Kungen hade sex i TV

Nä det är inte sant det som står i rubriken, men det vore en önskerubrik för kvällstidningarna enligt någon gammal undersökning, tror det var 70-talet.

Nu när det är så poppis att säga att det förekommer ett extra stort förtryck mot kvinnor inom kulturinstitutionerna och att alfahannarna styr och utmålar sig som genier, som Åsa Beckman skriver. Och att detta också förekommer på kulturredaktionerna, så vill jag berätta hur det var på dåvarande teaterredaktionen på Dagens Nyheter. Den finns inte längre utan har uppgått i kultur.

Jag jobbade där i tio år eller blev det elva kanske, beror på hur man räknar. Var borta och utbildade mig, plus fick barn. Och där fanns inte tillstymmelse till några sextrakasserier från männens sida. De som styrde där var två damer i samma ålder som jag själv, varav den ena var med i vänsterpartiet och den andra kompis med henne.

De brukade gå ned till motionshallen som fanns i källaren till DN (eller finns) och där kukulurade de ihop hur de skulle styra redaktionen och så på stormötena drog de sin agenda.

De var aldrig chefer, men avverkade den ena chefen efter den andra. De som skulle vara chefer klarade helt enkelt inte av de där damerna, som hade varit där så länge och som visste precis hur redaktionen skulle skötas. De styrde alltså och bestämde vad som skulle stå i tidningen, men de behövde aldrig ta något ansvar för det.

Under en tid gick vi allihop i terapi med en psykoterapeut, för en av cheferna hade kallat in psykhjälp, när det inte gick längre. Men det hjälpte inte heller. Det som kom fram var att en av oss söp lite väl mycket och det var alla oroliga för, men själva maktstrukturen gick inte att ändra på. Och också den chef, som hade kallat in hjälpen slutade.

Själv var jag reporter inom alla ämnena som fanns på redaktionen: film, teater, musik, nyheter från branschen, media och dans. Avdelningen skötte om allt utom litteraturen, som då låg på kulturen, som hade egen chefredaktör. Teateravdelningen tillhörde den vanliga redaktionen.

Som jag ser det övergripande så fastnar människor lätt i sex och makt. Och det är vad Freud alltid har talat om. Det var alltså vanligt förr i tiden. Som samhälle borde vi ha utvecklats förbi detta och det har också många människor gjort, men inte alla.

Alltså att vi inser att sex och makt kan användas på gott och ont och att det gäller att bli hela människor, som inte fastnar i ett neurotiskt förhållande till det ena eller det andra.

På Dagens Nyheter umgicks naturligtvis män och kvinnor med varandra och många var de förhållanden, som kom ut ur det. Det blir naturligt så när man jobbar nära intill varandra och har samma intressen.

Men det här talet om sextrakasserier (som är så intressant för att sälja lösnummer) gör att gamla könsroller cementeras, att kvinnor i värsta fall stannar kvar i sina roller som underdåniga och knäböjande medan vi som samhälle ser männen, som de stora och starka. Det är ett neurotiskt förhållningssätt till makt och sex.

Män och kvinnor är båda starka på sina olika områden. Och i bästa fall kan de stötta varandra. Både manligt och kvinnligt behövs och vi innehåller alla delar av det i olika grad. Det är när det ena eller det andra överväger inom oss själva eller ute i världen, som det går snett.

Eller när vi blir förvridna av våra egna önskningar om att få makt och inflytande över varandra. Att bli stora när vi känner oss mindervärdiga, att trycka ned andra för att själva blåsa upp oss. Att skaffa oss fördelar framför de andra, för att vi tycker att vi behöver det och har förmåga att ta för oss.

Som jag uppfattar kulturen på DN nu så styrs den av en stormamma. Och det är naturligtvis bättre än att ha ständiga maktkamper mellan chef och underordnade och avpollettera den ena chefen efter den andra. Det allra bästa är om detta kan vila i balans och kanske uppvägs stormamma av en storpappa. Jag vet inte. Så väl känner jag inte avdelningen längre.

För övrigt är det så att alfahonan i en vargflock är lika viktig som alfahannen. Det var det som hände i Skånes djurpark att de sköt alfahonan och då var det ingen idé längre att behålla flocken. Fast alfahannen levde. Det är alltså paret det handlar om. Att både hannen och honan i en vargflock tar hand om avkomman. Tillsammans.

PS. Stig Larsson som är den utpekade skurken av Åsa Beckman på DN den här gången, säger att det inte gick till så som Åsa Beckman beskriver situationen. Ord står mot ord. DS.