Schack och matt

Det borde vara dagens motto. Efter gårdagens tragedier i Finland, efter att en 18-åring mördades i Hjällbo (där min bror hjältemodigt nog är lärare, han brukar beskriva det som en värstingskola fast med värme i rösten) och efter att en 4-årig flicka helt klädd i rosa mystiskt försvann från nyårsfirandet på Gustav Adolfs torg i Malmö. Misstänkt kidnappning.

Att alltid lyssna på nyheter gör lätt att man ser livet i dystra färger, men det finns en stor mening med att vara journalist och författare. Om man tar detta på allvar. För mig är det ett sätt att upptäcka världen på nytt, att begripa den lite djupare och att inse att allt inte är okej.

Jag försökte i somras skriva om Therese Johansson Rojo, som föll offer för något, som ett par ungdomar kallade för kärlek, men som egentligen var det svartaste hat.

En flicka övertygade en pojke att han måste döda, för att bevisa sin kärlek. Hur kan ett par 16-åringar hysa så mörka känslor inom sig och hur kan de gå in i så svarta mönster? Svaret på den frågan har vi ännu inte fått och kan säkert inte få. Flickan försökte säga att de där sms:en inte var på allvar. Men uppenbarligen hade inte mordet skett utan dem.

De båda ungdomarna dömdes under hösten till samma straff: ett år och åtta månader i sluten ungdomsvård. Ett mycket kort straff för ett så grovt brott tack vare deras ungdom. Kommer de någonsin att bli fria? Kommer de släkter som drabbades av deras brott bli fria?

Vi har en tendens att glömma allt svart som drar förbi. Det är för svårt att minnas. En sak är säker: att var och en av oss kan dras in i dessa känslornas värld och sprida hat omkring oss, ifall vi inte tar oss i akt. Vi kan döda andra eller förmå dem att döda sig själva genom våra hårda eller fanatiska ord.

Allt går fram också över sms, över elektroniska medier. Känslorna känns i bloggar och kommentarer. Precis som de gör, när vi ser på TV eller film. Denna tvådimensionella värld, som endast består av färgfläckar, men som vi tolkar och förstår, enligt de mönster som är inbyggda i oss.

Förr var vi mycket rädda för känslor. De skulle hållas kort. Arbetas bort. Nu tillåter vi dem, men de blir farliga om vi går in för djupt i dem. Även om vi kallar dem vid positiva namn. Att fastna i en känslostorm är lika farligt för själen, som det är för kroppen att bli kvar ute i en snöstorm.

Men vi har vår fria vilja. Vi kan välja vad vi gör. Om vi inte låter oss dras med av andras känslomässiga stora ord och tror på dem. Vi behöver behålla vårt kritiska sinne. Ha ett kallt huvud och veta vad som pågår. Åtminstone med någon del av oss själva.

Schack och matt borde en del sinnesstyrda, manipulerande känslomässiga individer känna sig i dag. De som aldrig vill släppa en oförrätt, utan låter gamla trauman ta över sina egna liv och fortsätter att låta dem drabba nya människor. Utan urskillning.

De som använder orden, som lika svåra vapen, som knivar eller pistoler och som försöker att döda andra med hjälp av det hat de själva har utsatts för en gång och som de har gjort till sitt. Den svåraste och största uppgiften vi människor har är att se in i oss själva och som de gamla grekerna sa: känna oss själva.

Det är det enda sättet att förändra världen till något bättre, att inte ständigt gå i samma spår, i cirklar, utan att se, att det finns något nytt, något annat. Att allt går att förändra i nutid. Och bara vi människor kan det. Vi är de enda varelserna på denna jord, som har fått ett medvetande med en möjlighet till insikt.