Flickor är värst i sina mobbningar. Det är också min erfarenhet här på bloggen. De elakaste och förfärligaste kommentarerna kommer från det egna könet. Det finns en avundsjuka och ett hat från andra av samma kön, vilket jag ser som att det beror av att kvinnor ser ned på sig själva.
Yasmine Gustafsson har fått nog. Hon är bara femton år, men har gått igenom något, som de flesta vuxna knappast överlever. Nu stäms Göteborgs stad på 240 000 kronor. För att Herrgårdsskolan inte kunde hjälpa henne mot mobbarna. Kommunen har erbjudit sig att betala 30 000 kronor.
Detta är mycket starkt av Yasmine och hennes mamma. Jag håller på dig Yasmine! Du gör att detta förfärliga som pågår dag ut och dag in får ett ansikte.
Du och många andra behöver en upprättelse! Och till mobbarna vill jag säga: försök att titta in i er själva istället. Hur mår ni?
Jag säger detsamma Upp till kamp Jasmine och slå ner själsmördarna (mobbarna)vilket jag inte gjorde pga. av att detta hände mig på mitten av 70 då det inte var erkänt, sen dess har jag varit sjuk skriven, förtids pensionerad med andra ord en grönsak som vegeterade på allmän mossa.
SvaraRaderaDet är bara att konstatera dem har tagit mitt liv.
Anonym: Jag lider med dig. Men det finns en mening med allt här i livet. Även det förfärligaste och svarta. Det gäller bara att se det. Gör som jag skriv en bok om detta mobberi... jag råkade ut för 90-talet som var ett allmänt mobbarårtionde. Och detta gick också ut över min familj och särskilt min yngste son. Jag skrev en dagbok mellan åren 2003-2005 för att lägga allt någonstans. Den är utgiven och heter Ett Sekel av Tystnad. Det hjälper att göra så... skriv! Jag hjälper dig gärna om du vill!
SvaraRaderaMen varför fega ur hela tiden?
SvaraRaderaNamnge kräken som mobbar!
Man frågar sig var mobbarnas föräldrar finns någonstans och varför de inte tar tag i sina ungar? Om det varit min unge som mobbat så hade den fått en omgång så den hade behövt visa leg när den såg sig i spegeln.
SvaraRaderaBqt och Agneta: ”Det är inte mobbarna som driver människor till förtvivlan”, säger Christophe Dejours. ”Det är de andras svek. De ser på, de vet att det är orätt, men de rör inte ett finger.” Han tar till drastiska paralleller. Han menar att man i dag på arbetsplatser kan studera hur nazismen blev möjlig. ”När människan blir alltför rädd om jobbet, när hon ingår i ett system som hon inte kan påverka, lockas hon lämna sin moral hemma. Där kan hon vara en älskande far, empatisk make, men på jobbet stänger hon av, ser inte sådant hon inte vill hantera. Blir en liten Eichmann. Så går det till när ett samhälle mister känslan för rätt och orätt.”
SvaraRaderaDetta är en kommentar ur DN:s artikelserie om mobbning. Vuxenmobbning i arbetslivet. Och det stämmer även på skolmobbning, som jag ser det. Eleverna är instängda i ett system, som de inte kommer ur. Mobbarna syns inte och ledningen kanske inte heller vill se dem.
http://www.dn.se/kultur-noje/fritt-fram-i-sverige-men-brottsligt-i-frankrike-1.1115968
Min egen erfarenhet är en helt annan. Jag gick på en överklasskola (Franska skolan) och där var pojkarna helt klart de grymmaste mobbarna. Pojkar som kommer från akademikerhem och är verbala men i likhet alla andra pojkar är mindre empatiska kan gå hur långt som helst i kränkningar. Flickorna visade bara att de inte ville umgås; utfrysning är ju svårare att klanka ner på, eftersom även vuxna väljer vilka de vill umgås med. Pojkarna däremot kom varje dag med glåpord, hot om fysiskt våld, snackade skit om mig när jag var en meter bort som om jag inte fanns. Även Heinemann har pekat på detta i sin bok om mobbning - verbalt begåvade pojkar är de grymmaste mobbarna.
