Güngör socionom och Nima Dervisch journalist, som uppenbarligen tar itu med sin egen manliga kollektiva kultur.

Förklaringen till varför dessa döttrar blev mördade är att dessa fäder inte är sig själva. De lever inbäddade i en kollektiv kultur med släkten och klanen, som rår om dem, tar hand om dem, men också kontrollerar dem. Utrymmet för individen är minimalt. Potentiellt är vi alla människor, som R D Laing sade redan på 70-talet. Mördarna kan använda fina ord som plikt och heder för att förklara vad de har gjort. Själva trodde de knappast att de skulle göra detta, men ändå blev det så i plötsliga situationer. Ingen av mördarna eller omgivningen har tjänat på det som hände. Bara negativa saker har kommit ur detta. Så förklarades den här boken i morse på TV4. Det var alldeles uppenbart att programledarna inte förstod någonting. Och att knappast heller författarna gjorde det. Eller i varje fall lyckades de inte förmedla det om de hade förstått.

Den förklaringsmodell, som jag själv ser för alla mord, stämmer också in här. Det gäller också 16-åringarna i Stureby. De har dragits in i en situation, där de inte ser vad som händer. De är inte längre de individer de borde vara. Vi människor består inte bara av den medvetna yta, som vi vänder utåt. Inuti oss finns tiotusentals år av psykisk och själslig utveckling. När en människa mördar någon annan så tar hatet över. Ett hat, som inte bara är personligt utan det har förbindelse med hat, som ligger utanför dem själva, som lever sitt eget liv. Som grundar sig i vad människor kollektivt har sysslat med i århundraden.

Varken fadern till Fadime Sahindal eller hon själv trodde att pappan skulle döda henne. Ändå gjorde han det. Det blev en plötslig situation och då mördades hon. Det enda som står emot ett kollektivt medvetet eller omedvetet är medvetenhet hos individen. Har man inte den så dras man lätt med i något, som den enskilde inte kan hantera. Vare sig det är en 16-åring i Stureby eller en man från Kurdistan.

Det finns aldrig några ursäkter, som håller för människor som gör dessa brott. De är också individer, som utför detta. De kan inte ursäktas med att de inte visste vad de gjorde. De lät sig dras in i detta mönster, som de trodde att de kunde stå emot. De trodde att de själva hade kontrollen. I vårt samhälle tror vi att vi är så upplysta och vetenskapliga. Vi vill bara se detta och därför kan andra krafter växa sig starka under ytan. Människor är aldrig enbart yta och förnuft. Annars skulle vi för alltid kunna lämna vår inre psykologiska, kulturella historia bakom oss.

Men så fungerar vi inte som biologiska, mentala och själsliga varelser. Allt finns kvar. Och det enda, som kan förändra oss människor till något annat, något bättre är att begripa att detta finns inuti oss alla. Papporna är inga monster, som författarna sade ett par gånger i inslaget på TV. Nej det var inte mördarna i Tyskland heller i koncentrationslägren. Allt finns inuti oss människor. Men de flesta av oss går aldrig så långt in i dessa svarta områden i våra själar. Och för dem som gör det och låter sig övermannas av dessa mörka krafter så ska det finnas hårda straff.

Se också min artikel på Newsmill Therese Johansson Rojo dödades av hat  (tyvärr finns inte artiklar som publicerades på Newsmill kvar i cyberspace, de är raderade). Här kan ni dock läsa det blogginlägg jag sedan bearbetade till en artikel på Newsmill. 

PS. Vi har en ursäkt för de människor som permanent övermannas av dessa krafter. Vi kallar dem psyksjuka och spärrar in dem på sinnessjukhus istället för fängelser. DS.

Chefredaktör Jan Helin förtiger 90 procent av dödandet

I Aftonbladet i dag berömmer sig chefredaktör Jan Helin av att de publicerar namn på den senast dödade kvinnan. Men samtidigt förtiger han att de flesta som dödas av mord, dråp och misshandel i Sverige är män.

Omkring 1 900 människor har dött i Sverige till följd av våld sedan år 2000. Av dem var 153 kvinnor, som mördades i ett nära förhållande. Ca 240 människor per år faller offer för dödligt våld och omkring 20 av dem är kvinnor, som dödas av en familjemedlem eller släkting.

De flesta som dödas är män, men i Aftonbladet är det bara kvinnorna som har namn. Så männen räknas inte?

