Mauritz Edström, som tillhörde samma generation, som mina föräldrar, hade detta i sitt bagage när han dog: barndomshemmet, frikyrkan, arbetet på den syndikalistiska tidningen Arbetet i Stockholm, Dagens Nyheter, film och allmän kultur och de teman, som han rörde sig kring: frågan om skuld, medlöperi, utanförskap.
Så här skriver han i sin självbiografiska bok I min faders hus:
"När jag for iväg från Ådalen var det med mycket motsägelsefulla känslor. Det var inte bara detta att
jag försökte skriva, hade bestämt mig för att bli journalist och författare utan också för att för den framtiden
fanns det ingen framtid i sågverksbacken. Mina föräldrar hade dött och jag stod fri och övergiven att
ta hand om mig själv. Men jag mindes min barndom på en gång full av glödande sinnesintryck, dofter
och syner av ett betryck av fattigdom tvång och förödmjukelse som åt sig inåt. Jag skulle sparka jorden
av fötterna och sopa sågspån från byxorna. Jag skulle gå ren och nyskapad självgjod in i det nya liv
jag sökte och måste göra möjligt. Därför försökte jag leva som en människa utan förflutet, försökte
utplåna barndomen ur mitt liv. Jag tänkte att om jag skar av banden till min gamla tillvaro skulle det
som varit inte längre komma åt mig. Det gick ju inte. Det var då jag upptäckte att jag var en immigrant.
en känsla började växa som en ihålighet inom mig. Den gjorde mig rastlös och orolig. När det gick
upp för mig, det var då det hände. Jag sökte mig försiktigt tillbaka efter lång tid. Hastiga och skygga
besök. Jag for hem, men fann ingen hemma längre. Landskapet låg visst kvar men ju närmare jag kom
det desto klarare blev jag också över hur rädd och främmande jag en gång varit i det. Jag började minnas,
började se det kluvna i livet i mitt eget liv. Men det hände också någonting annat. Detta gällde inte
bara Stockholms tidningsvärld. Jag kunde gå en kväll vid Stilla Havets strand i Kalifornien sitta bland
nyförvärvade vänner på en gammal pub i Chicagos tidningskvarter. Gick omkring på marknadstorget
i Krakow ett av Europas allra vackraste rum och lyssna till ekon ur historien. Jag kunde röra mig
nästan var som helst i världen och känna en tillfällig hemkänsla men upptäckte också att överallt
bar jag Ådalen med mig. Jag berättade om Ådalen på dom mest främmande platser och förstod att
just där just då var det Ådalen som var exotiskt."
Han kom från en värld, som var främmande för storstaden och han skämdes för sin bakgrund. Nu när jag är äldre än vad han var när han tog livet av sig, så kan jag ana vad det var han inte vågade möta.
Det var att han inte kunde få ihop de olika bitarna av sig själv, inte skapa en helhet av den människa han hade varit och blivit. Något som också vi i vår samtid arbetar med. I en hastig samhällsutveckling är det inte lätt att få ihop det inre och lyckas med att ingå som den människa man är genom årtiondena.
Mauritz Edström var tio år när Hitler hade suttit vid makten några år i Tyskland. Han var tjugo år när andra världskriget redan var slut.
Jag tror att han gick under av skuld, känslan av medlöperi och samtidigt utanförskap. Han borde ha slutat på Dagens Nyheter och gjort något annat med livet, men han kunde inte.
Det blev naturligtvis en sådan chock för oss på avdelningen, att han valde att sluta sitt liv så, för att det gick att identifiera sig med honom. Jag slutade på DN i slutet av 1992. Den friheten fick jag. Så kan jag se det. Men naturligtvis är jag fortfarande förbannad över att han tog livet av sig. Här kan ni läsa om honom.
Så här skriver han i sin självbiografiska bok I min faders hus:
"När jag for iväg från Ådalen var det med mycket motsägelsefulla känslor. Det var inte bara detta att
jag försökte skriva, hade bestämt mig för att bli journalist och författare utan också för att för den framtiden
fanns det ingen framtid i sågverksbacken. Mina föräldrar hade dött och jag stod fri och övergiven att
ta hand om mig själv. Men jag mindes min barndom på en gång full av glödande sinnesintryck, dofter
och syner av ett betryck av fattigdom tvång och förödmjukelse som åt sig inåt. Jag skulle sparka jorden
av fötterna och sopa sågspån från byxorna. Jag skulle gå ren och nyskapad självgjod in i det nya liv
jag sökte och måste göra möjligt. Därför försökte jag leva som en människa utan förflutet, försökte
utplåna barndomen ur mitt liv. Jag tänkte att om jag skar av banden till min gamla tillvaro skulle det
som varit inte längre komma åt mig. Det gick ju inte. Det var då jag upptäckte att jag var en immigrant.
