Det är fult att blogga

Den där barndomskompisen till Jan Guillou, som jag träffade häromveckan, hade moraliska invändningar mot att blogga. Han frågade mig varför jag bloggade och när jag tänkte efter ett ögonblick för att svara så sade han: Om du vill berätta det förstås?

Som om det vore en hemlighet, som jag stackars svaga kvinna ville bevara för mig själv. För det var inte riktigt moraliskt okej att blogga. I hans värld. Det var något som försiggick i mörka vrår i ensamhet och inte något, som jag kunde prata om.

Och mot slutet av kvällen frågade han mig: Men är det inte ett problem att det blir så mycket fel i bloggar? Då var jag lite trött så jag svarade bara: Det brukar rätta till sig i längden.

Jag borde förstås ha sagt att gammelmedier sprider minst lika mycket och värre fel. När gammelmedier gör det, så litar människor på att anställda, avlönade, utbildade och tränade journalister ska berätta det som är sant, relevant och kanske till och med objektivt.

Och medan diskussionen fortsätter bland bloggarna, så stannar den ofta av efter en artikel i gammelmedierna och människor får aldrig veta att det var fel, som stod den gången i tidningen.

Som när min äldste son råkade ut för en raketolycka i samband med nyår och Expressen ringde upp mig och sade: Ja vi har åkt hela vägen från stan och står utanför ditt hus kan vi få komma in och prata?

Nä dom stod inte utanför mitt hus, men antagligen vid någon närliggande väg och dom ville väl se om det rörde sig i något hus, om någon tittade ut då, när den kvinnliga journalisten sade så (nä det var inte Liza Marklund).

Kvällstidningarna har alltid haft som policy att skriva, även om de inte vet hur historien hänger ihop. Och det gjorde den här journalisten också när jag inte ville prata med henne i rollen som sörjande mamma. Hon skrev ihop en historia efter formulär 1A, att min son hade gått fram och tittat när raketen inte tände och fått den i ansiktet.

Eftersom han råkade ut för en av de största bomber som går att köpa i en affär, så hade han varit död nu då. Men han lever fortfarande. Han slog sönder sitt ansikte när han ramlade nedför en rulltrappa. Han träffades av tryckvågen från raketen och ramlade handlöst och slog sönder sig. Men han överlevde.

Och den gången kunde jag se till att sanningen kom fram, eftersom jag själv var anställd som journalist på DN och jag sade att journalisterna där kunde prata med min son om detta. Men för det mesta flyter allt bara förbi och människor får aldrig veta att det som stod i tidningen var inte sant. Särskilt när det gäller vanliga människor och vad som har hänt dem.

Kvällspressen förvandlar ofta människor till roller i en pjäs. Och det som har hänt ska passa in i något fördomsfullt mönster.

Senast jag råkade ut för det var när Aftonbladet skulle skriva om de bloggare, som hade fått Liza Marklund på fall i januari i år. Då var kontexten att här var gräsrötterna, som hade rest sig mot makthavaren Liza Marklund. Det var en vinkel, som den kvällstidningen gillade. För bloggare kunde inte vara något annat än små människor, med små röster, som trots allt hade blivit hörda i det här sammanhanget. Av Aftonbladet. Tänka sig.

Gotlänningar mer svårstyrda än fastlänningar?

På Gotland finns ungefär 57 000 invånare och omkring 7 000 av dem jobbar åt kommunen. Det är en av Sveriges bästa kommuner på miljö. Nyligen kom Gotland på en hedrande fjortondeplats bland 276 kommuner i Sverige.

Näst största arbetsplats är Försäkringskassan med omkring 450 anställda. Länsstyrelsen kommer rätt långt bak med 135 anställda. De övervakar bland annat sol, bad och grundvattennivåer står det på deras hemsida.

Sol? Jaha kollar de hur mycket solen är framme? Kan inte SMHI göra det? Bad och grundvatten kan väl kommunen mäta?

Både kommunens hemsida och länsstyrelsens har information om svininfluensa. Ett (1) fall har dykt upp på Gotland.

Nu har dom ju visserligen inte något eget landsting, för det ingår i samma som vi har, det vill säga Stockholms. Så därför behöver antagligen både länsstyrelsen och kommunen ha information om detta livshotande virus, som nu sprids med vindens hastighet också till Gotland.

Måste regeringen verkligen utnämna någon ny landshövding efter Marianne Samuelsson? Jag har hört att Peter Sunde söker jobbet. IT-entreprenör och nyligen avgången talesperson för Pirate Bay. Visst det vore väl en bättre landshövding. Men som sagt varför behövs det någon överhuvudtaget?

