Förlåtelsens kraft

Jag har ägnat ett par dagar åt att läsa James van Praaghs nya bok Förlåtelsens helande kraft. Det är meningen att vi ska leva i kärlek och få alla våra behov tillgodosedda, att vi ska uttrycka oss fullt ut som de unika varelser vi är.

Att inte kunna förlåta sig själv och sin omgivning gör att vi hindrar oss själva, att vi håller tillbaka vår egen kraft. Vi kan fastna i bitterhet och bli ovilliga att förlåta och själva be om förlåtelse. Obearbetade känslor och outtalad sorg behöver läkas.

Om det inte går att tala direkt eller per telefon med personen det handlar om, sätt dig ned och skriv ett kort eller ett brev, för att uttrycka dina känslor. Kanske kan du skicka detta. Särskilt om det handlar om en ursäkt. Eller också behåller du det för dig själv. Att du ändå har gjort det påverkar dig själv och även andra.

Det kan också handla om att förlåta dig själv. Skriv ett brev då till dig själv och få dessa känslor ur kroppen. När det handlar om döda människor hjälper det också att skriva och få ur sig gamla känslor.

Att inte göra detta är ett slags död, för det betyder att vi vill stanna kvar i ett tillstånd och inte gå vidare, men livet är förändring.

Som Erica Jong har sagt: Ta ditt liv i dina egna händer och vad händer? Något riktigt hemskt: ingen annan att lägga skulden på.

Det är så mycket lättare att skylla på andra för besvikelser och icke förverkligade drömmar. Detta innebär att fastna i offermentalitet. Vi skyller på andra och blir just därför också offer för våra omständigheter.

James van Praagh berättar om en kvinna, som skyllde allt på sina föräldrar. De hade bara stöttat hennes äldre bror. Så tyckte hon och avvisade deras försök att hjälpa henne. Hon trodde att de inte trodde på henne, så därför trodde hon inte på sig själv. Hon tyckte att hon fick mer kraft genom att vara offer. Hon menade att alla runt henne var hemska och att allt var deras fel.

När vi dömer oss själva och andra ser vi inte vad vi gör, för att döma är att uppleva rädsla. Den som känner sig som ett offer lever utifrån rädsla. Offersynen gör att vi fastnar i en ond cirkel av negativa och självdestruktiva tankar.

Då är det viktigt att förlåta sig själv och det är inte en tillfälllig handling utan något som varar. Förlåtelse är en gåva vi ger oss själva. Vi minskar inte förövarens ansvar och inte heller rättfärdigar vi något, som någon gjorde fel. Men vi lösgör oss själva från den negativa upplevelsen.

När vi projicerar våra ideal på vänner och släktingar är det lätt hänt att de inte kan leva upp till dem och detta i sin tur kan göra att vi känner oss sårade, förrådda och avvisade. Men om vi fastnar i detta och inte kan gå vidare, så drabbar det bara oss själva. Om personer runt omkring oss inte vill förändras efter våra ideal måste vi acceptera detta och gå vidare.