En skola som befinner sig i krig. Ja det kanske inte är så märkligt när de som går där kommer från krig. Thomas Petersson, journalist, tog ett vikariat på en skola i Vårby under denna vårtermin. Han beskriver en skola i fullständigt kaos med enbart små glimtar av lugna öar. Att eleverna när de kommer i tonåren har blivit svikna så många gånger att ibland enbart hat och utbrott återstår.
Jag känner igen det. Jag har försökt att jobba i en skola här på Värmdö, men jag stod inte ut mer än någon månad. Inte för att eleverna var bråkiga, utan för att det var de som fick driva skolan. Så upplevde jag det då (detta är några år sedan). Jag mådde dåligt när jag ensam fick ta hand om en elev som hade skadat sig i en iskana. Det var bara jag som fanns till hands. En liten kille kom rusande och ville ha hjälp till sin kompis. Jag blev först chockad och handlingsförlamad, visste inte vad jag skulle göra, men när han kom andra gången och sa: "kommer du någon gång då" så vaknade jag till.
En pojke låg i iskanan och blödde näsblod eller något värre. Jag fick de krafter man får när det är ett adrenalinpåslag och jag bar honom in i skolan och skötte om honom. Torkade bort blodet och såg att det inte var värre än näsblod, att han inte hade slagit huvudet, utan var kontaktbar. Sedan fick han vara inne tills hans mamma kom. Hon blev arg över att jag inte hade ringt. Men jag visste inte ens telefonnumret. Så handfallen kände jag mig att det inte gick att stanna kvar. Jag ville prata med rektorn, men hon hade inte tid att träffa mig just då. Hon ringde senare till mig när jag redan hade lämnat skolan och frågade om det var något mer de kunde ha gjort.
Det här var ändå på det Värmdö, som ligger långt bort från Vårby. En hel värld skiljer och åtminstone sex-sju mil. Här finns knappt några flyktingar eller utsatta än i denna dag. Men våra nu vuxna barn har också haft en del problem, men de löste vi föräldrar tillsammans med dem och skolan. Och vi lyckades få dem till vuxen ålder och in i bra jobb. Alla mina barn är egna företagare nu. Tack vare att vi har bott i det här landet i århundraden och att vi är stabila människor. Så ser jag det.
Naturligtvis kan inte föräldrar som kommer från ett krigsskadat land med barn stötta sina barn på samma sätt. Och självklart klarar skolan inte av dem heller. Själv har jag gått i skolan på 50-talet i en dåtida värstingförort och det var egentligen likadant där: eleverna styrde. En lärarinna i småskolan lämnade gråtande klassrummet när en pojke trakasserade henne. Vi blev väldigt förskräckta och satt i våra bänkar knäpp tysta när hon till slut kom tillbaka. På rasterna var det ständigt slagsmål mellan olika killar och eleverna stod runt tills någon lärare kom och avbröt. Men på den tiden kunde alla elever sluta skolan efter sjunde klass och gå ut i samhället på enkla jobb. Många gjorde det också. Jag tillhörde de tio procent som gick vidare och tog studenten.
Det går inte att skapa ett samhälle där skolan inte någon gång är i kaos och där eleverna är för många eller det finns för lite resurser. Det är helt enkelt inte roligt med högstadium i tonåren varken för lärare eller elever. Fortfarande är det den värsta tiden i människors liv ser jag nu på mina barnbarn. Det gäller att ta sig igenom. Det är ekluten vi har för att kunna bli vuxna till slut, men en del faller igenom och blir kriminella, ställer sig utanför samhället och blir höger- eller vänsterextremistiska. Ett samhälle klarar inte ett ständigt inflöde av människor som mår dåligt. Så självklart.
Detta är ett olösligt dilemma som blir värre av att vi tar in kring 100 000 nya medborgare per år. Våra kulturer skiljer sig dessutom åt, för varje familj har sin egen kultur. Det är vad som kallas mångfald och har alltid varit det. Barn lever i en familjekultur och samhällets överbyggnad kommer alltid som nummer två eller längre bort. Alla barn lever så med en eller ett par vårdnadshavare och sin släkt. De påverkar mest. Jag såg igår på TV en flicka som fick gå om nian för att hon fick inte tillräckligt bra betyg. För henne var det katastrof, men hon hade en stöttande mamma, som sade att de skulle klara detta. Jo det är klart att de gör. Det gäller bara att stå ut. Jag vet, som också har haft ett barn som gick om, som inte klarade målen. Men det är bara att kämpa på, att ta sig igenom. Alla har en plats i samhället som vill ha det. Det gäller bara att inse det som tonåring också.
Jag känner igen det. Jag har försökt att jobba i en skola här på Värmdö, men jag stod inte ut mer än någon månad. Inte för att eleverna var bråkiga, utan för att det var de som fick driva skolan. Så upplevde jag det då (detta är några år sedan). Jag mådde dåligt när jag ensam fick ta hand om en elev som hade skadat sig i en iskana. Det var bara jag som fanns till hands. En liten kille kom rusande och ville ha hjälp till sin kompis. Jag blev först chockad och handlingsförlamad, visste inte vad jag skulle göra, men när han kom andra gången och sa: "kommer du någon gång då" så vaknade jag till.
En pojke låg i iskanan och blödde näsblod eller något värre. Jag fick de krafter man får när det är ett adrenalinpåslag och jag bar honom in i skolan och skötte om honom. Torkade bort blodet och såg att det inte var värre än näsblod, att han inte hade slagit huvudet, utan var kontaktbar. Sedan fick han vara inne tills hans mamma kom. Hon blev arg över att jag inte hade ringt. Men jag visste inte ens telefonnumret. Så handfallen kände jag mig att det inte gick att stanna kvar. Jag ville prata med rektorn, men hon hade inte tid att träffa mig just då. Hon ringde senare till mig när jag redan hade lämnat skolan och frågade om det var något mer de kunde ha gjort.
Naturligtvis kan inte föräldrar som kommer från ett krigsskadat land med barn stötta sina barn på samma sätt. Och självklart klarar skolan inte av dem heller. Själv har jag gått i skolan på 50-talet i en dåtida värstingförort och det var egentligen likadant där: eleverna styrde. En lärarinna i småskolan lämnade gråtande klassrummet när en pojke trakasserade henne. Vi blev väldigt förskräckta och satt i våra bänkar knäpp tysta när hon till slut kom tillbaka. På rasterna var det ständigt slagsmål mellan olika killar och eleverna stod runt tills någon lärare kom och avbröt. Men på den tiden kunde alla elever sluta skolan efter sjunde klass och gå ut i samhället på enkla jobb. Många gjorde det också. Jag tillhörde de tio procent som gick vidare och tog studenten.
Det går inte att skapa ett samhälle där skolan inte någon gång är i kaos och där eleverna är för många eller det finns för lite resurser. Det är helt enkelt inte roligt med högstadium i tonåren varken för lärare eller elever. Fortfarande är det den värsta tiden i människors liv ser jag nu på mina barnbarn. Det gäller att ta sig igenom. Det är ekluten vi har för att kunna bli vuxna till slut, men en del faller igenom och blir kriminella, ställer sig utanför samhället och blir höger- eller vänsterextremistiska. Ett samhälle klarar inte ett ständigt inflöde av människor som mår dåligt. Så självklart.
Detta är ett olösligt dilemma som blir värre av att vi tar in kring 100 000 nya medborgare per år. Våra kulturer skiljer sig dessutom åt, för varje familj har sin egen kultur. Det är vad som kallas mångfald och har alltid varit det. Barn lever i en familjekultur och samhällets överbyggnad kommer alltid som nummer två eller längre bort. Alla barn lever så med en eller ett par vårdnadshavare och sin släkt. De påverkar mest. Jag såg igår på TV en flicka som fick gå om nian för att hon fick inte tillräckligt bra betyg. För henne var det katastrof, men hon hade en stöttande mamma, som sade att de skulle klara detta. Jo det är klart att de gör. Det gäller bara att stå ut. Jag vet, som också har haft ett barn som gick om, som inte klarade målen. Men det är bara att kämpa på, att ta sig igenom. Alla har en plats i samhället som vill ha det. Det gäller bara att inse det som tonåring också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar