Nu är det dags för årsdagen av det största av dessa i vår närhet, det som hände på Utöya för ett år sedan. Hur mycket av detta orkar vi? Hur mycket våld kan en människa ta in under sitt liv och fortfarande behålla medkänslan?
Jag har undrat över detta sedan jag var i 20plusåldern när min dåvarande man sade att det gällde att inte bli cynisk. Han jobbade i statsförvaltningen.
Först och främst måste vi klara av våra egna liv. Se till att vi själva har någonstans att bo, mat och vatten varje dag. Sedan kommer familjen. Barnen och barnbarnen.
Kan vi känna medlidande med bärplockarna, som är aktuella nu, som har tagit sig hit från andra länder? Är de en del av vår grupp? Kan vi tycka att andra politiska människor, som försöker ändra världen åt något håll vi själva inte vill, är delaktiga av vår medkänsla?
På en nivå är vi alla människor. Ifall en av dem kommer till vår dörr och ber om lite vatten så får den det. Ifall en av dem har fått motorstopp och vill få lite bensin av oss. Visst det går bra. En människa är inte något hot utan kan få del av vår inbyggda känsla för alla människor, som råkar befinna sig i vår närhet.
Men om det gäller fler? Gränsen går där vi själva känner oss hotade. Ifall de främmande blir så många att vi känner oss undanskuffade. Ifall de får särskilda förmåner, som inte vi har. Om de ses med andra ögon av de som bestämmer. Får särskilda villkor, som är mer positiva än för oss, som har befunnit oss här hela vårt liv.
Då förlorar vi vår långsamt vår medkänsla och andra skikt i oss tar över. Det är en överlevnadsinstinkt att stöta bort individer, som vi inte tycker passar in. Och om de vill tälta på vår mark, så blir vi upprörda. Långsamt kan detta blir ett förföljande av främlingar. Detta i sin tur kan förvandlas till något som pågick under förra seklet och som också har inträffat nu i detta århundrade.
Ifall miljoner dödas så kan vi inte längre ta in det. Så var det under andra världskriget. Då gick det bara att huka för detta faktum och vänta på att det skulle gå över. Ifall sjuttiosju människor dödas i ett terrordåd i vårt grannland så går det inte heller riktigt att ta in. Det blir för mycket ifall vi inte kände dem personligen.
Är Norge närmare oss än Mellanöstern, än Syrien? Jovisst är det så. Vi kan känna igen oss mer i vårt broderland, som var i union med oss. Som vi har stridit med och mot. Min farmors mor kom därifrån.
Inbyggda mönster i oss, i våra liv gör att vi känner mer för en del människor än andra. För min egen del blir min egen släkt och närmaste familjen viktigare och viktigare. Ifall det kom några hundra bärplockare hit där vi bor och ville plocka bären i skogen, så skulle jag reagera som människor på andra orter har gjort nu. För vad har de här att göra? Ska inte deras egna länder ta hand om dem? Varför tror människor på sagor? Varför är de så lättlurade.
Det ligger djupt i oss att instinktivt misstro främlingen. Biologiskt sett har vi inte ändrat oss på minst 40 000 år. Vi har en mental överbyggnad över detta. Vi har blivit lärda sedan barnsben att man ska vara som den barmhärtige samariten. Vi var kristna länge i vårt land.
Men massmördaren James Holmes visade oss häromdagen att detta är en tunn fernissa. Han har en mamma som är sjuksköterska, precis som Anders Behring Breivik. Familjen är kristen och kyrklig, men sådana överbyggnader spelar ingen roll när djupare skikt dyker upp.
Dessa massmördare är inte en ny människosort, som en del tror, bara det gamla vanliga som tar sig upp till ytan nu om igen. Ingenting försvinner någonsin från våra psyken. Det bidar sin tid i det mörker, som finns inom oss alla, som kallas det omedvetna och kan ge sig på naiva människor. Det vi behöver är att som mänsklighet gå till en annan nivå.
Som samhälle har vi inte kommit dit. Bara enskilda människor är mer medvetna och har mekanismer, som försvarar mot detta. Som C G Jung har sagt: Djävulen vill leva med och vad ska vi göra åt detta? Jo vi behöver bli mer upplysta inombords, inse att vi måste förena vår känsla, det fysiska, det andliga och det mentala i en ny förening. Att vi inte kan hålla fast vid gamla -ismer. Varken religiösa eller politiska. Att mest betona det mentala och hålla fast vid uråldriga sekelgamla stelnade sanningar skapar massmördare.
Det här skrev jag förra året någon timme efter att terrordådet hade inträffat i Oslo.
Jag har undrat över detta sedan jag var i 20plusåldern när min dåvarande man sade att det gällde att inte bli cynisk. Han jobbade i statsförvaltningen.