Lasse Berghagen fick gallstensanfall

Han sjöng på Allsången i tisdags och sedan skulle han fira sin frus födelsedag, men det blev inte något med det för han fördes till sjukhus med akuta smärtor.

Jo, gallsten gör ont. Min pappa hade massor med anfall under sitt långa liv. Det blir värre med åldern också för det mesta. Lasse Berghagen är 64 år.

Dock så får fler kvinnor än män gallstensanfall och det skiljer sig mellan nord och syd i Sverige. Fler får det i södra Sverige.

Gallstenar kan man få både av för mycket och för lite fett. Det behövs en balans i matintaget så att galla frigörs smidigt och fint och inte bildar stenar.

Det sägs att p-piller kan spela roll för kvinnors gallstenar och att gott leverne kan inverka. Det är kolesterolet som bildar partiklar och stenar.

Att operera bort gallblåsan är ett sätt att få bukt med stenar.

Det blir nu ex-frun Lill-Babs som ersätter Lasse Berghagen i Skåne, där han skulle ha uppträtt.

PS. Det här inlägget kom också upp omedelbums på Google. Och nu har mitt första inlägg i dag om att en bror är anhållen i Vollsjö fått sin rättmätiga plats på nätet. DS.

Ann Helena Rudberg är bloggare, journalist och författare

Ann Helena Rudberg heter jag. Det vet ni ju och jag försöker lista ut hur saker och ting placeras på internet. Reglerna för detta ändras hela tiden. Det har jag förstått.

Som att mitt förra inlägg om att en bror är anhållen till den 19-årige mördade flickan i Vollsjö vid Sjöbo. Men det kommer inte ens kommer upp på nätet. Har inte hittat det än åtminstone.

Så det här är mera ett testinlägg för att se vad som händer och varför det tar så lång tid innan vissa saker listas av Google.

PS. Min farfars mor hette Helena Bagge som flicka och jag är döpt efter henne. DS.

PSPS. Jo det här inlägget kom upp omedelbums på Google. DSDS.

Nä jag är inte ett dugg självcentrerad... ;)

Bror till den mördade 19-åringen anhållen

En bror är anhållen i fallet med den 19-åriga mördade flickan i Vollsjö i Sjöbo i Skåne. Han nekar till brott.

Polisen säger att det är en tragisk händelse. Det var en bror, som hittade henne när familjen kom till gården och letade efter henne sedan hon hade varit försvunnen i ett dygn.

Föräldrarna polisanmälde henne som försvunnen när hon inte kom hem. Brodern nekar till brottet.

Det var den ene brodern, som hittade kroppen gömd under en hög med bråte. Det framgår inte om det nu är denne broder, som är anhållen.

Zaida Catalán vill tillhöra makteliten

Zaida Catalán, miljöpartist, har lyckats att uppröra en hel del tänkande människor genom att skriva att ex-landshövding Marianne Samuelsson fick gå för att hon var kvinna.

Jag tror att denna miljöpartistiska djurrättsaktivist, som tidigare suttit i Roks styrelse därmed har lyckats med konststycket att på egen hand köra ut miljöpartiet ur riksdagen nästa gång. Vem vill rösta på någon, som har så grundmurat märkliga åsikter?

Zaida Catalán ville sitta i EU-parlamentet och satsade hårt på det i år, men hon lyckades inte komma dit. Nu håller hon uppenbarligen på att försöka skaffa sig en ny maktens plattform genom att påstå saker, som kommer ur hennes världsåskådning att kvinnor är offer och män skurkar.

Jag vet inte varifrån hon har fått den människosynen, men hon är uppvuxen i Småland och har en svensk mamma och en chilensk pappa.

Hon har anslutit sig till den då rådande synen på kvinnor och män. Den syn som florerade som mest när hon blev vuxen i slutet på 90-talet och början av 2000-talet.

Denna syn, som grundades omkring 1970, för då behövdes det att kvinnor gick ut i arbetslivet, så att vi i Sverige skulle kunna behålla vår höga levnadsnivå.

Redan då kändes det som att slå in öppna dörrar, när jag på den tiden var med i Grupp 8. Ingen enda hade något emot att män och kvinnor blev jämlika genom att jobba och slita lika mycket.

Och denna ändring i levnadsförhållandena medförde att ingen längre kunde ta hand om barnen utan de måste tillbringa sina dagar på dagis. Det var Myrdalsmodellen, som genomfördes. Den där samhället skulle stå för omhändertagandet av alla människor.

Det var som om individen inte längre fanns, utan bara någon slags kollektiv varelse, som levde enligt produktionsvillkoren och inte längre hade sådana underliga inneboende ting som själ, känslor eller tankeverksamhet.

Bara en elit hade tillgång till sådana högre själsförmögenheter enligt den Maslowska trappa, som lärdes ut. Och eliten skulle gå före och upplysa folket, så att de visste hur de skulle tänka och tycka.

Zaida Catalán försöker sig på att fortsätta den traditionen, men det går inte längre, för vi lever i en annan tid då människor faktiskt får fundera över ett och annat själva och dessutom uttrycka detta fritt också i skrift. Eller genom att spela in det en landshövding säger så att det blir uppenbart att hon inte kan sitta kvar.

Marianne Samuelsson har uppfört sig som en hel karl

Hennes sätt att resonera hade förmodligen varit helt rätt ifall hon hade levt för 200 år sedan och varit man. Jag lever själv i en kommun, där brukspatron och godsägarna bestämde det mesta på den tiden. Och de var förstås män.

Resten av befolkningen räknades knappt. De fick slita i sitt anletes svett i fabriken i Gustavsberg eller på godsägarnas ägor. Då på den tiden hade bara de som ägde något rösträtt.

Fd landshövding Marianne Samuelsson måste ha missuppfattat tidsperioden. Hon verkar se sig själv som man med en gammaldags potentats maktbefogenheter.

Och inte heller har hon begripit att det finns yttrandefrihet i landet. Istället ser hon det närmast som förräderi att någon har bandat det hon har sagt och gett det vidare till media. Illojalitet sa hon.

Halshuggning! Av med huvudet bara. Så skulle hon nog ha velat säga.

Det spelar ingen roll vilket kön människor har när de har fått makt handlar det om att vara utvecklad som människa och en smula intelligent.

Hon har inte begripit sin roll som landshövding: att ta reda på hur bygden tänker och berätta detta för regeringen och att sedan vara regeringens talesman (kvinna?) gentemot bygden.

Hon trodde nog att regeringen skulle bli glad när hon favoriserade en företagare. Ännu ett sätt att slicka uppåt. Men fel århundrade Marianne Samuelsson.

Rättegången mot Therese Rojo Johanssons mördare

Den 19 augusti börjar rättegången mot Therese Rojo Johanssons mördare. Den beräknas vara i fyra dagar.

Det rör sig alltså om två ungdomar i samma ålder som Therese där den ena, flickan, pressade pojken att mörda Therese, som hon blev svartsjuk på. Han utförde mordet.

Den jämnåriga flickans advokat säger att flickan såg det "som ett spel och trodde inte det skulle verkställas".

Det ett alldeles förfärligt uttalande, som säger att denna flicka inte begrep vad hon höll på med, inte insåg att det hon gjorde kunde kosta en annan människa livet. Det var okej att pressa pojkvännen till detta. Tydligen.

Det är ett slags maktspel, som man annars fördomsfullt tror, att en så ung flicka inte är kapabel att utföra. Men uppenbarligen var hon det. Och pojken var så indragen i samma maktsfär som henne, så att han gjorde som hon bad honom.

Det var när han hade pratat med sin präst, som han insåg att det var bättre att erkänna, han kom i svår "otrolig" samvetsnöd, som hans advokat säger.

Detta mord ser ut att vara utfört för att dessa båda ungdomar inte begrep att livet är på allvar, inte trodde att deras handlingar betydde något. De verkade inte inse, att allt vad man gör har konsekvenser.

De var tydligen tvungna att lära sig detta den svåra vägen.

Jag är ett skadat barn

Som jag har skrivit i en kommentar inne på Ingrid Carlqvists blogg så är jag ett barn, som är skadat av förhållandet mellan min mamma och pappa. De bråkade när jag var liten och det var som kriget. Jag drömde mardrömmar om att det var krig i Björkhagen och att striden gick mellan husen och att jag måste försöka överleva.

Till sist tog mamma ut skilsmässa, men hon slutade inte att förtala min pappa. Jag blev hennes soppåse, där hon lade sin vrede och ilska över honom. Och eftersom jag bodde hos henne så tog jag förstås parti för henne.

När så katastrofen inträffade att hon dog i ett astmaanfall, så stod jag där som en ung kvinna, huggen mitt itu av sorgen. Det gjorde mycket ont eftersom jag rent känslomässigt inte hade någon mer förälder.

Jag hade ett minne av någon man med mycket ljusa blå ögon, som jag hade älskat. Jag visste inte vem det var, för min pappa hade inte sådana ögon, utan lite blaskigt mörkare gråblå. Jag fantiserade om att det kanske var den förste man jag hade sett, när jag föddes och att detta hade givit ett så stort avtryck hos mig att jag tyckte mig se dessa ögon framför mig också senare i livet.

När mamma hade dött sökte jag mig tillbaka till min pappa. Han bodde i Göteborg och jobbade där som journalist. Jag gick på journalisthögskolan där för att få lite bättre kontakt med honom. Och att jag också blev journalist gjorde att vi kom närmare varandra.

När min pappa blev äldre och mådde bättre så fick han tillbaka sina ljusa blå ögon. Det var han som hade haft dem hela tiden. Och nu såg han på mig med likadana ögon, som jag hade sett som liten.

Jag är fortfarande ett skadat barn, men det går att läka alla sår i nutid. Det är möjligt att läka sig själv. Och det är den enda i världen vi kan läka. Min lillebror är så skadad att han inte kan prata om djupare saker. Han sluter sig som en mussla istället.

Som Ingrid Carlqvist skriver på sin blogg så är världen full av dessa barn som är relationsskadade. För det är när det där kriget pågår mellan föräldrarna som barnen skadas. Det som är meningen med våra liv är att läka detta och låta bli att föra detta vidare till barn och barnbarn.

Det går att göra världen till ett bättre ställe. Det arbetet tar aldrig slut. Den inre utvecklingen i en människa upphör aldrig. Jag är fortfarande det där skadade barnet, kommer alltid att vara det, för det är en del av min identitet, men jag kan ta hand om det och låta de sår jag fick som liten läka ut.

Jan Guillou har rätt

För en gångs skull kan jag hålla med Jan Guillou, som ägnar sin krönika åt att skriva ned Bonniers senaste kupp med psedonymen Lars Kepler. Va fasen hette boken nu igen. Har jag redan glömt.

Jan Guillou sågar både tilltaget och boken rakt av, samtidigt som han berättar om igen att Bo Balderson var någon adjunkt, som ville tjäna pengar och som hade flyttat till Irland. Avslöjad för länge sedan av Aftonbladet.

Men Bonniers låtsades som ingenting och fortsatte att sprida rykten om än den ene än den andre tilltänkte författaren till deckarna.

Jag bläddrade i Keplers bok senast när jag var i stan. Den låg i travar inne på Åhléns bland de böcker som såldes bäst. Ingenting i den lockade mig att köpa den.

Så uppenbarligen har Guillou rätt den här gången. Hans krönika andas harmsenhet gentemot de författare, som på detta sätt kuppartat får genomslag. Fast han låtsas inte om att han har sina affärspåsar ihop med en lögnaktig Liza Marklund, som har ett politiskt projekt.

Jag hittade också hennes bok Asyl på faktaavdelningen på Åhléns med undertiteln "Den sanna fortsättningen på Gömda". Ha!

Döden finns inte

Min bror har råkat ut för ett dödsfall i sin närhet med bröstcancer. En av hans bästa vänners sambo har gått bort i denna sjukdom. Hon blev 64 år. För tio år sedan dog min brors fru i samma sjukdom. Bröstcancer. Hon blev 49 år.

Min bror hanterar detta genom att fly till verksamhet, till att göra konkreta saker, som att gjuta plintar till en carport. Han kom inte i går när vi hade kalas fast han hade lovat att göra det. Han ringde inte ens återbud.

När jag själv ringde upp och frågade om han var på väg, så stod han där mitt uppe i byggandet. Han måste bygga klart innan det blev regn. Han kunde inte komma. Inte ens för en timme. Inte ens för att äta lite. Nä, han måste bygga klart. Han hade inte tid att umgås med sina släktingar. Vi som tillhör hans närmaste familj.

Han har regregerat tillbaka till sin barndom och uppför sig som en liten kille nu igen. En envis jäkel, som måste försöka överleva. Som aldrig ger sig utan som låter det praktiska ta över. Det konkreta ska hålla honom över ytan.

Han höll på att bygga ett nytt hus med sin fru när hon dog för tio år sedan. Likadant gjorde vår mamma när hon dog. Hon höll på att bygga ett nytt hus med sin sambo.

Detta konkreta sysslande med trä, spik och målarfärg för att slippa se in i sig själv. För att slippa ta itu med detta svåra, som inte verkar överkomligt ett enda dugg. På torsdag ska min bror gå på begravning. För henne som senast dog i bröstcancer.

Döden finns inte. Vi lever alltid bara i olika former. Energi kan inte förstöras. Det vet alla som har studerat fysik. Men vi finns här på jorden en stund för att lära oss mer.

Men min bror orkar inte ta till sig vad det betyder att så många dör omkring honom. Han flyr till såg, hammare och vattenpass istället.

Utförsäkring av 50 000 sjuka under 2010

Över 50 000 sjuka utförsäkras under 2010 skriver Riksdag & Departement. Och vad skulle det betyda ifall så blir fallet?

Ifall en familj med två barn, en tonåring och en vuxen hemmaboende, inte har några inkomster alls så får de gå till socialen. Under förutsättning förstås att de inte äger någonting.

