Män som hatar kvinnor

hatar sig själva också. Så kan man kanske sammanfatta Stieg Larssons bok. Nä, jag har inte läst den, så jag vet inte. Och inte sett filmen heller.

Jag behöver inte det längre när jag inte har som yrke att jobba med kulturmaterial. Jag är fri att ta del av det jag vill och det gör jag också.

Men någonstans i huset finns boken och jag har försökt att läsa den. Men att läsa om detta (som så många gör) har räckt för mig. Är allergisk mot våld sedan min mamma utsattes för grovt sådant.

Att läsa om våld och se våld (även fiktivt på film) blir som att utsättas för det igen, när man en gång har varit utsatt för det i verkliga livet. Och vem har inte det?

Men naturligtvis är det så att män som hatar kvinnor hatar sig själva. Och kvinnor som låter sig hatas och slås hatar också sig själva. Det är baksidan av våra gamla könsroller. De där mannen skulle vara stor och stark och beskyddande och kvinnorna små, rara och omhändertagande.

Det är som om vi tror att det inte finns mörker, att dagen är det enda, som borde finnas. Och när vi inte tar till oss att det faktiskt finns dag och natt så lever vi i förnekelse.

Sa jag att Män som hatar kvinnor fick Guldbaggar i natt?