De får skylla sig själva, som är aggressiva? Eller vad beror det på att män ses med andra ögon i Aftonbladet än kvinnor? Är män fortfarande ett slags kanonmat, som går åt i stridens hetta?

Eller har de en vilja och en annan frihet än kvinnor? Är kvinnorna ett slags mähän, som inte begriper sitt eget bästa?

Vad är det för urgammal kvinnosyn Aftonbladet företräder? Kvinnor är hjälplösa i nära förhållanden? De faller offer för män. De kan inte försvara sig.

Det är ytterst få människor som dödas överhuvudtaget i Sverige av andra människor. Mellan 2-3 per 100 000 invånare och år. Men om man läser enbart Aftonbladet så får man uppfattningen att män är onda och dödar sina kvinnor i förhållanden. Att kvinnorna faller offer för männens inbyggda ondska. Detta är inte sant.

Män är inte farliga. Men fortfarande inbillas många kvinnor, att de inte kan umgås med killar för då blir de slagna, misshandlade och dödade. Detta är inte sant. Aftonbladet och dess chefredaktör Jan Helin upprätthåller en gammal bild, som var en aning mindre lögnaktig för hundra år sedan. Då när det inte fanns ekonomiska eller andra möjligheter för en kvinna att klara sig själv.

Men nu behöver ingen kvinna stanna i ett förhållande, som är skadligt för henne. Det finns alla möjligheter att slippa. Att kvinnor inte genast lämnar en hotfull man ingår i ett gammalt mönster, som Aftonbladet hjälper till att upprätthålla med sin skräckpropaganda om kvinnomord. Kvinnan stängs inne av sin egen rädsla.

Vi behöver en ny journalistik kring våldet i samhället, så att vi bättre förstår vilka mekanismer som ligger bakom. Inte detta sensationella att skrika ut namn på kvinnor, som Aftonbladet står för. Det främjar varken män eller kvinnor.

PS. Jag kan bara hoppas att Torbjörn Larsson slutar på DN, för att han är snabbinkallad för att rädda Aftonbladet från katastrofen Jan Helin. DS.

Våldet har minskat i samhället

Enligt en undersökning som Brottsförebyggandet rådet, Brå har gjort och som publicerades 2007 har det faktiska dödliga våldet i samhället minskat något tvärtemot föreställningen att det har blivit värre.

Orsakerna till våld som orsakar död är i omkring 20 procent av fallen separation och svartsjuka, i 32 procent av fallen startar det med ett bagatellbråk och psykisk sjukdom är orsak i omkring 14 procent av fallen.

Det dödliga våldet mot kvinnor har minskat under en 30-årsperiod i relationer, vilket Brå menar beror på att det har blivit en samhällsfråga istället för en privat fråga, att lagar har tillkommit för att skydda kvinnor och att kvinnor har möjlighet att ekonomiskt klara sig själva.

Det dödliga våldet som helhet har också minskat menar Brå, vilket kan bero på att sjukvården klarar fler offer. Att anmälningarna om detta däremot har ökat menar Brå beror på ett annat sätt för polisen att föra statistik.

Antalet mord, dråp och misshandel med dödlig utgång låg fram till 1991 kring 130-140 fall per år. Perioden 1991-2006 har detta ökat till 240 fall per år, men det kan alltså bero på ett annat sätt att statistiskt sett nedteckna fallen.

I 85 procent av fallen är gärningsmannen bekant med offret eller en familjemedlem. Och i omkring 58 procent av fallen är gärningsmannen påverkad av alkohol. Omkring 0,00011 procent av befolkningen, män och kvinnor utsätts för dödligt våld.

I de flesta av fallen med dödligt våld är det män som dödar män. Omkring 20 kvinnor har dödats per år av en familjemedlem eller någon släkting.

PS. Första halvåret i år 2009 anmäldes 673 000 brott av dem var 51 600 bedrägerier. DS.

Min senaste artikel på Newsmill om Jacqueline Kennedy

Det är den 21:a artikeln jag har fått publicerad där och den handlar alltså om Jacqueline Kennedy, som var presidentfru till John F Kennedy under de första åren på 60-talet. De båda förde in nytt liv i Vita huset.

