France Telecom drabbat av självmordsvåg

Det franska bolaget France Telecom med sammanlagt ca 200 000 anställda, varav hälften i Frankrike, har drabbats av en självmordsvåg.

Sedan början av 2008 har 22 anställda tagit livet av sig och 13 har försökt att göra det. Nu har arbetsmarknadsministern i Frankrike Xavier Darcos kallat till sig chefen för företaget för att försöka få stopp på självmorden.

Företaget är det största telefonbolaget i Frankrike och det tredje största i Europa. Självmorden anses bero på det hårda arbetsklimatet i bolaget, på omorganiseringar och en pressad arbetssituation.

France Telecom är privatiserat, men franska staten äger fortfarande 27 procent av aktierna.

Självmordsstatistiken i Europa ligger högst i tidigare Sovjetländer med Litauen som ledande med omkring 68 män och 13 kvinnor per år och 100 000, som tar livet av sig.

I Frankrike är siffrorna 27 för män respektive 9 för kvinnor och i Sverige är antalet 19 för män och 8 för kvinnor.

Den som senast tog livet av sig i företaget France Telecom var en 32-årig kvinna, som hoppade ut genom ett fönster i fredags efter ett möte på kontoret. Detta enligt fackliga källor.

Jag har nominerat Monica Antonsson till Stora Journalistpriset

Jag nominerar Monica Antonsson till Stora Journalistpriset för ett stort och viktigt arbete med ett journalistiskt scoop i boken Mia Sanningen om Gömda, som hon genomförde helt på egen hand utan någon stor redaktion bakom sig.

Hon grävde tills hon hade fått fram sanningen om detta den största medieskandalen i modern tid. Mia sanningen om Gömda avslöjade att Liza Marklund, journalist och författare och den radikala kvinnorörelsens företrädare, hade skrivit en skröna med främlingsfientliga och mansfientliga förtecken, istället för en sann historia.

Liza Marklund och Piratförlaget kändes i det sammanhanget som om de styrde Mediasverige. Hon fick utrymme i vår statliga och objektiva TV-kanal TV2 och hennes romanfigur Mia Eriksson fick ännu en gång gråta ut i Aftonbladet.

Mia Eriksson hade i augusti 2008 senast suttit i TV4:as soffa och återigen fått berätta sin historia om hur hotad hon var och att hon inte kunde gå omkring annat än förklädd i Sverige. Då hade hon varit hotad i 17 år enligt henne själv.

Boken Gömda, som har påverkat lagstiftningen i Sverige, för att den kallades en sann historia, säljs fortfarande med de orden på framsidan i varuhus. Fast Liza Marklund har sagt att den var \"ett politiskt projekt\". Och alltså ska uppfattas som politisk propaganda.

Och förra ordföranden för socialdemokraternas kvinnoförbund Inger Segelström skrek från Bryssel i SVT:s Debatt att hon struntade i om den var sann eller inte. Ändamålet helgade tydligen medlen.

Monica Antonsson har avslöjat denna förment sanna historia in på bara benen genom sitt ihärdiga terrierliknande spårande av fakta.

Vi var många som ville ha svar på frågan hur Sverige kunde förledas av en bok som Gömda. Monica Antonsson har avslöjat hur det kunde ske. Hur i stort sett alla politiska partiers kvinnor hjärntvättades med hjälp av den boken, som användes som en handbok för det sk strukturella våldet mot kvinnor.

Och hur vi fick en statsfemininsm uppbyggd. En -ism som bygger på att alla män slår och att det som professor Eva Lundgren i Uppsala har sagt är en könsmaktsordning, som sades vara inbyggd hos män. Män som inte slog kvinnor var helt enkelt undantag från den kulturella regeln, enligt henne.

Monica Antonsson har avslöjat att Liza Marklund, som själv var upprörd över kvinnomisshandel hon såg i Norrland i sin ungdom, gick in i samarbetet med Mia Eriksson och helt och hållet utan någon journalistisk granskning av sitt källmaterial konstruerade en bok Gömda, som innehåller felaktigheter, lögner och förtiganden. Allt med syftet att främja den radikala feminismen.

Det mest uppseendeväckande var att Mia till slut blev tvungen att fly landet, vilket togs upp i riksdagen som en fråga till justitieminister Tomas Bodström om vad som skulle göras för att inte fler kvinnor skulle behöva fly Sverige och söka asyl i USA. Monica Antonsson har i 84 kapitel redogjort för vad som egentligen hände och avslöjat denna kampanj för radikal feminism, som Gömda ingick i på 90-tal och 2000-tal. Detta avslöjande gjordes av Monica Antonsson ensam och utan något stöd från resten av medierna i Sverige. Hon blev inte ens inbjuden till TV-programmet Skavlan i TV2 under 2009 utan där fick återigen Liza Marklund möjlighet att breda ut sig. Monica Antonsson har gjort en stor insats genom att sakligt och i det långa dokumentära reportagets bokform berätta om hur hon steg för steg själv upptäckte hur också hon själv hade blivit lurad. Från den första gången när hon träffade Mia Eriksson.

Hur hon sedan har kontaktas av de människor i staden Oxelösund, som aldrig fick något gehör i vanliga medier. Motståndet mot dem var helt enkelt för starkt. Ingen trodde på dem när de försökte berätta sanningen. Mer än en miljon människor har läst om hur den hemske arabiske mannen och hans kompisar hade förföljt Mia och hennes familj genom Sverige. Och ingen brydde sig om att lyssna på dessa förtalade människor. Bara Monica Antonsson gjorde det.

Jag nominerar alltså Monica Antonsson, för att hon är en modig och ihärdig journalist, som aldrig gav sig fast hennes bok Mia Sanningen om Gömda tog många år att skriva och till sist få utgiven. Hon borde inte glömmas i detta sammanhang, utan tvärtom belönas nu när också journalistkåren har hämtat sig från den chock som genomfor alla vettiga människor i Sverige, då när hennes bok Mia Sanningen om Gömda publicerades och allmänheten till sist begrep att det gick att föra både vanliga människor och det politiska Sverige bakom ljuset, genom att helt enkelt skriva en lögnaktig historia och påstå att detta var sanningen. En politisk pamflett i bokform, som aldrig hade blivit avslöjad om det inte hade varit för journalisten Monica Antonsson.

PS. Ifall Monica Antonsson skulle få detta pris vore det en sensation eftersom det är Lukas Bonnier, som står bakom detta pris, men det var roligt att nominera henne ändå.DS.

Jag naiva idiot

Jag fattade verkligen inte vilka enorma klyftor som finns i vårt samhälle, men nu har jag begripit. Det går upp ännu en talgdank för mig jag läser Gudrun Schymans senaste inlägg på Newsmill, där hon försöker bli populärare genom att skriva om att "bra sex är lycka". Det var tydligen hennes egen rubrik - finns kvar som artikelnamn, som sedan har tonats ned till "Lycka kräver reservationslösa relationer".

Hon talar bara om relationen med någon hon har sex med och kör sitt program om könsmaktsordningen, som gäller förstås. Alltså att alla svenska män är som talibaner, vilket hon lyckades med att få ur sig redan i början av det här seklet.

Själv så har jag kommenterat den artikeln med en liten sedelärande berättelse om den korta tid, när jag råkade bo i samma hus som hon gjorde. Vi ville inte bo där längre sedan hon hade flyttat in och när jag skulle flytta så tog hon sig för att skälla ut mig. Jag blev oerhört förvånad, för varken förr eller senare har jag blivit utskälld, för att jag har velat flytta från en bostadsrättsförening.

Dock godkände inte styrelsen en enda av de av oss föreslagna köparna, utan det blev till slut föreningen själv, som köpte ut oss, så att de fick välja ut den de ville sälja till. En av de tilltänkta köparna frågade mig om det var en sekt, som bodde i huset, men på det svarade jag nej.

Men så här långt efteråt så är det ganska självklart att så var det. Från början var det inte så, men det blev snabbt en sekt med politiska förtecken när Gudrun Schyman hade flyttat in.

Stadgarna var sådana i det huset att vi fick ut precis det vi hade lagt ut, plus någon liten uppräkning med inflationen. Så såg det ut för ingen skulle tjäna på att bo. Vi tyckte att det var viktigare att vi människor som bodde där mådde bra och hade en god relation till varandra.

Jag citerar en bit ur Gudrun Schymans artikel nedan:

Lycka kräver reservationslösa relationer. Relationer fria från förtryck, makt och ägande. Sällan är det så tydligt som i en kärleksrelation. Så fort makt och ägande blandas in, vilket är det gängse med den könsmaktsordning som är plattform i alla våra samhällen, minskar möjligheten och förmågan att älska reservationslöst. Det tydligaste exemplet på den reservationslösa kärleken, den som vi upplever som ett tillstånd av lycka, tror jag finns i relationen till våra barn. Det händer något i oss när vi ställs inför det nya livet, när vi känner ansvaret, glädjen, styrkan och sårbarheten, samtidigt. Vi älskar, reservationslöst. Vi får inte ens något riktigt svar den första tiden, men vi vet att vi älskar. Vi ger.

När Gudrun Schyman flyttade in i det som hon alltid har kallat "sitt kollektivhus" fast det var en bostadsrättsförening, så var det med de regler och bestämmelser som fanns där. Och hon flyttade dit för då fanns det några som kunde ta hand om hennes barn. Jo hon har själv sagt så. Dessa varelser som hon inte fick något riktigt svar från. Och hon själv kunde ägna sig åt att göra karriär.

Detta var alltså medan hennes barn var små och hon själv "bara" en medlem i den inre kretsen i partiet, men ännu inte riksdagskvinna. Hon jobbade på socialen i Gustavsberg.

När hon sedan skulle fullfölja sin karriär genom att flytta till stan, så hade hon och bostadsrättsföreningen ändrat stadgarna så att hon fick ut marknadspris för sin lägenhet. Alltså profiterade hon på en annan människas arbete och goda vilja. Vi hade jobbat omkring fem år med att köpa huset från Värmdö kommun och bygga om det från det ålderdomshem, som det hade varit, till bostäder.

Hon uppförde sig alltså precis som kapitalistiska direktörer skulle gjort i samma situation och profiterade på andra människors goda relationer, på deras arbete och välvilja.

Relationen mellan henne och mig medförde ingen lycka, men jag förstår att Gudrun Schyman försöker höja sina odds nu en smula, för när som helst är vi inne i ett valår. För min egen del blev erfarenheten från att bo i samma hus som hon, att hon framträdde som vilken makt- och penninggalen direktör som helst. Det öppnade mina ögon långt innan resten av svenska folket fick samma erfarenhet.

Jag måste säga att jag är verkligen glad att det bara är omkring en procent som röstar på henne och Fi, för den sortens samhälle, där det ses som att vi är våra könsroller är helt åt skogen. Naturligtvis är vi i första hand människor och inte kvinnor eller män. Och vi kan alla ha både manliga och kvinnliga egenskaper. Men de djupa klyftorna och ravinerna efter denna sorts politik finns kvar.

Särskilt som alla bekände sig till feminismen i det förra valet. Också nästan alla manliga partiledare. Alltså att bekänna sig till något sådant är att leva kvar i något som aldrig har varit sant. Män och kvinnor har i alla tider hjälpts åt att skapa ett samhälle för sig själva och sina efterkommande. Sedan har det funnits negativa relationer, som alltså inte skapat lycka varken för familjen eller i det större sammanhanget, men detta har varit undantag. Ändå tills det blev statsfeminism i Sverige och skilsmässorna blev fler än någonsin.

PS. Ursäkta att typsnittet svajar, men jag är teknisk idiot också och har gett upp att få det likadant. DS.

Klu Klux Klan är här

Nu ska ni se att ni blir hängda alla som har haft oförskämdheten att ställa sig upp och säga något under sina egna namn. Ni kommer att bli jagade tills de får tag på er och kan hänga er i första bästa träd.

Ni kommer inte att ha en chans för varje ord och varje bokstav ni någonsin har yttrat i hela ert liv kommer att vändas emot er. Och försök inte få någon kontakt med det mänskliga i dessa anonymitetens huvor för det ses som ett riktigt påhopp. Och då blir ni bara ännu mer skyldiga.

Det handlar om denna gruppens medvetande. Det lägsta som finns. Människor som är inblandade i negativa grupphandlingar under anonymitetens namn tar sällan eller aldrig något eget ansvar för vad de gör.

Det är den negativa sidan av sanningen: Allt är ett. Enligt de oskrivna lagarna så är det ledarna, som tar på sig ansvaret. Inte anhängarna. Gruppens förväntan om lojalitet utövar en stor makt över individerna. Man kan känna lojalitet mot människor som verkar tillhöra samma grupp även om man inte känner dem personligen.

Det klassiska exemplet på detta är Nürnbergprocessen där de flesta nazister som stod anklagade hävdade att de bara "lydde order". De var stolta den gången att ha kunnat leva upp till gruppens krav, men fullständigt oförmögna att acceptera några personliga konsekvenser och ta ansvar för vad de hade gjort.

De var som kuggar i ett maskineri, som hade avhänt sig all möjlighet att känna något ansvar för dessa människor, som de hade dödat för de var inte av samma sort som de själva. De ingick inte i gruppen. Bödlarna gömde sig bakom sina ledare. Och den ytterst ansvarige för dem fanns inte längre där.

Den första lilla individuella utvecklingen innebär att ifrågasätta destruktiv gruppkraft, men det gjorde alltså inte dessa män. Istället var de stolta över att kunna följa sina order.

I de grundläggande begreppen ingår också heder. Denna anses ofta inte ha något med hälsan att göra, men en känsla av heder ingjuter en mycket kraftfull och positiv energi i vårt andliga och biologiska system, i vårt immunsystem och vår benstomme och våra ben. Det gör också att vi kan stå för våra åsikter med stolthet och värdighet.

När inte dessa grundläggande värden fungerar för människor så drabbas hälsan. Under depressionen på 30-talet så blev USA lamslaget av den ekonomiska krisen. Polio bröt ut, som förlamade människor fysiskt och var ett uttryck den rädsla som spreds. Likadant är det nu när en ny pandemi har brutit ut, när en del säger att 30-talet är tillbaka. Unga människor drabbas mest, som barnen gjorde då med polio.

Människor som inte har ordning på de grundläggande känslorna av lojalitet och heder eller, som ser sig som offer, sprider en känsla av maktlöshet inom ett samhälle. Att hysa bitterhet mot ett samhälle låser de, som känner sig som offer, i en ständig inre konflikt så att de inte kan få tillgång till det positiva, som finns i devisen Allt är ett.

Ett mejl kom till mig

Jag fick ett mejl:

Hej ni som har blivit föremål för anonymt skvaller och förtal på nätet!

1. Monica som hade kurage nog att starta en blogg i samband med utgivningen av sin bok Mia Sanningen om Gömda och som trots många påhopp stod pall. I den nya bloggen är icke önskvärda kommentatorer bannlysta.

2. Ingrid som bemött och kritiskt granskat överlevargruppens hjärtefrågor.

3. Ann Helena som stött Monica helhjärtat och därmed ådragit sig många anonymas vrede.

Vilka är de som fick Monica att stänga sin första blogg, som fått Ingrid att stänga sin blogg helt (åtminstone tillfälligt) och som gjorde att också Ann Helena stängde sin blogg ett tag och sedan i den nya bloggen skrivit så infama kommentarer att hon nästan bröt ihop? Det är ju inte lätt att veta när det är anonyma avsändare, men det ligger nära till hands att tro att det rör sig om samma klick människor i alla fallen. De verkar hårdbevaka era bloggar och sedan diskutera era inlägg och framför allt era personer i en välkänd författarinnas blogg. Genom att ni är öppna med er identitet, era yrkesliv och andra detaljer blir ni lätta måltavlor för allehanda spekulationer, vilket de som är anonyma inte riskerar. Dessa människor är så infama att de t.o.m. kontaktar arbetsgivare för att försöka misskreditera er. Detta borde vara åtalbart och jag hoppas innerligt att en polisutredning kan bringa klarhet i vilka dessa människor är och att de på något sätt kan hindras från sådana metoder i framtiden.

Vissa i överlevargruppen är faktiskt också öppna med sin identitet. Här har vi en, som förklarar varför denna grupp engagerat sig så för "brottsoffret" Mia: http://www.newsmill.se/artikel/2009/03/15/debatten-tystar-offer-och-overlevare. En annan person i denna grupp hade jag aldrig hört talas om tidigare men han är tyligen /ö/känd och har diskuterats flitigt i vissa forum https://www.flashback.info/archive/index.php/t-215029-p-3.html. Faktum att jag aldrig hört talas om överlevarrörelsen tidgare men det finns tydligen plats för alla grupperingar på nätet http://www.andrumforum.se/index.html, http://overlevare.blogspot.com/, http://www.rsci.nu/. På det senare forumet finns en litteraturlista med lästips och det är en förfärande lång lista på böcker som har med sexuella övergrepp att göra. I stort sett alla utkom på 80- och 90-talet. Faktiskt fick också fyra exempel på författare som är anhängare till teroin om "falska minnen":

Goodyear-Smith, F : First do no harm - the sexual abuse industry (1993) Benton-Guy

Scharnberg, Max: The non-authentic nature of Freud´s observations (1993) Uppsala universitet

Svensson, Pelle: Skymningslandet (1995) Cewe

Öhrström, Lilian: Sex, lögner och terapi (1996) Norstedts

Ni har utmanat som jag ser det en grupp fanatiker och extremister som det inte går att prata förnuft med. De är så känlomässigt engagerade i sina hjärtefrågor att inga förnuftsargument biter och de känner sig väldigt hotade, först när det visar sig att den förföljda "Mia" inte alls är så snövit som Liza Marklund utmålar henne och sedan när Ingrid gång på gång attackerar den grund som de står på. Utan att Ann Helena nämner dem vid namn förstår de att det är de som åsyftas när det talas om stalkers, mobb, troll m.m. och så går de till motattack i samlad tropp. Tydligast syns detta i kommentarerna till Ann Helenas artikel i Newsmill http://www.newsmill.se/artikel/2009/07/09/kandisar-anvander-blogghatet-i-sina-karriarer. Dock får de en del mothugg och den här kommentaren tycker jag är obetalbar:

#106: Anonymous Anonimo, flamma stolt men akta svansen! Om du vill vara med i trolldansen här får du faktiskt lära dig att hålla takten bättre. Modellen som tillämpas är att struntkommentarer rytmiskt varvas med personattacker på författaren Ann Helena. Du gjorde en struntkommentar, utan att balansera det med en attackpiruett. Ja, hoppas du inte tar illa upp..jag säger bara som det är i all vänskaplighet, för annars får du inte vara med i våran syförening mer---Åverlevarna heter den. Det går nämligen inte an att avvika från mönstret och hoppas kunna komma undan med det för hela medlemskåren finns på plats nu, alltifrån kassårska Nårafårjo, TantHåsta och kånstapeln som bloggar under det hemska namn som på svenska betyder "mammahåran". Närvarande här finns även Ulven och Ulvrikan. Ulven är som bekant det tama mansdjur som vaktar vår medlemslokal och som ibland utfodras med avbitna lemmar från bloggkrigens offer. Bara de som kan rufsa honom i pälsen äger tillträde till det allra innersta av medlemslokalen. Det är därför det kramas så mycket på insidan där. "Kram Marina. Tack, vännen, kram på dig själv Tina, du skriver bäst i världen. Kram Åke lille. Kram på dig själv Kirahjärtat, du är bara bäst!". Sanningen är att de alla i hemlighet är åverlyckliga åver att ha åverlevt med alla lemmar intakt när de trädde in i råvarkulan, speciellt nu när det blivit mer populärt att vistas där på grund av att en nytt drottningbi flugit in, hon som satt gaddar i ryggen på hela sin bekantskapskrets och därför blivit tvungen att hålla hov hos Åverlevarna nu.

#111 Anonym, 2009-07-13, 01:44

Ja, de fick ju en fristad hos en välkänd författarinna och sedan dess har det tyvärr rått ett skyttegravskrig mellan Monicas och Majas bloggar. Det är tråkigt att hon låtit dem hållas och därmed solkat ner sitt eget renommé. Hon kanske tyckte att det inte kunde bli värre än vad det är? Jag har haft svårt att förstå vad hon skulle vinna på att hacka på Monica och Ingrid, två seriösa yrkesmänniskor. Någon kastade fram teorin att Maja ville provocera fram en konflikt som ett trick inför ett boksläpp, men jag är osäker om det förhåller sig på det sättet. För mig känns det som om hon åker snålskjuts på vad ni tre åstadkommer och åstadkommit: journalistiskt grävande och självständigt tänkande. Det är alltid bättre att tala med varandra än om varandra och därför är det glädjande att Maja i dag svarade på Ann Helenas mejl. Vi får se om det hjälper.

Om det inte redan framgått ger jag er alltså mitt fulla stöd och jag tycker det är mycket tråkigt att en sådan här liten klick har fått styra dagordningen så länge. Tänk vad Piratförlaget måsta mysa över att debatten om och med överlevarna tagit bort fokus från Gömdaskandalen. Samtidigt förstår jag om Monica en dag fick nog och inte fann sig i deras näthat längre. Jag vill alltså uppmuntra er att fortsätta blogga. Det är många fler som gillar det ni skriver än som ogillar det, men vi som gillar er är kanske för tröga att framföra det.

Här har mejlaren försökt att sätta in kommentarer från Newsmill, men det går tydligen inte att sprida dem vidare.

Mejl till Maja Lundgren

Jag gick in på Majas blogg - för en gångs skull - för att se vad som försiggick där och jag försökte kommentera, men det gick inte. Antingen tekniskt fel eller nåt annat, så skickade det jag hade skrivit, som kommentar till Maja, som mejl istället och lät henne avgöra vad som ska göras med detta. Ni får kopia på denna kommentar nedan:

Kära vänner!

Nu gick jag in på denna blogg där jag aldrig annars befinner mig och jag ser att ni inte kan låta bli att diskutera mig , Monica och Ingrid. Det är alltså skvaller om inte något värre och jag tycker ni kan ägna er åt något annat.

Och det är hedervärt av dig Maja att försöka åtminstone styra över intresset på litteratur och en författarkväll på Rönnells.

Jag blev verkligen däckad, för någon gång blir man det av att ständigt vara utsatt för anonyma kommentarer. Och jag vill inte stänga min blogg för andra än jag känner eller behöva sovra i kommentarerna, för det är lika illa.

Då blir det enbart jag, som ska sitta där och läsa elakheterna. Och att ha allehanda spärrar för att människor ska kunna läsa eller kommentera. Vad är det för slags samhälle? Ett samhälle med små grupper överallt utan någon kontakt med vartannat? Och vart leder detta? Det för oss genast ett par tre hundra år bakåt i tiden.

Alltså jag är en människa med ett öppet hjärta och jag vet inte om ni vet vad det betyder. Det är ingen floskel som man kan tro utan betyder verkligen att jag inte sätter upp något försvar mot världen utan har hjärtat inkopplat till huvudet och låter både känsla och tanke råda.

Jag har aldrig sett mig själv som offer vilket jag också skrev i mitt inlägg på min blogg, som ni tydligen har läst, men jag har gått igenom mycket skit i mitt liv och det finns mycket skit i Norrland vilket har bekräftats också av Liza Marklund & co , för hon skrev sin bok Gömda också för att hon blev så upprörd som ung av all kvinnomisshandel i Norrland.

Den boken ingick i feminismen, synen att män är del av ett strukturellt och kulturellt våld. Att de helt enkelt måste slå. Något som Elsa Bolin och en viss professor Eva Lundgren tillsammans har förfäktat.

Genom mina upplevelser både som liten och vuxen blir jag naturligtvis en annan och känsligare människa än tex Ingrid, som uppenbarligen aldrig har blivit utsatt för det som jag har utsatts för. Men det är faktiskt så att i det skrå där både jag och Maja Lundgren befinner sig: i det skrivande skrået, i det konstnärliga skrået och i journalistskrået så finns det oerhört många människor, som mår illa på olika sätt just därför att de tangerar världens gränser.

Dessa människor bär ofta andras illvilja, avundsjuka och de mindervärdeskomplex, som andra har. Stundtals blir dessa bördor för mycket. Vilket hände när den journalist som jobbade i rummet bredvid mig på DN tog livet av sig. Sånt händer.

Plus att där finns alkoholism och annat, som tex min egen pappa råkade ut för. Plus Peter Bratt och tex P O Enquist.

När det gäller författare så lär omkring 50 procent någon gång behöva psykvård. Själv tycker jag alltid att det är bättre om samhället och omgivningen kan hjälpa den som är utsatt istället. Precis som min kollega Margareta Alderin har beskrivit i sin bok Upptäckten.

Men ibland finns det inte ett sånt nät kring människor (se Anna Odell) och det var också därför jag själv hamnade på psyket hösten 1973, för då blev allt för mycket och ingen fanns där som kunde stötta. Men nu när jag bad om hjälp på min blogg så jag fick så mycket stöd från så många människor så det fungerade och när det gör det är det mycket lätt att gå från liten sårad, utsatt och nästan panikslagen flicka till vuxen, mogen och utvecklad 63-årig kvinna igen.

Plus att jag har en mycket bra sambo, som alltid stöttar mig. Och jag honom och detta har varat i snart 26 år, något att vara tacksam för. Ibland blir jag fortfarande förundrad över att vårt förhållande finns, för vi är sannerligen inte lika som människor. Men som alltid i förhållanden så gäller det att någon har förmågan att ta ett steg tillbaka och inte alltid hacka tills relationen är i bitar och totalt sönderkörd.

Så istället för att skvallra om mig eller andra på den här bloggen tycker jag att ni kan stå upp för er själva, som de unika människor ni är. Och inse att det inte blir en bättre värld av att tala om människor. För ni kan aldrig få syn på hur människor är genom att tala om dem. Det ni gör är väl närmast att tala om er själva istället då. Tala till dem istället. Det är mycket bättre.

Och det är mycket bättre om man vågar stå för det man säger utan anonymitet. För det är alltid en stor frestelse att bli en anonym mobb, ifall man aldrig behöver ta ansvar för det man håller på med. Och särskilt om man inte har en egen blogg utan bara kommenterar på andras. Under ett alias.

Ni är välkomna att kommentera på min blogg men betänk då att ni är inbjudna till mitt vardagsrum, där jag ibland yttrar tankar, som jag aldrig ens har uttalat i något annat sammanhang. Så ser jag på skrivandet, som att det är där det går att gå längst i vad jag är, för att fortsätta den utveckling som alltid pågår inuti mig själv och som inte stannar förrän den dagen jag lägger ned pennan och lämnar detta jordelivet.

Precis som min pappa gjorde, som skrev sin sista artikel några timmar innan han dog. Den handlade om andra världskriget och publicerades till den 6 juni 2004 när det var 60-årsminnet av dagen D, detta den största mänskliga övergången över ett stort vatten, som någonsin hade gjorts. För att befrämja sådana demokratiska rättigheter som frihet och yttrandefrihet.

Min pappa Ingvar Rudberg skrev detta på sin dödsbädd i slutet av mars 2004 och jag tror han ville säga något som han knappt själv begrep innan han lämnade detta liv. Allt detta och mer därtill finns nedtecknat i min dagbok Ett Sekel av Tystnad, där jag har skrivit om vad som hände och händer i vårt samhälle på alla nivåer. Så fortsätter vår mänskliga utveckling genom tiderna.

Och det som väntar oss är alltid något mer och bättre vad som än händer. För som jag skrev i dag så har även olyckor och det vi kallar död en roll i livets stora väv. Läs gärna det jag har skrivit och kommentera detta med respekt för min person om ni vill. Tack!

Internet är en gryta där allt blandas

Det finns ingen riktig struktur ute på nätet och inga överenskommelser hur man ska uppföra sig. Eftersom anonymiteten gör att människor kan ösa ur sig av sitt hat och frustration över sakernas tillstånd, så kan vilken grupp människor som helst med illasinnade kompisar göra ned andra.

Det yttersta uttrycket för detta hat är det vi har sett i Stureby, där hatet till slut tog död på en kamrat till dessa 16-åringar. Och då skylls det på kärlek. Det som hände där var inte kärlek utan tvärtom så handlade det om makt och hat. Dessa ungdomar ska nu genomgå en sinnesundersökning innan de får sin dom. Och i ett liknande tillstånd befinner sig internet. Vi vet aldrig om vi råkar ut för mentalsjuka, iskalla psykopater eller om det är vanliga anständiga människor. Och i hatets och skvallrets nedåtgående spiral kan mycket hända.

Ute i den verkliga världen rör vi oss aldrig i sådana kretsar och vi kommunicerar heller aldrig med så ytterst få medel, som här på nätet. Bara dessa bokstäver. I den verkliga världen möter vi alltid människor, som vi vet mer om, som vi har något slags förhållande till från början. Och språket är mycket rikare genom att vi kan se människan när den pratar och höra på rösten vilket känsloläge den befinner sig i, hur den uppför sig med kroppsspråk och hur ansiktet ser ut. Här när jag skriver finns enbart bokstäver.

Därför är det väldigt lätt att missuppfatta allt som skrivs. Och så fort någon använder färgade ord med något känslouttryck så är det lätt för någon annan att gå i taket. Till slut innebär detta för de som står med sina namn och sina åsikter och som de personer de är att de kan förvandlas till intetsägande byråkrater, som lär sig att gömma allt de säger bakom orden och aldrig vågar stå upp för en radikal åsikt.

Eller att de skriver trevliga små bloggar om vardagliga ting, som aldrig retar en enda människa. Och så har yttrandefriheten gått förlorad. Det finns sätt att skriva, som tar tillbaka allt i nästa mening eller att raljera bort och skämta om allt. Men som jag ser det så är det då ingen mening med att befinna sig på internet. Är inte världen och vi själva på allvar? Är inte livet värt att vi står upp för oss själva och tar oss själva seriöst?

Ibland känns det som om de människor som glider runt inte har förstått att de är födda. Att de har kommit hit till jorden av en särskild anledning, som rör dem som personer. Ingen annan.Och att det de behöver göra inte är, att ligga vid fötterna hos någon annan, som de uppfattar som en ledare och som de ser upp till och dyrkar. Sådant blir det sekter av med politiska eller religiösa förtecken. De som enbart kommenterar anonymt och inte själva bloggar hotas ständigt av detta.

Vi befinner oss i en tidsålder då människor ännu inte har begripit de vackra orden vi har om jämlikhet och frihet. Många tror att detta gäller för någon annan än dem själva. Att de inte är så högtstående och intelligenta att de förtjänar detta. De känner att de måste lämna över makten till ledare, som begriper hur världen är beskaffad eller också måste de i frustration angripa sina medmänniskor, så att de kan höja sig själva ett litet trappsteg på bekostnad av de andra.

Och det finns en beundran för de, som kan svänga sig med vad som ser ut som fina ord och estetik, men bakom är det alldeles tomt. Ingen koppling alls mellan känsla och tanke, utan istället maktbegär och ett revanschistiskt behov av att ge igen under olika förtecken. Någon hittar på någon -ism och driver sitt behov av makt och inflytande under denna fana. Och så flockas dessa, som tror att de har funnit en stor ledare, knäböjande inför dessa åsikter.

Allt detta finns på internet jämsides med människor, som står för vad de är. Och jag känner en del av dem - även när de är anonyma - genom att jag har mött dem tillräckligt mycket och sett också deras hjärtan.

Men det går snabbt att avläsa hat som strömmar ut ur datorn. För detta medium skickar med en bit av känslan, särskilt om den är stark. Och den uppfattning som avsändaren har om mottagaren. Oftast är det starka åsikter som avsändaren har om sig själv, men inte förmår se, som den istället då lägger på mottagaren av budskapet.

Allt detta är en del av mänsklighetens utveckling till något bättre, som jag ser det. Jag är optimist av födsel och icke hejdad vana och menar att allt är gott i grunden i vår värld. Även olyckor och det vi kallar död har någon mening i den stora väv, som livet utgör. Och det enda som finns är egentligen ljus. Mörkret har ingen egen substans. Detta är bara frånvaro av ljus. Och natten är verkligen dagens mor.

PS. De sista orden är från diktaren Erik Johan Stagnelius: "Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker: Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud." DS.

Jag fick svar från Författarförbundet

Jag fick svar från Mats Söderlund ordförande i Författarförbundet på det inlägg jag skrev för någon vecka sedan. Han skrev:

Hej Helena, jag ska lyfta din fråga i vårt AU.

Hälsningar / Mats S

Mats Söderlund, poet

Ordförande i Sveriges Författarförbund

President of the Swedish Writers Union

www.sff.info

Nedan det jag skrev också till honom och skickade som mejl. Om ni vill göra något för yttrandefriheten i Sverige så skriv vad ni tycker till ovanstående mejladress.

DEN 2 SEPTEMBER 2009

Ingrid Carlqvist är tystad på nätet

Journalisten och författaren Ingrid Carlqvist har tystats på nätet. När de anonyma mejlen fortsatte att strömma in till hennes arbetsgivares annonsörer på Villaliv, så blev hon tvungen att välja mellan jobbet och bloggen.

Ingrid Carlqvist valde jobbet i nuläget och lade ned sin blogg. I slutet på oktober fruktar hon att hon ändå blir av med jobbet, för då publiceras hennes nya bok Inte Utan Mina Söner, som handlar om George Pesor, som träffar svenska "Liselott" på ett tåg och detta utvecklas till ett förhållande och till giftermål, vilket resulterar i att två pojkar föds.

Äktenskapet spricker och pappan får vårdnaden om dem. När mamman får ta barnen till Sverige under fyra veckor hösten 2008 så kidnappar hon dem. Boken handlar om kampen för de två sönerna och hur George Pesor till slut åter får tillbaka dem. Dessa barn som han redan en gång hade fått vårdnaden om.

Alla myndigheter i Sverige står handfallna i detta kidnappningsdrama och George Pesor inser att han måste göra allt själv.

Det är en katastrof att anonyma mejlare kan skada en journalist och författare på detta sätt. Jag tycker att Journalistförbundet och Författarförbundet här har en uppgift att ställa sig upp och säga att så här får det inte gå till. Och jag tycker att annonsörerna som köper annonsplats i Villaliv borde strunta i dessa anonyma mejl och istället begripa att Ingrid Carlqvist är en professionell människa, som kan sköta sitt jobb trots denna hatkampanj.

Så här får det inte gå till att en liten klick personer, som tycker de har till uppdrag att förstöra andra människors liv, ges företräde framför vår grundlag om yttrandefriheten genom anonyma mejl.

Om mayakalendern

Jag tog dubbel dos av Johannesört i går och drack rödvin med sambon, när han kom hem (brukar jag aldrig tåla annars) och han hade med sig en liten skrift om mayakalendern, som var intressant. Han såg hur illa jag mådde dagen innan, när jag bara ville flytta till södra Frankrike... till och med utan honom.

Och jag tackar er alla, som lättade mörkret i mitt hjärta i går och först då begrep jag hur länge jag hade gått omkring så, hur länge jag återigen hade stått ut med allt.

Och jag förstår att du som ifrågasatte mig och mina ord återigen i går inte kan inse vad det handlar om. Ännu. Det går helt enkelt en skiljelinje där mellan människor, som inte är riktigt möjlig att överskrida.

Själv så förstod jag nästan hur det var möjligt för min arbetskamrat på DN att begå självmord. Jag kan förstå den hastiga beslutsamheten han uppvisade, när han passade på att tömma en flaska konjak, medan frun var ute och hur han snabbt tog sig ned till stranden och dränkte sig.

Det var så att säga slutet på den kamp hela hans liv hade varit. Den kamp, där mänskligheten fortfarande befinner sig. Den dualistiska kampen mellan inre och yttre.

Men det finns de som talar om ett fotonbälte i rymden och att jorden strax befinner sig i mitten av galaxen och då får alla ständigt del av detta fotonbälte, som har blivit starkare för varje år sedan slutet på 80-talet och som kommer att helt omsluta oss i slutet av 2012. Rent fysikaliskt alltså.

Just nu befinner vi oss i Dag Sex enligt mayakalendern och kommer att befinna oss där till 8 november 2009 då Natt Sex inträder.

Det är som ett slags vuxensaga att läsa om vad en del av mina förfäder har förutspått, eller hur det har tolkats, genom att titta på stjärnor och hur rymden ser ut.

Vi äldre är födda in i en struktur där tekniska framsteg, hierarkiska maktstrukturer och dualism har varit dominerande. Men allt detta håller på att ersättas av mjukare värden och ett holistiskt sätt att se på tillvaron.

Våra ungdomar är födda in i denna nya tid, men har gått i skolan och lärt sig enligt den gamla ordningen och därför slits de mellan vad de har lärt sig och vad de intuitivt vet är på gång. Kropp, känsla, tanke och själ kommer enligt denna nya ordning, att bli en genomlysande helhet i framtiden. Hjärta och hjärna kommer att samarbeta.

Så sägs det om mayakalendern och vad den kan föra med sig genom en ny syn på universum. Ingenting går av sig självt och det kommer att bli konflikter mellan och inom oss, men riktningen är helt klar.

Enligt denna, så är detta som har hänt oss en del av jordbävningens tid under Natt Fem, då gamla maktstrukturer föll samman. Och C J Calleman (som är svensk) förutspådde det som skulle ske med att säga att USA skulle tappa mark, men göra allt för att behålla greppet. Detta var under 2008.

Se detta som en vuxensaga eller något allvarligare. Det är upp till den som läser om det.

Jag har blivit överfallen av en pedofil

Och jag har blivit överfallen av ett pojkgäng som liten. Ur båda situationerna klarade jag mig genom att skrika och gråta. Jag satte mig en stund och grät på en sten och sedan gick jag hem. Jag berättade det inte för en enda människa.

Jag har hittat min mamma död när hon bara var fyrtiotre år gammal och jag har hamnat på psyket på en låst avdelning på grund av att jag aldrig hade tid att ta itu med sorgen efter henne.

Jag har mobbats av samhället och gått arbetslös sedan jag slutade på DN på 90-talet för att rädda min familj från ruin, när räntorna gick upp till 24 procent för vårt hus. Mitt avgångsvederlag gick direkt till banken. Jag har gått igenom hemska statliga kurser med en alkoholist bland annat som försökte få ut mig ur arbetslöshetssystemet.

Om åren 2003-2005 kan ni läsa i min utgivna dagbok Ett Sekel av Tystnad då massor med människor dör omkring mig och vi är mycket fattiga i familjen. Plus att jag mobbas av arbetsförmedlingen och samhället. Jag går igenom allt som har hänt i min släkt under hundra år, för jag är sjukskriven för depression och fattar inte vad som har gått snett. Jag orkar helt enkelt inte kämpa längre.

Sedan dess har jag blivit sjukpensionär med mindre än en tredjedel av vad mina tidigare arbetskamrater på DN har i lön. Så fungerar vårt samhälleliga system.

Jag bad att jag skulle slippa bli sjukpensionär, men f-kassan har sina regler och bestämmelser och jag var för gammal. Så det gick inte. En ren och skär åldersdiskriminering.

Jag har aldrig sett mig själv som offer och jag har aldrig förlorat förmågan att skriva, så det gör jag dagligen. Och jag har nyligen lämnat ifrån mig ett manus om Jacqueline Kennedy till ett stort bokförlag.

Men nu behöver jag hjälp så att jag inte ska tvingas söka psykvård igen. För jag blir inte av med de anonyma förföljarna. Jag vill ha en öppen blogg med normala människor, som kommenterar men det verkar stört omöjligt.

Snälla, rara och normala människor som läser det här sprid detta över internet. Det sägs att det ligger underliga uppfattningar om mig ute på nätet och jag har blivit hotad med att rykten ska spridas.

De människor som hoppar på mig vet inte vem jag är. De bryr sig inte ens om att ta reda på det. De vill bara tro något utifrån vad de själva har råkat ut för tidigare i livet och så vräker de ur sig vad som helst. Jag är inte en människa för dem utan någon som de gladeligen skulle kunna skicka till ett läger om detta var 40-talet.

De är inte skyldiga. Det är mitt fel alltihop. Så i deras ögon har de rätt att förfölja mig.

Jag orkar inte med det längre. Jag är för gammal för sådant. Jag har inte gjort något brottsligt mot andra människor i hela mitt liv.

Jag är en hederlig och normal medborgare, som alltid har gjort rätt för mig och jag har uppfostrat tre söner, som alla är vuxna och goda män. Jag tycker inte att jag ska behöva försvara mig själv, bara för att jag kan skriva.

Jag står inte inför rätta och har ingenting att stå till svars för.

Det finns yttrandefrihet i det här landet och ingen förföljande mobb kommer att kunna stoppa mig. Men det tär på mig, att ständigt råka ut för de, som vill mig ont. Ingen människa orkar med att vara utsatt för ständiga anonyma påhopp.

Så alla ni goda, normala människor som finns där ute. Hjälp mig! Och hjälp samtidigt er själva. Inte kan vi ha ett samhälle, där den anonyma mobben har rätt till offentligt utrymme, men inte de som framträder som de personer de är och som står upp med sina namn.

Inte kan vi låta mobben jaga iväg sådana som mig. Det får räcka nu.

Lettland ger socialbidrag över elräkningen

De fattiga i Lettland ska få 500 kwh i gratis el under kommande vinter. Det har det statliga lettiska bolaget Latvenergo bestämt. Enligt ekonomiministern Artis Kampars så kommer det att räcka hela vintern för sparsamma.

Jag ser framför mig en liten stuga, som eldas med ved, på ett rum och kök och där lyset består av en eller två lampor. Och där vattnet hämtas ur en brunn på gården och värms på vedspisen. Jo, då räcker säkert detta elbidrag.

Detta bidrag till de fattiga kommer att kosta bolaget 1,5 miljoner euro och ges till uppskattningsvis 15 procent av kunderna. Det statliga bolaget distribuerar ungefär 70 procent av all el i landet. I Lettland bor ungefär 2,2 miljoner människor.

I vårt hus gör vi av med omkring 20 000 kwh per år. Det går åt omkring 100 kwh per dag när det är som kallast på vintern. Vi har vedspis, en kamin i ett sovrum och en braskamin i vardagsrummet plus luftvärmepump. Annars har vi elelement och vattnet värms också av el.

Men vi tackar makterna för regnet i sommar och att statliga Vattenfall har slagit ut den elintensiva industrin i Sverige med sina höga elpriser (sic!) så att priserna har sjunkit. Så nu kommer det inte att kosta så mycket att värma upp huset i vinter.

Anonyma mobbar är inte nytt

Den anonyma mobben, som sliter någon i bitar eller hänger någon i ett träd är inte något nytt. I en sådan mobb är ingen skyldig. Ingen får något dåligt samvete. Det känns som om den mobben har rätt att göra det den gör.

Genom århundradena har sådana mobbar funnits i alla länder. Numera finns de ute på internet, där de gömmer sig och tycker att de kan uppföra sig precis hur som helst. Under anonymitetsskydd kan de trasa sönder debatter, förstöra för andra genom att sprida rykten och fullständigt köra lagen om yttrandefriheten i botten. Här nedan några åsikter om yttrandefrihet:

• "Lagar kan ensam inte säkerställa yttrandefrihet; för att varje man ska kunnna presentera sina åsikter utan straff måste det finnas en känsla av tolerens i hela befolkningen." ~ Albert Einstein

• 
  
• "Böcker låter sig inte förbjudas. De kommer inte att brinna. Idéer kommer inte att hamna i fängelse. På lång sikt i historien, har censoren och inkvisitorn alltid förlorat. Det enda säkra vapnet mot dåliga idéer är bättre idéer. Källan till bra idéer är vishet." ~ Alfred Whitney Griswold

• 
  
• "Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det." ~ Evelyn Beatrice Hall (ofta felaktigt tillskrivet Voltaire)

• 
  
• "Närhelst de bränner böcker kommer de också, i slutet, att bränna människor." ~ Heinrich Heine

• 
  
• "Yttrandefrihetens värde är att den träder i funktion om en regering begår misstag - och därför får dess gränser aldrig bestämmas av den sittande regeringen eller det härskande partiet." ~ Poul Henningsen

• 
  
• "Yttrandefrihet är meningslös om den inte tolererar det tal vi hatar." ~ Henry Hyde

• 
  
• "Folk kräver yttrandefrihet som en kompensation för tankefriheten de aldrig använder." ~ Søren Kierkegaard

• 
  
• "Förtrycket av någon person för hans åsikters skull har sällan haft någon annan effekt än att fixera de åsikterna djupare och göra dem viktigare." ~ Hosea Ballou

• 
  
• "Yttrandefrihet innebär att du inte skall göra något mot människor varken för åsikterna de uttrycker, eller för orden de talar eller skriver." ~ Hugo Black

• 
  
• "Utan yttrandefrihet är ingen sökning efter sanning möjlig... är ingen upptäckt av sanning användbar... Bättre en tusenfald missbruk av yttrandefrihet än förnekelse av yttrandefrihet. Missbruket dör på en dag, men förnekandet tar livet av folket, och begraver hoppet hos rasen." ~ Charles Bradlaugh

• 
  
• "Att försöka tysta en man är att hylla honom, för det är ett erkännande att hans argument är både omöjliga att bemöta och omöjliga att ignorera." ~ John "Birdman" Bryant

• 
  
• "Alla är för yttrandefrihet. Knappt en dag passerar utan att den prisas till skyarna, men en del personers idé av den är att de är fria att säga vad de vill, men om någon annan säger någonting tillbaka, är det en skandal." ~ Winston Churchill

Skrivandets magi

Att skriva var länge förbehållet en viss klass med människor. I det gamla Egypten var skrivaren en högt uppsatt, som skötte viktiga arbetsuppgifter.

Numera får minsta barn lära sig skriva och naturligtvis läsa. Och att inte kunna det är ett handikapp i vårt samhälle.

Men också i vårt samhälle betraktas människor, som kan skriva långt och åstadkomma utgivna skrifter med högtidlig beundran eller med illasinnad avundsjuka beroende på om känslan är positiv eller negativ.

Men själva verksamheten är ingenting i sig självt. Inte utan att det bakom orden finns en människa, som har gått igenom sitt eget inre, för att finna dessa ord. Och som alltid fortsätter med det.

Så själva känslan inför en skrivande och författande människa beror av hur mycket den har kunnat ta in från det område i våra själar, som ännu inte har upptäckts. Och som därför ännu inte är allmän kunskap.

Vi strävar som mänsklighet alltid efter att få veta mer om oss själva. Människor som skriver tillhör de som håller på med sådant. Det är ett tungt och svårt arbete med få belöningar.

Ofta kommer uppskattning eller andra belöningar efter många år av uthålligt arbete i skrivandets tjänst.

Varje dag utför de som skriver ett arbete inte bara för sig själva, utan också för andra. För oss alla. Det som en gång har hämtats upp ur våra själars område och omtalats tillhör mänskligheten.

Det är själens egen erövring av den inre rymden och ett lika viktigt arbete, som det som sker i den yttre.

Dubbelmord på Ingarö

Alla tidningar i Sverige nästan skriver om detta. På tre minuter gick det att ta reda på vem som sitter anhållen.

Ska inte avslöja namn och adress, men det var Svenska Dagbladet, som klantade sig och skrev ut adress - fast de tog bort det sedan - men det ligger kvar i eviga tider på nätet ändå. Och en ungefärlig ålder skrivs alltid ut också.

Så skönt att det inte hände så nära oss där vi bor, att det var på Ingarö. Där bodde vi när vi var små jag och min bror på somrarna. Allmänt kallades platsen på den tiden för Negerbyn för alla byggde svart... och enligt uppgift så köpte så småningom brandchefen vårt hus och tuttade själv på det för att få ut försäkringen och kunna bygga nytt.

Ta den uppgiften med en nypa salt, vet inte om det är sant, men så har det berättats för mig av den som senast sålde vår tomt med ett rätt nytt hus för fyra miljoner. Vi syskon i dödsboet fick ut 70 000 då när mamma hade dött och vi sålde tomten.

Det var år 1970 om jag minns rätt. Har inte kvar bouppteckningen efter mamma. Men det tog lång tid att sälja tomten och huset.

Fast då var huset (som sedan tydligen blev nedbränt) bara halvfärdigt. Ingen av oss orkade ta över eller bygga klart. Vi ville bara bli av med stället där vår mamma hade blivit svårt misshandlad av en man.

Ja det händer mycket skit hela tiden överallt. Både i Norrland och Skåne och nu på Ingarö.

PS. Det var en pappa och farmor som strök med. Sonen/sonsonen knivhögg dem och sitter nu anhållen. DS.

Inga kommentarer så skönt

Jag fick inga fler kommentarer på mitt inlägg om Ingrid Carlqvist. Den sista skrev Monica Antonsson.

Det var med en smula rädsla jag satte på datorn i morse, för jag mår så illa av att bli påhoppad. Det är som att försättas tillbaka till högstadiet igen på 50-talet. Då blev vi mobbade av lärarna mest, men det fanns också en hieraki bland ungdomarna förstås.

Exakt som det gör nu. Eftersom jag har barn själv i skolan och syskonbarn och barnbarn, som går i olika stadier i olika delar av landet så kan jag jämföra. Och inte har det blivit särskilt mycket bättre i skolan.

Högstadiet är fortfarande det där nålsögat, som man måste igenom för att bli vuxen. Men när jag och andra släpptes ut därifrån, så fick vi åtminstone välja vad vi ville göra. Det gick att plugga vidare fast det gjorde bara omkring tio procent. De allra flesta började jobba och blev upptagna i samhället.

Senare i mitt liv har jag blivit mobbad av samhället. Inte specifikt av karlar, som det är så populärt att tycka utan av systemet, där det mest sitter kvinnor och upprätthåller det.

Utan kvinnor i arbetslivet tror jag vi skulle ha ett helt annat samhälle, som inte hade snöat in på att alla måste vara materiella och rika och bräcka varandra. Och där barnen for illa.

Vi har lite tappat grunden till varför vi är på denna jorden tycker jag. Och fastnat i ett evigt högstadium à la femtiotalsmodell, där överheten mobbar oss och vi hoppar på varandra.

Det är ett stadium vi som land och mänsklighet måste lämna. Vi kan inte längre leva efter kollektiva och strukturella tankar. För då blir livet ordnat för en statistisk massa, men inga individer.

Och alla människor mår dåligt i ett sådant samhälle utom möjligen en liten klick, som sitter och bestämmer över andra och får alla belöningar för detta.

Men som sagt jag är tacksam för att jag kan ha en öppen blogg, där vem som helst kan kommentera och att jag slipper påhopp.

Håll tummarna!

Nu får ni hålla tummarna för mig, för jag har skickat iväg mitt manus om Jacqueline Kennedy till ett stort förlag. Jag frågade först om de ville läsa det, för det är ingen idé att skicka på vinst och förlust tycker jag.

De fick läsa en bit per mejl och jag fick svaret att de ville läsa också resten och jag har nu fått en kontakt där inne, som har mottagit mina tvåhundrafem sidor. Det vore fantastiskt att få det stora förlaget som utgivare, för de har resurser, som mitt tidigare familjeförlag Sivart inte har. Naturligtvis.

De kan marknadsföra och låta boken få ett helt annat genomslag. Så för mig och min bok vore det helt klart något mycket bra. Den enda gången jag gick till Författarförbundet på möte träffade jag en författare, som jag pratade mycket med och som precis hade fått en bok utgiven på detta förlag. Och han var mycket nöjd.

Men ändå satt det långt inne innan jag skickade mitt manus dit. Det blev aktuellt först när Ted Kennedy dog 77 år gammal den 25 augusti. Då var alla syskon i den ursprungliga Kennedyfamiljen utom ett borta. Jean Kennedy Smith tidigare ambassadör i Irland är den enda som är kvar i livet av de nio syskonen.

Mitt manus om Jacqueline Kennedy behandlar inte särskilt djupgående alla konspirationsteorier runt familjen Kennedy, men det handlar om hela hennes liv. Dock med en viss tyngdpunkt på den katastrof, som drabbade henne då hennes man blev skjuten, mördad bredvid henne i Dallas Texas den 22 november 1963.

Fem döda i branden i Staffanstorp

Jag minns fortfarande när min treåring skulle gå och tända ett ljus och jag inte följde med utan lät honom gå själv. Men någonting ringde i mitt huvud och sade att jag skulle kolla. När jag kom ut i köket så hade han tänt ett ljus som stod under en gardin i fönstret och gardinen var redan svedd. Sekunder senare skulle det ha brunnit.

Detta påminns jag om när det nu igen har inträffat en katastrof med fyra döda barn samt deras mamma i en villa i Staffanstorp. En nästan exakt upprepning av det som inträffade i Rinkeby tidigare i år, när sex barn och deras mamma omkom.

För någon vecka sedan stod Stockholms brandkår i Gustavsberg och delade ut lappar om hur man skulle göra ifall det började brinna. Jag sade till brandmannen att vi har massor med utgångar för vi bor i villa. Peppar, peppar ta i trä jag tror inte det ska brinna.

Jag skrev en artikel på Newsmill om att branden i Rinkeby var en utbildningskatastrof, att mamman och alla barnen skulle ha klarat sig om de hade stannat i lägenheten. Här verkar det motsatta ha hänt. Mamman och barnen skulle ha klarat sig om de hade öppnat fönstren och hoppat ut. Varför gjorde de inte det?

Något av svaret finns i en artikel i Aftonbladet i dag. Där framgår att dessa barn och deras mamma inte heller var en totalt integrerad del av Sverige.

Ingrid Carlqvist är tystad på nätet

Journalisten och författaren Ingrid Carlqvist har tystats på nätet. När de anonyma mejlen fortsatte att strömma in till hennes arbetsgivares annonsörer på Villaliv, så blev hon tvungen att välja mellan jobbet och bloggen.

Ingrid Carlqvist valde jobbet i nuläget och lade ned sin blogg. I slutet på oktober fruktar hon att hon ändå blir av med jobbet, för då publiceras hennes nya bok Inte Utan Mina Söner, som handlar om George Pesor, som träffar svenska "Liselott" på ett tåg och detta utvecklas till ett förhållande och till giftermål, vilket resulterar i att två pojkar föds.

Äktenskapet spricker och pappan får vårdnaden om dem. När mamman får ta barnen till Sverige under fyra veckor hösten 2008 så kidnappar hon dem. Boken handlar om kampen för de två sönerna och hur George Pesor till slut åter får tillbaka dem. Dessa barn som han redan en gång hade fått vårdnaden om.

Alla myndigheter i Sverige står handfallna i detta kidnappningsdrama och George Pesor inser att han måste göra allt själv.

Det är en katastrof att anonyma mejlare kan skada en journalist och författare på detta sätt. Jag tycker att Journalistförbundet och Författarförbundet här har en uppgift att ställa sig upp och säga att så här får det inte gå till. Och jag tycker att annonsörerna som köper annonsplats i Villaliv borde strunta i dessa anonyma mejl och istället begripa att Ingrid Carlqvist är en professionell människa, som kan sköta sitt jobb trots denna hatkampanj.

Så här får det inte gå till att en liten klick personer, som tycker de har till uppdrag att förstöra andra människors liv, ges företräde framför vår grundlag om yttrandefriheten, genom anonyma mejl.

PS. Författarförbundets ordförande Mats Söderlund är tillbaka på jobbet den 8 september. Vi får se om han bryr sig om ytttrandefriheten i Sverige. DS.

Fler blir psykiskt sjuka än dör i svininfluensa

Av 100 000 personer i Sverige så insjuknar varje år mellan 10-20 personer i en psykos. Det finns både långa och korta psykoser. Tex en ammningspsykos kan vara kort och behöver aldrig mer komma tillbaka. Omkring 400 000 svenskar söker varje år psykiatrisk vård.

Alla människor kan utveckla en psykos under stor belastning, hög stress, sömnbrist eller en krissituation. Den kan bero på en chockartad upplevelse, drogpåverkan eller problem med att bli vuxen. Det kan också finnas en ärftlig komponent.

För att en psykos ska utvecklas till schizofreni krävs att den varar minst ett halvår. Så det konststuderanden Anna Odell råkade ut för 1995 var antagligen någon slags psykos, men vad den berodde på har vi inte fått veta.

Eftersom Anna Odell då var en ung vuxen och sedan dess inte har råkat ut för något mer, så var det antagligen en påfrestning av något slag i hennes liv, som gjorde att hon ställde sig där på bron och ville ta livet av sig.

Som sagt alla människor kan råka ut för psykoser och det är vanligare i krig, som är en extrem situation på alla sätt. Då människor förväntas att bryta mot sitt vanliga inre samvete och betrakta andra människor som icke-varelser, som det är tillåtet att döda. Omkring hälften av patienterna vid Karsudden i Katrineholm är flyktingar, som har krigspsykoser.

Margareta Alderin är en författare, som har beskrivit sin egen väg över gränsen till en psykos och hur hon tog sig tillbaka igen. Utan mediciner eller psykvård.

Hennes bok heter Upptäckten och beskriver hur hon får vara i fred med sina föreställningar. Ingen skrämmer henne över gränsen genom att säga att hon är galen, utan hon tillåts vara den hon är.

Hennes psykos kan beskrivas som när en kräfta byter skal. Hon behövde gå vidare och utvecklas till mer människa och detta var en väg att göra detta.

Margareta Alderin har ett fyrstegsprogram för att ta hand om andra människor, som har råkat in i detta tillstånd och hon har försökt att etablera detta också i den vanliga psykiatriska sjukvården. Dock utan att lyckas än så länge. Hennes program fungerar inte, när människor går på medicin, för dessa preparat stoppar upp den själsliga utvecklingen.

Män konsumerar mer psykiatrisk slutenvård än kvinnor. Förutom bland tonåringar och unga vuxna. Kvinnor använder mer psykiatrisk öppenvård. Kvinnor äter mer antidepressiva, lugnande och sömnmedel än män.

Lågutbildade har högre konsumtion än högutbildade av psykiatrisk vård.

Döden mitt i livet

Mina barnbarn bor i Tierp där den där omkring 40-årige mannen bodde, som var sjuk i svininfluensa och sedan dog. Massmedierna har nu fått sitt skräckexempel på vad som kan hända. Detta slår till och med att tre små för tidigt födda barn dog av resistenta bakterier. På sjukhus.

Döden finns mitt i livet. Det är inte något märkligt med det. Vi såg filmen Joe Black i går kväll min sambo och jag. Den handlar om döden, att döden i form av Brad Pitt kommer på besök till den strax 65-årige Anthony Hopkins. Döden låter honom få några dagar till i livet, men sedan är det över och slut.

Vi tror att vi ska leva i evighet ganska länge i våra liv. Det tar tid innan vi inser att också vi är dödliga. Visst kan vi inse det i våra huvuden så där intellektuellt, men det är något helt annat att inse det också känslomässigt.

Vår katt, som är femton år hade en brösttumör. Hon tappade allt hår under magen och verkade eländig, mager och allmänt sjuk. Vi trodde att hon inte hade så långt kvar. Men i sommar har hon legat mycket i solen och mått bra och hon har sökt sig till oss och vår omsorg, våra klappar och vårt kelande.

Häromdagen när jag klappade henne på magen fanns det ingen tumör. Den var borta. Hon är fortfarande mager och sover och äter mest, men tydligen hade hon botat sig själv på något sätt.

Sådant förekommer. Livet är inte så som vi tror beroende av vissa saker. En man kan dö i svininfluensa, fast han inte är så gammal. En femton år gammal katt kan bota sig själv.

PS. Hitills har omkring en av 100 000 dött i de länder som har drabbats. Risken att mördas i Sverige är 2-3 per 100 000 och år. Svininfluensan är en aning dödligare än en vanlig influensa. Men först måste man alltså smittas. DS.