Muslimer påminner mycket om feministiska kvinnor

Det är den tanke, som slår mig när jag läser Nicolai Sennels uttalanden som dansk psykolog om de ungdomar han har haft hand om i danska fängelser. Han har träffat hundratals av dem både danska kristna och danska muslimer.

Han menar att de danska muslimerna skiljer sig genom att de är uppfostade till att ta till vrede och vara argsinta medan vi i västerlandet ser det som att människor, som blir "pissed off" förlorar i aktning och status. I den muslimska kulturen är det tvärtom. Där ska man bli arg för att ha status och aktning. För att bevara sin heder. Det är kulturellt inbyggt en stor skillnad mellan synsätten på hur man ska uppföra sig.

Nicolai Sennels menar att detta medför en slags lättkränkhet, som gör att dessa ungdomar blir sköra som glas och därför kan utsätta sin omgivning för våld. För att de betraktar sig själva som ständiga offer.

Jag tänker hela tiden på kvinnorörelsen när jag läser om dessa muslimska ungdomar. Vi stackars kvinnor är alltid så utsatta och riktiga offer för dessa "talibaner" till män. Ett sådant synsätt befordrar våld. Och kvinnor har också tagit till mera våld.

Den danske psykologen menar att dessa ungdomar är mycket svåra att integrera i samhället, för de kan inte tala om sina svagheter och styrkor. För dem är det ingen idé att tala om det som känns svårt eller besvärligt.

Och de litar till en Gud som ska ordna allt åt dem och är lojala med denne Gud Allah också när de inte bryr sig om att gå i moskén eller be.

Det där påminner mycket om en släkting jag har som har samma inställning. Hon är med i Jehovas vittnen för hon blev bortlämnad och försummad som barn. Hon litar till att Fader Gud ska komma en vacker dag och ställa allt till rätta. Hon blir alltså aldrig vuxen med ett eget ansvar för sitt liv, fast hon är pensionär sedan länge.

Uppenbarligen befinner sig sådana människor på det "sårade barnets" nivå. De bär med sig skadade eller störda känslomässiga mönster från barndomen, smärtsamma minnen, negativa attityder och förvrängda självbilder och de vill inte ta itu med dem. De lever i offrets värld och tror att det ska vara så.

De kan inte se att de lider av ett självförakt och ett nedlåtande betraktande av sig själva och att de inte har någon riktigt genuin självkänsla. De älskar inte sig själva, vilket är den första förutsättningen för att kunna älska också andra. Och för att komma dit måste de förlåta sig själva att de inte är bättre än de är. Och se på sig själva med kärlek för alla sina verkliga eller inbillade tillkortakommanden.

Nicolai Sennels säger:

An important aspect of this difference concerning locus of control is that people who see their own lives mainly guided by outer factors – a fearsome God, a powerful father, influential imams, ancient but strong cultural traditions – very easily develop a victim mentality. It is thus not without reason that conspiracies and blaming the non-Muslims are so central in Muslim leaders’ rhetoric and politics. This victim mentality also dominates the mentality of Muslim immigrants, who often have a long row of demands for economic support and Islamization of our societies to satisfy their personal needs.

Detta att vara styrd utifrån gör att människor lägger ifrån sig ansvaret för sina liv. Samma tendenser finns hos kvinnorörelsen, som inte tror att de kan förändra världen genom att förändra sig själva, utan måste ställa ständiga krav på den, för att deras liv ska bli uppfyllda med det de behöver.

Hela denna inre förändring sker på "hjärtats nivå" och där befinner sig mänskligheten i stort nu. Frågan är då om vi som mänsklighet kommer att kunna gå över till detta eller om vi för evigt kommer att mer förbli som barn, med mänskliga katastrofer och sociala mänskliga tillkortakommanden liknande detta som pågår i Mellanöstern eller med allt det våld som ständigt pågår också i våra västerländska samhällen.

Kommer vi att som mänsklighet kunna gå vidare därifrån? Och inse att det är vi som har ansvaret för våra liv och att vi inte i alla lägen kan lita till en Storpappa/mamma, som ska ta ansvaret åt oss. Och kommer vi att kunna se som vuxna individer på oss själva och andra med överseende och kärlek?