Reportage i Femina

I Femina finns ett reportage om mig i majnumret. Redaktören Nadja Jönsson har sagt att det blir detta nummer och så blev det. Tidningen finns att köpa nu. Det är ett reportage, som handlar om mig och min mamma. Hon som dog så tidigt, bara 43 år gammal, och som jag hittade död när jag kom från ett sommarjobb. 

Det är fortfarande mitt livs största chock. Ingenting efter detta har varit värre och kan inte bli det heller. Det betydde att min barndom abrupt tog slut den dagen och att jag fick ta hand om allt. Jag hade en lillasyster, som bara var ett år då, och som gick omkring dagen efter att vår mamma hade dött och sade: mamma, mamma. Hon letade efter henne. Jag kan fortfarande höra hennes röst. Själv var jag 22 år, men inte alls vuxen.

Det gick inte att förklara för min lillasyster att mamma var död. Hur skulle hon kunna greppa detta? Ingenting gick att säga eller göra som kunde hindra denna smärta. Och vi kunde heller inte ta hand om lillasyster Tina för hon hade inte samma pappa som vi andra, min lillebror och jag, och pappan ville inte att vi skulle ha henne. Hon blev först omhändertagen av vår moster och sedan hamnade hon på barnhem. Innan hon till slut kom till några kompisar till pappan som fosterbarn. 

Tina vår lillasyster vid julen 1967 innan allt svårt hände.

Det här är fortfarande känslomässigt svårt att tänka tillbaka på detta fast det om några år är 50 år sedan. Hur skulle livet ha gestaltat sig om inte vår mamma hade dött? Hon ville inte hålla ihop med pappan till vår lillasyster för han hade misshandlat henne. Hon ville lämna honom, men hon dog istället, och Tinas pappa blev den siste som pratade med mamma. Vad sade de till varandra? Jag vet inte. Det var på lunchen den dagen hon dog och sedan kom jag hem på eftermiddagen och hittade mamma död. Hon dog av astma, som är en psykosomatisk sjukdom, fast hon hade medicin hemma. Hon hade ramlat ihop över soffbordet och dött. Hennes hjärta hade stannat.

Tina mår bra nu precis som resten av släkten. Så bra som det är möjligt. Jag har jobbat hårt för att hålla ihop alla och det har gått någorlunda förutom med min lillebror, som jag inte längre har någon kontakt med. Vi får se om ett bröllop i släkten i sommar kan göra att vi alla träffas igen. Min bror har aldrig gjort upp med vad som har hänt honom. Varken mammas död eller hans frus död. Han har flytt ifrån allt. Så ser jag på det fast jag trodde ett tag att han också hade gått vidare. På riktigt. Han har kompenserat med ägodelar istället. Och så kan man göra.

Själv skrev jag ned det mesta i min första bok Ett Sekel av Tystnad. Där lade jag allt som hade hänt och som hände mig i detta land, där allt är så perfekt. Men svåra ting händer ändå. Det är meningen att vi ska kunna ta oss förbi det mesta. Och det har jag gjort. Även fast svårigheterna fortsätter. Till slut är vi så mogna att vi likt äpplena kan lämna trädet där vi har blivit till och gå vidare. Livet tar aldrig slut. Det har blivit min absoluta övertygelse. När det en gång i tiden blir min tur att lämna denna jord så ser jag fram emot fortsättningen.

Här är texten i Femina som handlar om min mamma och oss.