SvaraRaderaPolly: Det låter som ett gammalt manssamhälle och som att flickorna uppförde sig efter det också... ett klassamhälle. Feminismen började ju hos borgerliga eller överklassflickor, som ville ha samma rättigheter som männen. Och så har det fortsatt som jag ser det.
SvaraRaderaFör mig som gick i en vanlig skola (realskolan på högstadiet) var det lärarna mot eleverna. Och vi i klassen höll ihop mot dem, fast vi inte vågade trotsa dem heller. De hade helt enkelt makten på den tiden, början av 60-talet. Ingmar Bergman skrev filmen Hets och den stämmer med hur det var. När en lärare kände på sig att den hade fått tag i en elev som inte kunde läxan då togs eleven fram till svarta tavlan och fick stå där och skämmas.
Gymnasiet var rena paradiset i jämförelse. För vi var eliten på den tiden (tio procent tog studenten) och behandlades väl där.
Myten om pojkars renhårighet lever kvar ser jag. Ihopkopplad med med feministskräcken blir det oslagbart.
SvaraRaderaPå den tiden vi hade allmän värnplikt så gick det inte så schysst till. Men det hör vi inte så mycket om numera, det är inte så mänga pojkar som gör lumpen.
Feminismen har ingenting med pojkars mobbing att göra och den hade nog inget starkare fäste på Franska skolan heller, ser det ut som. :)
Det verkar snarast som den skolan hade behövt starka tjejer som gav mobbargrabbarna lite motstånd, når nu inte lärarna förmådde göra det.
Den verbala mobbingen från pojkar ser man en hel del av på nätet. Bara en blind kan undgå att se den.
Den är hemsk och den får konekvenser för den enskilde som drar sig undan och alltså inte orkar vistas på de sajter där mobbarna håller till.
Precis som verkliga livet alltså.
Fia: Du är feminist förstår jag. Det var jag också ett tag i början av 70-talet. Grupp 8 du vet. Men sen dess har det gått överstyr.
SvaraRaderaPå DN på den redaktion där jag var längst så var det två tjejer som höll alla i ett järngrepp. De var överklass, med i vänsterpartiet, feminister förstås och bestämde allt på redaktionen vem som än var chef. Trist erfarenhet.
Pojkar och flickor är renhåriga om de har chansen att vara det. Barn är okej om de inte snedvrids. Det gäller båda könen.
Mobbning är svår att komma till rätta med. Speciellt svårt är det när lärare mobbar elever och andra lärare. Det krävs mycket sunt förnuft för att komma till rätta med sånt här. Tyvärr är det så mycket feghet och grupptryck inblandat.
SvaraRaderaHelena: Ja vad ska man säga... tack och lov behöver ingen vara fångad hela sitt liv i detta träsk... vi kan alla gå vidare och hitta ut... fast ibland finns det svåra fall som rektorn i min sons högstadieskola, som till slut gjorde bort sig så kapitalt att hon blev tvungen att sluta vid 65 års ålder, fast hon ville bita sig fast till 67. Men det fick hon inte. Både hon och skolan mår nog bättre av det.
SvaraRaderaInofficiella ledare finns nog på de flesta arbetslatser och av båda kön. Det är inget man blir utifrån politiska värderingar eller ideologier, det handlar om personlighet.
SvaraRaderaInoficiella ledare kan vara både bra och dåligt, beroende på hur man utnyttjar dem och deras intresse av att påverka underifrån.
Jag har också erfarenhet av såna från mina arbetsplatser, och de senaste var så långt man kan komma från politikens vänsterkant eller feminism.
Det var inte de som stod för mobbingen på den arbetsplatsen.
Det skötte cheferna.
Som inte heller var poliitiskt engagerade eller intresserade sig för kvinnors rätt.
Fia: Alla människor är olika och en del gillar makt. Själv gör jag inte det särskilt mycket, vill dock ha utrymme att uttrycka mig.Vet inte hur gammal du är, men visst spelar ideologi en roll. Och i exemplet jag berättade om så gjorde det absolut så. Jag vet inte vad du har råkat ut för, men du låter en smula bitter. Det drabbar ingen annan än dig själv. Gå vidare eller sök hjälp för det... är mitt förslag. Själv har jag lämnat mycket bakom mig och känner inte agg för någon människa alls (vad jag kan komma på) men gissa om jag har gjort det.. !