Först och främst måste vi klara av våra egna liv. Se till att vi själva har någonstans att bo, mat och vatten varje dag. Sedan kommer familjen. Barnen och barnbarnen.
Kan vi känna medlidande med bärplockarna, som är aktuella nu, som har tagit sig hit från andra länder? Är de en del av vår grupp? Kan vi tycka att andra politiska människor, som försöker ändra världen åt något håll vi själva inte vill, är delaktiga av vår medkänsla?
På en nivå är vi alla människor. Ifall en av dem kommer till vår dörr och ber om lite vatten så får den det. Ifall en av dem har fått motorstopp och vill få lite bensin av oss. Visst det går bra. En människa är inte något hot utan kan få del av vår inbyggda känsla för alla människor, som råkar befinna sig i vår närhet.
Men om det gäller fler? Gränsen går där vi själva känner oss hotade. Ifall de främmande blir så många att vi känner oss undanskuffade. Ifall de får särskilda förmåner, som inte vi har. Om de ses med andra ögon av de som bestämmer. Får särskilda villkor, som är mer positiva än för oss, som har befunnit oss här hela vårt liv.
Då förlorar vi vår långsamt vår medkänsla och andra skikt i oss tar över. Det är en överlevnadsinstinkt att stöta bort individer, som vi inte tycker passar in. Och om de vill tälta på vår mark, så blir vi upprörda. Långsamt kan detta blir ett förföljande av främlingar. Detta i sin tur kan förvandlas till något som pågick under förra seklet och som också har inträffat nu i detta århundrade.
Ifall miljoner dödas så kan vi inte längre ta in det. Så var det under andra världskriget. Då gick det bara att huka för detta faktum och vänta på att det skulle gå över. Ifall sjuttiosju människor dödas i ett terrordåd i vårt grannland så går det inte heller riktigt att ta in. Det blir för mycket ifall vi inte kände dem personligen.
Är Norge närmare oss än Mellanöstern, än Syrien? Jovisst är det så. Vi kan känna igen oss mer i vårt broderland, som var i union med oss. Som vi har stridit med och mot. Min farmors mor kom därifrån.
Inbyggda mönster i oss, i våra liv gör att vi känner mer för en del människor än andra. För min egen del blir min egen släkt och närmaste familjen viktigare och viktigare. Ifall det kom några hundra bärplockare hit där vi bor och ville plocka bären i skogen, så skulle jag reagera som människor på andra orter har gjort nu. För vad har de här att göra? Ska inte deras egna länder ta hand om dem? Varför tror människor på sagor? Varför är de så lättlurade.
Det ligger djupt i oss att instinktivt misstro främlingen. Biologiskt sett har vi inte ändrat oss på minst 40 000 år. Vi har en mental överbyggnad över detta. Vi har blivit lärda sedan barnsben att man ska vara som den barmhärtige samariten. Vi var kristna länge i vårt land.
Men massmördaren James Holmes visade oss häromdagen att detta är en tunn fernissa. Han har en mamma som är sjuksköterska, precis som Anders Behring Breivik. Familjen är kristen och kyrklig, men sådana överbyggnader spelar ingen roll när djupare skikt dyker upp.
Dessa massmördare är inte en ny människosort, som en del tror, bara det gamla vanliga som tar sig upp till ytan nu om igen. Ingenting försvinner någonsin från våra psyken. Det bidar sin tid i det mörker, som finns inom oss alla, som kallas det omedvetna och kan ge sig på naiva människor. Det vi behöver är att som mänsklighet gå till en annan nivå.
Som samhälle har vi inte kommit dit. Bara enskilda människor är mer medvetna och har mekanismer, som försvarar mot detta. Som C G Jung har sagt: Djävulen vill leva med och vad ska vi göra åt detta? Jo vi behöver bli mer upplysta inombords, inse att vi måste förena vår känsla, det fysiska, det andliga och det mentala i en ny förening. Att vi inte kan hålla fast vid gamla -ismer. Varken religiösa eller politiska. Att mest betona det mentala och hålla fast vid uråldriga sekelgamla stelnade sanningar skapar massmördare.
Det här skrev jag förra året någon timme efter att terrordådet hade inträffat i Oslo.
Precis som en bild kan projiceras på en bioduk projiceras också innehållet i våra upplevelser
av världen i vårt omedvetna ut på yttervärlden, men vi har ingen upplevelse av att de kommer
från de bakre rummen i vår egen själ.
P. Moxnes Hjältar häxor och horor
Moxnes föddes 1942 i Trondheim Norge
P. Moxnes Hjältar häxor och horor
Moxnes föddes 1942 i Trondheim Norge