måndag 19 november 2012

Sverige tar emot fler flyktingar

Det är Sverige som tar emot mest flyktingar i jämförelse med femton andra europeiska länder. Det betyder att integrationen går dåligt.

Efter tio år så är de ännu inte integrerade om man jämför med andra europeiska länder. De har fått jobb i mindre utsträckning än svenskar. Det beror av att andra länder tar emot arbetskraftsinvandring mer än Sverige.

Tio år det låter förskräckligt! Tidigare har jag inte hört annat än att det tar sju år för en del flyktingar att få arbete. Sedan år 2 000 har omkring 250 000 flyktingar kommit hit. De som är kortutbildade och analfabeter blir inte självförsörjande. Vi har ungefär nio flyktingar per tusen invånare att ta hand om i Sverige.

Nio flyktingar per tusen invånare skulle vi utan vidare kunna klara att ta hand om. Det skulle inte kosta mer än någon hundralapp per månad för varje skattebetalare. Och om folket tog hand om invandrarna som det var förr i tiden skulle de snabbt integreras. Men nu är det en hel industri uppbyggd kring detta som kostar för att vi behöver ha så många byråkrater anställda. Och en del skor sig på dessa människor och andra blir utnyttjade av dem. 

Allt eventuellt fortfarande beroende av vårt dåliga kollektiva samvete över 30-talet då endast omkring 5 000 fick fly från Tyskland och hit.

Annars är det bara i Spanien som antalet män utan arbete är högre. Och i Frankrike är det kvinnor som är mer arbetslösa. Spanien som går igenom en stor ekonomisk kris. Det är förståeligt. Kan i Frankrike bero av att kring fyra miljoner är muslimer. De flesta från Nordafrika.

Det är professor Ryszard Szulkin som har studerat dessa fakta och tagit fram dem vid Stockholms universitet.

4 kommentarer:

  1. Observera tillägget !
    /--/ Men studien visar också att något händer efter tio år. Då klarar sig Sverige bra i jämförelsen med de andra länderna. Arbetslösheten ligger då på 11 procent - både för kvinnor och män./--/

    Kanske för att man i andra länder inte har kunnat leva ett tryggt parasitärt bidragsliv i 10 år och vid den tidpunkten är helt slut av kampen för överlevnad, om man inte har lyckats.
    Hemska stygga andra länder! På ngt sätt ändå den vanliga svenska näsknäppen- vi vet bäst!


    SvaraRadera
    Svar
    1. Efter tio år i bidragsberoende? Ja då har väl de flesta dött, blivit sjuka eller förtidspensionerats och ingår därmed i ett annat system än det med socialbidrag. Jag kan gå efter mig själv som är född i landet och hade det utmärkt ända tills 90-talet inträffade. Efter tio år så orkade jag inte längre utan gick till min doktor och grät och sade att jag tyckte det verkade bättre om jag dog. Det var de signaler som samhället sände mig.

      Doktorn sade att jag hade orkat länge ändå. Längre än de flesta. Hon visste. Efter sjukskrivning så blev jag förtidspensionär mot min vilja (numera ålderspensionär). Sosseregeringen tog ifrån mig och min familj massor med pengar så länge de satt kvar. De hann också förtidspensionera mig.

      F-kassan jobbade stenhårt med det år 2006 (valåret) för att bli av med sjukskrivna. Innan dess hade de "lånat" ur ap-fonderna för att klara 90-talskrisen. De pengar vi hade till våra pensioner. Allt är beskrivet i min första bok Ett sekel av tystnad som är en dagbok. Som land har vi fortfarande inte tagit till oss detta.

      För fortfarande är det 40-talisterna som är bovarna. Vi har haft det så bra så. Nej det har vi inte. Vi har fått betala våra föräldrars pensioner (de hann inte betala eller jobbade inte) våra barns dagis och fritis fullt ut, våra egna pensioner som staten lade beslag på och sitter nu med låga pensioner, ibland lägre än vad de som kommer utifrån får i bidrag. Inte undra på att landet slits mellan de politiska ytterligheterna.

      Radera
  2. Uttryckte mig måhända oklart?

    Artikeln gällde ju sysselsättningsgrad / arbetslöshet i en del europeiska länder. Under de första tio åren har Sverige snudd på lägst antal invandrare som jobbar, men när denna långa tid har förflutet, tycks dessa ha repat sig och börjar komma ut i jobb-svängen.

    Ngn sådan inbördes ”förbättring” ser man inte i övriga länder, och det var detta som jag försökte spana om.
    Min referens här är närmast Italien, mitt land nr 2 sedan mer än ett halvsekel. Inga ”svenska” bidragssystem finns här, invandraren får ta sig fram bäst han kan, som vilken fattig inhemsk som helst, med egen kraft .
    Somliga lyckas mkt bra, andra mindre väl. En mångårig tillvaro utan ens ngt låglåg-status kneg är däremot inte möjlig ( om inte brottets bana, förstås). Men de som under de här 10 åren inte stått pall och lyckats ta sig in, har logiskt en sämre, inte bättre prognos, när tiden lider.

    I Sverige däremot kan ju invandraren mkt väl gå bidragsförsörjd i en massa år och , i bästa fall, ju faktiskt också under tiden öka sina chanser gm diverse gratis jobbutbildningar och tusen SFI-kurser , därav väl den bättre siffran på lång sikt.

    Sociologen här är dock hyfsat sansad och anser att etableringssträckan är för lång , men för merparten av våra politiker tycks det inte finnas ngn gräns…. Alltmedan våra egna pensioner- ja just precis – dras sig baklänges !

    SvaraRadera