SvaraRaderaTack för ett fint inlägg och väldigt många bra svar till kommentarerna.
SvaraRaderaHa en fortsatt fin kväll!
Jag ber om ursäkt om jag tog plats på din blogg.
SvaraRaderaJag är inte "bitter", jag delade endast med mig av några kunskaper, iakttagelser och erfarenheter.
Jag behöver sålunda varken din bedömning av mitt känsloliv, dina råd eller någon "hjälp" av någon för att göra mig av med några erfrenheter.
Det der dem man växer av.
Om man vågar ta dem till sig och dra nytta och lärdom av dem.
Det har jag gjort och kan därför leva i nuet och inte i det förgångna.
Jag hoppas att även du kan komma till den punkten när det gamla bara är erfarenheter som inte är plågsamma, utan bara just erfarenheter som man kan ha nytta av.
Då slipper man tänka tankar om att omvärlden är "bitter".
Fia: Men du sprutar ju bitterhet... vad är det med dej gamla drake... ha det gott ändå :) Livet leker...
SvaraRaderaJag är en elev som gick i samma klass under hennes period på Herrgårdsskolan, och jag måste säga att detta börjar bli sanslöst löjligt. Är det ingen som märker att man bara går utifrån en persons perspektiv under hela detta martyr-kriget? I början var det var två tjejer som bråkade med varandra, Yasmine och en annan, det var småtrams, ena sekunden var de bästa vänner som var med varandra under långa perioder, andra sekunden ville de prata med en lärare. Yasmine var lika bedrövlig som den andra tjejen. Detta var under hennes tid i 4an-5/6an, när Yasmine sen började umgås med andra tjejer i klassen gick det bra till en början vad jag har förstått, men efter ett tag började de som hon umgicks med få samtal hem av Yasmines mor, de fick utskällningar för olika småsaker, eller vulgärt påhittade saker, såklart slutade de umgås med Yasmine efter ett dagligt intag av utskällningar. Yasmine känner sig såklart utfrusen och lärare märker detta, jag minns tydligt att lärare pratade med hela klassen om detta, det sågs till att en lärare ständigt skulle vara närvarande vid henne, det fanns en lärare som jobbade speciellt mycket med detta, både på fritid och skoltid, det var samtal med alla ungdomars föräldrar, och massa mer saker. Elever försökte behandla henne som en vanlig klasskamrat men fick oftast spydiga kommentarer tillbaka, i den åldern är det lätt att ge en spydig respons till en spydig kommentar. Lärarna gjorde verkligen allt, men det de inte kunde göra var att tvinga oss ungdomar att umgås med någon vi inte ville, vi kunde behandla henne som en neutral klasskamrat vilket vi blev tillsagda att göra. Att inte tilltala om det inte var nödvändigt osv. Medan eleverna i Kamratstödjargruppen hade som uppgift att hålla vänskapliga tillmötesgående konversationer till Yasmine dagligen. Själv gick jag med i Kamratstödjargruppen i 9an så jag vet hur det fungerar, men har bara behövt använda det till de yngre eleverna.
SvaraRaderaMajoriteten av de saker som media tar upp, har faktiskt aldrig hänt, och är rent påhitt, allvarligt, jag blånekar. Resten är överdrivet. Det har pratats om sönderskurna skor, samma dag som lärarna fick samtalet om att det hänt, hade lärarn som jobbade mest med detta haft ett möte med Yasmine innan hon slutade, (Detta möte hade bestämts att de skulle ha varje gång Yasmine gick hem från skolan för att Yasmine skulle kunna berätta om allt bra, och allt dåligt som hänt, ett reflektionsmöte ungefär) Yasmine påstod då att inget speciellt hade hänt, och att det hade varit en lugn dag. Lärarn ser tydligt hur Yasmine "Går" hem ifrån skolan. Det lärarn inte förväntar sig är att han några timmar senare får ett MMS på ett par sönderskurna skor, de skor Yasmine hade gått hem med. Det var Yasmines mor som skickat MMSet.
