Mamma till en mördare

Jag drömde en mardröm i natt, att ett stort antal pojkar hade fästs vid en vagn och släpades efter den tills de skadades och dödades. Vi andra som var vuxna stod vid sidorna om vägen och tittade på. Vi kunde inte göra något.

Det var en överhet, som hade bestämt att de skulle göra så med pojkarna. Denna dröm liknade det som har beskrivits hände svarta i södra USA när rasismen var som värst. Men här var det iscensatt från samhället. Det var kollektivt bestämt att vi skulle göra så.

En vagn är symbol för framgång i tarotkortleken. Så dessa pojkar var kopplade till framgångsvagnen och offrades efter den.

Jag tänker att kanske är det detta som pågår i detta nu, att vi offrar pojkar i vår stress efter framgång och dömer dem till skador och död. Att samhället uppför sig så.

I går kväll såg jag reprisen av Mamma till en mördare på TV4 Fakta. Där satt brodern Thomas, som hade knivmördat sin bror Kent.

Det framgick av programmet att de båda pojkarna hade vuxit upp utan pappa, bara med en sporadisk kontakt med honom och pappan var nu död. De hade varit hänvisade till sig själva för mamma Leila hade jobbat jämt och varit borta. Bara mormor hade varit någon slags trygghet.

Vi fick inte veta varför denna mamma hade satt två pojkar till världen med samme man och inte låtit honom vara pappa åt dem. Eller varför han inte hade kunnat vara pappa åt dem.

Och mamma hade gett lillebror Thomas i uppdrag att se efter Kent, för han var den stökige, den som hon oroade sig för. Hon jobbade. Och hon var med i kyrkan och djupt troende och hade alltid inpräntat i dem att vara snälla och goda.

Det gick över styr en gång när de båda bröderna träffades för Kent behövde pengar och de satt och drack tillsammans. Kent var konstig av för mycket och långvarigt haschande och de kom i slagsmål. Kent hade en sax riktad mot brodern. När Thomas ville ut ur lägenheten kunde han inte komma till dörren och fick tag i en kniv i köket. Brodern dog av sex knivhugg.

Detta hände när de båda bröderna var 38 respektive 36 och de borde ha varit vuxna och haft egna familjer. Istället råkade de ut för att hatet fick chansen att gå in emellan dem och dödade den ene av dem. De hade detta mönster med sig sedan barndomen och den broder, som dödade den andre minns inte allt, som hände. Han har bara fläckvisa minnesbilder av att brodern står över honom med en sax, att han själv försöker komma ut ur lägenheten, att han ser köket och inser att han måste försvara sig med något. Att brodern dör framför hans ögon.

För mig var det uppenbart att dessa båda kvarlevande i en familj, som borde ha omfattat fyra personer (brodern och pappan) hade halverats för den fanns inte från början. Och att ett par pojkar, som har vuxit upp hänvisade till varandra blir involverade i ett slags beroendeförhållande av varandra även som vuxna. Om pappan fick man inte veta ett enda dugg och mamma Leila hade vänt sig till Gud och överlåtit allt i hans famn. Gud kanske skulle vara Fader åt både henne och barnen?

De båda överlevande avslutade filmen med att besöka den döde broderns grav på Skogskyrkogården i Stockholm. Och då sa mamma Leila att de skulle träffas i himlen allihop. Fast då tog hon fortfarande inte med pappan utan det handlade bara om den döde brodern.

När jag tittar runt på bloggar så är det ingen enda som har sett hur blind mamman verkar vara och hur illa det var för pojkarna att hänvisas åt sig själva när de var små. Detta som trots allt sägs i programmet har gått alla förbi.

Magdalena Graaf skriver om hur tragiskt det är att vara denna mamma och hon går därigenom in i den gängse bilden av den madonnaliknande mamman, som bara uthärdar, som aldrig har något ansvar, som inte kan se att hon faktiskt har satt dessa pojkar till världen och har haft ansvaret för att de skulle växa upp i trygghet, både fysisk och psykisk.

