Vad hade hänt om Bobby Kennedy hade blivit president?

Han blev ju också mördad precis som sin bror John F Kennedy. Här är ett utdrag ur min kommande bok Jacqueline:

Robert Kennedy hade bestämt sig i mars 1968, för att försöka bli presidentkandidat. Hans fru Ethel stod bakom hans beslut. Hon tyckte att det var det moraliskt riktiga beslutet. Amerika behövde honom. Jacqueline Kennedy tyckte inte om det, för hon var rädd att historien skulle upprepa sig, att han också skulle råka illa ut. Hatet fanns kvar i USA och hon berättade om sina farhågor för Arthur Schlesinger, som hade varit expert och rådgivare till Jack när det gällde Latinamerika och också hade skrivit hans tal. I början på april 1968 när de träffades på en middag sade hon:

- Jag är rädd för att det går likadant för Bobby, som det gick för Jack. Det finns så mycket hat i det här landet och det finns ännu fler som hatar Bobby, än som tyckte illa om Jack.

Ett par dagar senare blev den svarte predikanten Martin Luther King skjuten och mördad i Memphis. Jacqueline Kennedy flög till Atlanta för hans begravning. Det var också ett politiskt beslut, för Robert Kennedy hade bett henne att göra det. Hon och Kings änka Coretta befann sig i en liknande situation och hon kunde hjälpa till genom att befinna sig på begravningen och visa att familjen Kennedy brydde sig. Att Robert Kennedy kunde hjälpa till, ifall han blev vald som president, att Kennedyfamiljen stödde den kamp, som Martin Luther King hade förkroppsligat. Landet befann sig i uppror och det var upplopp i de fattiga områdena över stora delar av Amerika. De längtade efter en frälsargestalt, som människor gör i svåra tider och Robert Kennedy framstod som en sådan. Den ende som fanns kvar. Detta skimmer som fanns runt familjen Kennedy på den tiden kan vara svårt att förstå, men det fanns verkligen en stor längtan efter en man, som skulle rädda USA, som skulle kunna fullfölja det som John F Kennedy hade hindrats att slutföra.

- Jag var rädd, inte bara för Bobbys skull utan för mig själv och barnen. Det verkade inte vara säkert att uppfostra dem i USA, ett land, som inte längre gick att känna igen, som inte var säkert och mina nerver var på helspänn under hela den tiden.

Det fanns så många galningar i Amerika och så mycket skjutvapen i omlopp att de kunde vara ute efter fler av släkten Kennedy. Men Robert Kennedy ville inte att Jacqueline Kennedy och barnen skulle lämna honom. Han hade själv försökt att så gott det gick att ersätta barnens far genom att ta hand om dem, prata med dem, följa dem till skolan och delta i deras vardagsliv. Bobby ville verkligen inte att Jacqueline skulle lämna varken honom eller USA och särskilt inte för en sådan lagbrytare och sjörövare som Onassis. Ted Kennedy och hans fru Joan fick hjälpa till att vädja till Jacqueline att inte göra något förrän efter valet i november det året.

Jacqueline Kennedy tillbringade några dagar i slutet av maj 1968 på lustjakten Christina tillsammans med bland andra Cary Grant. Aristoteles Onassis och Jacqueline Kennedy pratade då om det praktiska runt ett bröllop och ett äktenskap. Så långt hade de kommit i sina förberedelser. Den 28 maj lämnade hon yachten i St Thomas i Västindien och återvände till New York.

- En vecka senare ringde Lees man, min svåger, Stas Radziwill till mig tidigt på morgonen i New York. Han hade hört att något hade hänt Bobby, fast Stas befann sig i London. Jag visste ingenting. Jag hade inte hört någonting utan jag bara pratade på om hur underbart det var att Bobby hade vunnit dagen innan i denna viktiga delstat, att Kalifornien hade röstat på honom.

- Men hur mår han, sade Stas Radziwill.

- Han mår bra, han vann, sade jag.

- Men hur mår han, sade Stas igen.

- Vadå mår, han vann, vad menar du?

- Han har blivit skjuten.

Den 5 juni var Robert Kennedy på Ambassador Hotel i Los Angeles. Han hade den dagen hållit ett segertal på hotellet, eftersom han hade vunnit delstatsvalet i Kalifornien. Denna viktiga och stora stat hade röstat på honom som presidentkandidat. Det var efteråt, när han var på väg ut från hotellet och passerade genom köket, som han blev skjuten.

Jacqueline Kennedy ville inte att det skulle vara sant. Hon ville inte tro det fast hon hade pratat om det. Fast hon hade förutsett det. Det hade varit så enkelt att förutse. Det var så lätt att någon skulle inspireras till detta dåd, vilket motivet än var. Det liknande om igen en grekisk tragedi. En förvirrad man hade skjutit Robert Kennedy. Så meningslöst. Att samma sak skulle hända de båda bröderna. Vad var den statistiska möjligheten för sådant? Var den ens en på miljonen, en på tio miljoner? Men det var möjligt för någon att inspireras, att göra om samma sak igen, som en copycat, som tycker att blir man inte berömd för något bra, så går det åtminstone att bli känd för något grovt brottsligt. Mord på en känd politiker, en Kennedy, gav genklang över världen.

- Stas flög över till New York och Ros Gilpatric följde mig till flygplatsen och sedan fortsatte Stas och jag tillsammans i ett privat jetplan, som någon hade lånat oss. Jag var helt blank i huvudet. Det var en ny mardröm. Som om någon hade fått för sig att spela upp allt igen. En återupprepning av vad som hade hänt fyra och ett halvt år tidigare.

Bobby Kennedy levde fortfarande med hjälp av en respirator ända till den tidiga morgonen nästa dag. Jacqueline Kennedy var den som tog beslutet att stänga av maskinerna. Läkarna vågade inte ta beslutet, men han var hjärndöd. Det var bara kroppen, som hölls vid liv av maskiner. Hjärtat slog, men Bobby Kennedy var redan borta. Hans fru Ethel Kennedy låg på sängen bredvid honom och stönade och Teddy Kennedy låg på knä vid fotänden av sängen och bad när Jacqueline kom. De väntade på ett mirakel.

- Jag tog lugnande innan jag gick in i rummet. Det var först när jag kom in och sade åt läkarna att stänga av respiratorn, som de gjorde det och sedan upprepade sig allt. Bobbys kropp forslades tillbaka till New York med flyg och ännu en begravning förestod familjen. Jag hjälpte Ethel att ordna de praktiska detaljerna.

Efter jordfästningen av Robert Kennedy forslades kroppen till Arlingtonkyrkogården i Washington per tåg och där fick han en grav ganska nära sin storebror Jack Kennedy. Robert F Kennedy begravdes den 8 juni.

För Robert Kennedy, liksom för John F Kennedy, hade mod varit den största dygden en man kunde ha. Han hade varit modig. Innan Jack Kennedy dog hade människor uppfattat Bobby Kennedy som en hänsynslös sanningssägare, någon som kunde gå över lik, kall och kalkylerande. Men efter Jacks död så förändrades han. Han visade att han kunde vara deltagande, ömsint, romantisk och kärleksfull. Han sade sanningen, som han såg den och det gjorde att människor ibland uppfattade honom som hänsynslös, därför att de inte såg sanningen på samma sätt. De betraktade inte världen med de ögon, som han hade. Han hade satsat allt på sin politiska karriär och någon från ett annat land hade fått för sig att skjuta honom, som hämnd för något han inte var ansvarig för.


Det var en palestinier, som sköt Robert Kennedy och motivet var, sade han senare, att han ville hämnas vad som hade hänt i sexdagarskriget mot Israel, då Israel effektivt hade krossat allt motstånd från arabernas sida. Det hade varit arabstaterna Egypten, Jordanien och Syrien, som hade dragit ihop trupper för att anfalla Israel. Men Israel överraskade dem istället och förekom dem och anföll dem den 5 juni 1967 och intog Gazaremsan och Västbanken. Bara några dagar senare, den 10 juni var kriget över och Israel stod som segrare. Jacqueline Kennedy tyckte att det verkade totalt meningslöst:

- För detta skulle han döda Robert Kennedy på årsdagen av inledningen till detta krig. Det lät inte förnuftigt, inte som ett verkligt motiv, men människor kunde få för sig vad som helst. Inte skulle det hjälpa vare sig palestinierna eller någon annan att han sköt Bobby Kennedy.