en känsla började växa som en ihålighet inom mig. Den gjorde mig rastlös och orolig. När det gick
upp för mig, det var då det hände. Jag sökte mig försiktigt tillbaka efter lång tid. Hastiga och skygga
besök. Jag for hem, men fann ingen hemma längre. Landskapet låg visst kvar men ju närmare jag kom
det desto klarare blev jag också över hur rädd och främmande jag en gång varit i det. Jag började minnas,
började se det kluvna i livet i mitt eget liv. Men det hände också någonting annat. Detta gällde inte
bara Stockholms tidningsvärld. Jag kunde gå en kväll vid Stilla Havets strand i Kalifornien sitta bland
nyförvärvade vänner på en gammal pub i Chicagos tidningskvarter. Gick omkring på marknadstorget
i Krakow ett av Europas allra vackraste rum och lyssna till ekon ur historien. Jag kunde röra mig
nästan var som helst i världen och känna en tillfällig hemkänsla men upptäckte också att överallt
bar jag Ådalen med mig. Jag berättade om Ådalen på dom mest främmande platser och förstod att
just där just då var det Ådalen som var exotiskt."
Han kom från en värld, som var främmande för storstaden och han skämdes för sin bakgrund. Nu när jag är äldre än vad han var när han tog livet av sig, så kan jag ana vad det var han inte vågade möta.
Det var att han inte kunde få ihop de olika bitarna av sig själv, inte skapa en helhet av den människa han hade varit och blivit. Något som också vi i vår samtid arbetar med. I en hastig samhällsutveckling är det inte lätt att få ihop det inre och lyckas med att ingå som den människa man är genom årtiondena.
Mauritz Edström var tio år när Hitler hade suttit vid makten några år i Tyskland. Han var tjugo år när andra världskriget redan var slut.
Jag tror att han gick under av skuld, känslan av medlöperi och samtidigt utanförskap. Han borde ha slutat på Dagens Nyheter och gjort något annat med livet, men han kunde inte.
Det blev naturligtvis en sådan chock för oss på avdelningen, att han valde att sluta sitt liv så, för att det gick att identifiera sig med honom. Jag slutade på DN i slutet av 1992. Den friheten fick jag. Så kan jag se det. Men naturligtvis är jag fortfarande förbannad över att han tog livet av sig. Här kan ni läsa om honom.
Att bli gammal är att gradvis förlora sina funktioner och att bli ensam. Detta förstår man först när man själv börjar bli gammal - de som befinner sig mitt i livet kan aldrig förstå hur det är att bli gammal. Jag har en bekant äldre kvinna som säger att hon längtar att få dö. Hon har en enda son och för hans skull tar hon inte livet av sig. Men om han dör kommer hon att ta sömnmedel och sedan gå ut och lägga sig i en snödriva för att dö. Jag säger att hon säkert är deprimerad och hon säger då att hon varit ledsen så länge hon kan minnas. Hon var två år då hennes mamma dog - kanske sedan dess.
SvaraRaderaJo så är det Gitta, om man inte får ihop sitt liv så kan man faktiskt ha varit deprimerad hela livet. Och så var det kanske med Mauritz också.
SvaraRaderaOch så länge man håller igång och känner sig upplyft och rusar på så känns det där inte så mycket. Men när man slappnar av så kommer det ifatt.
Vad man måste göra då som jag ser det (och som jag också har gjort) är att skärskåda sitt liv genom att gå in i det och se på det igen - om man stillar sig, mediterar eller lyssnar på nåt band, går ut i naturen eller på något annat sätt lever än genom tanken, så händer det något.
Men man ska alltid vara snäll mot sig själv och det var inte Mauritz. Han kunde inte utan hade för stora och konstiga krav på sig själv.
Jag har haft två gamla släktingar, som har sagt till mig detsamma som den där kvinnan säger till dig nu. De dog inom två år utan att ta livet av sig. Kroppen lägger av så småningom utan stöd från själen.
Men varje dag och timme vi har på jorden tror jag det är någon mening med. Och jag tycker det är förfärligt med aktiv dödshjälpsdebatt.