Litet snabbt avslut, lärarna fick många tack och kramar av Yasmine och hennes mor, de blev tackade för deras insatts och att de aldrig skulle glömma hjälpen lärarna gett Yasmine.
Vad som senare händer är all denna media publicitet, skolan blir anmäld osv.
Då kommer vi till det, Yasmines mor, den drivande bakom allt detta. Som jag har beskrivit, det var inte Yasmines fel att ingen ville umgås med henne, det var hennes morsa, det var aldrig något fel på Yasmine förutom spydiga kommentarer som såklart är en ren mänsklig försvarsmekanism när man känner sig hotad.
Har ni kollat på alla bilder i pressen osv? Vem är det som är med på bilderna om inte Yasmines mamma? Jag tycker synd om Yasmine som har en mamma som utsätter henne för detta.
Och för att avsluta detta, hur tror ni klassen och lärarna på Herrgårdsskolan känner sig? De som faktiskt gjorde allt de kunde, samt de som inte ens var inblandade? Att vara mobbad är hemskt, men att se sigsjälv som mobbad, att tro att man är mobbad, sen utsätta en hel klass, en hel skola för detta är värre. Alla blir drabbade, alla mår dåligt över det.
Bara detta är ett bevis på att mobbningen fortsätter. Att hela tiden lägga skulden på mig som utsatt. Tycker mig kunna läsa att det inte är någon 15-åring som skrivit detta utan en vuxen person. Fruktansvärt.
SvaraRadera/Yasmine
Yasmine: Om du vill så tar jag bort kommentaren. Du mejlade till mig men bad mig inte att ta bort den. Själv hade jag inte sett den innan du påpekade detta. Jag ser att det är någon eller några som går in här ibland på denna sidan.
SvaraRaderaYeasmine! Du ska inte lägga skulden på dig som andra gör till dig. Det är inte dig det är fel på utan dom som mobbar till imponera på andra med att utöka makt på dig för att de ska känna att de kan bryta ner dig. Läste din artikel i Allas nr 40 och fasade för hur människor är mot varandra speciellt mot dig. Jag blev hackkyckling i andras ögon när jag var i din ålder. Alla var ute efter mig och jag fick trasiga kläder, söndersparkad cykel, fick ökennamn och hade rent terror i flera år. Alla skulle slå mig och banka på mig när jag var ute på Disco elelr i parken. På skolgården fick jag be till *Allah* så alla i skolan fick se det. Jag fick gömma mig flera ggr på toaletten så jag kunde rusa hem när skolan var slut. Så fort jag *skvallra* så fick jag näseblod för han tyckte att jag var *skit*. Jag flydde till en annan stad när jag var 21år och jag tänker ALDRIG mer flytta tillbaka. Mina egna klasskamrater mobbade mig och jag vill inte vara med på klassfester mer, då jag var med en gång frågade jag varför de gjorde ingenting när fick be till Allah på skolgården, men inget svar fick jag på den frågan. Jag fick telefonsamtal fast ingen svarade i luren bara någon som andades i andra ändan och sen blev jag jagad och nerslagen också av 3 killar. Mina klasskamrater lurade ut mig flera ggr och sa att det var en tjej som letade efter mig och dum som jag var tog jag cykel och letade efter henne. Detta skedde efter skolan och i parken. Alla visste hur lättlurad jag var och gick på deras lögner. det famms ingen tjej som letade efter mig har jag tänkt på efteråt. Så jag var inte så populär bland tjejerna heller, men dom mobbade inte mig i alla fall. Mamma var rasande på skolan och hade möte om detta med att jag var mobbad, men min far var så knäpp så han sa att barn förtjänar att få stryk i skolan och då vart det ännu värre med mobbingen mot mig.
SvaraRaderaINGEN förtjänar detta HELVETE ska du veta och jag stöder dig till 1000%. Bra att du anmälde detta, men det finns inga pengar i världen som kan ersätta ditt lidande som du har plågats med. Sen tycker jag (fast det komemr dom inte att göra) att dina mobbare ska be om ursäkt till dig personligen för det ska inte du göra över huvudtaget. Det har du ingen andledning till. Lycka till nu, ge aldrig upp din kamp och kämpa på, det önskar jag verkligen.