Min äldsta familjemedlem har det jättebra

Ja han fyller snart 89 år min gamle styvfar, som höll ihop med min mamma längre än min egen pappa gjorde. De var gifta ett tag också, men skilde sig snart. Det höll inte riktigt längre när vi barn var vuxna.

Min andrapappa har klarat sig bra hela livet. Han har aldrig velat haft någon hemhjälp (inte velat ha dom springande där som han säger). Och det är så självklart att den som vill också kan klara sig.

Men nu hände något: han skulle ha luft i däcken (jo han kör bil fortfarande) och lyckades då att ramla så konstigt att han bröt höften, bäckenet. Tur i oturen så fanns det en sjuksköterska på bensinstationen (skyddänglarna var väl där) som förstod vad han hade råkat ut för, så hon såg till att han kom till sjukhus.

Det tog ett tag innan jag fick reda på att han hade råkat ut för det där. Genom släkten fick jag det till slut. När jag då ringde upp honom på det korttidsboende han låg på för en vecka sedan, så lät han trött, mycket trött. Inte så konstigt. All kraft måste gå åt till att försöka bli frisk. Det kommer att ta ett halvår.

Men när jag frågade honom om han ville ha besök så sa han: nej. Han skulle få komma hem när som helst. Dock ville han ha hjälp av oss i höst någon gång, när de ska byta fönster i hans lägenhet. Då måste det plockas undan och fixas.

Visst sa jag. Det ordnar vi.

Han ska få lägenheten handikappanpassad. Inga trösklar och en dusch han kan komma in i också med detta handikapp. Han måste gå med rollator nu. Alltså min uppfattning är att de gamla i vårt Sverige har det bra.

Jag trodde absolut att vi släktingar nu skulle tas i anspråk, men icke. Han har inte hört av sig till oss. Han får all omvårdnad han behöver. Samhället fixar det. Och nog kan det vara skönt att vara ifred för släkten för att få bli frisk i lugn och ro. Omhändertagen av proffs.

Hans pappa blev 94 år, så det vill nog gärna min andrapappa också bli. Han kryar säkert på sig.