Och så fyller Elvis år

Elvis Presley skulle ha blivit 75 år i dag, om han inte hade dött redan 1977.

Jag valde mellan Tommy Steele och Elvis Presley då i sjätte klass, när klasskompisarna frågade. Det blev Elvis och hela väggen ovanför min säng var fullklistrad med bilder på idolen ur Bildjournalen och andra tidningar.

Elvis som varumärke går bättre än någonsin. Han omsätter mellan 40-50 miljoner dollar per år.

Det han stod för var något helt nytt, en kombination av vitt och svart i musiken. Han censurerades från höfterna och nedåt när han fick vara med i TV. Det ansågs obscent och barnförbjudet att titta på sånt.

Den första barnförbjudna film jag såg var Love Me Tender med Elvis Presley. Jag och kompisen smög in när vi var 14 år på en liten bio vid Hornsgatan i Stockholm. Så spännande och vuxet.

Idolskapet höll i sig under mina tonår, men sedan framstod han som en akterseglad idol. Det kom nya stjärnor hela tiden, men dock kan ingen slå hans röst. Inte ens nu.

Han förblir odödlig just genom att han dog så pass tidigt. Jag minns honom fortfarande som tjusig 25-åring och bortser nästan helt från bilderna av den fetlagde utspökade glittrande Las Vegas-varianten av sångartisten.

Och Tommy Steele? Vem minns ens honom?

PS. Jag såg dokumentären på TV om Elvis när han gjorde comeback 1967 efter att ha varit borta från scenen nästan tio år. Redan då fanns allt närvarande, som skulle ta död på honom.

Hans flörtande med publiken, pussande på den och skämtande med killgänget. Hans instängdhet i sin egen storhet. Och drogerna.

Det han skulle ha behövt hade varit att lämna allt detta amerikanska och gå till ett annat liv. Och det gjorde han. På sitt sätt. That´s the way it is. Så hette dokumentären. DS.