De får då 11 600 att leva av per månad plus hyresbidrag. Exemplet kommer från Uppsala kommun. Alltså kring 3 000 per person.

Naturligtvis är det förkastligt att behöva att gå till socialen och exemplet jag ger är säkerligen inte vanligt, att alla i en familj på fyra skulle vara utslagna ur samhället. Att gå till socialen är det närmaste skampåle vi har kvar i vårt land.

För kan man inte ens försörja sig själv så har man ju ramlat ur den där trappan som sattes upp som norm på 50-talet och som levde kvar inom fackföreningsrörelsen och socialdemokraterna ända in på 90-talet. Eller den kanske fortfarande tas som exempel?

Jag menar Maslows trappa, där man i botten bara har de allra nödvändigaste behoven, som mat och vatten och ju längre upp i trappan man kommer desto finare behov får man. En utbildare på arbetsförmedlingen tog den trappan som exempel på en kurs, där jag satt.

Hon sade att vi, som satt där, hade ramlat ur trappan helt och hållet för vi kunde inte ens få ihop till mat och hyra längre. Det var så, att ifall vi inte kunde gå med på hennes beskrivning så hade vi inte där att göra.

Jag tog mitt pick och pack och gick från kursen. Detta var på en kurs för journalister och vi skulle inte ens få invända mot denna beskrivning av oss.

Alla mänskliga behov ligger på samma plan. De mest andliga människorna fanns i koncentrationslägren under andra världskriget. Det har Viktor E Frankl berättat om. Han satt själv i dessa läger. Och har skrivit om det.

Människor är inga djur med behov, som kan graderas i en trappa. Så att vi får finare och finare behov. Det är en syn på människor, som upprätthåller en konstlad hierarki, som de som betraktar sig som finare trivs med.

Men så där har fackföreningsrörelsen och socialdemokraterna piskat sig själva i över ett århundrade. De skulle leva upp till de förmögna och "finare" människornas ideal.

Och fortfarande ser vi på sjuka och utanförstående som en sämre sorts människor. Det är tydligen deras eget fel att de är där de är. Ta er i kragen! Börja helt enkelt ett nytt liv utan sjukdom.

PS. Nuförtiden går det tydligen inte ens att lita på Riksdag & Departement för det de skrev i rubriken stämmer inte med det som står i artikeln. Där står att det kommer att ta två år för att nå upp till siffran 50 000 utstötta sjuka. DS.

Vi fuskar allt vad vi orkar

Jojomensan men inte i sjukförsäkringen utan med vanliga skatter. Omkring tio procent av BNP beräknas försvinna i skattefusk och det blir alltså kring 100 miljarder kronor.

Jämför detta med vad de sjukskrivna anklagas för: år 2004 åkte sammanlagt 150 personer fast för fusk. Detta gav 8 miljoner tillbaka till f-kassan.

Försäkringskassan betalade ut cirka 420 miljarder allt som allt år 2004. Om det är några som fuskar med något så är det alltså med skatten. Men varför ständigt hacka på sjukskrivna?

Det blev poppis på 90-talet, för det gällde mest kvinnor och dessutom kvinnor som var 40-talister. Minns ni köttberget? Detta berg av människor som nu skulle ta alla pengar för pensionerna skulle sluka allt.

Det är också åtgärdat nu. För genom att kasta ut alla dessa människor (kvinnor mest) ur arbetslivssystemet så får de heller inga pensioner.

Jo, kanske kring tolvtusen i månaden då. Före skatten som är högre än för de som arbetar. Men pensionerna kommer också att sänkas nästa år, så en del av dom dör säkert av då.

På dom och slå dom som inte kan försvara sig. Det verkar vara den dominerande politiska ideologin.

Men klaga inte på vanliga arbetande skattebetalare för sjutton. Även om dom fuskar.

Vi svenskar fuskar inte

I Sverige lever en myt om att vi fuskar. Särskilt med sjukförsäkringen. Nästan alla svenskar är med i sjukförsäkringssystemet. I maj 2009 var 126 135 svenskar sjukskrivna. Av dem var omkring 113 000 sådana som hade varit sjukskrivna mer än 30 dagar.

Det är den lägsta siffran för långtidssjukskrivna sedan 1982. Alltså fuskar vi inte. Tvärtom är det helt säkert så att folk går till jobbet när de är sjuka. Jag har själv gjort det och min familj gör det.

Men ändå kommer det ständigt undersökningar som visar att vi är fuskare. Hur skulle det vara om en enda enkät någon gång ställde frågan: Har du gått till jobbet fast du har varit sjuk?

Attityden är en helt annan än jag var liten då det inte fanns mediciner i samma utsträckning. En gång i mitt liv har jag legat på sjukhus. Det var för halsfluss och jag var så sjuk med hög feber och nästan medvetslös, att min mamma blev mycket orolig och kallade på ambulans.

