Stella Bondkatt: Jo hörni nu har den där galningen där ute i andra rummet helt och hållet ramlat ihop. Ska vi inte ta och skriva och påtala det så att de inte publicerar artiklarna heller?
Maja Gräddnos: Jag hör röster hör inte ni det också? Och dom försökte få mig att begå självmord så sent som i går.
Trista Trisse: Japp jag hör också röster och då får jag sån lust att döda någon. Brukar ni också få det?
Fina katten: Jo jag hör också röster... de brukar rabbla mina läxor från det att jag var liten...
Charlie: Ja när jag ska gå och sova brukar jag se på film ini i huvudet, med ljud och allt. Och jag hör också röster. Ibland andra saker också som kyrkklockor...
Maja Gräddnos: Ja jag undrar hur det är att vara schizofren och galen... tänk att jag aldrig har fått uppleva det.
Stella Bondkatt: Ja själv vill jag inte påtala att han är galen här i rummet bredvid... men jag tycker vi måste stoppa hans artiklar. Vilka skriver?
Ni flickor tröttnar alrig på att bekräfta fördomarna om er själva. Till exempel det här att ni inte kan låta bli att klösa på varandra.
SvaraRaderaClaes: hahaha här klöses minsann inte nu har du missuppfattat hela grejen... jag tror du lever i ett samhälle där du tror att du är hankatten som har den patriarkala makten... så ser inte samhället ut vetja...
SvaraRaderaTror du missförstod att jag hade gillat någon som hette Clas en gång i tiden (han vet vem han är)...
Läs på igen om alfahonor och alfahannar... vi lever i ett klassamhälle inte i ett samhälle där KÖNET är där huvudet borde vara, men en del människor lever som om det vore så... tyvärr.
Maja Gräddnos är en av dem... och det finns fler. Så länge vi tror att vi har KÖNET där huvudet borde vara så har Freud makten... ingen annan..
För mig som har gått vidare här i livet så kom C G Jung efter Freud.. och detta var alltså förra århundradet, för drygt hundra år sedan. Men ibland är blindheten det sista som överger mänskligheten...
Claes: Du borde också läsa om Mauritz Edström. Här finns tre inlägg som handlar om hans självmord.
SvaraRaderahttp://annhelenarudberg1.blogspot.com/2010/01/mauritz-edstrom-som-exempel.html
Den avdelning där han och jag jobbade ihop, där var ett par kvinnor som hade makten vem om än var chef. Dom avverkade en man till, som blev sjuk och dog i förtid.
Och har du hört talas om papparörelsen och om PAS att mammor kan (eftersom vi alltid tror att det är männen som har makten) lägga beslag på barnen hur lätt som helst. Särskilt efter att Thomas Bodström ändrade vårdnadslagen så att de utan risk kunde beskylla papporna för vad som helst.
Vi kan inte längre ha ett sådant samhälle. Det kan inte pågå krig över huvudet på barnen. De behöver båda sina föräldrar. Det är barnen som borde stå i centrum.
http://www.newsmill.se/artikel/2009/12/26/kungaparet-st-r-p-barnens-sida
Hahaha...skrattade motvilligt.
SvaraRaderaTänkte ett varv till och skrattade högt.
Va fasen humor är viktigt!
Vi skulle inte uthärda i våra liv om vi inte fick skratta, se saker från ett annat perspektiv.
Jag arbetar med människor som befinner sig i livets slut.
Skulle aldrig klara av det arbetet utan humor.
Nej det förstår jag... lena... men visst är livet värt att leva tills det tar slut? Eller tycker inte du det?
SvaraRaderaVisst försvinner kroppens funktioner, tänderna ramlar ut och så, men istället vinner vi segrar på andens och själens domäner? Eller hur ser du på det?
Du vet väl inte i vilka ändar mina huven sitter?
SvaraRaderaJag vet redan att matronor och patroner går på ett ut. Det har jag lärt mig i livets hårda skola.
Jag är lika misstänksam mot såväl pappa- som mammarörelser. Det finns ingen ideologisk genväg; varje fall måste bedömas för sig.
(Vilket iofs innebär att lagen är felskriven)
Majas ståndpunkt är mer komplicerad än du gör den till.
Gå gärna ett steg till och överge den psykoanalytiska traditionen helt och hållet. Jag har också intresserat mig för Jung, men det var på 1980-talet. Därefter ställde jag honom i julkrubban, där han hör hemma.
Ann Helena...Det är svårt att säga att livet är värt att leva tills det är slut.
SvaraRaderaJag tycker det just nu, men sen kan saker hända som gör att man ser lite annorlunda på livet.
Man förändras och ställer med tiden olika krav på hur livet ska vara.
Och så är det ju, när kroppen sätter in sina begränsningar så blir ens inre mer värdefullt.
Samtal och tankegångar blir viktigare.
Hörseln förstärks på slutet, tror att det finns en mening med det.
Man förstår sammanhang på ett annat plan.
Claes: Du är rolig... julkrubban.. vad har du råkat ut för.. uppenbarligen är du sårad av mycket... precis som Maja Gräddnos och co, kära nån man kan gå ut ur elände åt två håll, en kris är en valsituation och vad som överväger då hat eller kärlek är mycket viktigt.. vi har alltid det fria valet.
SvaraRaderaOm vi inte har det som barn så har vi det som vuxna. Allt går att göra om i nutid och vi behöver inte leva kvar i något som har hänt. Livet förändras ända in i döden. Det var det hoppades att lena skulle säga, för jag såg det med min egen pappa... det sista han gjorde var att skriva en artikel på dödsbädden till 60-års-jubileet av den 6 juni 2004.
Men han dog ett par månader innan detta hände så han bad sin fru att se till att den blev publicerad. Detta var hans budskap till eftervärlden:
"- En vilseledande dubbeloperation skulle lura tyskarna att anfallet mot tyskarna skulle sättas in från Skottland mot Norge eller i Frankrike skeppas över Engelska kanalens smalaste del vid Pas de Calais.
Vädret stoppade invasionen delvis. Stormar rasade både före och efter invasionen. Men D-dagen den 6 juni 1944 började den största landstigningsoperationen i världshistorien med två miljoner man inblandade. Två miljoner soldater skapade en mänsklig bro över detta stormiga vatten, en mycket dramatisk övergång, som inledde befrielsen av Europa.
Min pappa skulle efter att han hade skrivit klart denna sista artikel göra en stor övergång, en av de största, den mellan livet och döden. Han måste ha vetat om det på något plan. Han låg i sin säng på sjukhuset den eftermiddagen, det dygn han skulle dö och filade in i det sista på sin artikel. Han ville berätta något som han medvetet inte själv förstod."
sid 263 ur Ett Sekel av Tystnad
lena: Ja det var något sådant jag hoppades att du skulle säga... tack ska du ha..
SvaraRadera... för jag tror egentligen inte att vi behöver vänta på det där tills vi dör... utan vi kan uppleva det hela tiden... denna dagen ett liv, som farbror Melker fick säga i Saltkråkan. Hon var klok hon Astrid Lindgren.
SvaraRaderaEnligt min mening kan vi gå mellan det yttre och det inre hela tiden, men en del vaknar inte upp förrän i döden.
Du bekräftar det jag menade: Jung är religion - och inget fel med det.
SvaraRaderaÄr det "uppenbart" att jag är sårad av mycket? Tja, Psykoanalytikerna drog långtgående slutsatser utifrån vaga underlag, så varför skulle inte en sentida lärjunge göra det?
Det tar olika lång tid för oss människor att komma till någon form av insikt.
SvaraRaderaMan måste förstå att man har ett eget val.
Oftas krävs det någon form av livskris innan man kommit dit. Det är ett högt tempo och mycket som ska, måste hinnas med i våra korta liv. Det gör att våra inre röster, våra inre måsten försvinner i bruset.
Men käre Claes jag är ingen lärljunge... jag har använt det andra människor har upptäckt för att göra det till mitt eget. Det borde du också göra. Du låter ungefär som käre Peter Ingestad på Newsmill... bitter.. och sårad.
SvaraRaderalena: jo du har rätt kloka du, ingen människa är lik någon annan på det viset. Och vi befinner oss på olika trappsteg redan när vi föds... med gener och miljö.
SvaraRaderaOch själv kan jag vara tacksam (fast ändå inte) över att min mamma dog när jag var 22 för det fick mig att fatta att livet var på riktigt.
jag är varken det ena eller det andra. Men det är svårt att föra den saken i bevis i en bloggtråd. Vi kan väl avslutningsvis helt enkelt konstatera att vi har valt olika färdsätt i livet.
SvaraRaderaClaes: Så bra om du varken är bitter eller sårad...måtte det gå dig väl i livet då...
SvaraRaderaAnn Helena.
SvaraRaderaDet är så sorgligt det med din mamma. Så hemskt.
En erfarenhet man absolut klarar sig utan.
Du hade redan då en förmåga att tackla din sorg utan att göra dej till offer.
För det är ju så, att det är mycket enklare att bli ett offer. Det är också så tacksamt att vara ett offer, alla tycker synd om en, alla förstår, alla pysslar med en.
Och det kan ju vara bra ett tag...
men sen måste man välja.
lena: Jovisst kan man väl tycka att det hade varit bättre om hon hade fortsatt att leva, men jag hade inte fått de erfarenheter jag har fått nu och på något plan känns det som om det var bestämt... jag grät redan som tolvåring över att min mamma skulle dö.. kände på mig att det skulle drabba.. alltså jag hade bara härmat liv fram till att hon dog. Sedan var jag tvungen att välja att leva på riktigt.
SvaraRaderaOch hon finns alltid med mig, som människor gör som dör tidigt. Som en skyddsängel... ungefär, som sagt Astrid Lindgren visste mycket om det där... jag har träffat henne ett par gånger.
Ser du ljus runt döende?
Nej, något ljus kan jag nog inte påstå att jag ser, men den döende brukar oftast titta i "fjärran" på något märkligt sätt. Ser något som jag som sitter brevid inte uppfattar.
SvaraRaderaibland så förs samtal med någon, något, som inte är riktat till mej eller någon annan i rummet.
Kan vara till en ängel, vad vet jag?
Det jag vet är att vi inget vet.
lena: spännande... jag gillar övergångar... min pappa har jag inte sörjt alls särskilt mycket... bara pratat med honom och skällt på honom för det han inte fattade i livet, så hans nuvarande fru sa till mig (ironiskt): du verkar ha bättre kontakt med din pappa när han är död... visst det stämde nog :)
SvaraRadera