Naturligtvis är det så. En mycket liten del av en människa framträder i varje ord på nätet. Och det går att gömma sig bakom orden. Anonymt.
Själv råkar jag då och då ut för knäppisar. De finns där. Antingen som tillfälliga galningar eller som mer permanenta.
Det är ett gammalt och känt fenomen att det finns människor, som hakar upp sig på andra, för de tror att det går att lägga sina egna mardrömslika sidor där.
Min egen mamma råkade ut för stalkare. Det var på 60-talet och själva ordet var inte uppfunnet, men hon var en trevlig kvinna och hade ett kafé. Den värste av dem förföljde henne också när hon var död. Han trodde inte på oss när vi sade det. Utan fortsatte att ringa hem till oss.
Nätet har erbjudit nya möjligheter för dessa människor att frodas. Visst är det så. Att använda nätet som terapi, när de i själva verket kanske borde gå och prata med någon. Ändra sig själva.
Det hela är naturligtvis ohjälpligt i det moras som internet är eller leder kanske någonstans för den enskilde. För knäppisarna är utvecklingsbara. Det tror jag. Om de är unga. Och inte har snöat in på sin egen personlighet genom årtionden.
Det svåraste som finns är att lära gamla hundar att sitta. Och det känns naturligtvis hotfullt, när någon har haft utbyte av sitt sätt att vara större delen av livet.
I höst kommer en ny lag mot stalkning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar