Jag var i stan i dag för att återigen gå till tandläkaren. Nu är jag dock nere i kring 400 kronor för att lappa och laga en fyllning. Tack kära försäkringskassan! Äntligen får jag lite rabatt efter att ha lagt ut så där 20 000 i år på tänderna.
Jag hade trott jag skulle slippa tandläkaren eftersom jag var där i början av denna månad för allmän översyn. Men icke då. Den här tanden brakade trots detta, under midsommaren, men det var bara en kompositlagning förstås. Sådant är billigt men håller inte. Hå, hå ja, ja.
Men det vet vi ju att kroppen är förgänglig och egentligen är själen det som finns. Just nu är trycket hårt på befolkningen. Det syntes på stan. Alla gick runt i svarta kläder och vinterkläder. Bara jag hade tagit på mig lite sommarlika blommiga saker. Och ljusa färger. Tiggarna satt mest i varje hörn och jag har lärt mig att inte se dem märkte jag.
Sedan gick jag vidare efter tandläkaren för att stötta de som är utsatta och då menar jag de som bär upp vårt samhälle. De som går i spetsen och därför råkar ut för att inte orka ibland. Sådant är det väldigt tyst om, men om ni någonsin råkar ut för att behöva söka vård för själen är det inte alls farligt, utan det är något som alla kreativa och skapande människor kan behöva. Alla människor behöver en paus ibland för att ta något steg tillbaka för att sedan orka gå vidare.
Jag var på psyket ett tag i början av 70-talet när sorgen efter min mammas häftiga och oväntade död hann i fatt mig när jag fick en paus i livet. Då på den tiden hamnade jag på Södersjukhuset och babblade en massa och jag minns att läkaren sade att de kunde inte behålla mig där. Så jag blev transporterad till det nu nedlagda sjukhuset Långbro. Och där blev jag inspärrad i ett rum. Sedan försvann jag bort från världen för det blev för mycket. När till sist en läkare försökte prata med mig så var jag icke kontaktbar. Naturligtvis. Jag upplevde det som att jag slogs med mörkret.
Dock gick jag upp och duschade nästa morgon och var nästan som vanligt. Efter att ha fått sova ordentligt. Sova är alltid bra. Och sedan begrep jag att där kunde jag inte stanna. Måste ut därifrån. Jag somnade så fort jag satte mig ned av nedåttjacket man fick så då började jag gömma dessa tabletter under tungan för att vara lite klar i skallen. Och ordnade att jag till sist fick komma hem.
Men då överväldigades jag av sorgen igen. Förstås. Och tog en taxi tillbaka till den stängda avdelningen på morgonen. Taxichaffisen trodde inte på mig. Han fattade inte att jag skulle dit. Så jag började gråta för att han inte trodde på mig. Och grät och grät. Han stannade bilen och gick ut och tog fram en hushållsrulle ur bakluckan. Sedan rev han av en liten, liten bit papper och gav mig. Då måste jag ju skratta och sade: Nä nu är det väl du som är tokig.
Fortfarande är det skamligt att vara på psykavdelning så det håller man gärna tyst om. Och människan som hamnar där är naturligtvis skör och behöver lite "asyl" som det hette för i tiden. Den är attackerad inte bara av det egna personliga omedvetna, utan det omedvetna går över i något kollektivt också och är lika vidsträckt som vårt universum. Det finns helt enkelt inte något riktigt slut, utan här finns allt, som mänskligheten har upplevt genom årtusendena. På gott och ont. Men samtidigt är denna kris en ny möjlighet att gå vidare i livet och uträtta något bra för världen.
Själv så började jag på Sveriges Radio efteråt för jag skulle göra min praktik där. Och efter att ha klarat av journalisthögskolan började jag på Dagens Nyheter. Då var jag 28 och tyckte att jag var så väldigt gammal och hade bråttom att ta igen allt jag hade förlorat. Herregud! Vilken missuppfattning. På DN var jag bland de yngsta naturligtvis. Numera är jag lika stark som Bamses Farmor som gör dunderhonungen. Och den styrkan kan kvinnor i min ålder ge vidare till de efterkommande. Så att de orkar med sina liv. Visst är det alldeles utmärkt ordnat!
Här skrev jag senast om Långbro.
Jag hade trott jag skulle slippa tandläkaren eftersom jag var där i början av denna månad för allmän översyn. Men icke då. Den här tanden brakade trots detta, under midsommaren, men det var bara en kompositlagning förstås. Sådant är billigt men håller inte. Hå, hå ja, ja.
Men det vet vi ju att kroppen är förgänglig och egentligen är själen det som finns. Just nu är trycket hårt på befolkningen. Det syntes på stan. Alla gick runt i svarta kläder och vinterkläder. Bara jag hade tagit på mig lite sommarlika blommiga saker. Och ljusa färger. Tiggarna satt mest i varje hörn och jag har lärt mig att inte se dem märkte jag.
Sedan gick jag vidare efter tandläkaren för att stötta de som är utsatta och då menar jag de som bär upp vårt samhälle. De som går i spetsen och därför råkar ut för att inte orka ibland. Sådant är det väldigt tyst om, men om ni någonsin råkar ut för att behöva söka vård för själen är det inte alls farligt, utan det är något som alla kreativa och skapande människor kan behöva. Alla människor behöver en paus ibland för att ta något steg tillbaka för att sedan orka gå vidare.
Jag var på psyket ett tag i början av 70-talet när sorgen efter min mammas häftiga och oväntade död hann i fatt mig när jag fick en paus i livet. Då på den tiden hamnade jag på Södersjukhuset och babblade en massa och jag minns att läkaren sade att de kunde inte behålla mig där. Så jag blev transporterad till det nu nedlagda sjukhuset Långbro. Och där blev jag inspärrad i ett rum. Sedan försvann jag bort från världen för det blev för mycket. När till sist en läkare försökte prata med mig så var jag icke kontaktbar. Naturligtvis. Jag upplevde det som att jag slogs med mörkret.
Dock gick jag upp och duschade nästa morgon och var nästan som vanligt. Efter att ha fått sova ordentligt. Sova är alltid bra. Och sedan begrep jag att där kunde jag inte stanna. Måste ut därifrån. Jag somnade så fort jag satte mig ned av nedåttjacket man fick så då började jag gömma dessa tabletter under tungan för att vara lite klar i skallen. Och ordnade att jag till sist fick komma hem.
Men då överväldigades jag av sorgen igen. Förstås. Och tog en taxi tillbaka till den stängda avdelningen på morgonen. Taxichaffisen trodde inte på mig. Han fattade inte att jag skulle dit. Så jag började gråta för att han inte trodde på mig. Och grät och grät. Han stannade bilen och gick ut och tog fram en hushållsrulle ur bakluckan. Sedan rev han av en liten, liten bit papper och gav mig. Då måste jag ju skratta och sade: Nä nu är det väl du som är tokig.
Fortfarande är det skamligt att vara på psykavdelning så det håller man gärna tyst om. Och människan som hamnar där är naturligtvis skör och behöver lite "asyl" som det hette för i tiden. Den är attackerad inte bara av det egna personliga omedvetna, utan det omedvetna går över i något kollektivt också och är lika vidsträckt som vårt universum. Det finns helt enkelt inte något riktigt slut, utan här finns allt, som mänskligheten har upplevt genom årtusendena. På gott och ont. Men samtidigt är denna kris en ny möjlighet att gå vidare i livet och uträtta något bra för världen.
Själv så började jag på Sveriges Radio efteråt för jag skulle göra min praktik där. Och efter att ha klarat av journalisthögskolan började jag på Dagens Nyheter. Då var jag 28 och tyckte att jag var så väldigt gammal och hade bråttom att ta igen allt jag hade förlorat. Herregud! Vilken missuppfattning. På DN var jag bland de yngsta naturligtvis. Numera är jag lika stark som Bamses Farmor som gör dunderhonungen. Och den styrkan kan kvinnor i min ålder ge vidare till de efterkommande. Så att de orkar med sina liv. Visst är det alldeles utmärkt ordnat!
Här skrev jag senast om Långbro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar