UPPDATERAT
Jag läste lite i går i hans bok I kroppen min. När den kom förra året brydde jag mig inte. Det är tillräckligt att ha cancer i släkten. Själva ordet cancer är det stora skräckordet vi har kvar. Det betyder död. Och fast Kristian Gidlund mitt i boken tror att allt är fixat, att livet går vidare, att han är frisk, så upptäcker han sedan att det gör det inte. I varje fall vet han inte hur länge, men han vet att det tar slut. Inom kort.
Så är det egentligen för oss alla tänker jag då. Men för den som har cancer är det mera närastående, eller inte, beror på turen, mirakler eller mediciner. Vem vet. Vi har förlorat en medlem i släkten till cancer. Det var Gunilla Rudberg, som dog när hon var 49 år i bröstcancer. Hon var min svägerska. Det var mycket trist och jag sörjde djupt. Länge efteråt.
Jag har skrivit om det i min utgivna dagbok Ett Sekel av Tystnad:
" Min bror och jag har aldrig pratat om min svägerskas död. Fast jag var den första som doktorn fick tag på när han satt och ringde runt efter släktingar. Han letade i hennes telefonbok, som hon hade tagit med sig i sin handväska. Hon var ensam hemma den där måndagsförmiddagen i november. Hon orkade ringa efter ambulans. Hon orkade samla ihop sina saker, men hon överlevde inte färden in till Södersjukhuset.
Så läkaren fick försöka få tag i någon släkting, någon med samma efternamn som hon. I hennes telefonbok. Min bror vågar inte prata om det, eller orkar inte. Jag vet inte. Vi har en ytlig kontakt. Det är tre och ett halvt år sedan min svägerska dog. Det är snart trettiofem år sedan min mamma dog, men jag sörjer ibland de båda fortfarande. För min bror är ytligheten säkrast, att prata newtonverklighet, krassa konkreta fakta, hur vädret är och blir, vad som måste repareras, vad som måste åtgärdas. Vad han ska göra tillsammans med sina vänner. Hur bra det går med allt. Vilka fina framtidsutsikter han har. Och vilken fin släkt vi har och alltid har haft. Allt annat befinner sig utanför cirkeln av ljus, av medvetenhet och är hotfullt och farligt."
Ovanstående skrev jag den 24 juni 2003 klockan 18:35. Det är perfekt med utgivna dagböcker. Då vet man. Så idag är det snart elva år sedan jag skrev detta och läget är detsamma. Fast vi har haft ett dödsfall till i släkten, vår andrapappa dog och lämnade ett arv till oss. Han ville väl och ville att vi skulle dela åtta stycken på arvet. Min bror och jag och våra barn. Det tyckte jag var mycket generöst. Det skulle bli roligt och det var ett sätt för oss att knyta närmare band. Men hans familj blev osams om detta. Sedan dess har vi ingen kontakt alls med min bror. Han är bjuden nu i sommar till en av mina söners bröllop. Vi får se om han kommer.
Vi människor är oss lika från födseln förutom miljön då och ingen vet varför Kristian Gidlund fick cancer. Ofta skyller man på folks leverne, men varför får då små barn cancer? Den cancer vi har nu i släkten är fullkomligt obegriplig. Men av någon anledning så har vi den där ändå. Det är ett test, en prövning brukar jag tänka. Eller också har vi bestämt det så allihop. Innan vi kom hit. För att höja vår medvetenhet. Så att inte våra liv ska vara bortkastade på nöjen och att tjäna storkovan, som är så populärt eller samla vårt guld i högar, som har varit så vanligt och är det fortfarande. Medan resten av världen går under.
Jag har tänkt på slutorden i Kristian Gidlunds bok:
"Så föll ett långsamt regn genom trädgården. Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst."
Vad betyder de? Han går ut för att stilla en oövervinnerlig törst i regnet. Han passerar genom fönstret eller tar han dörren? Han finns fortfarande. Han lever. Och allt är väl. Trots allt. Så uppfattar jag detta. Hans själs ljus slocknar inte. Det fortsätter att brinna.
4.6.2014
För övrigt tycker jag det är en välsignelse att f-kassan inte längre ska fråga när cancersjuka kommer att dö. Om en person är allvarligt sjuk ska den få fortsatt sjukpenning om det finns "en betydande risk för mycket allvarlig risk för försämring inom fem år". Det formulerades som att denne skulle dö inom fem år tidigare. Och då har f-kassan frågat efter beräknat dödsdatum. Ingen vet när någon kommer att dö. Inte ens läkare.
Jag läste lite i går i hans bok I kroppen min. När den kom förra året brydde jag mig inte. Det är tillräckligt att ha cancer i släkten. Själva ordet cancer är det stora skräckordet vi har kvar. Det betyder död. Och fast Kristian Gidlund mitt i boken tror att allt är fixat, att livet går vidare, att han är frisk, så upptäcker han sedan att det gör det inte. I varje fall vet han inte hur länge, men han vet att det tar slut. Inom kort.
Så är det egentligen för oss alla tänker jag då. Men för den som har cancer är det mera närastående, eller inte, beror på turen, mirakler eller mediciner. Vem vet. Vi har förlorat en medlem i släkten till cancer. Det var Gunilla Rudberg, som dog när hon var 49 år i bröstcancer. Hon var min svägerska. Det var mycket trist och jag sörjde djupt. Länge efteråt.Jag har skrivit om det i min utgivna dagbok Ett Sekel av Tystnad:
" Min bror och jag har aldrig pratat om min svägerskas död. Fast jag var den första som doktorn fick tag på när han satt och ringde runt efter släktingar. Han letade i hennes telefonbok, som hon hade tagit med sig i sin handväska. Hon var ensam hemma den där måndagsförmiddagen i november. Hon orkade ringa efter ambulans. Hon orkade samla ihop sina saker, men hon överlevde inte färden in till Södersjukhuset.
Så läkaren fick försöka få tag i någon släkting, någon med samma efternamn som hon. I hennes telefonbok. Min bror vågar inte prata om det, eller orkar inte. Jag vet inte. Vi har en ytlig kontakt. Det är tre och ett halvt år sedan min svägerska dog. Det är snart trettiofem år sedan min mamma dog, men jag sörjer ibland de båda fortfarande. För min bror är ytligheten säkrast, att prata newtonverklighet, krassa konkreta fakta, hur vädret är och blir, vad som måste repareras, vad som måste åtgärdas. Vad han ska göra tillsammans med sina vänner. Hur bra det går med allt. Vilka fina framtidsutsikter han har. Och vilken fin släkt vi har och alltid har haft. Allt annat befinner sig utanför cirkeln av ljus, av medvetenhet och är hotfullt och farligt."
Ovanstående skrev jag den 24 juni 2003 klockan 18:35. Det är perfekt med utgivna dagböcker. Då vet man. Så idag är det snart elva år sedan jag skrev detta och läget är detsamma. Fast vi har haft ett dödsfall till i släkten, vår andrapappa dog och lämnade ett arv till oss. Han ville väl och ville att vi skulle dela åtta stycken på arvet. Min bror och jag och våra barn. Det tyckte jag var mycket generöst. Det skulle bli roligt och det var ett sätt för oss att knyta närmare band. Men hans familj blev osams om detta. Sedan dess har vi ingen kontakt alls med min bror. Han är bjuden nu i sommar till en av mina söners bröllop. Vi får se om han kommer.
Vi människor är oss lika från födseln förutom miljön då och ingen vet varför Kristian Gidlund fick cancer. Ofta skyller man på folks leverne, men varför får då små barn cancer? Den cancer vi har nu i släkten är fullkomligt obegriplig. Men av någon anledning så har vi den där ändå. Det är ett test, en prövning brukar jag tänka. Eller också har vi bestämt det så allihop. Innan vi kom hit. För att höja vår medvetenhet. Så att inte våra liv ska vara bortkastade på nöjen och att tjäna storkovan, som är så populärt eller samla vårt guld i högar, som har varit så vanligt och är det fortfarande. Medan resten av världen går under.
Alla våra relationer förändras till någon som är svårt sjuk. Så är det. Var och en av oss har en förändrad relation till den släkting som nu lider av cancer. Men för mig är det självklart att vi aldrig dör. Bara kroppen. Och döden gör egentligen ingenting. Bara vi har levt innan och öst allt vi kunde ur livets källa. Jag har försonat mig med ödet. Det går inte att fråga varför, utan istället måste vi acceptera vad som händer. Vad som än händer.
Jag har tänkt på slutorden i Kristian Gidlunds bok:
"Så föll ett långsamt regn genom trädgården. Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst."
Vad betyder de? Han går ut för att stilla en oövervinnerlig törst i regnet. Han passerar genom fönstret eller tar han dörren? Han finns fortfarande. Han lever. Och allt är väl. Trots allt. Så uppfattar jag detta. Hans själs ljus slocknar inte. Det fortsätter att brinna.
4.6.2014
För övrigt tycker jag det är en välsignelse att f-kassan inte längre ska fråga när cancersjuka kommer att dö. Om en person är allvarligt sjuk ska den få fortsatt sjukpenning om det finns "en betydande risk för mycket allvarlig risk för försämring inom fem år". Det formulerades som att denne skulle dö inom fem år tidigare. Och då har f-kassan frågat efter beräknat dödsdatum. Ingen vet när någon kommer att dö. Inte ens läkare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar