En ny studentexamen, med riktiga prov? Ja det var länge sedan det fanns. Den riktiga studenten avskaffades 1968 av Olof Palme.
Själv tog jag studenten våren 1964 och då var det allvarliga skriftliga och muntliga prov. Man visste inte förrän den dagen om man verkligen hade klarat sig. Men det gjorde vi under censorernas granskande ögon. Allihop.
Jag var inte särskilt nervös, trodde nog att det skulle gå bra, för inte betydde slutproven allt. Det gjorde de inte. Men det kändes som om samhället hade godkänt mig med råge, den dagen den 19 maj 1964 (så tidigt fick vi sluta). Jag tillhörde de tio procent, som överhuvudtaget tog studenten då.
Och det var helt okej att bli bedömd. Det hade vi blivit sedan vi gick i småskolan med betyg. Det ingick. Man var van. Nuförtiden har körkortet blivit den stora examen. Och att skaffa bostad samt få ett fast jobb. Då är ungdomarna till slut godkända av samhället.
Det är mamma och pappa mest, som måste hjälpa till med det. Skolan har degenererat till ett ställe där man råkar illa ut i värsta fall. Inte ett ställe att vara stolt över att gå till. Som det var på min tid, när mamma inte hade mer än sex år i folkskola.
Visst inför gärna en ny studentexamen och gör ungdomarna stolta över sig själva och skolan. Det behövs.
Bedömd,ja... Frågan är vad det är som bedöms? Insats, färdighetsnivå eller kapacitet? I Finland är det en mycket starkare koppling mellan arbete och betyg. Jag hade dåliga betyg när jag var yngre, men tanken att jag skulle vara dum i huvudet kom aldrig för mig. Det vi tänkte där var; okej så jag har inte jobbat tillräckligt. Det stämde ju för övrigt i princip alltid. Det är sällan svenska elever får underkänt för att de inte har kapacitet att nå godkänt. Men ändå är det den teorin som förhärskar bland eleverna.
SvaraRaderaHelena: Åtminstone på min tid så var det som det sades en mogenhetsexamen. Man blev ju inget särskilt när man hade tagit studenten, bara en utbildad person, men något jobb gav det inte så där på stört. Då heller.
SvaraRaderaMina barn har aldrig varit plugghästar utan lärt sig det de har tyckt varit viktigt. Ibland har det inte stämt överens med vad skola och samhälle gillat, men det har gått bra för dem ändå. De har jobb och egen bostad allihop (yngste är 22 år).
Och jag glömmer aldrig att den grabb som fick en örfil av magistern i sjätte klass, när vi var tolv. Han blev hockeyproffs sedan. Så det gick bra för honom också.