söndag 16 januari 2011

Vem är en riktig svensk?

Det är rubriken på min senaste artikel på Newsmill, som publicerades alldeles nyss.

Den inleds med ett citat ur mitt bokmanus I Ormbärarens tid. Och artikeln handlar hur ska vi se på vår jord, där det bara finns en mänsklighet, inte mer än en art av släktet människa.

Läs och begrunda!

10 kommentarer:

  1. Jag tyckte nog att artikeln var en smula vag, om än välskriven. Är den ett inlägg i mångkulturdebatten, och på vilken sida i så fall?

    Min uppfattning är att svenskhet liksom alla andra nationaliteter är en kvantitativ egenskap. Sedan finns det människor som passar in här utan att vara svenska och då blir frågan mindre laddad. Huruvida någon egentligen är dansk är det ju ingen som bryr sig om.

    Sedan misstänker jag att det finns genetiska skillnader mellan etniska grupper. Folk från Östasien är sällan särskilt extraverta ens om de kommit hit som adoptivbarn. Jag har inga vetenskapliga bevis (och det är väl få forskare som vill gräva i det) men det är min erfarenhet.

    SvaraRadera
  2. Paradigmo: Okej tack för den åsiktsyttringen. Ja tydligen kan man klassa in mig lite här och var i den debatten. Vilken sida tror du jag står på? Jag har blivit beskylld var att vara "nationalist" (vad nu det är för något) och också för att vara "vänstervriden".

    Jag skulle tro att det inte är så enkelt det är därför jag har skrivit en hel bok om det genom att ta reda på så mycket det har gått om min släkt. Många av oss släktforskar, för vi tappade kontakten bakåt på 1900-talet när vi flyttades omkring pga industrialiseringen.

    Jo jag skrev just om Oprah Winfrey i den där artikeln att hon inte ses som svart i första hand utan som amerikan med medelklassiga värderingar, dvs vita amerikaner känner igen sig i henne och kan få ut något av det hon också har upplevt och tänkt.

    Nej det finns säkert skillnader i generna. Visst. Också en liten skillnad i gener kan orsaka stora förändringar. Sedan finns det sådant som jag upplevde när jag träffade en del av släkten för första gången på fyrtio år eller så. Det här var självklart min släkt. Det kändes.

    Jag tror att det handlar om olika nivåer vad gäller mångkultur. Självklart välkomnar jag en ny sondotter från ett annat land. Inga problem. Men om alla hus där jag bor togs över av en annan folksort än den jag tillhör så skulle jag inte trivas längre.

    Och det rör inte bara hudfärg eller utlänningar, utan om bara poliser eller bara kriminella bodde här så vore det inte heller roligt. Nu bor det en polis och en och annan kriminell i närheten. Det går att leva med.

    Det är ensidigheten som är så trist. Vilken sort det än är. Vi behöver variation.

    SvaraRadera
  3. Jo, variationen är berikande. Det känns rätt självklart även för mig som av proteströstade på SD. Det handlar bara om vilken sorts variation och hur mycket.

    SvaraRadera
  4. Paradigmo: Jo det sa min gamle (nu döde) andrapappa också att han skulle proteströsta på sd. Men som de sa nu alldeles nyss på TV (Oprah) så kan vi inte låta höger-vänsterpolarisering slita sönder varken USA eller vårt land. Men jag har en god tro på oss att vi inte låter det bli så.

    SvaraRadera
  5. Heja att du blivit klar! Jag skrev den här kommentaren under inlägget:

    "Jag är en riktig svensk. Anser att man är det man är när man får ett språk via modersmjölken. Om jag inte är svensk vad är jag då?

    Och detta ältande som pågått på kultursidorna i över 20 år om det svenska är rent tröttsamt. Why bother? Tror du att man håller på så här i Italien eller Frankrike? Nej, det tror inte jag. Så varför ska vi ifrågasätta självklarheter? Vem gynnas av det?"

    Fast dom har ältat i 30 minst. Men det är roligt med släktforskning. Borde jag också syssla med. Men det kanske kommer.

    SvaraRadera
  6. Helena: Visst är det kul med lite klarhet på många vis! Fast jag vet inte riktigt hur klart det är, men släkten ska läsa...

    Jo jag såg din kommentar och svarade!

    SvaraRadera
  7. har du noterat det här på newsmill jag försöker sprida det till så många som möjligt jag känner som brukar läsa nättidningen http://www.newsmill.se/inlagg/2011/01/17/l-sarunders-kning susanna

    SvaraRadera
  8. Jag uppfattar nog frågan "vem är svensk?" som ett sätt för multikultiförespråkarna att förlöjliga sd och komma ifrån sakfrågan.
    Börjar man gräva i den frågan blir även det enkla komplicerat. Fast det är ju inte detta debatten handlar om egentligen.

    Frågan gäller i stället hur bra den svenska invandringspolitiken varit de senaste 30-40 åren och hur ska den utformas i framtiden? Det är detta journalister, politiker och kulturvänstern för sitt liv inte vill diskutera utan hela tiden leder in diskussionen på stickspår.
    //Pops

    SvaraRadera
  9. Pops: Tyvärr befinner vi oss där så att den frågan måste ställas och det är dags att gräva upp allt från 1800-talet och framåt. Och det är därför jag har skrivit mitt bokmanus om bla detta.

    Visst har du rätt i att en nivå är den invandringspolitik vi har fört. På dessa nivåer har vi levt i en offer-bödel-värld. Den världen var i full utveckling under andra världskriget, men vi verkar aldrig komma därifrån. Vi ser fortfarande på alla andra som offer som kommer utifrån och i landet ser vi kvinnor som offer. Så halva befolkningen (minst) är offer för den andra.

    Med den synen på det egna folket så blir det kaos och katastrof till sist. Det finns ingen som helst framtid i att betrakta människor som offer, som måste tas om hand.

    Jag skrev om det där i min första bok också Ett Sekel av Tystnad, som gavs ut 2006. Och nu har detta också anammats av andra och detta är uppe på agendan. Offernivån är mycket irrationell. Den tas till när inte logiska eller vetenskapliga argument räcker.

    Du har helt rätt i att vi har backat så där hundra år eller så i våra uppfattningar och diskuterar allt från början. Men tydligen befinner vi oss där (om inte medvetet så omedvetet) och det enda vi kan göra är att försöka ta oss igenom detta igen.

    Jag hoppas att I Ormbärarens tid kommer ut så småningom, för den behandlar allt det där på olika nivåer. Det räcker inte med korta artiklar utan det behöver diskuteras också i bokform.

    Och jag tänker som så nu när 1920-talets generation dör undan (flera dödsfall i min närhet) så är det dags för en genomgripande diskussion, för den generationen är min föräldrageneration och de har gett oss 40-talister de underliggande värderingar vi har fört vidare.

    SvaraRadera