Behöver vi journalistik?

UPPDATERAT
Ja det är frågan i vårt fria land där vi har yttrandefrihet. Själv utbildade jag mig till journalist på 70-talet och höll på att somna under föreläsningen om "gatekeepers" och hur material nådde ut till publiken. Och hur de utbildade journalisterna var de som skulle hålla soporna och dräggen borta. De högskoleutbildade var de utvalda, som premierades för att de hade gått in i ett särskilt sätt att tänka och verka. De kunde man lita till. De var lojala med det demokratiska tänkandet och maktens övertygelser. Fast på den tiden gick det också att komma från gatan och bli anställd. Det sågs som att människor kunde vara upplysta och veta något om samhället trots allt, utan universitetsutbildning. 

Men det handlade hela tiden om att lyfta upp folket lite högre upp på den pyramid där "eliten" befann sig i toppen. Självklart fanns det sådana människor som kunde tänka för att de var högutbildade medan den stora massan inte kunde det så särskilt väl (förutom genierna då), för de var inte skolade i ett akademiskt, logiskt, intellektuellt och förnuftigt tänkesätt. "Eliten" finns kvar i tidningsvärlden och annorstädes, men det är en krympande kår. Det gäller att klappa varandras ryggar och det finns många oskrivna regler i den världen.

Så det är inte bara i diktaturer, som yttrandefriheten är inskränkt, utan det var och är den också i vårt Sverige, som tycker sig ha så stolta traditioner ända tillbaka till 1700-talet. På DN härskade också en samtidsöverenskommelse att vissa ting skrev man inte om. Självklart. En tidning kan inte täcka in allt. Och det gällde som nykomling att smälta in och bli godkänd av arbetskamraterna. Det var inte läsarna eller de man intervjuade som hindrade artiklar, utan det var den outtalade agendan som låg i luften och i satt i väggarna. Traditionen helt enkelt. I DN skrev man på vissa sätt. Så var det. Och den som inte sög i sig detta råkade ut för svårigheter. 

Allt var enklare i början när jag anställdes för DN hade aldrig gått med förlust. Då klappades alla nya om och togs in i gänget. Och Börje Dahlqvist som var en till växten liten med naggande god redaktionschef och som anställde mig behövde inte ens se mina papper (fast jag hade väl skickat in dem i förväg) utan han tittade på mig och tyckte jag såg bra och trevlig ut. Tjejer var extra välkomna i branschen. Så kom någon representant för facket in också under samtalet, som inte hade något att fråga om och så var det klart. Detta var på våren 1974.

Den 20 mars 2009 skrev jag artikeln "Tidningspyramiderna kommer att rivas" på Newsmill, men tyvärr finns inte den artikeln i sinnevärlden längre. Hela Newsmills sajt är borta. Så kan man också göra med yttrandefriheten. Helt enkelt skippa den. Ta bort det som var flera års ideellt arbete från många. Denna "frihet" har under århundraden varit förbehållen de som hade distributionen i sin hand, som hade råd att hålla sig med pressar och anställda, medan numera räcker det att sätta sig vid sin dator och skriva. Samt publicera detta själv. Jag upplevde som ung journalist anställd på DN så småningom att det fanns faktiskt inte någon riktig yttrandefrihet. Den var alltid underställd makten i samhället. Hur den än såg ut. Och de ingenjörer, som jag tidigare hade arbetat åt som sekreterare på Atlas Copco, var lika radikala och hade minst lika öppna sinnen, som de som jobbade där i tidningshuset. Ingenjörerna levde ute i världen överallt på jordklotet i den hårda verkligheten.

Journalistkåren upplevde jag som ett gammaldags reservat, vilket gick tillbaka till Gutenbergs tid, för då hade det grafiska hantverket gjort att vissa kunde trycka sina åsikter men inte andra. Skråandan var helt enkelt intakt, för alla som jobbade i branschen fick sin makt av dessa kunskaper, som hade gått i arv genom seklerna. Men redan på 1970-talet så började detta att luckras upp av den så kallade nya tekniken. Datorerna hade gjort sitt intåg också i tidningsbranschen. Och vi gjorde studiebesök under utbildningen på de första tidningarna som hade gått över till att skriva i datorer. Ett mellanstadium där det ännu inte gick att bearbeta och redigera allt i ny teknik. De skramlande maskinerna med blytyper, med sättare som satte texten, fanns kvar rätt länge på DN.

Självklart ramlar nu alla pyramider ihop. Och det är som det ska vara. Så utvecklas alltid världen. Tidningarna är desperata i sina försök att få läsare genom att pytsa ut skräp från internet, kortlivade sensationer, filmer om gulliga husdjur eller något annat som har samlat läsare och tittare i världen. Medierna sammanblandas mer och mer och blir plattare på gott och ont. Det finns inte resurser till något annat. Ingen tilltror knappt längre någon ungdom att kunna läsa utan det ska skrivas kortare och kortare. Och det är helt okej. Så måste utvecklingen gå. Innan vi återigen blir så trötta på kaoset där ute i cyberrymden och börjar längta efter något annat. Sådana som jag är i minoritet. De äldre använder inte internet lika mycket som ungdomen gör, men alla blir äldre. Så också detta är övergående.

Informationen om världen är mer splittrad än någonsin. Och de stora dragen riskerar att försvinna i massutbudet av oväsentligheter. Samtidigt som det naturligtvis går att samla ihop och se mönstren i vart världen är på väg för den som är intresserad. Men då kan man inte bara läsa, lyssna eller titta på de godkända, legitimerade anställda journalisterna och deras alster. För de befinner sig i en värld, som är inskränkt. Särskilt här i Sverige. Journalister i andra länder är i många stycken friare. Dock tankeutbud kan aldrig någon förhindra. Med eller utan tryckta tidningar.
16:43
Och visst är det typiskt att det inlägg som människor mest har gått in på här idag är det gamla om Anna Wahlgren, skrivet för snart ett år sedan. För hon har nyss varit i Expressen (har inte läst vad det handlar om, något med Indien eller vad det var). Och skvaller slår alltid ut allt annat.