På sjukhuset blev jag isolerad från omvärlden och mina anhöriga fick stå bakom en glasruta och vinka. Jag var så sjuk att jag började göra i sängen fast jag var sju-åtta år och då fick jag skäll av en sjuksköterska, som tyckte jag skulle ha orkat säga till. Det var 50-talets sjukvård.

Nu när min tjugoårige son fick halsfluss så åkte vi till vårdcentralen och han fick antibiotika och kunde återvända hem. Men inte anmäler han sig sjuk inte. Och inte jag heller. Vi är inte med i systemet. Ingen av oss är berättigad till sjukpenning.

I min värld och i många andra svenskars värld har det varit så att stat och regering har stött ut människor genom regler och bestämmelser i samhället. Det hände med förfärande hastighet på 90-talet.

Det var då sjuktalen gick i höjden för människor pressades så hårt att de inte orkade längre. Jag vet för jag var en av de, som till slut gav upp. Från 1997 ökade sjukskrivningarna oavbrutet för då hade 90-talskrisen varat i ungefär fyra år. Så länge håller människor emot. Men när det inte blir bättre så bryts människors motståndskraft både fysiskt och psykiskt.

Riksdagen bestämde i mitten av 90-talet att försäkringskassan inte längre fick hjälpa till med att deltidspensionera människor, som inte längre orka jobba heltid. Detta drabbade särskilt kommunerna hårt. De hade ofta inte råd med människor, som inte kunde jobba full tid. Alltså sjukskrevs dessa på heltid och förblev sjukskrivna. Då slapp kommunerna kostnaderna för dem. Detta konstaterade forskaren Tor Larsson år 2005.

Dessa människor stöttes ut ur arbetslivet och blev så småningom förtidspensionärer och då steg naturligtvis också de talen.

Men nu har alltså de höga sjuktalen sjunkit till samma nivå som för snart trettio år sedan. De som skulle stötas ut ur arbetslivet har blivit det. Alla organisationer är slimmade. Myten om vår sjuklighet behöver inte längre drivas av medier eller försäkringskassan.

Vi fuskar inte och vi är inte särskilt sjuka i Sverige. De enstaka fall av storfusk, som förekommer handlar helt enkelt om brottslingar, som försöker sko sig. Sådana finns överallt i alla samhällen i alla tider.

PS. Många arbetslösa/sjuka göms undan i sjuk- och aktivitetsersättningen, där omkring en halv miljon fick ersättning under samma tid (maj 2009). Där är också ersättningarna betydligt lägre än i den vanliga sjukersättningen med sjukpenning. Det finns alltså en A- och en B-klass mycket tydligt utpekad i samhället.DS.

När barn blir sjuka

Yngste sonen hade 40,5 graders feber i går och väldigt ont i halsen... Som mamma blir man mycket orolig. Jag tänkte som så att får han 41 grader eller blir medvetslös så blir det 112 och ambulans... men tack och lov så gick febern ned till 40,3 grader när han hade proppat sig full med värktabletter.

Vad kunde det vara? Svininfluensa? Sökte på detta för att se symptomen, men dom undviker nogsamt att riktigt skriva ut dessa, för då skulle väl akutmottagningarna översvämmas. Finns en hel krissajt upplagd på internet, så det ser ut som det pågår något storskaligt och nödvändigt krig mot dessa virus. Men så mycket information får man ändå inte.

Idag kan inte sonen prata för han har så ont i halsen så det är väl halsfluss eller halsböld och jag har ringt vårdcentralen och väntar på att läkare ska ringa tillbaka om en stund. Vi har en bra vårdcentral, fast jag blev allergisk mot att gå till doktorn när jag var sjukskriven och var tvungen att gå dit var sjätte vecka ungefär.

Har själv inte varit där på flera år. Kollar ingenting utan anser att jag är frisk helt enkelt.

Dock har sonens feber gått ned till måttliga 37,5 nu senast när han tog tempen. Så han kommer att orka att träffa en läkare. Får väl skjutsa honom dit.

Är man en gång mamma så sitter det i, ränderna går aldrig ur... och det är väl det som är meningen. Att vi ska ta hand om varandra... han är alltså född 1989...

Min 19:e artikel publicerad på Newsmill

I dag finns min nittonde artikel på Newsmill. Den handlar om branden i Rinkeby och hur liknande katastrofer ska undvikas i framtiden.

