Och så såg jag nyss ett TV-program från San Quentin, där intervjuaren Louis Theroux gick runt och pratade med fångarna. Han åt lunch med två av dem: en bög respektive en transa.
Bögen hade blivit kär där inne i fängelset. Han var kär i en kille, som tidigare hade tillhört ett nazi-gäng, en gift vit ex-rasist. Och under över alla under den vite ex-nazisten var kär i honom också.
- Men är inte din pojkvän jude frågade Louis Theroux ex-nazisten.
- Jo, men vi förstår varandra. Det är sällsynt att man träffar på något sådant, säger ex-nazin.
- Men vad händer om din fru ser det här TV-programmet?
- Ja, då får jag problem.
Han hade två barn och var gift sedan tretton år, men nu hade kärleken slagit till där inne i San Quentin. Det hade bara hänt.
- När något sådant händer så gör det. Kärleken. Så uttryckte denne tuffe man det, som hade gängloggan intatuerad runt halsen.
Dock så delade de inte cell, så den fysiska sidan av saken visste de ingenting om. Bara att de var kära och att de förstod varandra. Rena tonårsromansen mitt ibland alla andra dömda.
Vem hade trott att något sådant skulle finnas i San Quentin? Livet hade någon mening även för dessa människor. Också för den man som var dömd till flera livstidsstraff och visste att han aldrig skulle komma ut.
Han slapp oroa sig för arbetslöshet och annat, som drabbade de fria. Och det gick att ordna livet i fängelset rätt bekvämt. Tyckte han.
Visst var det ett bra reportage av Louis!
SvaraRaderaSåg detta reportage förra året. En smula märkliga relationer, men jag antar att det blir så när man är inlåst så pass länge som dessa män är.
Annat än den svenska straffskalan och att bara sitta av 2/3 strafftiden.
Jo det var fascinerande, råkade sätta på TV:n mitt i, men finalen var ju bäst... dom blev mänskliga tack vare reportern. Sånt är kul att se.
SvaraRadera