Vad är Sverige

Jag hade totalt glömt bort att det är helgdag i morgon. Nationaldag. Min yngste son påminde mig. Han jobbar fyradagarsvecka. Vi brukar inte fira annat än att sätta ut en flagga kanske på Toreboden. Vår andrapappas hus, som står kvar här ute fast han är död sedan några år. Han tyckte om att ha en flagga på sitt lilla hus när han var här. Flaggan betyder inte något särskilt för mig fast den ser rätt bra ut när den är hissad. 

Vad händer mer? Skulle inte någon liten flicka döpas i helgen? Fast det blir väl inte på nationaldagen?  Nej det verkar vara på söndag, som kungahusets nya tillskott Eleonore, heter hon väl, nej Leonore var det, ska välsignas av kyrkan. Hon är visst prinsessa. Bara min äldste son är döpt och det var för att Oma i Tyskland ville detta. Annars har det gått bra ändå.

Själv är jag förstås både döpt och konfirmerad, som man skulle förr i tiden. För hundra år sedan eller så. Nej det var faktiskt inte mer än drygt 50 år sedan jag konfirmerades i den kyrka dit jag ska nu om en vecka för en liten flicka i släkten ska döpas där. Så riten finns kvar. 

I morgon fyller vår svårast sjuke släktmedlem år och det firas. Vad är Sverige i sammanhanget? Ja för mig har det aldrig varit något Underland som Alice levde i utan ett ställe där jag och familjen, släkten alltid har fått kämpa för att komma någon vart. Vi har varit mycket fattiga bara för ett århundrade sedan, men har alltid haft varandra. Och mina föräldrar fick sig tilldelade en lägenhet, en tvårummare i den nybyggda förorten Björkhagen när deras andra barn var på väg. Ett tag trodde vi att det var staten som skulle ta hand om oss. Det tror i varje fall inte jag längre.

Min yngste son är 25 år och strax innan han föddes hade Borzoo Tavakoli kommit hit som flykting från Iran. För honom var Sverige något som han ville fly till från det förtryckta land där han själv föddes. Där hade hans syskon dödats i fängelse under shahens regim och sedan flydde han igen när det blev en religiös diktatur. Drömlandet Sverige har nu förändrats, säger han, men inte för hans egen del verkar det. Utan mer för sådana som mig själv och mina barn. 

Sverige som land gjorde att han kunde välja att flytta från förorten in till Stockholms innerstad och köpa en lägenhet. Det skulle vi som familj inte ha råd med. Mitt tredje barnbarn bor just nu i en etta i stan med föräldrarna och ska flytta utanför tullarna för att få en vettig bostad. De har mindre lägenhetsyta nu än vad mina föräldrar hade i förorten på 40-talet i det förra århundradet. Något har blivit tokigt.

Senast jag besökte minsta barnbarnet såg jag många tiggare och en del andra utslagna i närheten. En stor och tjock finländska satt på en bänk i solen och när jag passerade sade hon: jag har inga pengar till mat. Nä, sade jag, det har inte jag heller. Hon blev helt tyst. Mitt bankkort hade slutat att fungera och jag hade ännu inte fått något nytt, så jag hade inte ens till mat den dagen. Den morgonen hade jag besökt tandläkaren och inte kunnat betala de tusen kronor, som undersökningen kostade. Då var jag uppe i kring 20 000 kronor för tänderna i år och mer lär det bli. Det är mer än det dubbla beloppet jag har att leva av per månad i det underbara Sverige.

Vi firar inte nationaldagen särskilt. Det känns knappast ens längre som om jag lever i mitt eget land. Det mesta har tagits ifrån oss av krafter, som inte går att stå emot. Och för mig är landet jag bor i bestående av mina närmaste och sedan där utanför den kretsen finns allt annat, som vi måste hantera. Men det är inte vårt. Det var enbart en fantasi om ett underbart land en gång. Ett Underland.