Hur detta var en utbildningskatastrof, där ingen visste att det gick att stanna i lägenheten och att denna familj, där enbart kvinnor dog inte endast var brandoffer utan också människor: Mamman var 42 år och hette Hoda Sunyare och döttrarna var Huda, som blev 15 år, Najma som blev 11 år, Hiba som blev 10 år, Hanna som blev 7 år och lilla Nagra som bara blev åtta månader. Deras kusin Naimay dog på sjukhuset i går och blev 13 år.

Det gick inte att stoppa mamman från att ta sig in i huset och försöka rädda sina barn. Hon överlevde att gå in, men kom aldrig ut och inte heller hennes barn. De dog eller blev dödligt skadade i trappen, som var full med giftig rök och kolos.

Denny Eriksson blev våldtagen i sju års tid

Jag läser om Denny Eriksson i min lokaltidning... när jag slår upp hela Mitt i-koncernen ser jag att han talar ut i alla tidningar på förstasidan utom i Tensta-Rinkeby-upplagan (som naturligtvis handlar om branden).

Denny Eriksson berättar för över en miljon människor med en närbild på honom själv om hur hans styvfar utsatte honom för sexuella övergrepp under sju års tid. Han berättade aldrig för någon vad som pågick för styvpappan sa att det var normalt, att det var så här som vuxna visade kärlek.

Men när hans yngre bror utsattes för samma sak och berättade för en kompis mamma då kom äntligen polisen. En hel sommar ljög ändå Denny Eriksson för polisen och sa att ingenting hade hänt för han vågade inte berätta.

Först när polisen visade bilder beslagtagna i styvpappans dator på övergrepp på honom och hans syskon så "knäckte" de honom som han säger. Han var så inbäddad i pappans värld att det inte gick att gå utanför den.

Pappan fick tio års fängelse. Denny Eriksson är en modig ung man, som stiger fram och berättar. Jag undrar var hans riktiga pappa fanns och var fanns hans mamma? Det ger historien inte något svar på.

Förra året anmäldes 1 421 våldtäkter mot barn under 15 år.

Det är barnen som är utsatta. Det är barnen vi måste skydda. Det är barnen som inte kan försvara sig. Det är barnen som behöver vår hjälp.

Branden i Rinkeby en obehövlig katastrof

Yuusuf Mohamoud Mohamed har sin tro på Gud kvar efter att han har förlorat sin fru och fem flickor i branden i Rinkeby. Gud gav och Gud tog.

Mamman och flickorna måste ha fått panik, för hade de stannat i lägenheten hade de överlevt. En mycket värre brand i ett liknande hus bröt ut i Gustavsberg på Värmdö för drygt ett år sedan. Då brann hela taket av, men bara tre personer blev skadade. Ingen dog.

Det var uppenbart att mamman inte visste hur hon skulle göra när det började brinna. Hon visste inte att lägenheten var den säkraste platsen, att hon skulle stanna kvar i lägenheten och stänga dörren ut till trappen. Det hade räddat dem.

Det som hände är naturligtvis en tragedi och i Malmö har brandmän redan börjat med hembesök för att människor ska veta vad de ska göra om de brinner.

Jag kan tänka mig att det obefogade klagomålet på att brandkåren kom för sent beror på att invandrare i allmänhet inte litar på myndigheter, inte känner sig svenska och tror att de måste ta hand om varandra, för ingen annan gör det. Det räcker med några andetag i en rökfylld trappuppgång för att dö. Det är en gaskammare. Tyvärr.

Brandmännen hade inte kunnat rädda de fem flickorna och deras mamma. De dog nästan genast när de gick ut i trappen. Och som vanligt spred Expressen falska nyheter: de skulle ha dött instängda i en hiss. Så skrev de.

Nä det var inte något mekaniskt fel på någon hiss utan okunskap och rädsla för att bli innebrända det handlade om. Mamman, som inte var hemma hos sina fem döttrar, sprang in i huset för att rädda dem. Hon kunde ha ringt och sagt till dem att stanna där de var. Då hade alla överlevt. Istället ledde hon dem ut i trappen till en säker död.

Pappan överlevde med deras båda söner, för de var någon annanstans. Mamman hade ansvaret för döttrarna.

Utbilda alla mammor i Rinkeby. Lär dem att deras lägenheter är brandsäkra. Lär dem att lita på att brandkåren kommer inom tio minuter. Och att de är säkra där de är åtminstone i en timme. Under den tiden hinner de bli räddade av brandmän.

