I ormbärarens tid

Han kom över havet min förfader. Han var indian, mayaindian och han träffade sin älskade i Spanien. De flydde från allt för att ta sig till ett nytt land. Ett land där de kunde vara fria. Där de kunde få vara fria med sin kärlek. Det blev Sverige. Och detta var på 1600-talet. Så länge sedan, men samtidigt bara en sekund bort.

I min släkt har länge funnits berättelsen om dem. De båda som kom hit som främlingar. Länge trodde jag att det var en skröna. Ett osann berättelse, men den handlar om det som måste döljas i tystnad under flera hundra år, för att till sist kunna berättas.

Det enklaste var för dem att glömma sitt ursprung, att inte ens prata om det, på så vis integrerades mina förfäder. Han en mayaindian och hon en spanjorska. Men sorgen bestod över tystnaden. Och den hemsöker vår släkt än i dag.

Så skulle min nya bok I ormbärarens tid kunna börja, för det är naturligtvis kärlek inblandat, plus en hel del dramatik. Men historien om dessa förfäder är mer än så. Det handlar om hur allt knöts samman i en människa, den människa som blev jag själv år 1945.

Jag har skrivit denna bok utifrån mig själv. För på något annat sätt kan ingen författare skriva. Det är historien om vår värld genom en människas psyke. Hela den förvandling som ständigt pågår på jorden. Varför är vi egentligen här?

Min mamma brukade slå bort mina frågor om varifrån vi kom med att säga: "Egentligen är vi väl tattare" med ett av hennes vanliga befriande skratt. En slags galghumor för att vi var mörka.

Mormor och morfar var egendomslösa torpare och morfar var också fiskare och möbelsnickare. Tio barn födde min mormor och den allra sista föddes när mormor var 45 år. Det blev min mamma.

När boken kommer? Vet inte. Det står än så länge skrivet i stjärnorna.