I släkten finns kattögon

Ja sådana där speglande ögon. Min mammas kusin hade dem. Jag skriver om dem i min nya bok I Ormbärarens tid:

" Länge satt jag och iakttog hur Vivis ögon skiftade från detta mörkt chokladbruna med en svart pupill till att lysa helt guldgula, när ljuset föll in i dem. Eftersom jag var ett tystlåtet och blygt barn så sade jag ingenting. Jag var inte så rak att jag frågade: varför har du sådana ögon? Och jag sade heller ingenting om det till min mamma senare. Min vackra brunögda mamma, som satt bredvid mig vid det fyrkantiga köksbordet med den småblommiga vaxduken i pastellfärger. Jag kunde ha frågat något om det, när vi gick den dunkla sommarnattsvägen hem genom den varma omsvepande luften i kvällningen, men jag minns inte att jag gjorde det. Det fanns så mycket som var obegripligt i min barnavärld och det hjälpte nästan aldrig att fråga om det. De vuxna visste inte eller skojade bort det.

Jag behöll bara det fascinerande och lite skrämmande minnet av det där fenomenet med Vivis ögon inom mig, för jag hade aldrig sett sådana ögon tidigare. Och jag samlade på detta minne och lade det bland andra oförklarliga saker, för så brukade jag göra med sådant, som var lite oförståeligt och som det inte fanns något svar på direkt. Någon gång skulle jag säkert få ett svar.

Kanske var sådana ögon vanliga förr, fantiserade jag, kring det lysande guldgula skenet, som hade uppenbarat sig. Det måste ha varit en fördel att ha speglande ögon i en mörk djungel eller i vårt land, där så många dagar var korta och nätterna svarta utan måne, med bara det svaga stjärnljuset på himlen. Så var det ständigt förr i tiden. Det var mörkt och svart, innan elektriciteten gjorde, att en molnig himmel blev svagt rödgul också i mörkaste vintern över städerna eller längs motorvägarna. Självlysande ögon brukade beteckna onda människor i sagorna och det var väl därför jag inte vågade fråga om min mammas kusins ögon. Aldrig hade jag hört någon berätta, att det verkligen fanns människor med sådana ögon, varken förr eller senare. Men min mammas kusin Vivi hade dem.

Kanske fanns det hos oss dessa människor med djurögons egenskaper, fast ingen pratade om det. Kanske finns de än i dag. Katter brukade ha gula lysande och rådjur blå speglande ögon när lampsken från bilars strålkastare föll in i dem. Men människor? Vi människor är dagdjur och därför har vi inte speglar i ögonen för att då skulle synskärpan minska. Så vad var det den där lilla flickan såg den gången? Jag vet inte kanske ett uttryck för att vi var släkt med kattdjuren, vi kvinnor. "