Det var mycket vi inte fick veta i programmet. Ingen mer än den lilla familjen fick komma till tals och så en vän till Kent, som framhöll att han kunde sitta i åtta timmar och spela trummor. Öva sin musik. Och att de båda bröderna bråkade så deras vänner hade sagt, att en dag kommer den ena att döda den andra.

Att uttrycka sig i musik är förstås ett uttryckssätt, som hör ihop med höger hjärnhalva, men om den halvan inte har kontakt med den vänstra så kan personen i fråga aldrig koppla ihop det som behöver kopplas: att begripa i språk vad som har hänt. Att kunna förklara för sig själv hur världen ser ut och hur man själv fungerar. Av det lilla jag vet så verkar storebrodern ha flytt livet genom droger.

Men allt detta har gått förbi deras mamma Leila. Hon hade ingen aning. De flyttade båda hemifrån tidigt och stöttade varandra också då. Ibland jobbade de på samma jobb.

Thomas Bergström, som är den bror som fick 8 års fängelse för dråpet på brodern har en egen blogg. Där säger han att han aldrig hade för avsikt att döda sin bror. Han är fortfarande inte skyldig till det han har dömts för och i programmet sade han att ifall han hade haft universitetsubildning och inte varit dömd förut, så skulle domen inte ha sett ut som den gjorde.

Ja en tidigare dom ligger en brottsling i fatet (vet inte vad han var dömd för) och naturligtvis hjälper det om man har fått en universitetsutbildning, för det tyder på en helt annan uppväxtmiljö än den som Thomas och Kent växte upp i.

Här nedan finns statistik från Storbritannien, statistik från Fathercare, har inte hittat samma slags statistik för Sverige:

* 72 procent av alla tonårsmördare växer upp utan pappor

* 60 procent av alla våldtäktsmän växer upp i faderlösa hem

* 70 procent av barn som omhändertas av de sociala myndigheterna
eller som sitter på ungdomsvårdsskolor växer upp i enföräldrahushåll

* Faderlösa barn hoppar av skolan dubbelt så ofta som andra barn

* Barn vars fäder är frånvarande presterar konsekvent lägre än normen
i läsning och matematik

* Tre av fyra tonårssjälvmord inträffar i enföräldrahushåll

* Barn som bor utan sina pappor råkar oftare ut för olyckor
och får i högre grad kronisk astma, huvudvärk och talsvårigheter

* 80 procent av ungdomarna på psykiatriska kliniker
kommer från faderlösa hem

* Av de flickor som växer upp utan pappor blir:
64 procent sannolikt gravida före äktenskapet
och 53 procent gifter sig sannolikt som tonåringar

* 92 procent av de som gifter sig som tonåringar
kommer sannolikt att skilja sig

* En forskningsrapport fastställer sambandet mellan faderlöshet
och unga mäns våld (speciellt mot kvinnor)

* Faderlösa flickor löper nio (9) gånger större risk
att bli utsatta för våldtäkt och sexuella övergrepp

Är det verkligen en stor samhällsfråga? Att barn inte har rätt till sina båda föräldrar?

För alla som menar allvar när de säger att barn behöver båda sina föräldrar borde detta vara en stor samhällsfråga.

Alltför många pappor ger också upp, när de märker att de inte får det stöd som de förväntade sig att samhället skulle ge i liknande situationer. Tvärtom motarbetas deras försök att vara en närvarande förälder för sina barn. Det finns ingen statistik över dessa fall. Min uppfattning är därför att mörkertalet är väldigt stort med tanke på antalet separationer i Sverige, som ligger kring 50 000 per år.

Om ett enda barn tvingas ta död på sina känslor gentemot en av sina föräldrar, därför att den andra föräldern vill hämnas eller såra den andre föräldern, och samhället accepterar detta, så är det en stor förlust för samhället och en stor samhällsfråga. Detta pågår i detta nu.

Alla barn behöver en pappa.

Gör FN:s Barnkonvention till lag, så att barnen ställs i centrum och inte föräldrarna.