Jultomten vår gode fader

Nu när julaftonen närmar sig så utspelar sig om igen de djupaste arketypiska skikten i våra själar ute i verkligheten. Vi får ständigt höra om dem i nyheterna. Mest de onda sidorna, men också de goda. Och nu blir våra viktigaste anknytningar hos familjen med barnen och far och mor viktiga om igen.

Detta handlar om godheten som vi föds med och om hur det onda ibland kan tyckas att över. Men det gäller att det goda får överväga. Meningen med livet är att inse hur vi ska gå vidare. Inte att rasera och förstöra i värsta fall i världskrig. Inte att slå, våldta eller mörda. Inte att döda oss själva i förtid.

Det hela handlar om att följa med varandra, att ta hand om varandra. Att förena ont och gott i ett ständigt flöde, att omvandla och gå till nya nivåer, där allt kan betraktas som gott. Att kärleksfullt upprätthålla vår värld, vilket vi var och en gör i varje stund. Julen är den tid när vi accentuerar detta. När vi låter fadersgestalten bli god och skänka oss gåvor.

Våra uppgifter som man och kvinna är att upprätthålla hela denna värld inom oss själva och också utanför oss. Ute i verkligheten. Allt det trasiga, som vi kan uppleva som barn kan läkas och helas när vi blir äldre. Men då måste vi kunna betrakta vårt inre och se hur vi ser ut. I alla delar. De förkrympta och de svarta, de sorgsna och de rädda. Allt kan läkas.

Med klara ögon behöver vi se det goda och det onda, som vi innehåller, bena ut hur vi har skapats av allt som vi har upplevt och varit med om sedan vi tog vårt första andetag här på denna jord.

Allt vi upplever är prövningar på gott och ont, för att vi ska utvecklas. Och om vår planet är i obalans handlar det också om att vi själva är det. Du kan skapa en bättre värld här och nu genom att sätta dig ned och inse något av detta.

Det går alltid att gå vidare, att mogna och djupna att se hur livet är rikare än vi trodde. Hur allt går att fläta samman till nya och spännande nivåer. Också det som människor lämnade efter sig i forntiden berättar sådant för oss. De mönster som kan tyckas abstrakta i gamla inskriptioner i sten betyder något.

Det är en kod, som de har efterlämnat, utan att kanske själva begripa vad detta betydde rent intellektuellt på en medveten nivå. De kände bara att detta var viktigt och behövde ristas i sten, för att någon kanske kulle kunna läsa detta många hundra år senare och få en aha-upplevelse.

Ingenting försvinner ur våra själar, allt vill leva med. Det är därför det kan uppstå en gestalt i verkligheten som Anders Behring Breivik. Han lät sig gripas av denna ondska, som vi trodde vi hade begravt för evigt efter detta det största kriget som har utspelat sig på jorden. Men motsatsen uppstod då också i form av den kärlek, som norrmännen och världen visade prov på när detta hade inträffat.

Meningen med allt detta, både det onda och det goda, är att vi ska inse att detta finns, att det är som sten och betong, att det verkligen existerar, att det är verkligt, att vi var och en av oss har en fri vilja och kan välja vad vi vill göra. Och tro inte att inte du betyder någonting, för att vi är så många här på vår jord.

Var och en av oss är viktig. Vad du gör i dag och i morgon betyder lika mycket, som vad någon annan gör här på vår planet. Vi lyssnar alla inåt, vare sig vi är medvetna om det eller inte. Vi är som öar, som är förbundna alla genom den jord där vi har våra fästen och genom havet, som omfamnar oss alla.

Meningen med livet är att bli lite mer medveten om de mönster där du själv ingår, att se vad som har skapat just dig som en varelse, som har fått förmånen att finnas här en stund, för att utveckla dig själv, innan du går vidare till något annat.

Livet är en sträcka som vi avverkar mellan födelse och död. En chans att verkligen ta vara på verkligheten. Den tredimensionella värld, där vi finns. För på den andra sidan vet de ingenting om detta. Inte om vår verklighet. De kan inte skapa här på jorden. Det är vår uppgift att göra detta och att berätta för dem genom de gärningar vi gör när vi lever.