fredag 23 september 2011

Mammor är offer

Så därför är de det i ännu högre grad ifall de dödar sina barn, som Grace från Kenya gjorde i söndags. Hon har erkänt och polisen misstänker att hon dränkte sina båda pojkar, 8 och 4 år gamla, som inte kunde simma. Obduktionen visar att de dog av drunkning.

Denna gräsliga historia skulle kunna få en logisk förklaring, ifall hon inte hade haft någon omvärld, ifall hon inte hade några vänner, ifall hon bodde alldeles allena i skogen, utan möjlighet att ge sina barn mat eller kläder.

Men så var det inte. Hon hade en väninna, som var som en mormor för pojkarna, som hade tagit hand om de båda, när hon var i Kenya i somras, för att stötta sin syster. En hel månad var hon borta och hon blev av med jobbet som städerska, för att hon bara var borta utan att be om ledigt.

Denna Grace är 30 år och älskade enligt uppgift sina båda pojkar. Hon levde för dem. Och pappan till den yngste kan inte tro att hon har mördat dem. Han tror det är en olycka ända tills hon erkänner inför rätten att det var hon som dödade dem. Ungefär som människor kan dränka kattungar de inte längre vill ha.

Mammor och kvinnor är offer. Så är synen på detta kön världen över. Inte ens prinsessan Diana var något annat än ett offer, trots att hon tillhörde överklassen i England och var gift med prins Charles. Nä hon var ett offer, som bara kunde låta sig falla nedför en trappa, när hon mådde dåligt. Hon offrades för att monarkin i England skulle bestå.

Och när männen försöker att lyfta kvinnorna i Afghanistan, som nu senast Percy Barnevik, som åkte dit för att hjälpa de stackars förtrycka kvinnorna. Ja då blir männen putt och Barnevik måste omge sig med väpnad eskort.

Världen är helt enkelt indelad i offer och bödlar. Är man inte det ena, så är man ju med nödvändighet det andra. Men kvinnor är alltid offer. Mer än barnen till och med.

Och vems fel är det nu att Grace blev tvungen att döda sina söner? Vem ska vi skylla på? Var det vännerna, som inte gjorde tillräckligt? Var det socialen, som inte bröt sig in i lägenheten? Var det skolan och dagis, som inte hängde på låset? Var det Vattenfall, som stängde av elen? Var det systern i Kenya, som inte skickade pengar? Eller var det mamman i Kenya, som Grace blev osams med?

Hur gammal är nu Grace? Jo hon är 30 år. Ska hon inte ens då kunna söka hjälp? Hon hade ju pappan till den minste på nära håll i Tumba. Hur kan en mamma gå från att vara världens bästa till att mörda sina barn? Vi vill ha ett svar, för så här obegriplig får inte världen vara. Det ska vara papporna, som är aggressiva, inte mammorna. Kvinnorna ska för alltid förbli den trygga famnen.

PS. SVT text går ut med att mamman aldrig sökte socialbidrag. Hon begärde en ansökningshandling, men återkom aldrig. Det betyder att hon aldrig fyllde i sin ansökan och att socialkontoret aldrig fick den. Inte heller var elen avstängd. Det är verkligen totalsynd om henne och barnen fick väl skylla sig själva. DS.

13 kommentarer:

  1. Mycket bra och tänkvärt inlägg om en tragedi som kostade två bröder livet.

    Offer och ansvar, två ord som kolliderar när det gäller kvinnor som förövare.

    SvaraRadera
  2. Maukonen: Tack! Du har helt rätt, offer och ansvar. Det går inte ihop.

    SvaraRadera
  3. Det går aldrig att skydda sig mot enstaka tillfälliga förbrytare. Det spelar ingen roll vilka skyddsnät man spänner upp. Vill någon plötsligt döda sina barn kan man inte skylla på någon annan än förövaren, även om det är enklare att skylla på samhället eller andra. Speciellt om det är en kvinna. Se rättegången i Falun. En man har tydligen förvridigt huvudet på 17 stackars kvinnor där.

    SvaraRadera
  4. Jim: Ja visst är det förfärligt vilka lauror vi kvinnor är... ena stunden älskar vi våra barn och den andra kan vi döda dom eller hänga ut dom nakna på nätet... vi saknar nog insikten i gudinnan Kali (som kan döda OCH livnära) i vår kristendom finns bara den urvattnade urgoda modern Maria, som bara kan sitta och gråta när sonen tas av daga. Offer hon också.

    SvaraRadera
  5. Självklart är kvinnan i det här fallet själv ansvarig för vad hon gjort, men jag förstår inte hånfullheten mot kvinnor överlag här på bloggen?
    Om och om igen frapperas jag av det förakt som en del kvinnor hyser mot det egna könet - vad kommer det sig av?

    SvaraRadera
  6. Ann: Du måste ha missuppfattat något. Jag håller kvinnor lika högt som män. Lika ansvariga båda könen. Och därför driver jag också med detta... det går bra när man är på jämställd fot. Jag var själv med i Grupp 8 i början av 70-talet. Den gruppen var nödvändig då, men den offermentalitet som har brett ut sig är förfärlig. Inga människor är offer för något mer än sin omedvetenhet: gäller båda könen.

    SvaraRadera
  7. Oki - där kan jag hålla med dig. Jag hade grupp 8:orna omkring mig på sociologen i göteborg runt 72, men jag blev ganska trött på dem också. "Min" kvinnorörelse, den som jag ser som äkta ligger väl minst hundra år tillbaka i tiden är jag rädd.
    Navelskåderiet idag är tröttsamt och samhällsfrånvänt, man rotar i detaljer men misar helheten.

    SvaraRadera
  8. Ann: Ja kära gamla tider... jag startade min tid på journalisthögskolan i Göteborg hösten -72 med att sälja Kvinnobulletinen... det behövdes som sagt då. Särskilt sedan min mamma hade blivit så misshandlad av en man att hon dog i förtid 1968... hundra år tillbaka? Ja det var rösträtten och sånt då... när kvinnan var underställd mannen ekonomiskt och på alla vis.

    Det har gått för långt nu helt enkelt... kvinnorna är på god väg att ta över den mansroll, som fanns för hundra år sedan. Krig mellan könen tjänar ingen människa på. Vi behöver varandra!

    SvaraRadera
  9. Jag vet inte. Svårt kapitel det där. Jag har aldrig känt mig avundsjuk på män och det där med att göra grand karriär och "bli något" har heller aldrig legat för mig. Däremot anser jag fortfarande att samhället i grunden är ett samhälle på mäns villkor. Det män uppskattar, det ska kvinnor uppskatta annars är man inte jämställd och därmed tar man aldrig upp specifika kvinnoproblem heller. Tänker främst på inrotade värderingar och fördomar som det jag tog upp på MA:s blogg idag: En kvinna som lämnar sitt barn till mannen för att starta på nytt väcker ganska negativa känslor (Även hos mig) medan män kan lämna och börja om utan att någon tycker att det är särskilt märkligt.

    Tänker t.ex på de som kallas WT-morsor. De sitter som ensamma med flera barn - alla föraktar dem, men ingen funderar över papporna till barnen och vart de tog vägen. Särskilt rättvist är det inte och sådant diskuterar man inte alls - alltså det som vi nästan instinktivt "känner" utan att fråga oss varför vi gör de där distinktionerna.

    En annan sak jag tänkt på är kvinnors "moderskänslor" som bl.a gör att de känner sig manade att "ta hand om" struliga män. Hur många män känner samma faderskänslor för en partner och tolererar både fyllor och spyor och förklarar det med att den stackarn haft det så jobbigt, haft sådan otur med andra män o.s.v.?

    Och så kommer vi till det här med ensamma fäder...jag har träffat några sådana och milde himmel - de har ju ett helt harem efter sig som vill hjälpa till, städa, sitta barnvakt etc - inte upplever ensamma morsor den uppvaktningen?

    Och att konstatera att förhållandena är olika för män och kvinnor - hur kan det uppfattas som en krigshandling? Om inte enskilda människor kan ta upp sådant de själv uppfattar som problem utan att med en gång degraderas som ngn som tar på sig "offerkoftan", hur ska man då ha en möjlighet att förändra något? Och varför är hela ämnet kvinnligt/manligt så känsligt? Det är något jag aldrig fattat.

    SvaraRadera
  10. Ann: Oj hoppsan så seriöst det blev.... det ska väl du lilla kvinna inte bry ditt vackra huvud med... ;) vet inte vilken miljö du rör dig i, men nog har vi jämställda förhållanden i min släkt. Var och en gör det den är bra på mao.

    Och naturligtvis blev senaste karlen utkastad från radhuset och fick bo i andra hand medan mamma och barnen bodde kvar. Tycker inte du att kvinnor krigar? Du har tydligen aldrig stött på Gudrun Schyman i levande livet. De krigar inte bara mot män utan också mot andra kvinnor. Därför att det gäller att slå bort alla män från tronen. I deras värld.

    Själv har jag gjort en helsikes karriär och blivit både journalist och författare och slut är det ännu inte... och visst är det bra att vara en "hjälplös liten kvinna" när man behöver hjälp av en stor och kraftig karl... ;)

    SvaraRadera
  11. Min vardag tillbringar jag bland offentliganställda kvinnor - de flesta har inte en utbildning som jag själv har. Många är barnskötare och de drabbas ständigt av nya varselhot sedan många år tillbaka. De är i min ålder de flesta av dem - alltså 50+. De har haft en gammaldags uppfostran och de är inte vana vid att ta för sig och de vågar absolut inte hävda sina rättigheter gentemot t.ex. den manlige chefen. De ÄR rädda för konflikter, har taskigt självförtroende och de glöms totalt bort när kvinnoeliten gör sin stämma hörd. Möjligen kan man göra sig lite rolig över dem för att ytterligare hålla fram hur väl man själv lyckats. Och ja - jag är seriös ganska ofta.

    SvaraRadera
  12. Ann: Ja herregud de är offer allihop, så totalsynd om dem... vad ska vi göra? Ska vi lyfta dem ur skiten? Jag har själv jobbat på dagis i värmdövarianten, där föräldrarna hade ansvar tillsammans med kommunen. Världen är vad man gör den till. Låt dem vara stolta över "sina" barn. Det var jag när jag jobbade på dagis. Varselhot? Nä arbetslöshet... det drabbar alla i journalistbranschen förr eller senare. So what? Det gäller att se om sitt hus bara. Håll huvudet högt! Själv är jag 65plus. Det är en härlig ålder!

    SvaraRadera
  13. Ann: Jag tappade bort din kommentar, men du skrev nåt, som verkade som att du närmade dig pudelns kärna: att du ömkar också dig själv, inte bara de där stackars dagisslavarna. Du har en hierarkisk syn på världen och det gör att du ser allt som uppe och nere. Det finns stolthet och värde i alla yrken, också asfaltläggare, snöskottare och bilmekaniker, tunga jobb, som oftast killar har. Jag har manliga släktingar som jobbar med sådana nödvändiga och praktiska yrken. De älskar sina jobb! Det är därför de har dem. Kan du inte tänka dig att kvinnor älskar att ta hand om barn? Att det kan vara en livsuppgift. Jag har haft killar, som har varit dagis- fritidspersonal. En del av dem har sett ned på sig själva för att de inte kunde bli något annat. De har tagit över den gängse synen på sådana jobb. Så dumt! Vi behöver varandra!

    SvaraRadera