Gunilla Karlsson begrep inte att hon var gravid utan trodde det var något fel på hennes kropp. Hon provade laxermedel, men magen försvann inte.
Till slut föreslog läkaren ett graviditetstest. Och i vecka 34 fick Gunilla veta att hon var gravid.
Ännu en sådan historia om en kvinna, som inte känner att det är något särskilt med kroppen. Ingen hormonpåverkan kan rubba henne. Inte ens sparkar från en liten varelse där inne.
Ut i världen kom lille Hampus den 27 januari 2010. Hans mamma var bara fyllda 42 när han föddes så det var på intet vis något rekord.
Min mormor var själv 45 när min mamma föddes. Nog går det att bli gravid efter 40 alltid.
Pappa heter Ulf Gillgren och var 44 år när hans son föddes. Ingen ålder på en pappa heller. De båda föräldrarna kan se fram emot att inte ännu vara pensionärer när sonen är myndig. Grattis!
Hela familjen bor i Lidköping.
Det låter så overkligt det här. Men, skriver du det så ;)
SvaraRaderaUllisen: Ja visst är det overkligt... kanske skulle man ringa och fråga hur det kom sig att hon inte märkte att hon var med barn. När dom börjar sparka så känns det åtminstone, men det här var kanske en orörlig bebis? Fast jag vill nog inte skriva mer om dom.
SvaraRaderaHär är uppgifterna ifall att du själv får lust:
0510-122 93
Ambjörnsvägen 14
53197 LIDKÖPING
Delas med Gunilla Karlsson
Men ärligt? Nä, jag vill varken ringa eller fråga. Nu känns det verkligt skvallrigt och läskigt.
SvaraRaderaUllisen: Varför då? Exakt så arbetar journalister. Visste du inte det. Du är väl inte skvallrig och läskig? Och dessa uppgifter är offentliga. Jag har dem själv från www.eniro.se Och de har sjävla velat stå med i medierna, så vad är det som är så läskigt eller skvallrigt med det? Ifall du undrar tycker jag att du kan ringa. Det är väl den naturligaste sak i världen. Åtminstone om du är i fertil ålder. Det kan ju vara bra att veta.
SvaraRaderaNu minns jag varför jag aldrig sökte till journalisthögskolan. Jo. Jag känner mig skvallrig, läskig och ledsen. Och ångrar att jag kommenterade det här inlägget.
SvaraRaderaFör mig är det inte naturligt att söka upp en nybliven förvånad mamma på eniro, ringa henne och fråga "hur kan det komma sig att du inte förstod att du hade en bäbi i magen?". Det är i högsta grad onaturligt. Men så är jag ju inte heller journalist. Eller skvallertidningsläsare. Det var väl därför historien förvånade mig. I din är värld är den kanske vardagsmat?
Ullisen: Tråkigt att du tar det så. I en rak värld är detta naturligt. Det går att fråga vad som helst om man gör det på ett bra sätt. Spärrarna finns inom dig själv. Detta var inte skvaller utan detta var en intressant historia, som mamman berättade. Är du inte nyfiken av dig alls? Undrar du inte hur din kropp funkar? Hur skulle vi någonsin få veta något om vi inte frågade?
SvaraRadera