Jag fick boken med ovanstående titel i julklapp. Den är skriven av Fredrik Charpentier Ljungqvist, som är doktorand i historia vid Stockholms universitet. Han är också sekreterare vid dess Centrum för medeltidsstudier. Och han intresserar sig alltså för klimathistoria.
Han gör en stor genomgång av klimathistorien i den här boken och speglar detta dels genom forskningen, men också genom människors beskrivningar och vad som har hänt i historien.
Klimatet varierar. Det är den stora slutsatsen han drar. Vare sig det bor tusen människor på jorden eller sju miljarder. För omkring 7 000 år sedan var det varmare på jorden än det är nu och innan dess var det kallare med en tre kilometer tjock is, där vi nu bor.
Och så finns det regionala skillnader, som kan ha varierat med ett par grader, vilket har gjort stor skillnad för de människor, som har bott i de trakterna.Ett intressant exempel han går igenom är hur Island och Grönland blev koloniserat. När nordbor på 860-talet började utforska Island var omkring 60 procent av landet täckt av sammanhållen vegetation medan endast 25 procent är täckt i nutid.
Grönland utforskades av Erik den Röde, som ca 980 blev dömd till tre års landsförvisning (från Island). I sydvästra Grönland bredde då ängar och hedar ut sig. Där fanns buskage av sälg och vide och här och var skogar med björk och rönn. Där fanns stora hjordar med vilda renar och gott om säl.
Inuiterna hade flyttat norrut för det var för varmt för dem i söder. Den försvinnande havsisen hotade deras livsstil. Ön döptes till Grönland för att det verkligen var ett grönt, jungfruligt och rikt land för dessa europeer.
De skulle bebo landet i omkring 500 år, då de blev tvungna att överge det igen, för att medeltemperaturen hade sjunkit så kraftigt. Det som inträffade då var den sk Lilla Istiden, som var ett globalt fenomen, som varade ända fram till modern tid. I Skandinavien var perioden som kallast mellan 1500 - 1700-talen.
På Grönland gick det inte längre att leva bofast på bondgårdar som i Europa. Men nordborna ville inte ändra sin kultur eller den sociala strukturen i samhället, så därför gick de under. Kanske hoppades de på varmare väder, så att de kunde fortsätta som de hade gjort i generationer med att föda upp får och nötboskap, fiska och jaga. Inuiterna fick istället ökat välstånd, för de kunde ta över de landområden, som nu europeerna lämnade. Deras livstil var bättre anpassad till ett kallt klimat.
Länge sågs uppvärmningen av jorden som bara något positivt efter Lilla Istiden. Ända fram till vår tid kan man säga. Jorden har varit lika varm och varmare än den är nu. Många gånger. Forskare har upptäckt cykliska mönster i klimatet, där variationerna ligger på mellan tusen och tvåtusen år. Glaciärerna världen över har krympt och vuxit och Irlands västkust har nåtts av drivis periodvis. Förr var människorna känsligare än nu för även små förändringar i klimatet lokalt. Sådana lokala förändringar finns nu också, men forskare bortser gärna från dem för att istället driva världsfrågorna om uppvärmning.
Han gör en stor genomgång av klimathistorien i den här boken och speglar detta dels genom forskningen, men också genom människors beskrivningar och vad som har hänt i historien.
Klimatet varierar. Det är den stora slutsatsen han drar. Vare sig det bor tusen människor på jorden eller sju miljarder. För omkring 7 000 år sedan var det varmare på jorden än det är nu och innan dess var det kallare med en tre kilometer tjock is, där vi nu bor.
Och så finns det regionala skillnader, som kan ha varierat med ett par grader, vilket har gjort stor skillnad för de människor, som har bott i de trakterna.Ett intressant exempel han går igenom är hur Island och Grönland blev koloniserat. När nordbor på 860-talet började utforska Island var omkring 60 procent av landet täckt av sammanhållen vegetation medan endast 25 procent är täckt i nutid.
Grönland utforskades av Erik den Röde, som ca 980 blev dömd till tre års landsförvisning (från Island). I sydvästra Grönland bredde då ängar och hedar ut sig. Där fanns buskage av sälg och vide och här och var skogar med björk och rönn. Där fanns stora hjordar med vilda renar och gott om säl.
Inuiterna hade flyttat norrut för det var för varmt för dem i söder. Den försvinnande havsisen hotade deras livsstil. Ön döptes till Grönland för att det verkligen var ett grönt, jungfruligt och rikt land för dessa europeer.
De skulle bebo landet i omkring 500 år, då de blev tvungna att överge det igen, för att medeltemperaturen hade sjunkit så kraftigt. Det som inträffade då var den sk Lilla Istiden, som var ett globalt fenomen, som varade ända fram till modern tid. I Skandinavien var perioden som kallast mellan 1500 - 1700-talen.
På Grönland gick det inte längre att leva bofast på bondgårdar som i Europa. Men nordborna ville inte ändra sin kultur eller den sociala strukturen i samhället, så därför gick de under. Kanske hoppades de på varmare väder, så att de kunde fortsätta som de hade gjort i generationer med att föda upp får och nötboskap, fiska och jaga. Inuiterna fick istället ökat välstånd, för de kunde ta över de landområden, som nu europeerna lämnade. Deras livstil var bättre anpassad till ett kallt klimat.
Länge sågs uppvärmningen av jorden som bara något positivt efter Lilla Istiden. Ända fram till vår tid kan man säga. Jorden har varit lika varm och varmare än den är nu. Många gånger. Forskare har upptäckt cykliska mönster i klimatet, där variationerna ligger på mellan tusen och tvåtusen år. Glaciärerna världen över har krympt och vuxit och Irlands västkust har nåtts av drivis periodvis. Förr var människorna känsligare än nu för även små förändringar i klimatet lokalt. Sådana lokala förändringar finns nu också, men forskare bortser gärna från dem för att istället driva världsfrågorna om uppvärmning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar