Hon kommer ut med en ny bok nästa vår. Det är så roligt tycker jag. Hon har skrivit en tidigare som heter Teo och jag. Den handlar om henne son, som aldrig kommer att kunna läsa boken om sig själv. Eller kanske kommer han? På senare år har han knäckt läskoden.
Den boken kom ut våren 2008 när hon själv var över 70 år. Det är starkt att debutera då.
Vi började bägge år 1974 på Dagens Nyheter som journalister och hon är en av mina äldsta väninnor.
Jag hjälpte henne med hennes första bok, läste manus och kom med synpunkter och så skrev hon igen.
Det är en mycket fin bok hon har skrivit om sin son och om den vånda det är att ha barn. Han fick vid fyra års ålder diagnosen symbiotisk barndomspsykos. Några år senare ändrades diagnosen till autistiskt syndrom.
Gitta Magnells debutbok har inte fått den uppmärksamhet den förtjänar, för att den ligger före i tiden. Hon tar in miljön kring barnet i sin poetiska och vackra skildring av sin son. Hon menar att det känslomässiga kaos som fanns i hans värld påverkade honom.
Länge har det varit tabu att prata om detta, för att inte föräldrarna skulle drabbas för hårt av skuld. Istället har trenden varit att säga att det beror på gener och arvsmässiga anlag. För att som sagt lyfta skulden från föräldrar.
Men människor lever alltid sina liv så gott de kan. Det gjorde Gitta Magnell och hennes tidigare sambo också. Naturligtvis. Det är en tung börda att få en son, som blir handikappad, men det är också som hon säger i boken: att få ett barn med autism är ingen tragedi utan tvärtom en särskild gåva.
Hennes nya bok kommer att heta Kungsgården och handlar om hennes barndom på den gård i Kalmar, där hennes pappa var arrendator. Hennes föräldrar motsvarar mina morföräldrar, fast i en mycket större skala, kan man säga.
Ingen av dem ägde något utan tog hand om andras hus och mark. Skötte om detta för att låta det gå vidare till nya generationer.
Marken kring den tidigare kungsgården används nu på ett mycket annorlunda sätt än det gjorde då. När lantbruket var mer naturligt. Och människor och djur ingick i det på ett annat sätt än nu.
Hon har tre album med fotografier från början av 1900-talet, som kommer att ingå i hennes nya bok. Jag ser fram emot den.
PS. Och ännu roligare är att hennes bok kommer redan nu i slutet av november 2011 istället för nästa vår. Den heter Skälby Kungsgård - en barndomsberättelse. Här har jag skrivit om den. DS.
fredag 12 mars 2010
torsdag 11 mars 2010
Jesus med erigerad penis kränker också
Jag håller med socialdemokraten Nalin Pekgul om att det är kränkande att göra konst av religiösa ledare för att provocera.
Själv kände jag mig kränkt när Jesus framställdes halvnaken och med erigerad penis då Elisabeth Ohlson Wallin fick ställa ut sin bildserie i Uppsala domkyrka.
Detta fast jag inte har varit med i svenska kyrkan sedan 70-talet och inte betecknar mig som kristen. Men bibeln och kristendom ingår i min kultur, min barndom och jag har gått både i söndagsskola och blivit konfirmerad.
Fortfarande tycker jag att den kristna konfirmationen är bra som rit, precis som dop och begravning. Fast mina barn inte är döpta, utom den äldste, som döptes i Västtyskland, för att farmor till pojken tyckte så. Och mina barnbarn är döpta. Men mina barn har själva fått välja om de ville konfirmera sig. Det ville de inte,
Men i Sverige var det ärkebiskopen K G Hammar själv som stöttade den där kränkande utställningen Ecce Homo. Så lite betyder kristendomen som kultur i Sverige. Religion, tro och andlighet handlar inte om sexualitet. I så fall är det en särskild sorts tro, som har gjort sex till Gud.
Tänk tanken att imamerna i Sverige skulle ordna en utställning, för att diskutera bilderna av profeten med en bomb i turbanen och rondellhunden i form av Muhammed.
Det handlade alltså inte i första hand om tro enligt min mening, utan om att kränka en hel kultur, när Lars Vilks åstadkom sin teckning av Muhammed som rondellhund. Och han borde verkligen ha vetat vad han gjorde eftersom hans konstnärskarriär är uppbyggd på provokationer.
Detta är helt i linje med yttrandefrihetens lagar. Och naturligtvis tycker jag han har rätt att göra som han gör. Det som sedan följer får han ta som en man helt enkelt. Och det verkar han också göra. Genom att ha en yxa bredvid sängen och lakoniskt säga att det är "kul att terroristerna bryr sig om konst", som han sade då 2007.
Så uttalar sig en "riktig och tuff man", en svensk John Wayne-typ, men nu de senaste dagarna har jag sett Lars Vilks igen på TV och sett en viss rädsla i hans ögon. Men som jag skrev häromdagen. Jag tror att han är beredd att dö för sin konst. Det är det yttersta priset för yttrandefriheten.
Dock tror jag inte att den där Jihad-Jane egentligen var ett så stort hot. Hon skulle ha kunnat döda Lars Vilks om hon hade varit smart. Hon var ju i Sverige. Och TV4:as trumpetande på nyheterna i morse, att detta betyder att vem som helst kan bli terrorist, är inte sant.
Jihad-Jane försökte ta livet av sig 2005. Det gör inte vem som helst. Och vem som helst har inte en historia av psykisk obalans. Det har bara ett litet fåtal av vilken befolkning som helst.
Och Lars Vilks tycker det är intressant att han nu kan ha fått in en terrorist i sitt konstverk.
Själv kände jag mig kränkt när Jesus framställdes halvnaken och med erigerad penis då Elisabeth Ohlson Wallin fick ställa ut sin bildserie i Uppsala domkyrka.
Detta fast jag inte har varit med i svenska kyrkan sedan 70-talet och inte betecknar mig som kristen. Men bibeln och kristendom ingår i min kultur, min barndom och jag har gått både i söndagsskola och blivit konfirmerad.
Fortfarande tycker jag att den kristna konfirmationen är bra som rit, precis som dop och begravning. Fast mina barn inte är döpta, utom den äldste, som döptes i Västtyskland, för att farmor till pojken tyckte så. Och mina barnbarn är döpta. Men mina barn har själva fått välja om de ville konfirmera sig. Det ville de inte,
Men i Sverige var det ärkebiskopen K G Hammar själv som stöttade den där kränkande utställningen Ecce Homo. Så lite betyder kristendomen som kultur i Sverige. Religion, tro och andlighet handlar inte om sexualitet. I så fall är det en särskild sorts tro, som har gjort sex till Gud.
Tänk tanken att imamerna i Sverige skulle ordna en utställning, för att diskutera bilderna av profeten med en bomb i turbanen och rondellhunden i form av Muhammed.
Det handlade alltså inte i första hand om tro enligt min mening, utan om att kränka en hel kultur, när Lars Vilks åstadkom sin teckning av Muhammed som rondellhund. Och han borde verkligen ha vetat vad han gjorde eftersom hans konstnärskarriär är uppbyggd på provokationer.
Detta är helt i linje med yttrandefrihetens lagar. Och naturligtvis tycker jag han har rätt att göra som han gör. Det som sedan följer får han ta som en man helt enkelt. Och det verkar han också göra. Genom att ha en yxa bredvid sängen och lakoniskt säga att det är "kul att terroristerna bryr sig om konst", som han sade då 2007.
Så uttalar sig en "riktig och tuff man", en svensk John Wayne-typ, men nu de senaste dagarna har jag sett Lars Vilks igen på TV och sett en viss rädsla i hans ögon. Men som jag skrev häromdagen. Jag tror att han är beredd att dö för sin konst. Det är det yttersta priset för yttrandefriheten.
Dock tror jag inte att den där Jihad-Jane egentligen var ett så stort hot. Hon skulle ha kunnat döda Lars Vilks om hon hade varit smart. Hon var ju i Sverige. Och TV4:as trumpetande på nyheterna i morse, att detta betyder att vem som helst kan bli terrorist, är inte sant.
Jihad-Jane försökte ta livet av sig 2005. Det gör inte vem som helst. Och vem som helst har inte en historia av psykisk obalans. Det har bara ett litet fåtal av vilken befolkning som helst.
Och Lars Vilks tycker det är intressant att han nu kan ha fått in en terrorist i sitt konstverk.
Jag såg svenska filmen Flickan igår
Den handlade om Pippi Långstrumps svarta och bortvända sida. Fast den här flickan hade ingen häst hemma eller apa.
Men hon bodde på landet och blev övergiven av sina föräldrar, som åkte till Afrika för att hjälpa afrikanska barn.
Faster Anna skulle ta hand om den 10-åriga flickan, men fastern var en hippietyp. Gillade att partaja och när en överklassare kom förbi tog hon chansen och lämnade flickan ensam hemma.
En saga var det. Inte en riktig film. Och allt blev bara svartare vartefter filmen fortsatte. En slags Ingmar Bergman - fast med ett barn i huvudrollen. Flickan i huvudrollen drog sig undan från världen och blev en eremit till slut.
Grannen kom över, för att han hade börjat misstänka, att det inte fanns någon vuxen i huset. Då drack han upp mammans whisky och körde sedan i diket på vägen därifrån just som flickan svor över honom.
Hon blev till en riktig häxgestalt, när hon dessutom körde med utpressning mot honom, för han hade ju kört full.
Och så damp då ängeln från himlen ned i en luftballong och han tog med henne på en himlafärd innan mamma och pappa kom tillbaka. Och mannen från himlen kom uppenbarligen från Finland.
Vet inte om filmarna tänkte så, men det var förstås en allegori över tillståndet i Sverige. Med utvecklingen från 50-talet och framåt. Då Sverige spårade ur och skulle hjälpa alla andra, men inte ta hand om sina egna barn.
Och de som var satta att ta hand om barnen gjorde det inte, utan lämnade dem ensamma. I det här fallet tyckte barnet att det var bättre, än att ha den knäppa fastern hos sig.
Det var en film om den mörka och bortvända sidan av Pippi Långstrump som sagt och flickan växte till den sommaren och blev stor. En mörk saga med ett gott slut. Stilriktigare hade väl varit om hon hade drunknat där i pölen, när hon hade supit till. Då hade det kunnat bli ett debattinlägg.
Mamma och pappa kom hem till slut och allt blev bra igen då, för grannarna hade tagit hand om henne. Detta var ändå skildrat i en idyll, en sagoidyll. Det finns mycket värre öden för barn i Sverige, men att skildra detta på film har vi ännu inte kommit till. För vi vill tro att Sverige är ett bra land för barn.
Och filmen har klassats som en poetisk barndomsskildring, som har överväldigat publiken. Den fick Guldbagge för fotot vid galan senast. Men visst märks det att det är reklamare, som har gjort den. De har till och med ett "oväntat besök" i filmen.
Av de recensioner jag har läst har ingen fattat själva grundskildringen, eller tyckt att det var värt att nämna den. Utan alla blir så bedårade just av fotot och tidsskildringen. Allt sett ur ett barns ögon.
Tiden i filmen skulle vara 1981 och då hade vi ännu inte upplevt 1990-talet och heller inte 2000-talet. Förstås. På 1990-talet brakade landet ihop i den värsta krisen sedan 30-talet, men ännu har vi inte velat ta i detta med tång. Värst drabbades barnen. Jag vet för jag har barn som föddes på 80-talet.
Karin Arrhenius har skrivit manus till filmen och hon är född 1972, så hon var vuxen då 1992, när landet brakade. Det märks.
Men hon bodde på landet och blev övergiven av sina föräldrar, som åkte till Afrika för att hjälpa afrikanska barn.
Faster Anna skulle ta hand om den 10-åriga flickan, men fastern var en hippietyp. Gillade att partaja och när en överklassare kom förbi tog hon chansen och lämnade flickan ensam hemma.
En saga var det. Inte en riktig film. Och allt blev bara svartare vartefter filmen fortsatte. En slags Ingmar Bergman - fast med ett barn i huvudrollen. Flickan i huvudrollen drog sig undan från världen och blev en eremit till slut.
Grannen kom över, för att han hade börjat misstänka, att det inte fanns någon vuxen i huset. Då drack han upp mammans whisky och körde sedan i diket på vägen därifrån just som flickan svor över honom.
Hon blev till en riktig häxgestalt, när hon dessutom körde med utpressning mot honom, för han hade ju kört full.
Och så damp då ängeln från himlen ned i en luftballong och han tog med henne på en himlafärd innan mamma och pappa kom tillbaka. Och mannen från himlen kom uppenbarligen från Finland.
Vet inte om filmarna tänkte så, men det var förstås en allegori över tillståndet i Sverige. Med utvecklingen från 50-talet och framåt. Då Sverige spårade ur och skulle hjälpa alla andra, men inte ta hand om sina egna barn.
Och de som var satta att ta hand om barnen gjorde det inte, utan lämnade dem ensamma. I det här fallet tyckte barnet att det var bättre, än att ha den knäppa fastern hos sig.
Det var en film om den mörka och bortvända sidan av Pippi Långstrump som sagt och flickan växte till den sommaren och blev stor. En mörk saga med ett gott slut. Stilriktigare hade väl varit om hon hade drunknat där i pölen, när hon hade supit till. Då hade det kunnat bli ett debattinlägg.
Mamma och pappa kom hem till slut och allt blev bra igen då, för grannarna hade tagit hand om henne. Detta var ändå skildrat i en idyll, en sagoidyll. Det finns mycket värre öden för barn i Sverige, men att skildra detta på film har vi ännu inte kommit till. För vi vill tro att Sverige är ett bra land för barn.
Och filmen har klassats som en poetisk barndomsskildring, som har överväldigat publiken. Den fick Guldbagge för fotot vid galan senast. Men visst märks det att det är reklamare, som har gjort den. De har till och med ett "oväntat besök" i filmen.
Av de recensioner jag har läst har ingen fattat själva grundskildringen, eller tyckt att det var värt att nämna den. Utan alla blir så bedårade just av fotot och tidsskildringen. Allt sett ur ett barns ögon.
Tiden i filmen skulle vara 1981 och då hade vi ännu inte upplevt 1990-talet och heller inte 2000-talet. Förstås. På 1990-talet brakade landet ihop i den värsta krisen sedan 30-talet, men ännu har vi inte velat ta i detta med tång. Värst drabbades barnen. Jag vet för jag har barn som föddes på 80-talet.
Karin Arrhenius har skrivit manus till filmen och hon är född 1972, så hon var vuxen då 1992, när landet brakade. Det märks.
onsdag 10 mars 2010
Åsa Linderborg försvarar DN kultur
Hon skriver över två sidor i papperstidningen Aftonbladet om TYSTNADEN kring den nedskärning, som nu drabbar DN kultur när personalen dras ned med fyrtio procent och frilansbudgeten halveras.
Hon menar att Sverige är unikt med sina kulturredaktioner på alla tidningar och att DN kultur nu bestraffas för att det sägs att redaktionen är ett "apart vänsterfäste som stjäl positiv energi från den övriga tidningen".
Enligt Åsa Linderborg är det som identifieras som "vänster" ofta istället att betrakta som "grundläggande humaniora: man tar inga sanningar för givna, man bryter och bänder alla åsikter mot varandra och man försvarar samhälleliga värden som vägrar låta sig börsnoteras".
Hon är rädd att det nu kommer att bli tio-i-topp-listor på vilka böcker "man borde läsa" och att kultursidorna nu blir en "sammanfattande vägvisare till vårens ´snackisar´".
Hon menar vidare att humaniora och demokrati inte är en ensak för Bonnierkoncernen, utan angår oss alla. Men DN tiger still säger hon förutom Lars Linder. Och hon menar att Maria Schottenius nu sorgset stiger åt sidan istället för att avgå i protest.
Ja att Lasse Linder ställer sig upp och bekymrat säger något är väl inte så konstigt. Han har absolut ingenting att förlora på det. Själv är han tillräckligt gammal för att ha sitt på det torra vad som än händer. Han är född 1934 och har jobbat så länge jag minns på redaktionen. Han var jobbarkompis med mig och stod för de där värdena som kommunister alltid har stått för.
Mitt sista meningsutbyte med honom handlade om vem som hade gjort mest i andra världskriget. Mmm var det nu Stalin eller Churchill. Ni kanske förstår vad han tyckte.
Det är sant att det är ett vänsterfäste, rent av kommunistiskt, marxistiskt precis som många andra sådana borgar i den sk eliten inom kulturen och att de som har suttit där i sin tur har valt ut de som fick finnas där.
Själv såg jag massor med chefer och medarbetare passera under de tio år jag jobbade på dåvarande teaterredaktionen, som hade hand om alla kulturområden utom böcker, som av tradition ansågs mycket finare än annat.
Många mobbades bort från avdelningen. Det spelade ingen roll hur kunnig man var. Det handlade om rätt inställning och rätt tro. På den kommunistisk-marxistiska segern. Något tillspetsat uttryckt.
Jag älskade alla ämnen, som jag skrev om som reporter: teater, film, dans och musik plus att jag också var nyhetsjournalist. Men det var alltid redaktionen man fick slåss med om man ville göra något som gick utanför ramarna. Det fanns ju så mycket vi var satta att bevaka, som vi måste skriva om.
Där fanns inte alls det där som du påstår: ett fritt meningsutbyte, utan allt gick efter en agenda och gör helt uppenbart så fortfarande. Det är tydligt för alla utom de blinda, som fortfarande befinner sig instängda i detta vänstervridna kulturlandskap.
Och det fria fungerande offentliga samtalet har flyttat till sådana här ställen som min blogg. Läs och beskåda den nya sortens journalistik Åsa Linderborg. Här är jag totalt fri att skriva om precis vad jag vill. Och det gör jag också.
För självcensur är en anställd journalists första plikt. Det finns ingen yttrandefrihet för sådana. Det gäller att stämma av, att ingå i kollektivet, att inte gå för långt bort från vad de andra sysslar med. Och den som gör det blir snabbt rättad in i ledet.
Visst är det så att Maria Schottenius kunde ha valt att avgå i protest. Men det gjorde hon inte. Kanske insåg hon att hennes tid helt enkelt var förbi. Och hennes röst tystas inte alls. Hon ska fortsätta att skriva som kolumnist.
Christina Jutterström sade en gång till mig, när hon var chefredaktör, att hon inte förstod sig på kultur. Nä hon kom ju från en nyhetsredaktion som sysslade mest med politik och hon var upplärd av Bengt Dennis, chefredaktör innan henne, som bara brydde sig om ekonomi.
Kulturen handlar i grunden om människors liv och tankar, om det vi står på i vår vardag och i våra liv, men när detta pressas in i en övergripande överrocksideologi, så förlorar den sin styrka. Och det är precis vad som har hänt med kulturen på DN. Och det har inte hänt nu. Det hände för flera årtionden sedan.
Någon gång måste detta brytas och det är vad som sker i kristider. För maktstrukturen är till slut så inarbetad och stark så att det under lång tid blir omöjligt att åstadkomma förändringar. Vilket också hänger samman med, att det är i stort sett samma människor, som sitter där och pressar in denna kultur i väggarna. Mönstren blir så starka att de drabbar också nya medarbetare, som ett osynligt arv.
Det är verkligen på tiden att kulturen på DN flyttar fram till 2000-talet istället för att leva sitt instängda ideologiliv beroende av tankar, som tänktes på 1800-talet.
Hon menar att Sverige är unikt med sina kulturredaktioner på alla tidningar och att DN kultur nu bestraffas för att det sägs att redaktionen är ett "apart vänsterfäste som stjäl positiv energi från den övriga tidningen".
Enligt Åsa Linderborg är det som identifieras som "vänster" ofta istället att betrakta som "grundläggande humaniora: man tar inga sanningar för givna, man bryter och bänder alla åsikter mot varandra och man försvarar samhälleliga värden som vägrar låta sig börsnoteras".
Hon är rädd att det nu kommer att bli tio-i-topp-listor på vilka böcker "man borde läsa" och att kultursidorna nu blir en "sammanfattande vägvisare till vårens ´snackisar´".
Hon menar vidare att humaniora och demokrati inte är en ensak för Bonnierkoncernen, utan angår oss alla. Men DN tiger still säger hon förutom Lars Linder. Och hon menar att Maria Schottenius nu sorgset stiger åt sidan istället för att avgå i protest.
Ja att Lasse Linder ställer sig upp och bekymrat säger något är väl inte så konstigt. Han har absolut ingenting att förlora på det. Själv är han tillräckligt gammal för att ha sitt på det torra vad som än händer. Han är född 1934 och har jobbat så länge jag minns på redaktionen. Han var jobbarkompis med mig och stod för de där värdena som kommunister alltid har stått för.
Mitt sista meningsutbyte med honom handlade om vem som hade gjort mest i andra världskriget. Mmm var det nu Stalin eller Churchill. Ni kanske förstår vad han tyckte.
Det är sant att det är ett vänsterfäste, rent av kommunistiskt, marxistiskt precis som många andra sådana borgar i den sk eliten inom kulturen och att de som har suttit där i sin tur har valt ut de som fick finnas där.
Själv såg jag massor med chefer och medarbetare passera under de tio år jag jobbade på dåvarande teaterredaktionen, som hade hand om alla kulturområden utom böcker, som av tradition ansågs mycket finare än annat.
Många mobbades bort från avdelningen. Det spelade ingen roll hur kunnig man var. Det handlade om rätt inställning och rätt tro. På den kommunistisk-marxistiska segern. Något tillspetsat uttryckt.
Jag älskade alla ämnen, som jag skrev om som reporter: teater, film, dans och musik plus att jag också var nyhetsjournalist. Men det var alltid redaktionen man fick slåss med om man ville göra något som gick utanför ramarna. Det fanns ju så mycket vi var satta att bevaka, som vi måste skriva om.
Där fanns inte alls det där som du påstår: ett fritt meningsutbyte, utan allt gick efter en agenda och gör helt uppenbart så fortfarande. Det är tydligt för alla utom de blinda, som fortfarande befinner sig instängda i detta vänstervridna kulturlandskap.
Och det fria fungerande offentliga samtalet har flyttat till sådana här ställen som min blogg. Läs och beskåda den nya sortens journalistik Åsa Linderborg. Här är jag totalt fri att skriva om precis vad jag vill. Och det gör jag också.
För självcensur är en anställd journalists första plikt. Det finns ingen yttrandefrihet för sådana. Det gäller att stämma av, att ingå i kollektivet, att inte gå för långt bort från vad de andra sysslar med. Och den som gör det blir snabbt rättad in i ledet.
Visst är det så att Maria Schottenius kunde ha valt att avgå i protest. Men det gjorde hon inte. Kanske insåg hon att hennes tid helt enkelt var förbi. Och hennes röst tystas inte alls. Hon ska fortsätta att skriva som kolumnist.
Christina Jutterström sade en gång till mig, när hon var chefredaktör, att hon inte förstod sig på kultur. Nä hon kom ju från en nyhetsredaktion som sysslade mest med politik och hon var upplärd av Bengt Dennis, chefredaktör innan henne, som bara brydde sig om ekonomi.
Kulturen handlar i grunden om människors liv och tankar, om det vi står på i vår vardag och i våra liv, men när detta pressas in i en övergripande överrocksideologi, så förlorar den sin styrka. Och det är precis vad som har hänt med kulturen på DN. Och det har inte hänt nu. Det hände för flera årtionden sedan.
Någon gång måste detta brytas och det är vad som sker i kristider. För maktstrukturen är till slut så inarbetad och stark så att det under lång tid blir omöjligt att åstadkomma förändringar. Vilket också hänger samman med, att det är i stort sett samma människor, som sitter där och pressar in denna kultur i väggarna. Mönstren blir så starka att de drabbar också nya medarbetare, som ett osynligt arv.
Det är verkligen på tiden att kulturen på DN flyttar fram till 2000-talet istället för att leva sitt instängda ideologiliv beroende av tankar, som tänktes på 1800-talet.
Lyckan är som störst vid 74 år
Det visar en stor undersökning vid Social Indicators Research, som omfattade 21 000 människor.
Det är så att äldre fäster sig mer vid känslomässiga inre aspekter i sitt sociala liv medan yngre blir stressade av det yttre och dess krav, som att skaffa familj, göra karriär och köpa hus och ägna sig åt annat materiellt.
Första halvan av livet förbereder människor för den andra halvan. Och ifall man kan ta till sig detta på ett bra sätt - vare sig det är negativt eller positivt - så gör detta att man kan bli den där människan, som nöjd ser tillbaka på sitt liv och allt som har uppnåtts i det.
Lycka handlar om att må bra här och nu och vara nöjd på djupet med det som är uppnått i livet.
Kring de 20 står vi inför livet och är förväntansfulla, men när vi har uppnått ålderdomen kan vi vara lyckliga med det som är här och nu.
Äldre uppskattar vad de har. De har mindre krav på sig och mindre ansvar. Och kan istället ägna sig åt vad de vill utveckla själva.
På en skala mellan 1-7 så prickade de kring 74 år in sin lycka kring 5.9 medan ungdomar satte lyckoupplevelsen till 5.5.
Det är så att äldre fäster sig mer vid känslomässiga inre aspekter i sitt sociala liv medan yngre blir stressade av det yttre och dess krav, som att skaffa familj, göra karriär och köpa hus och ägna sig åt annat materiellt.
Första halvan av livet förbereder människor för den andra halvan. Och ifall man kan ta till sig detta på ett bra sätt - vare sig det är negativt eller positivt - så gör detta att man kan bli den där människan, som nöjd ser tillbaka på sitt liv och allt som har uppnåtts i det.
Lycka handlar om att må bra här och nu och vara nöjd på djupet med det som är uppnått i livet.
Kring de 20 står vi inför livet och är förväntansfulla, men när vi har uppnått ålderdomen kan vi vara lyckliga med det som är här och nu.
Äldre uppskattar vad de har. De har mindre krav på sig och mindre ansvar. Och kan istället ägna sig åt vad de vill utveckla själva.
På en skala mellan 1-7 så prickade de kring 74 år in sin lycka kring 5.9 medan ungdomar satte lyckoupplevelsen till 5.5.
tisdag 9 mars 2010
Äldre blir friskare och yngre sjukare
Denna upp-och-nedvända-värld beskrivs just nu. Men naturligtvis är det så. Det som drabbar yngre, som stress och psykiska sjukdomar har ju övervunnits när ålderdomen sätter in.
Jag som blir pensionär i år har gått igenom det där. Det är så skönt. Det finns en aristokratisk utveckling av livet. Den där man har sett och upplevt och dragit sina slutsatser.
Om man nu har överlevt. Det är en slags nedräkning, som pågår och under tiden dör dom andra runt dig.
Det tar hårt i ungdom och medelålder, men jag börjar förstå min pappa, som när min svägerska dog i bröstcancer på begravningskaffet efteråt hade så roligt att någon frågade: vet han att det är en begravning.
Jo, det är klart han visste, men han hade redan begravt så många. Det var rutin för honom. Och visst var det sorgligt att hon dog Gunilla bara 49 år gammal och hennes barn ville inte gå ut ur kyrkan. De bara grät, men min bror tröstade dem så de kom till slut också till kaffet efteråt.
Ofta skrattar människor rätt mycket på begravningskaffet. Antagligen för att de är glada för att de lever fortfarande. Jag tyckte det var hemskt när jag var 22 och min mamma hade dött. Men nu förstår jag det bättre.
För livet försvinner aldrig. Vi dör inte egentligen. Vi ses igen. Det är inte någon religion eller tro. Det är en kunskap.
PS. Min pappa levde själv i fem år till efter att han hade begravt sin sonhustru. Då gick vi på hans begravning. DS.
Jag som blir pensionär i år har gått igenom det där. Det är så skönt. Det finns en aristokratisk utveckling av livet. Den där man har sett och upplevt och dragit sina slutsatser.
Om man nu har överlevt. Det är en slags nedräkning, som pågår och under tiden dör dom andra runt dig.
Det tar hårt i ungdom och medelålder, men jag börjar förstå min pappa, som när min svägerska dog i bröstcancer på begravningskaffet efteråt hade så roligt att någon frågade: vet han att det är en begravning.
Jo, det är klart han visste, men han hade redan begravt så många. Det var rutin för honom. Och visst var det sorgligt att hon dog Gunilla bara 49 år gammal och hennes barn ville inte gå ut ur kyrkan. De bara grät, men min bror tröstade dem så de kom till slut också till kaffet efteråt.
Ofta skrattar människor rätt mycket på begravningskaffet. Antagligen för att de är glada för att de lever fortfarande. Jag tyckte det var hemskt när jag var 22 och min mamma hade dött. Men nu förstår jag det bättre.
För livet försvinner aldrig. Vi dör inte egentligen. Vi ses igen. Det är inte någon religion eller tro. Det är en kunskap.
PS. Min pappa levde själv i fem år till efter att han hade begravt sin sonhustru. Då gick vi på hans begravning. DS.
Lars Vilks dör gärna för konsten
Det hörs på hans lakoniska uttalanden om saken nu när sju stycken har gripits för att ha planerat att döda honom. De är irländska medborgare till en del, men har - förstås - sitt ursprung i Mellanöstern.
- Kul att terroristerna visar intresse för konsten, var hans replik då år 2007 när han hade åstadkommit Muhammed som rondellhund. Och han lovade att göra musikal av detta också, men det har vi ju inte sett något av.
En riktig lurifax den där Vilks, som är ett år yngre än jag och som naturligtvis visste vad han gjorde då när han åstadkom rondellhunden.
Detta som var så populärt ett tag att dessa rondellhundar fanns överallt i nästan alla rondeller i Sverige.
De blev ett slags folkkonst under några år, dock föreställde de allt möjligt och inte alls Muhammed. Vilks red på vågen bara.
Lars Vilks har lyckats som konstnär genom att göra skandal. Det började med Nimis och Arx, som det har förts processer kring länge. Och konstnärens syfte har uppenbarligen varit att göra skandal också ute i världen.
Det bästa sättet att åstadkomma det nuförtiden är att reta religiösa utövare av olika sorter och då företrädesvis de som är islamister. De är lättretade. För ingen bryr sig om att Jesus chikaneras.
Det bidrog istället förra ärkebiskopen till med en utställning, med halvnaket och erigerad penis på Jesus. Så lite är kristendomen helig i vårt land.
- Kul att terroristerna visar intresse för konsten, var hans replik då år 2007 när han hade åstadkommit Muhammed som rondellhund. Och han lovade att göra musikal av detta också, men det har vi ju inte sett något av.
En riktig lurifax den där Vilks, som är ett år yngre än jag och som naturligtvis visste vad han gjorde då när han åstadkom rondellhunden.
Detta som var så populärt ett tag att dessa rondellhundar fanns överallt i nästan alla rondeller i Sverige.
De blev ett slags folkkonst under några år, dock föreställde de allt möjligt och inte alls Muhammed. Vilks red på vågen bara.
Lars Vilks har lyckats som konstnär genom att göra skandal. Det började med Nimis och Arx, som det har förts processer kring länge. Och konstnärens syfte har uppenbarligen varit att göra skandal också ute i världen.
Det bästa sättet att åstadkomma det nuförtiden är att reta religiösa utövare av olika sorter och då företrädesvis de som är islamister. De är lättretade. För ingen bryr sig om att Jesus chikaneras.
Det bidrog istället förra ärkebiskopen till med en utställning, med halvnaket och erigerad penis på Jesus. Så lite är kristendomen helig i vårt land.
Gudrun Schyman gillar Klockaregården
Hon berättar om den gården i Villaliv, som verkar ha blivit en Fi-tidning sedan Ingrid Carlqvist tvingades bort från den. Nu intervjuas Gudrun Schyman om sin älskade gård på "idylliska Österlen". Hon flyttade från Stockholm, för att bo där med sin man på 80-talet och de sålde den igen, när de skildes.
Men sedan fick Gudrun Schyman möjlighet att köpa tillbaka den igen i slutet av 1990-talet. Hon hade tur säger hon.
Det hon hoppar över är att hon flyttade år 1987 till Ängsviksgården här ute på Värmdö. Det var en bostadsrättsförening, som ett 20-tal vuxna hade jobbat i omkring fem år, för att köpa och ställa i ordning.
Gudrun Schyman behövde hjälp med barnen, så att hon kunde lämna sitt jobb som socialsekreterare och ta sig in i riksdagen och till partitoppen i vänsterpartiet. Hon lyckades med det och blev också partiledare, innan det upptäcktes att hon hade fuskat med skatten och blev tvungen att avgå 2003.
Det Gudrun Schyman också hoppar över är att hon flyttade in på Ängsviksgården, när det fanns bestämmelser i bostadsrättsföreningens stadgar som sade, att de som flyttade bara fick tillbaka den summa pengar de hade lagt ut på sina lägenheter plus en liten uppräkning med konsumentprisindex.
Men när hon flyttade därifrån, så fick hon marknadspris för sin lägenhet. Hon hade varit med och ändrat stadgarna i "sitt kollektivhus", som hon alltid kallade bostadsrättsföreningen. Hon utnyttjade alltså det långa arbete, som de första tjugo hade lagt ned på att förhandla med kommunen, köpa huset och sedan bygga om det under något år. De lade också ned mycket eget arbete för att färdigställa lägenheterna. För att få ned kostnaderna.
Gudrun Schyman uppförde sig alltså värre än den värsta moderat, när hon utnyttjade den värdestegring, som hade varit på lägenheterna, en följd av ideellt arbete hos andra människor. Hon flyttade från Ängsviksgården in i en kontorslokal i Gamla stan och lyckades få den klassad som bostad. Ännu ett klipp. Hennes handlande stämmer med, att hon aldrig har levt efter den ideologi, som hon säger sig företräda.
Så det var kanske inte så märkligt att hon hade råd att köpa tillbaka Klockaregården då i Skåne i slutet av 90-talet, när alla andra gick på knäna efter att landet hade brakat ihop i 90-talskrisen.
Chefredaktören för Villaliv Eva Falkmarken är född 1961 och bor i Klagstorp i Skåne. På den officiella bilden av henne i tidningen ser hon ut som om hon har fastnat i 70-talet. Precis så där iklädd en hemmagjord poncho gick jag omkring på den tiden. Mest klädd i svart och med kortklippt hår. Typiskt Grupp 8 utseende.
Och Eva Falkmarken skriver att det inte längre "stormar" kring Gudrun Schyman, men att hon fortsätter att vara "en frisk fläkt i politiken". Men varför hoppar hon över hur Gudrun Schyman hade ekonomisk möjlighet att köpa tillbaka Klockaregården? På egen hand? Hon som hade varit ensam mamma. De som alltid är så fattiga.
Men sedan fick Gudrun Schyman möjlighet att köpa tillbaka den igen i slutet av 1990-talet. Hon hade tur säger hon.
Det hon hoppar över är att hon flyttade år 1987 till Ängsviksgården här ute på Värmdö. Det var en bostadsrättsförening, som ett 20-tal vuxna hade jobbat i omkring fem år, för att köpa och ställa i ordning.
Gudrun Schyman behövde hjälp med barnen, så att hon kunde lämna sitt jobb som socialsekreterare och ta sig in i riksdagen och till partitoppen i vänsterpartiet. Hon lyckades med det och blev också partiledare, innan det upptäcktes att hon hade fuskat med skatten och blev tvungen att avgå 2003.
Det Gudrun Schyman också hoppar över är att hon flyttade in på Ängsviksgården, när det fanns bestämmelser i bostadsrättsföreningens stadgar som sade, att de som flyttade bara fick tillbaka den summa pengar de hade lagt ut på sina lägenheter plus en liten uppräkning med konsumentprisindex.
Men när hon flyttade därifrån, så fick hon marknadspris för sin lägenhet. Hon hade varit med och ändrat stadgarna i "sitt kollektivhus", som hon alltid kallade bostadsrättsföreningen. Hon utnyttjade alltså det långa arbete, som de första tjugo hade lagt ned på att förhandla med kommunen, köpa huset och sedan bygga om det under något år. De lade också ned mycket eget arbete för att färdigställa lägenheterna. För att få ned kostnaderna.
Gudrun Schyman uppförde sig alltså värre än den värsta moderat, när hon utnyttjade den värdestegring, som hade varit på lägenheterna, en följd av ideellt arbete hos andra människor. Hon flyttade från Ängsviksgården in i en kontorslokal i Gamla stan och lyckades få den klassad som bostad. Ännu ett klipp. Hennes handlande stämmer med, att hon aldrig har levt efter den ideologi, som hon säger sig företräda.
Så det var kanske inte så märkligt att hon hade råd att köpa tillbaka Klockaregården då i Skåne i slutet av 90-talet, när alla andra gick på knäna efter att landet hade brakat ihop i 90-talskrisen.
Chefredaktören för Villaliv Eva Falkmarken är född 1961 och bor i Klagstorp i Skåne. På den officiella bilden av henne i tidningen ser hon ut som om hon har fastnat i 70-talet. Precis så där iklädd en hemmagjord poncho gick jag omkring på den tiden. Mest klädd i svart och med kortklippt hår. Typiskt Grupp 8 utseende.
Och Eva Falkmarken skriver att det inte längre "stormar" kring Gudrun Schyman, men att hon fortsätter att vara "en frisk fläkt i politiken". Men varför hoppar hon över hur Gudrun Schyman hade ekonomisk möjlighet att köpa tillbaka Klockaregården? På egen hand? Hon som hade varit ensam mamma. De som alltid är så fattiga.
Niclas fick sin Laila
Det var ett stort bröllop i veckan i kändisvärlden. Niclas Wahlgren fick sin Laila Bagge. Jag önskar dem all lycka. Mamma Christina Schollin bor här ute på Värmdö och hon ser ut som hon gjorde för 20 år sedan. Ungefär. Skickligt.
Jag har sett Pernilla Wahlgren här ute, för hon var gäst hos grannen ibland när barnen var små. För här bodde Niclas förra sambo och hans son, som är lika gammal som min yngste.
Vi försökte få dem att leka ihop, men de var båda små och egna barn, som inte begrep varför just de skulle umgås.
Men mina barn gillade att vara hos dem, för de hade pool då på den tiden, när det var riktiga värmesomrar. Barnen hade tur för nuförtiden har det inte varit lika heta badsomrar.
Jag har intervjuat mamma Christina Schollin en gång för lokaltidningen. Det var roligt. Jag är lika förtjust i änglar som hon är. Och hon berättade för mig, att hon och maken Hans Wahlgren av en slump hade köpt det där huset där hon och maken fortfarande bor.
Det är en fin och bra släkt och Niclas Wahlgren gör sitt bästa för att ta udden av de "släktbråk" som kvällspressen alltid tycker ska finnas jämsides med sådana här lyckliga tilldragelser.
Jag har sett Pernilla Wahlgren här ute, för hon var gäst hos grannen ibland när barnen var små. För här bodde Niclas förra sambo och hans son, som är lika gammal som min yngste.
Vi försökte få dem att leka ihop, men de var båda små och egna barn, som inte begrep varför just de skulle umgås.
Men mina barn gillade att vara hos dem, för de hade pool då på den tiden, när det var riktiga värmesomrar. Barnen hade tur för nuförtiden har det inte varit lika heta badsomrar.
Jag har intervjuat mamma Christina Schollin en gång för lokaltidningen. Det var roligt. Jag är lika förtjust i änglar som hon är. Och hon berättade för mig, att hon och maken Hans Wahlgren av en slump hade köpt det där huset där hon och maken fortfarande bor.
Det är en fin och bra släkt och Niclas Wahlgren gör sitt bästa för att ta udden av de "släktbråk" som kvällspressen alltid tycker ska finnas jämsides med sådana här lyckliga tilldragelser.
måndag 8 mars 2010
Det är något sjukt med kvinnodebatten
Nu senast såg jag att Rapport har tagit del av en rapport från riksdagens utredningstjänst (så påpassligt) som visar att hela 25 procent av alla ensamma mammor är fattiga.
De lever på 60 procent av medianinkomsten. Och vad är då denna underbara siffra? Nä det framgår förstås inte. Men medianinkomsten ligger kring 200 000 kronor och det tjänar ingen deltidsarbetande mamma. Väl?
Jo det behövs inte mer än att jobba ett tag deltid så ramlar det in sådana summor. Jag känner en mamma som gott och väl drar in detta. Ensamstående och hon har två pappor till sina barn. Men hon har gjort sig av med båda. Så de får betala då till henne.
Och sedan har hon fyra barnbidrag, för hon har skaffat sig barnen så tätt att hon får det. Fyra barnbidrag och tre bidragsförskott som nu barnens pappor betalar. Det blir en nätt summa på nästan 8 000 rent i månaden.
Mmm 8 000? Hur mycket måste man inte jobba för att tjäna in detta? Och så har ju papporna hand om barnen förstås. Också. Men hon har huvudansvaret.
Nu har hon sålt sitt hus - kostade för mycket - för att hon vill flytta till lägenhet, så att hon får ännu mer pengar över. Måste ju resa lite och så. Träffa den nya mannen, som hon har mött nu och som inte bor på samma ställe som hon.
Barnen? Va i helsike några fler släktingar har dom väl? De får väl ta hand om dom.
PS. Medianinkomster för kvinnor i hennes område 20-64 år var 244 900 kronor, det vill säga betydligt högre än den medianinkomst som jag nämnde ovan. Det stämmer nog rätt bra. Medianinkomst är överhuvudtaget ett märkligt sätt att föra statistik på eftersom det betyder att det handlar om den inkomst som ligger i mitten. DS.
De lever på 60 procent av medianinkomsten. Och vad är då denna underbara siffra? Nä det framgår förstås inte. Men medianinkomsten ligger kring 200 000 kronor och det tjänar ingen deltidsarbetande mamma. Väl?
Jo det behövs inte mer än att jobba ett tag deltid så ramlar det in sådana summor. Jag känner en mamma som gott och väl drar in detta. Ensamstående och hon har två pappor till sina barn. Men hon har gjort sig av med båda. Så de får betala då till henne.
Och sedan har hon fyra barnbidrag, för hon har skaffat sig barnen så tätt att hon får det. Fyra barnbidrag och tre bidragsförskott som nu barnens pappor betalar. Det blir en nätt summa på nästan 8 000 rent i månaden.
Mmm 8 000? Hur mycket måste man inte jobba för att tjäna in detta? Och så har ju papporna hand om barnen förstås. Också. Men hon har huvudansvaret.
Nu har hon sålt sitt hus - kostade för mycket - för att hon vill flytta till lägenhet, så att hon får ännu mer pengar över. Måste ju resa lite och så. Träffa den nya mannen, som hon har mött nu och som inte bor på samma ställe som hon.
Barnen? Va i helsike några fler släktingar har dom väl? De får väl ta hand om dom.
PS. Medianinkomster för kvinnor i hennes område 20-64 år var 244 900 kronor, det vill säga betydligt högre än den medianinkomst som jag nämnde ovan. Det stämmer nog rätt bra. Medianinkomst är överhuvudtaget ett märkligt sätt att föra statistik på eftersom det betyder att det handlar om den inkomst som ligger i mitten. DS.
Maja Lundgren upprätthåller tonen
Nu läste jag igenom vad för smörja som Maja Lundgrens anhang skvallrar om mig på hennes blogg. Fy sjutton värre får man leta efter.
Jag tänker inte referera det. Bara säga att om man vill missuppfatta och skvallra elakt om en människa så går det alldeles utmärkt att göra det på Maja Lundgrens blogg. Och om man vill ljuga som Tristan gör så går också det utmärkt.
Vilka äckliga skvallerpottor ni är! Fy bubblan, under föregivande av att ni för någon slags högtravande diskussion.
Vilket hemskt elände att Bonnier har dig i sitt stall Maja. För du är uppenbarligen ingen bra människa alls. Jag förstår verkligen diskussionen som var och fortfarande står på internet under ditt namn.
Det ni sysslar med påminner starkt om en diskussion i Dantes Inferno, men det är väl därifrån ni kommer alla elaka skvallrare. Usch tror jag måste gå och duscha. Känner mig besudlad.
Kommentera gärna detta på min blogg, men det vågar ni väl inte era fegisar. Fy fan, säger jag. Era krypande, lismande, inställsamma kryp.
Sanningslidelse sade du, att du drevs av i intervjun med Lasse Bengtsson på TV4. Pyttsan! En lidelse att förvränga sanningen präglar både dig och ditt anhang.
Jag tänker inte referera det. Bara säga att om man vill missuppfatta och skvallra elakt om en människa så går det alldeles utmärkt att göra det på Maja Lundgrens blogg. Och om man vill ljuga som Tristan gör så går också det utmärkt.
Vilka äckliga skvallerpottor ni är! Fy bubblan, under föregivande av att ni för någon slags högtravande diskussion.
Vilket hemskt elände att Bonnier har dig i sitt stall Maja. För du är uppenbarligen ingen bra människa alls. Jag förstår verkligen diskussionen som var och fortfarande står på internet under ditt namn.
Det ni sysslar med påminner starkt om en diskussion i Dantes Inferno, men det är väl därifrån ni kommer alla elaka skvallrare. Usch tror jag måste gå och duscha. Känner mig besudlad.
Kommentera gärna detta på min blogg, men det vågar ni väl inte era fegisar. Fy fan, säger jag. Era krypande, lismande, inställsamma kryp.
Sanningslidelse sade du, att du drevs av i intervjun med Lasse Bengtsson på TV4. Pyttsan! En lidelse att förvränga sanningen präglar både dig och ditt anhang.
Isbrytaren Oden undersöker plankton
Det här används forskningspengar till under en svår isvinter. Forskaren Lars-Anders Hansson har upptäckt att plankton gör som människor, skyddar sig mot uv-strålning från solen.
En alldeles enastående fantastisk upptäckt, som man inte kunde ha gjort någon annanstans. Naturligtvis. Tillsammans med honom är också forskaren Samuel Hylander och Oden behövs för det kan vara minus 20 här ner i Antarktis och isen kan vara flera meter tjock.
Ja här där vi bor på Värmdö var det senast i förrgår minus 18 grader och jag har för mig att det var en del båtar, som fastnade i isen här utanför i Östersjön. Inklusive några Finlandsfärjor. Oden hade nog behövts här istället denna isvinter.
Hela trippen betalas av Vetenskapsrådet, ett statligt råd, som betalar för forskning av högsta klass. De ger stöd till "grundläggande forskning av högsta vetenskapliga kvalitet".
Exakt. Det är ju enormt viktigt att få veta att plankton också kan skydda sig mot solen. Så Oden måste tas dit. Naturligtvis. Hade det inte varit enklare att ringa till Antarktis och fråga? Det lär ju finnas omkring ett tusental forskare där stationerade på världsdelen. Den är ju inte direkt obebodd.
Och plankton hade ju Samuel Hylander redan studerat här i Sverige, men det är förstås lattjo att åka till Antarktis på skattebetalarnas bekostnad.
Nu fortsätter forskarna till Chile dit de väntas om några dagar. Och det lär ju vara så hemska stormar där längs kusten, så allt är ordentligt surrat nu på Oden.
Men när isbrytaren Oden är tillbaka fick vi inte veta. Till nästa vinter kanske? Vi får väl hoppas på det. Polarforskningssekretariatet kanske kan tänka sig att släppa ifrån sig isbrytaren nu när vi vet att vi har vintrar också här.
För forskarna som påstod att vi aldrig mer skulle få några vintrar ljög eller manipulerade siffrorna för att få pengar till sina egna små forskningsområden.
En alldeles enastående fantastisk upptäckt, som man inte kunde ha gjort någon annanstans. Naturligtvis. Tillsammans med honom är också forskaren Samuel Hylander och Oden behövs för det kan vara minus 20 här ner i Antarktis och isen kan vara flera meter tjock.
Ja här där vi bor på Värmdö var det senast i förrgår minus 18 grader och jag har för mig att det var en del båtar, som fastnade i isen här utanför i Östersjön. Inklusive några Finlandsfärjor. Oden hade nog behövts här istället denna isvinter.
Hela trippen betalas av Vetenskapsrådet, ett statligt råd, som betalar för forskning av högsta klass. De ger stöd till "grundläggande forskning av högsta vetenskapliga kvalitet".
Exakt. Det är ju enormt viktigt att få veta att plankton också kan skydda sig mot solen. Så Oden måste tas dit. Naturligtvis. Hade det inte varit enklare att ringa till Antarktis och fråga? Det lär ju finnas omkring ett tusental forskare där stationerade på världsdelen. Den är ju inte direkt obebodd.
Och plankton hade ju Samuel Hylander redan studerat här i Sverige, men det är förstås lattjo att åka till Antarktis på skattebetalarnas bekostnad.
Nu fortsätter forskarna till Chile dit de väntas om några dagar. Och det lär ju vara så hemska stormar där längs kusten, så allt är ordentligt surrat nu på Oden.
Men när isbrytaren Oden är tillbaka fick vi inte veta. Till nästa vinter kanske? Vi får väl hoppas på det. Polarforskningssekretariatet kanske kan tänka sig att släppa ifrån sig isbrytaren nu när vi vet att vi har vintrar också här.
För forskarna som påstod att vi aldrig mer skulle få några vintrar ljög eller manipulerade siffrorna för att få pengar till sina egna små forskningsområden.
Idag får jag veta vem jag är
Det känns lite så. För jag ska få ett personbevis där det står vem som är min mamma och min pappa. Detta ingår i min utforskning av min släkt.
Jag behöver detta personbevis, för att bevisa att jag är min mors dotter och så har jag en släktutredning, som visar att mamma är släkt med sin bror.
Så lite känner vi varandra på den nivån, att jag måste bevisa detta, för att få veta något mer om min morbrors sjukdom. Den som kommer från indianerna och som kallas stenmage.
Två släktingar till, som lever, har den antagligen. En av mina kusiner och ett kusinbarnbarn.
Vi började skoja om att jag kanske får veta, att jag inte alls är min mors dotter, för det finns så många bortlämnade barn i min släkt, så mycket övergivenhet och sorg.
Av de fem systrar som föddes av min mormor så övergav tre av dem barn. På olika sätt.
Allt det där håller jag på att gräva upp på nytt. För historierna känns välbekanta när jag stöter på dem. Kanske har min mamma berättat när jag var liten, men jag har glömt som barn gör.
Från början var det ett skämt att jag inte kanske var min mammas barn, men sedan började jag fundera. Vad skulle det betyda?
Nog skulle det rasera allt som jag dittills hade vuxit upp med. Alla föreställningar som jag hade byggt omkring mig och den jag är. Eller skulle det?
Nej, jag vet i grunden vem jag är. Känn dig själv stod det på Apollotemplet i Delfi. Det är en djup visdom i dessa ord, som många människor i dag inte begriper.
Men den yttersta grunden för vårt liv finns där. Vi behöver veta vilka vi är. I grunden. Också utan allt det yttre. Utan våra band till andra.
Människor har i alla tider förstått och insett vilka de är, men vi går ständigt fel. Och 1900-talet var en tid när människor gick fel en gång till i form av hela länder.
En del är fortfarande bortkollrade av alla återvändsgränder, som upptäcktes då.
Som gjorde att man tog det sjuka och studerade det i detalj och detta fick bestämma vilken väg mänskligheten skulle gå. I två världskrig fick människor lära sig att det nog inte var rätt väg det här.
Men för oss som inte har haft de bittra läxorna i vårt land, så begriper många inte vad som skedde. Än i denna dag.
Jag behöver detta personbevis, för att bevisa att jag är min mors dotter och så har jag en släktutredning, som visar att mamma är släkt med sin bror.
Så lite känner vi varandra på den nivån, att jag måste bevisa detta, för att få veta något mer om min morbrors sjukdom. Den som kommer från indianerna och som kallas stenmage.
Två släktingar till, som lever, har den antagligen. En av mina kusiner och ett kusinbarnbarn.
Vi började skoja om att jag kanske får veta, att jag inte alls är min mors dotter, för det finns så många bortlämnade barn i min släkt, så mycket övergivenhet och sorg.
Av de fem systrar som föddes av min mormor så övergav tre av dem barn. På olika sätt.
Allt det där håller jag på att gräva upp på nytt. För historierna känns välbekanta när jag stöter på dem. Kanske har min mamma berättat när jag var liten, men jag har glömt som barn gör.
Från början var det ett skämt att jag inte kanske var min mammas barn, men sedan började jag fundera. Vad skulle det betyda?
Nog skulle det rasera allt som jag dittills hade vuxit upp med. Alla föreställningar som jag hade byggt omkring mig och den jag är. Eller skulle det?
Nej, jag vet i grunden vem jag är. Känn dig själv stod det på Apollotemplet i Delfi. Det är en djup visdom i dessa ord, som många människor i dag inte begriper.
Men den yttersta grunden för vårt liv finns där. Vi behöver veta vilka vi är. I grunden. Också utan allt det yttre. Utan våra band till andra.
Människor har i alla tider förstått och insett vilka de är, men vi går ständigt fel. Och 1900-talet var en tid när människor gick fel en gång till i form av hela länder.
En del är fortfarande bortkollrade av alla återvändsgränder, som upptäcktes då.
Som gjorde att man tog det sjuka och studerade det i detalj och detta fick bestämma vilken väg mänskligheten skulle gå. I två världskrig fick människor lära sig att det nog inte var rätt väg det här.
Men för oss som inte har haft de bittra läxorna i vårt land, så begriper många inte vad som skedde. Än i denna dag.
Var och en ett eget hushåll
För marknaden och våra politiker så är det absolut bättre med ensamhushåll och ensamma mammor. För vad skulle de annars ta hand om?
Om vi bor allihop i våra egna små lägenheter, så får de desto mer att bestämma om. Och vårt BNP når nya och oanade höjder.
Och ifall vi alla är osams, så att inte män och kvinnor någonsin kan komma överens om hur vi ska uppfostra våra barn. Eller ens står ut med att se varandra. Så mycket bättre, för då behöver vi verkligen en social omsorg från vaggan till graven.
Politikerna blir de maktfullkomliga hjältarna som fixar allt det där.
Och om mammorna, så fort det är möjligt lägger beslag på barnen och förtalar deras pappor, så att de alieneras från dem, så fortsätter detta snart i all evighet.
Vi alla blir effektiva maskiner, som förbrukar mer och mer av de resurser, som finns här i världen och som aldrig umgås med andra människor, utan hålls isär från dem. För vi har inte tid att bara ses.
Och inget av de egenskaper, som vi har var och en av oss kan användas, för att berika oss själva och omvärlden med något annat än det som är godkänt av politiker och som genererar mera kapital och BNP.
Genom historien har utvecklingen alltid gått i sådana vågor. Med alienation från oss själva till något annat. När den glimrande ytan har tagit över allt och det inte längre går att upprätthålla en mänsklig gemenskap, så slår vi i botten.
Vi måste ständigt berätta för oss själva vad det betyder att vara människa. Det är alltid nödvändigt att uppfinna livet och mänskligheten på nytt. Särskilt en propagandadag som i dag.
Om vi bor allihop i våra egna små lägenheter, så får de desto mer att bestämma om. Och vårt BNP når nya och oanade höjder.
Och ifall vi alla är osams, så att inte män och kvinnor någonsin kan komma överens om hur vi ska uppfostra våra barn. Eller ens står ut med att se varandra. Så mycket bättre, för då behöver vi verkligen en social omsorg från vaggan till graven.
Politikerna blir de maktfullkomliga hjältarna som fixar allt det där.
Och om mammorna, så fort det är möjligt lägger beslag på barnen och förtalar deras pappor, så att de alieneras från dem, så fortsätter detta snart i all evighet.
Vi alla blir effektiva maskiner, som förbrukar mer och mer av de resurser, som finns här i världen och som aldrig umgås med andra människor, utan hålls isär från dem. För vi har inte tid att bara ses.
Och inget av de egenskaper, som vi har var och en av oss kan användas, för att berika oss själva och omvärlden med något annat än det som är godkänt av politiker och som genererar mera kapital och BNP.
Genom historien har utvecklingen alltid gått i sådana vågor. Med alienation från oss själva till något annat. När den glimrande ytan har tagit över allt och det inte längre går att upprätthålla en mänsklig gemenskap, så slår vi i botten.
Vi måste ständigt berätta för oss själva vad det betyder att vara människa. Det är alltid nödvändigt att uppfinna livet och mänskligheten på nytt. Särskilt en propagandadag som i dag.
söndag 7 mars 2010
Jag gillar mors dag bättre
Bättre än Internationella kvinnodagen. Ska vi inte ha en mansdag också? Fars dag finns ju. Varför behöver inte också männen en dag?
Tänk vilket slit det är att vara man. De har fortfarande största försörjningsbördan i familjen och kan ofta inte vara hemma med barnen, för de tjänar för mycket, så då drabbar det familjen. De måste kämpa sig fram i alla lägen, men inte för mycket för då kan de ju beskyllas för att vara manschauvinister och ta för sig för mycket.
De drabbas av olyckor på sina ofta farliga arbetsplatser och hinner aldrig njuta riktigt av någon pension ifall de överlever. För riktigt så länge som kvinnorna lever de inte. Det skiljer drygt fyra år i genomsnitt utom i Norrbotten förstås för där lever männen ännu kortare än i övriga Sverige.
Män tar livet av sig mer än kvinnor och i Norrlands inland är frekvensen högre. Åttio procent av alla som dör i bilolyckor är män. Omkring åttiofem procent av alla som drunknar är män. Omkring sjuttio procent av de som omkommer i bränder än män.
Skador bland män är den vanligaste dödsorsaken före 65 års ålder. När en forskare fick frågan varför det var så så visste han inte. För ingen hade brytt sig om att ta reda på det.
Tesen var att det ingick i den patriarkala strukturen, att män helt enkelt var uppfostrade till att vara stora och starka (även när de inte var det) och ta risker.
Jag tror att män behöver en internationell dag mycket mer än vad kvinnor gör. Vi bryr oss inte om dem helt enkelt. De är halva befolkningen och det ses som att dessa kan vi offra. Men i den officiella föreställningen ska kvinnor ha allt det som män har, men utan de risker som männen nu tar.
För kvinnor är ju så små och klena inte kan de göra allt det som männen gör. Men bra betalt ska de ha för det. Och sitta i bolagsstyrelserna. Självklart.
Tänk vilket slit det är att vara man. De har fortfarande största försörjningsbördan i familjen och kan ofta inte vara hemma med barnen, för de tjänar för mycket, så då drabbar det familjen. De måste kämpa sig fram i alla lägen, men inte för mycket för då kan de ju beskyllas för att vara manschauvinister och ta för sig för mycket.
De drabbas av olyckor på sina ofta farliga arbetsplatser och hinner aldrig njuta riktigt av någon pension ifall de överlever. För riktigt så länge som kvinnorna lever de inte. Det skiljer drygt fyra år i genomsnitt utom i Norrbotten förstås för där lever männen ännu kortare än i övriga Sverige.
Män tar livet av sig mer än kvinnor och i Norrlands inland är frekvensen högre. Åttio procent av alla som dör i bilolyckor är män. Omkring åttiofem procent av alla som drunknar är män. Omkring sjuttio procent av de som omkommer i bränder än män.
Skador bland män är den vanligaste dödsorsaken före 65 års ålder. När en forskare fick frågan varför det var så så visste han inte. För ingen hade brytt sig om att ta reda på det.
Tesen var att det ingick i den patriarkala strukturen, att män helt enkelt var uppfostrade till att vara stora och starka (även när de inte var det) och ta risker.
Jag tror att män behöver en internationell dag mycket mer än vad kvinnor gör. Vi bryr oss inte om dem helt enkelt. De är halva befolkningen och det ses som att dessa kan vi offra. Men i den officiella föreställningen ska kvinnor ha allt det som män har, men utan de risker som männen nu tar.
För kvinnor är ju så små och klena inte kan de göra allt det som männen gör. Men bra betalt ska de ha för det. Och sitta i bolagsstyrelserna. Självklart.
Att ha varit inspärrad på psyket
Till skillnad från vissa, som antingen tycker att det är fint att ha varit på psyket, men ändå inte har varit det eller en del som fejkar för att "avslöja" psykvården inifrån, så tillhör jag dem som har erfarenhet från att ha blivit inspärrad på psyket.
Det var en reaktion på en svår och jobbig livssituation när jag var 27 år. Jag vet att det handlade om att ta reda på vad livet handlade om på djupet och att jag samtidigt var rädd för att gå vidare i livet.
Min mamma hade dött då fem år tidigare och jag fortsatte att vara den duktiga storasystern, den som tog hand om mammas kvarlämnade kafé, tog hand om min egen son, såg till att utbilda mig mer, så att jag kunde försörja oss, jobbade som sekreterare i ett par år innan jag kom in på journalisthögskolan.
Den sommaren när jag blev tvångsintagen på Långbro var det min första paus i livet någonsin. Och allt vällde fram inom mig. Jag ville verkligen veta vad livet nu skulle handla om på riktigt.
Men det blev för mycket att klara av på egen hand och jag forslades iväg av fyra stadiga poliser i en bil till Långbro efter att Södersjukhusets läkare hade sagt att hon inte kunde ha mig där, bland de vanliga patienterna.
Jag minns allting ända tills jag blev inlagd och fastspänd i en säng. Då pratade en läkare med mig, berättade de efteråt, men jag hade flytt min kropp. Var borta. Ända tills nästa morgon då jag gick upp och duschade som vanligt.
Under den natten befann jag mig i inre landskap, som hela tiden förföljde mig med skräck. Och jag begrep inte hur jag skulle kunna överleva.
Men lärde mig till slut att det gick genom att bara låta skräcken komma och passera rakt igenom mig. Då löstes den mirakulöst upp. Men en ny skräckvåg följde strax. Så fortgick den natten.
På morgonen var jag tillbaka igen i den här världen, men när man väl har blivit inlagd på psyket, så blir man kvar där ett tag. Åtminstone var det så 1973. Jag hade gjort mitt första år på journalisthögskolan och jag skulle göra min praktik på samhällsredaktionen på radion den hösten.
Jag kom aldrig för jag var ju inspärrad. De försökte få tag på mig, skickade till och med telegram, men jag dök ändå inte upp.
Men till slut så fick de veta var jag var och jag började min praktik då på radion ett par veckor försenad. En annan medlem på redaktionen hade också gjort en resa in på psyket nästan samtidigt.
Så är det att befinna sig i gränslandet till det okända. Man riskerar att trilla igenom in i något annat. På DN var en av mina bästa arbetskamrater också av en sådan sort. En av de där, som ville ta reda på hur världen fungerade. Som ville utforska.
Jag har aldrig mer varit på psyket efter den första gången. Det räckte. Men den gången blev det nödvändigt. För att få en slags omhändertagen paus i livet, som jag inte kunde ha fått på något annat sätt. Och få bearbeta snabbt som tusan allt som jag ditills hade upplevt i mitt liv.
Det krävdes, för att få fatt i tråden, den röda tråden, som jag följer än i denna dag.
Det var en reaktion på en svår och jobbig livssituation när jag var 27 år. Jag vet att det handlade om att ta reda på vad livet handlade om på djupet och att jag samtidigt var rädd för att gå vidare i livet.
Min mamma hade dött då fem år tidigare och jag fortsatte att vara den duktiga storasystern, den som tog hand om mammas kvarlämnade kafé, tog hand om min egen son, såg till att utbilda mig mer, så att jag kunde försörja oss, jobbade som sekreterare i ett par år innan jag kom in på journalisthögskolan.
Den sommaren när jag blev tvångsintagen på Långbro var det min första paus i livet någonsin. Och allt vällde fram inom mig. Jag ville verkligen veta vad livet nu skulle handla om på riktigt.
Men det blev för mycket att klara av på egen hand och jag forslades iväg av fyra stadiga poliser i en bil till Långbro efter att Södersjukhusets läkare hade sagt att hon inte kunde ha mig där, bland de vanliga patienterna.
Jag minns allting ända tills jag blev inlagd och fastspänd i en säng. Då pratade en läkare med mig, berättade de efteråt, men jag hade flytt min kropp. Var borta. Ända tills nästa morgon då jag gick upp och duschade som vanligt.
Under den natten befann jag mig i inre landskap, som hela tiden förföljde mig med skräck. Och jag begrep inte hur jag skulle kunna överleva.
Men lärde mig till slut att det gick genom att bara låta skräcken komma och passera rakt igenom mig. Då löstes den mirakulöst upp. Men en ny skräckvåg följde strax. Så fortgick den natten.
På morgonen var jag tillbaka igen i den här världen, men när man väl har blivit inlagd på psyket, så blir man kvar där ett tag. Åtminstone var det så 1973. Jag hade gjort mitt första år på journalisthögskolan och jag skulle göra min praktik på samhällsredaktionen på radion den hösten.
Jag kom aldrig för jag var ju inspärrad. De försökte få tag på mig, skickade till och med telegram, men jag dök ändå inte upp.
Men till slut så fick de veta var jag var och jag började min praktik då på radion ett par veckor försenad. En annan medlem på redaktionen hade också gjort en resa in på psyket nästan samtidigt.
Så är det att befinna sig i gränslandet till det okända. Man riskerar att trilla igenom in i något annat. På DN var en av mina bästa arbetskamrater också av en sådan sort. En av de där, som ville ta reda på hur världen fungerade. Som ville utforska.
Jag har aldrig mer varit på psyket efter den första gången. Det räckte. Men den gången blev det nödvändigt. För att få en slags omhändertagen paus i livet, som jag inte kunde ha fått på något annat sätt. Och få bearbeta snabbt som tusan allt som jag ditills hade upplevt i mitt liv.
Det krävdes, för att få fatt i tråden, den röda tråden, som jag följer än i denna dag.
Morgonbetraktelse
Kockan är strax efter sex och det ljusnar, dimma ligger över nejden, och allt är tyst. Vi har överlevt ännu en vinternatt i den stränga kylan. Det har varit ner till minus 15 i natt. Natten innan var det minus 18 grader.
Sitter med sockor på fötterna, men fryser för att golven är så kalla. Det går som strålar upp i benen fast jag har en liten rund matta under mig, som ska hjälpa mig att hålla värmen. Måste hämta tofflorna också.
Så nu blir det nog bättre om en stund. Vi har ved lite överallt i huset. Sambon högg i går och bar in. Den köpta björkveden är slut, men vi har kubbar lite överallt på tomten, som går att hugga. De är ganska torra för vi har inte sågat upp dem i år.
Jag förstår hur min mormor och morfar hade det för hundra år sedan. Då de levde på ett liknande vis. Vi har inte kommit mycket längre i vårt samhälle.
Min mormor och morfar hade ingenting av moderna bekvämligheter. Vi skulle kunna ha det, men har inte råd. Vi måste själva arbeta för att få det varmt i huset. Med kroppen eller med att betala. Så är villkoren. Så är det bestämt.
Mormor och morfar som hade råd att uppfostra tio barn. Det har inte jag haft. Men tre har jag orkat med. Nu kommer jag att bara behöva försörja mig själv. Det känns märkligt.
Yngste sonen ska gå ut skolan och börja jobba i sommar. Han har jobb. Jag har inte behövt att ta hand bara om mig själv sedan jag var tjugo år. Vid tjugoett fick jag mitt första barn. I mer än fyrtio år har jag försörjt och bekymrat mig om barn. Nu är det slut med det.
Så skönt det ska bli. Mig själv kan jag försörja. Det har jag alltid kunnat.
Sitter med sockor på fötterna, men fryser för att golven är så kalla. Det går som strålar upp i benen fast jag har en liten rund matta under mig, som ska hjälpa mig att hålla värmen. Måste hämta tofflorna också.
Så nu blir det nog bättre om en stund. Vi har ved lite överallt i huset. Sambon högg i går och bar in. Den köpta björkveden är slut, men vi har kubbar lite överallt på tomten, som går att hugga. De är ganska torra för vi har inte sågat upp dem i år.
Jag förstår hur min mormor och morfar hade det för hundra år sedan. Då de levde på ett liknande vis. Vi har inte kommit mycket längre i vårt samhälle.
Min mormor och morfar hade ingenting av moderna bekvämligheter. Vi skulle kunna ha det, men har inte råd. Vi måste själva arbeta för att få det varmt i huset. Med kroppen eller med att betala. Så är villkoren. Så är det bestämt.
Mormor och morfar som hade råd att uppfostra tio barn. Det har inte jag haft. Men tre har jag orkat med. Nu kommer jag att bara behöva försörja mig själv. Det känns märkligt.
Yngste sonen ska gå ut skolan och börja jobba i sommar. Han har jobb. Jag har inte behövt att ta hand bara om mig själv sedan jag var tjugo år. Vid tjugoett fick jag mitt första barn. I mer än fyrtio år har jag försörjt och bekymrat mig om barn. Nu är det slut med det.
Så skönt det ska bli. Mig själv kan jag försörja. Det har jag alltid kunnat.
lördag 6 mars 2010
Offret Maja Lundgren
Medkännande pappagestalten Lasse Bengtsson lotsade författaren Maja Lundgren genom en direktsänd intervju i morse på TV4. Hon framstod som den massakrerade författaren, som helt enkelt har tagits av daga av kulturetablissemanget. Detta hände för tre år sedan efter hennes skandalbok Myggor och Tigrar.
Hon gör nu en liten och försiktig återkomst med sina nya bok Mäktig Tussilago, som handlar om Oskar som får ett sammanbrott. Den är väldigt initierat skriven, sade Lasse Bengtsson och fiskade efter om den handlade om henne själv. Nä, hon har aldrig varit intagen eller psykotisk, men hon har gått i terapi och alltid faktiskt blivit friskförklarad.
Dock känner hon till gränstillstånd och kan höra röster i huvudet. Repliker som kommer. Och hon har sagt att tidens trauma har valt henne till spelplats. Hon är en hyperkänslig författare tyckte Lasse Bengtsson. Är det inte svårt? Då försökte Maja Lundgren spotta upp sig och sade att det är härligt och att ett rikt inre liv är en tillgång för en författare.
Men dock kan hon inte längre gå på middagsbjudningar för hon hör så mycket mellan raderna, eller hos undertexten, som Lasse Bengtsson kallade det. Dolda budskap och hon tycker nog att myggor är värre än tigrar. Små stick, som osynliggör, subtila saker. Det som kallas glastaket i feminismen.
Ja och så var det det där med brottningarna mellan sömn och vaka, som hon har upplevt. Ett slags ångesttillstånd, som är ett hypnagogt tillstånd... alltså när man inte sover, men heller inte är vaken. Som om en mara sitter på bröstet.. eller en katt.
Stackars Maja Lundgren. Hon såg verkligen skör och förtvivlad ut mest hela tiden, fast hon stundtals försökte skoja bort allt. Men när de kom in på camorraförfattaren Robert Saviano, så ansåg hon att det inte gick att jämföra med henne, för han skulle aldrig kunna leva ett normalt liv, utan vara jagad hela livet. Och något dödshot var inte hon utsatt för. Trodde hon, sade hon och avslutade intervjun med att blinka med båda ögonen och dra ihop ansiktet i en grimas.
Ja hon och förlaget vill väl tas till nåder igen i kulturkretsarna och få lite recensioner, trots att hon säger att hon inte bryr sig om recensenter och sådant. Men det bidrar ju ändå till att nya boken säljs. Så fungerar vårt Sverige.
Själv tycker hon att det är fantastiskt att hon kan ha direktkontakt med läsarna genom sin blogg. Ja, visst vore det, i fall den handlade om någonting och inte bara var "en tebjudning" där ingenting uttalas klart. Som någon har kallat den. Och ifall det var något verkligt som det pratades om och allt inte bara försvann in i den hypnagoga dimman ständigt och jämt.
Som sagt inte lätt att vara Maja Lundgren. Stackars lilla katta. De får ofta rivet skinn. Och det varken hon eller Lasse Bengtsson kunde upptäcka var att de ingick i de gamla rollerna vi har för män och kvinnor. Han som medkännande pappagestalt och hon som den lilla flickan, som behövde skyddas.
Hon gör nu en liten och försiktig återkomst med sina nya bok Mäktig Tussilago, som handlar om Oskar som får ett sammanbrott. Den är väldigt initierat skriven, sade Lasse Bengtsson och fiskade efter om den handlade om henne själv. Nä, hon har aldrig varit intagen eller psykotisk, men hon har gått i terapi och alltid faktiskt blivit friskförklarad.
Dock känner hon till gränstillstånd och kan höra röster i huvudet. Repliker som kommer. Och hon har sagt att tidens trauma har valt henne till spelplats. Hon är en hyperkänslig författare tyckte Lasse Bengtsson. Är det inte svårt? Då försökte Maja Lundgren spotta upp sig och sade att det är härligt och att ett rikt inre liv är en tillgång för en författare.
Men dock kan hon inte längre gå på middagsbjudningar för hon hör så mycket mellan raderna, eller hos undertexten, som Lasse Bengtsson kallade det. Dolda budskap och hon tycker nog att myggor är värre än tigrar. Små stick, som osynliggör, subtila saker. Det som kallas glastaket i feminismen.
Ja och så var det det där med brottningarna mellan sömn och vaka, som hon har upplevt. Ett slags ångesttillstånd, som är ett hypnagogt tillstånd... alltså när man inte sover, men heller inte är vaken. Som om en mara sitter på bröstet.. eller en katt.
Stackars Maja Lundgren. Hon såg verkligen skör och förtvivlad ut mest hela tiden, fast hon stundtals försökte skoja bort allt. Men när de kom in på camorraförfattaren Robert Saviano, så ansåg hon att det inte gick att jämföra med henne, för han skulle aldrig kunna leva ett normalt liv, utan vara jagad hela livet. Och något dödshot var inte hon utsatt för. Trodde hon, sade hon och avslutade intervjun med att blinka med båda ögonen och dra ihop ansiktet i en grimas.
Ja hon och förlaget vill väl tas till nåder igen i kulturkretsarna och få lite recensioner, trots att hon säger att hon inte bryr sig om recensenter och sådant. Men det bidrar ju ändå till att nya boken säljs. Så fungerar vårt Sverige.
Själv tycker hon att det är fantastiskt att hon kan ha direktkontakt med läsarna genom sin blogg. Ja, visst vore det, i fall den handlade om någonting och inte bara var "en tebjudning" där ingenting uttalas klart. Som någon har kallat den. Och ifall det var något verkligt som det pratades om och allt inte bara försvann in i den hypnagoga dimman ständigt och jämt.
Som sagt inte lätt att vara Maja Lundgren. Stackars lilla katta. De får ofta rivet skinn. Och det varken hon eller Lasse Bengtsson kunde upptäcka var att de ingick i de gamla rollerna vi har för män och kvinnor. Han som medkännande pappagestalt och hon som den lilla flickan, som behövde skyddas.
fredag 5 mars 2010
John F Kennedys kärleksbrev till svenska Gunilla
John F Kennedy var utsedd till att bli USA:s president av sin pappa Joe och Jacqueline Kennedy var utsedd till att bli hans maka. De passade politiskt sett tillsammans, båda var katoliker och Jacqueline Kennedy kom på pappret från en fin fransk släkt, som kanske till och med var släkt med franska kungahuset.
Åtminstone var det släktens myt om sig själv. I verkligheten var det inte lika fint, vilket jag skrev om för ett tag sedan.
Egentligen var John F Kennedy kär i en svenska då när han skulle gifta sig med Jacqueline och den affären fortsatte och han ville till och med skilja sig från Jacqueline, men det avstyrde förstås hans pappa Joe.
Nu har kärleksbreven sålts i USA för den vackra summan av drygt 800 000 kronor. Det sägs att de är från John F Kennedy till Gunilla von Post, vilket jag har svårt att tro. Han skickade knappt ett vykort till sin fru ens. Men ifall de nu är påhittade så har Gunilla tjänat en bra slant på detta. Fast de kanske är äkta...?
Jag skriver så här i min nya kommande bok om Jacqueline Kennedy och om denna affär:
"Jackie visste inte att Jack hade blivit behandlad för en könssjukdom redan 1940 och att han hade haft upprepade besvär sedan dess. Han blev så bekymrad över att Jackie fick missfall att han frågade en läkare om det kunde bero på honom. Det kunde ha varit sjukdomen klamydia, som gjorde att hon hade svårt att behålla ett foster i livmodern. Jack hade haft gonorré och det kunde ha överförts till Jackie och gett klamydia. Inget av detta visste hans fru. Han berättade ingenting om sin sexuella hälsa för henne.
Resten av det året var John F Kennedy borta nästan hela tiden från sin maka eftersom han försökte få demokraternas nominering, som nästa presidentkandidat 1956. Jacqueline Kennedy kände sig försummad och dessutom hade hon fått reda på, att han hade träffat en svenska, när han var ensam under sommaren på Rivieran i Frankrike. Hon hette Gunilla von Post och det var inte första gången de träffades. Han hade till och med besökt henne i Sverige. Jacqueline visste inte att han hade sagt till henne att han skulle ta ut skilsmässa och att han ville gifta sig med henne, att äktenskapet bara var ett konvenansgiftermål och han skulle tala med sin pappa. Jack Kennedy gjorde faktiskt det, men Joe ville förstås inte lyssna. Han tyckte att hans son Jack hade blivit galen och ifall han skilde sig så snart skulle det förstöra alla hans chanser att bli president.
Hade Jackie vetat om vad som pågick bakom hennes rygg vet ingen vad hon hade gjort. Gunilla von Post tillhörde den sorts kvinnor, som Jack drogs till rent fysiskt. Hon var blond och med en kurvig kropp. Jackie var rena motsatsen till hans kroppsliga idealbild av kvinnor, mager utan byst och mer lik en mannekäng i kroppen. Jacks sätt att reagera var kanske det sista försöket att hoppa av det, som ödet hade förberett honom för: att bli president. Han hade inte själv bestämt detta. Det var hans fars och släkts val. Jackie blev deprimerad över deras dåliga samliv och i början av 1956 var skilsmässa nära. Inget verkade fungera mellan dem och de kunde tydligen inte ens få barn tillsammans.
Joe Kennedy visste att en skilsmässa skulle förstöra Jacks chanser till presidentposten och enligt vad pressen skrev erbjöd han Jacqueline en miljon dollar ifall hon beslöt sig för att stanna kvar som maka. Hon kommenterade det lite sötsurt:
- Varför inte tio miljoner dollar, frågade jag Joe, när Time publicerade uppgiften.
En miljon var inte mycket ifall äktenskapet skulle betyda att hans son blev president. Joe var helt och hållet på Jacquelines sida och absolut emot en skilsmässa. Det skulle förstöra hans sons chanser att bli presidentkandidat och senare president och för Joe Kennedy hade det inte varit underligt att erbjuda henne pengar för att stanna. Så gick det till här i världen. Pengar kunde köpa allt.
Men hon fick snart en annan anledning till att stanna kvar hos sin man. Hon var gravid igen. Så upprepade sig historien. Precis som hennes mamma hade stannat hos hennes pappa, när hon blev gravid med Jackie, så gjorde Jackies graviditet att hon stannade hos sin man. Hon hade gått in i sitt äktenskap med öppna ögon, men ändå blev det svårt för henne att anpassa sig. Inom sig trodde hon aldrig på riktigt, att någon kunde älska henne för den hon var.
Hon hade vuxit upp utan att få den helhjärtade kärleken från någon av sina föräldrar. Varken hennes mamma eller pappa hade funnits till för henne, så mycket som hon skulle ha behövt. Detta hade satt djupa känslomässiga spår i henne, så djupa att hon tyckte att hon fick finna sig i att Jack inte älskade henne på det romantiska uppvaktande sätt, som hon skulle ha velat. Men nu när hon blev gravid, så ville hon göra allt för att den blivande babyn skulle få ett harmoniskt hem. Hon ville ge barnet allt det som hon själv inte hade fått. Hon skulle bli en bättre mor än hennes egen mamma hade varit för henne och hennes lillasyster. Hon tänkte kompensera för sin egen barndom genom att gå igenom en tillräckligt fantastisk omhändertagande barndom med sina egna barn.
Samtidigt visste hon att Jack Kennedy också var skadad av sin barndom på ett liknande sätt. Han hade heller aldrig fått sina föräldrars kärlek helt och fullt. Det fanns helt enkelt för många syskon att ta hand om och när han var sjuk och klen som liten och tillbringade mycket tid på sjukhus, kom hans mamma aldrig och hälsade på honom. Hon levde sitt eget liv och skötte om de många barnen, ungefär som om hon vore chef för ett företag med anställda. Hon organiserade barnens tillvaro med små skrivna lappar överallt, men så mycket kramar och nära omtanke fanns inte i sällskap med henne. Jack var en bortkommen liten kille någonstans, som aldrig hade fått tillräckligt med närhet eller kärlek från någon enda vuxen. De båda makarna Kennedy var båda skadade barn någonstans inombords, som hade känt igen varandras sårbarhet och känslighet. Det var en bräcklig och instabil grund för ett äktenskap."
Åtminstone var det släktens myt om sig själv. I verkligheten var det inte lika fint, vilket jag skrev om för ett tag sedan.
Egentligen var John F Kennedy kär i en svenska då när han skulle gifta sig med Jacqueline och den affären fortsatte och han ville till och med skilja sig från Jacqueline, men det avstyrde förstås hans pappa Joe.
Nu har kärleksbreven sålts i USA för den vackra summan av drygt 800 000 kronor. Det sägs att de är från John F Kennedy till Gunilla von Post, vilket jag har svårt att tro. Han skickade knappt ett vykort till sin fru ens. Men ifall de nu är påhittade så har Gunilla tjänat en bra slant på detta. Fast de kanske är äkta...?
Jag skriver så här i min nya kommande bok om Jacqueline Kennedy och om denna affär:
"Jackie visste inte att Jack hade blivit behandlad för en könssjukdom redan 1940 och att han hade haft upprepade besvär sedan dess. Han blev så bekymrad över att Jackie fick missfall att han frågade en läkare om det kunde bero på honom. Det kunde ha varit sjukdomen klamydia, som gjorde att hon hade svårt att behålla ett foster i livmodern. Jack hade haft gonorré och det kunde ha överförts till Jackie och gett klamydia. Inget av detta visste hans fru. Han berättade ingenting om sin sexuella hälsa för henne.
Resten av det året var John F Kennedy borta nästan hela tiden från sin maka eftersom han försökte få demokraternas nominering, som nästa presidentkandidat 1956. Jacqueline Kennedy kände sig försummad och dessutom hade hon fått reda på, att han hade träffat en svenska, när han var ensam under sommaren på Rivieran i Frankrike. Hon hette Gunilla von Post och det var inte första gången de träffades. Han hade till och med besökt henne i Sverige. Jacqueline visste inte att han hade sagt till henne att han skulle ta ut skilsmässa och att han ville gifta sig med henne, att äktenskapet bara var ett konvenansgiftermål och han skulle tala med sin pappa. Jack Kennedy gjorde faktiskt det, men Joe ville förstås inte lyssna. Han tyckte att hans son Jack hade blivit galen och ifall han skilde sig så snart skulle det förstöra alla hans chanser att bli president.
Hade Jackie vetat om vad som pågick bakom hennes rygg vet ingen vad hon hade gjort. Gunilla von Post tillhörde den sorts kvinnor, som Jack drogs till rent fysiskt. Hon var blond och med en kurvig kropp. Jackie var rena motsatsen till hans kroppsliga idealbild av kvinnor, mager utan byst och mer lik en mannekäng i kroppen. Jacks sätt att reagera var kanske det sista försöket att hoppa av det, som ödet hade förberett honom för: att bli president. Han hade inte själv bestämt detta. Det var hans fars och släkts val. Jackie blev deprimerad över deras dåliga samliv och i början av 1956 var skilsmässa nära. Inget verkade fungera mellan dem och de kunde tydligen inte ens få barn tillsammans.
Joe Kennedy visste att en skilsmässa skulle förstöra Jacks chanser till presidentposten och enligt vad pressen skrev erbjöd han Jacqueline en miljon dollar ifall hon beslöt sig för att stanna kvar som maka. Hon kommenterade det lite sötsurt:
- Varför inte tio miljoner dollar, frågade jag Joe, när Time publicerade uppgiften.
En miljon var inte mycket ifall äktenskapet skulle betyda att hans son blev president. Joe var helt och hållet på Jacquelines sida och absolut emot en skilsmässa. Det skulle förstöra hans sons chanser att bli presidentkandidat och senare president och för Joe Kennedy hade det inte varit underligt att erbjuda henne pengar för att stanna. Så gick det till här i världen. Pengar kunde köpa allt.
Men hon fick snart en annan anledning till att stanna kvar hos sin man. Hon var gravid igen. Så upprepade sig historien. Precis som hennes mamma hade stannat hos hennes pappa, när hon blev gravid med Jackie, så gjorde Jackies graviditet att hon stannade hos sin man. Hon hade gått in i sitt äktenskap med öppna ögon, men ändå blev det svårt för henne att anpassa sig. Inom sig trodde hon aldrig på riktigt, att någon kunde älska henne för den hon var.
Hon hade vuxit upp utan att få den helhjärtade kärleken från någon av sina föräldrar. Varken hennes mamma eller pappa hade funnits till för henne, så mycket som hon skulle ha behövt. Detta hade satt djupa känslomässiga spår i henne, så djupa att hon tyckte att hon fick finna sig i att Jack inte älskade henne på det romantiska uppvaktande sätt, som hon skulle ha velat. Men nu när hon blev gravid, så ville hon göra allt för att den blivande babyn skulle få ett harmoniskt hem. Hon ville ge barnet allt det som hon själv inte hade fått. Hon skulle bli en bättre mor än hennes egen mamma hade varit för henne och hennes lillasyster. Hon tänkte kompensera för sin egen barndom genom att gå igenom en tillräckligt fantastisk omhändertagande barndom med sina egna barn.
Samtidigt visste hon att Jack Kennedy också var skadad av sin barndom på ett liknande sätt. Han hade heller aldrig fått sina föräldrars kärlek helt och fullt. Det fanns helt enkelt för många syskon att ta hand om och när han var sjuk och klen som liten och tillbringade mycket tid på sjukhus, kom hans mamma aldrig och hälsade på honom. Hon levde sitt eget liv och skötte om de många barnen, ungefär som om hon vore chef för ett företag med anställda. Hon organiserade barnens tillvaro med små skrivna lappar överallt, men så mycket kramar och nära omtanke fanns inte i sällskap med henne. Jack var en bortkommen liten kille någonstans, som aldrig hade fått tillräckligt med närhet eller kärlek från någon enda vuxen. De båda makarna Kennedy var båda skadade barn någonstans inombords, som hade känt igen varandras sårbarhet och känslighet. Det var en bräcklig och instabil grund för ett äktenskap."
Självmord ett samhällsproblem
Jag hade aldrig hört talas om skådespelaren Emil Forselius innan han hamnade i rubrikerna för att han hade tagit sitt liv. Ser aldrig på deckare nämligen om jag kan slippa, så Wallanderfilmerna har jag aldrig sett.
Det är väldigt bra att Expressen skriver så mycket om detta tycker jag (åtta sidor i går). Det är det enda sättet att komma till rätta med problemet. Att tiga medför alltid motsatsen. Då begravs problemet med var och en som tar livet av sig. Och vi som samhälle kan aldrig komma till rätta med detta att vi ibland tycker att det är bättre "att jag aldrig hade fötts".
Just de orden sade en släkting till mig i förra veckan, när hon berättade om sin depression och hur hennes läkare till sist hade sagt till henne: Men du riskerar att dö om du inte tar den här medicinen.
Jag känner igen allt, för själv har jag också suttit hos min läkare för sju år sedan och sagt att det vore lika bra att jag dog för då skulle min familj få det bättre. Jag grät då.
Och att jag talade högt om detta och sökte hjälp var naturligtvis början på en förändring. Jag har skrivit om allt detta i min utgivna dagbok Ett Sekel av Tystnad, som börjar när jag blev sjukskriven i januari 2003.
För ingen av oss vill egentligen dö, men ibland känns livet som en stor och lång uppförsbacke. Och visst är det sant att det kan kännas som en bra utväg att ta livet av sig. Och Emil Forselius råkade bland annat ut för att kollegan Johanna Sällström, som också spelade i Wallanderfilmerna, tog livet av sig.
Självmord kan smitta och bli till epidemier. Det är känt sedan gammalt när Den unge Werthers lidanden, Goethes roman, gav upphov till något sådant och det sägs att det medförde att hundratals hopplöst förälskade ungdomar tog livet av sig. På 1700-talet.
Det är möjligt att gå in i de där mörka landskapen, där det kan tyckas som till och med något romantiskt att bli så förtvivlad över att kärleken till en annan människa verkar ouppnåelig. Och därmed ta konsekvenserna genom att ta sitt liv.
För det finns ju ingen annan utväg då till slut. Så kan det se ut. Det är alltid en chimär. En förvillning av det egna sinnet. Vår inbillningskraft är mycket stark. Denna psykiska påverkan av oss själva kan också orsaka en kemisk förändring i kroppen.
I Sverige har självmorden minskat sedan 1970-talet. Detta är en påtagligt kraftig minskning med omkring 40 procent. Dock så tar fortfarande omkring 1 400 till 1 500 personer sitt liv varje år. Bland de unga finns dock inte samma slags minskning, vilket visar att det handlar om inre föreställningar. Att livet tycks så svårt att det inte längre är möjligt att leva.
Och ungdomar har inte samma erfarenhet som någon som jag hade. Jag visste att det inte handlade om att jag själv var en dålig människa, för jag hade fått tillräckligt med belöningar både från samhället och min omgivning, men nu fungerade ingenting som vanligt då jag hade blivit medelålders.
Då gäller det att inse att inte något egentligen är ditt eget fel. För alla trauman du någonsin varit utsatt för i ditt liv kommer upp till ytan. Vrede och sorg blir följden av att inte längre få tillhöra. Och till sist depression.
Detta är en kemisk påverkan på hjärnan, som gör att man känner så. Det går att häva. Själv har jag aldrig ätit doktorns piller utan enbart johannesört, som finns på apoteket receptfritt. Jag äter det fortfarande ibland när jag känner den där välkända melankolin komma krypande.
Det är väldigt bra att Expressen skriver så mycket om detta tycker jag (åtta sidor i går). Det är det enda sättet att komma till rätta med problemet. Att tiga medför alltid motsatsen. Då begravs problemet med var och en som tar livet av sig. Och vi som samhälle kan aldrig komma till rätta med detta att vi ibland tycker att det är bättre "att jag aldrig hade fötts".
Just de orden sade en släkting till mig i förra veckan, när hon berättade om sin depression och hur hennes läkare till sist hade sagt till henne: Men du riskerar att dö om du inte tar den här medicinen.
Jag känner igen allt, för själv har jag också suttit hos min läkare för sju år sedan och sagt att det vore lika bra att jag dog för då skulle min familj få det bättre. Jag grät då.
Och att jag talade högt om detta och sökte hjälp var naturligtvis början på en förändring. Jag har skrivit om allt detta i min utgivna dagbok Ett Sekel av Tystnad, som börjar när jag blev sjukskriven i januari 2003.
För ingen av oss vill egentligen dö, men ibland känns livet som en stor och lång uppförsbacke. Och visst är det sant att det kan kännas som en bra utväg att ta livet av sig. Och Emil Forselius råkade bland annat ut för att kollegan Johanna Sällström, som också spelade i Wallanderfilmerna, tog livet av sig.
Självmord kan smitta och bli till epidemier. Det är känt sedan gammalt när Den unge Werthers lidanden, Goethes roman, gav upphov till något sådant och det sägs att det medförde att hundratals hopplöst förälskade ungdomar tog livet av sig. På 1700-talet.
Det är möjligt att gå in i de där mörka landskapen, där det kan tyckas som till och med något romantiskt att bli så förtvivlad över att kärleken till en annan människa verkar ouppnåelig. Och därmed ta konsekvenserna genom att ta sitt liv.
För det finns ju ingen annan utväg då till slut. Så kan det se ut. Det är alltid en chimär. En förvillning av det egna sinnet. Vår inbillningskraft är mycket stark. Denna psykiska påverkan av oss själva kan också orsaka en kemisk förändring i kroppen.
I Sverige har självmorden minskat sedan 1970-talet. Detta är en påtagligt kraftig minskning med omkring 40 procent. Dock så tar fortfarande omkring 1 400 till 1 500 personer sitt liv varje år. Bland de unga finns dock inte samma slags minskning, vilket visar att det handlar om inre föreställningar. Att livet tycks så svårt att det inte längre är möjligt att leva.
Och ungdomar har inte samma erfarenhet som någon som jag hade. Jag visste att det inte handlade om att jag själv var en dålig människa, för jag hade fått tillräckligt med belöningar både från samhället och min omgivning, men nu fungerade ingenting som vanligt då jag hade blivit medelålders.
Då gäller det att inse att inte något egentligen är ditt eget fel. För alla trauman du någonsin varit utsatt för i ditt liv kommer upp till ytan. Vrede och sorg blir följden av att inte längre få tillhöra. Och till sist depression.
Detta är en kemisk påverkan på hjärnan, som gör att man känner så. Det går att häva. Själv har jag aldrig ätit doktorns piller utan enbart johannesört, som finns på apoteket receptfritt. Jag äter det fortfarande ibland när jag känner den där välkända melankolin komma krypande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)