Jacqueline Kennedy tillhörde en ny generation kvinnor, som blev en ikon för oss som var unga då på 60-talet, fast hon själv var född 1929. Men hon var och förblir tidlös därför att hon var sig själv och utvecklades tillsammans med världen.

Hon blev ett slags informell kulturminister i USA där det inte fanns någon sådan. Hon renoverade Vita huset och intresserade sig för att ta dit artister, dansare, författare och musiker. Hon ändrade det stela protokollet och lät människor komma till Vita huset, för att umgås på en mer jämställd fot med presidentparet.

Det var också hon som tillsammans med journalisten Theodore White skapade begreppet Camelot en vecka efter att hennes man hade blivit mördad i Dallas Texas den 22 november 1963.

Journalisten har fått spader

Tidningen Journalisten har gått ut i någon slags kampanj för att Anna Odell ska frikännas och dessutom har Assi Molin nu föreslagit henne till Stora Journalistpriset på Debattplats.

Jag har svarat i en kommentar, som är publicerad och som jag återger här nedan:

KOMMENTERA [1]

1. Ann Helena Rudberg, bloggare, journalist och författare | 26 aug 2009, 08:57 #

   På 70-talet var det fler människor än någonsin inspärrade på mentalsjukhus. Jag var själv en av dem. Jag togs in ett par månader, när jag brakade ihop under min utbildning till journalist och när jag fick tid att ta itu med min mammas plötsliga död sommaren 1973.

   Att vara psykiskt sjuk är inte så märkvärdigt. Det är många människor under kortare eller längre tid. Då på 70-talet var också läkarna på Långbro bekymrade över att spärra in folk. Och jag blev intagen för att en läkare på Södersjukhuset konstaterade att jag inte kunde stanna bland fysiskt sjuka.

   I min omgivning skulle jag kunna räkna upp massor med människor som har mått dåligt psykiskt. En journalist som satt närmast mig i rummet bredvid mig på Dagens Nyheter tog livet av sig, en annan har gått ut och in på psykvården i ett par decennier. Alkoholproblemen var länge stora både bland journalister och grafiker.

   Det ingår i livet att råka ut för svårigheter ibland. Och särskilt bland gränsöverskridande människor, som konstnärer, journalister och författare. Varannan författare har någon gång psykiska problem.

   Detta gör inte att Anna Odell har gjort något slags storartat som gör att hon platsar till Stora Journalistpriset.

   Hela detta system med sinnessjukhus har förändrats sedan 70-talet. Naturligtvis inte alltid i mediabelysning utan därför att vi som samhälle inte längre ville ha stormavdelningar och för att läkemedlen utvecklades.

   Långbro dit jag togs 1973 är förvandlat till bostäder och Beckomberga finns inte längre. Det var ett av de största sinnessjukhusen i Europa.

   Att någon som Anna Odell upphöjer sig själv till konstverk är inte i Günter Wallraffs anda. Hans metod gick inte ut på detta utan att visa på missförhållanden för turkiska gästarbetare i Västtyskland.

   Det är något helt annat än att göra en videoinspelning av ett fejkat, skådespelat omhändertagande och göra ett “konstverk” av sig själv.

   Det vi som samhälle behöver göra är att sluta vara så tysta om att människor mår dåligt stundtals och kan behöva omhändertas ibland. När de inte har ett fungerande nätverk runt sig själva.

   Det hade inte jag då 1973 utan då fick samhället istället gå in. Det var inte så märkvärdigt och jag har aldrig behövt vara på psyket efter det.

   Den gången bedömde läkarna att jag var en fara för mig själv och för andra. Och det var en alldeles korrekt bedömning.

   Detta förändrades naturligtvis när jag togs in på den stängda och låsta avdelningen Kvinns 13. Dagen efter gick jag upp och duschade och var mig själv igen.

   Medan dagen innan hade en läkare försökt att få kontakt med mig, men inte fått det. Jag försvann helt enkelt bort i mitt eget inre, där jag kämpade med stora rädslor, vilket var helt adekvat i min situation eftersom jag stod inför den största förändringen någonsin i mitt unga liv. Jag var 27 år.

   Naturligtvis behövdes Anna Odell tas om hand därför att människor uppfattade hennes skådespel, som äkta. Och jag tycker vi ska vara glada att medmänniskor runt henne gjorde det.

   Den dagen alla bara går förbi och låter en medmänniska hoppa har hennes “konstverk” fått alldeles för stort genomslag.