Ulf Olsson tänkte konkret

I Expressen beskriver Per Lindelöw ett möte med den nu döde dömde mördaren Ulf Olsson. Hur han för att beskriva, att han inte kunde ha dödat tioåriga Helen Nilsson, ritar upp sin bod. Det var så mycket saker i hans bod, så en flicka fick inte plats där.

Ulf Olsson ritar upp boden med alla redskap i detalj, för att övertyga journalisten, som är där för att lyssna på honom. Han inser inte att det är så enkelt, som att det går att flytta på vattenslangen, som tar upp så mycket plats. Att allt kan göras om, för att hålla en 10-åring fånge där inne.

Ulf Olsson är så inne i sitt upplagda schema att han inte fattar det som minsta barn kan begripa: att allt är flyttbart. Att saker inte är totalt frusna i tiden. Han är uppenbarligen låst i sitt huvud av att dessa saker fanns där. I evighet. Punkt och slut. Det är beviset för hans oskuld.

Denne man, som alltid förnekade att han hade gjort något, har massor med oförrätter att rada upp från sin barndom. Men själv är han alldeles oskyldig.

Omgivningen har trott att han insåg att han aldrig skulle bli fri. Att det var därför han tog sitt liv. Men han fick åka på permissioner med sin vårdare redan 2007. Hans liv var inte totalt omgärdat. Det fanns också en ekonomisk frihet i det. Han fick själv ta hand om sina pengar.

Det finns många, som har gått igenom mycket hårdare och längre straff och som har klarat av det. Och han var dömd till vård. Något måste ha gnagt sig in i hans själ till slut. Kanske insikten om att det gick att flytta på sakerna i boden.