En ny början för Jacqueline Kennedy

Jag har också en annan början på mitt manus om Jacqueline Kennedy, som beskriver skeendet inifrån henne själv och där allt börjar när hon står på sjukhuset i Dallas Texas och hon vet redan att hennes man är död, men ännu har det inte blivit verkligt för henne:

- Jag stod lutad mot den svala, vitgrå väggen och kände ingenting. Naturligtvis var jag i chock. Allt jag hade försökt att uppnå hade krossats bara minuter tidigare. Jag var blodig i ansiktet, de vita korta handskarna var nedsmorda med blod och hjärnsubstans. Min rosa kjol, den gamla chaneldräkten, som jag återanvände för att inte verka snobbig överklass hade en stor våt blodfläck, mina nylonstrumpor var randiga av blod. Min mans blod hade runnit ned i mina marinblå högklackade skor. Men jag kände det inte, samtidigt som jag noterade att det var så. Jag brydde mig inte om att skorna klibbade, när jag gick och inte heller att mitt ansikte var prickigt av blod och hjärna.

- Det var min mans kroppvätskor, som hade stänkt över mig, när han träffades av det förödande andra skottet. Det som sprängde bort en bit av hans skalle på högra sidan, en bit av skallbenet försvann och den rosa hjärnan blottades. Jag hade suttit och hållit i honom, tittat på honom, försökt att förstå vad som hade hänt. Han hade sett mycket koncentrerad ut i ögonen, men inte kunnat få fram ett ord. Det första skottet hade gått in i ryggen och ut genom slipsen och han kunde inte prata, luften var borta.

- Jag hade släppt honom inom en sekund, när han träffades av det andra skottet. Han sjönk ihop på sätet bredvid mig. Han var död. Jag visste det genast. Instinktivt hade jag uppfattat det, fast jag aldrig hade sett någon bli skjuten tidigare. Det fanns ingenting att göra.

- Jag sträckte mig bakåt, över den öppna bilens baklucka, för att hjälpa Secret Servicemannen upp. Jag behövde någon bredvid mig, någon som inte var död, någon som kunde ge mig en känsla av att världen fanns kvar, att det var tryggt att vistas i Dallas, Texas, åtminstone för mig. Att tiden inte hade stannat, att inte allt rörde sig i ultrarapid, som det hade gjort sekunderna innan. Evighetslånga sekunder, när det ändå var för sent med allt.

Det är den version som jag själv gillar bättre för den kommer närmare henne som människa. Så gick det inte att skriva om en presidentfru på 60-talet, men nu är det möjligt. Och den versionen blir också en pendang till min bok om Marilyn Monroe Min Berättelse eftersom den boken är skriven rakt igenom i jag-form.

Mitt manus om Jacqueline Kennedy

Jag ser att intresset är stort för mitt elfte kapitel ur mitt manus om Jacqueline Kennedy. Det kapitlet är publicerat av Dagens Story och ingår i en kommande bok om presidentskan.

Ännu vet jag inte riktigt om kapitlet ska se ut som det gör. Jag har ett helt manus om Jacqueline, men mitt förlag, Sivart Förlag vill inte publicera detta. Märkligt nog.

Jacqueline Kennedys öde är mycket intressant, men när mitt manus har omskrivits har det sagts att jag skriver om president Kennedy. Naturligtvis. Det gör jag också och det är lätt att tro att det är honom jag berättar mest om. Han överskuggar sin maka, men jag menar att hon betydde mycket.

Hon gjorde mycket mer än tidigare presidentfruar och mer än senare kvinnor i Vita huset. Hon var någon som också jag kunde identifiera mig med som tonåring på 60-talet. Detta par i Vita huset markerade övergången till en ny tid efter president Eisenhower, som satt på sina meriter från andra världskriget.

President Kennedy och hans maka var mycket radikala i det stela och konservativa Amerika, som hade och har mindervärdeskomplex gentemot den gamla världen i Europa med sina långa traditioner av kungligheter och pompa.

Men med Jacqueline Kennedy infördes en del av den glansen också till USA. Vita huset renoverades under hennes överinseende och hon blev en slags informell kulturminister, som stöttade också svarta artister, som ditills i många fall inte hade varit annat än en bakgrund till de vita.

Jacqueline Kennedy, som efter presidentens död såg till sitt och sina barns bästa och som var så rädd att bli fattig, att hon gifte sig med Aristoteles Onassis, en miljardär med rederi och en egen flygplansflotta i Grekland. Hela USA förskräcktes och hon förvandlades över natten från Amerikas egen drottning till någon, som umgicks med en pirat i militärjuntans diktatur i Grekland.

Hon var en färgstark kvinna, men ännu har vi ingen bok om henne skriven på svenska. Lika lite som vi hade en svensk bok om Marilyn Monroe innan jag skrev Marilyn Monroe Min Berättelse om filmstjärnan. Vi får se om någon vill ge ut mitt manus om Jacqueline. Nog är hon värd den uppmärksamheten.

PS. Och nog är det också intressant att Marilyn Monroe och Jacqueline Kennedy delade säng med samma president. President Kennedy var en notorisk kvinnojägare, vilket alla teg om på den tiden. DS.