torsdag 27 december 2012

Bra Hanna Hellquist!

UPPDATERAT

Väldigt bra att du berättar om din pappas självmord. Det är exakt som du säger: vi behöver kunna prata om detta. Jag har berättat om det dödsfall som tog hårdast efter att jag hade hittat min mamma död hemma (inte självmord astma).

Det var när min jobbarkompis på DN Mauritz Edström tog livet av sig. Det var svårt att stå ut med och inget fick sägas om det. Jag fick höra senast i år av hans barnbarn (som inte ens var född då) att jag hade sårat familjen genom att berätta.

Han skrev ett hånfullt dumt inlägg till mig. Ska inte referera detta, men det tar också hårt, när allt jag hade velat göra var att berätta hur det kändes och hur urbota fel det är att ta livet av sig. Och hur mycket sorg det skapar.

Jag hoppas du inte råkar ut för detta. Det är verkligen sant som du säger: självmord är fortfarande tabu i det här landet. Jag skrev bland annat så här tillbaka till Mauritz barnbarn:
"Om mina blogginlägg har sårat dina familjemedlemmar så beror det av att det fortfarande är tabu att tala om detta i din släkt. Jag kan inte tolka det på annat sätt. Din farfar kände så många människor så varför skulle ni tala just om mig? Det var också fler än jag som såg andra sidor än den goda Mauritz. Men det blir tabu att prata om sådant när någon är död. Människor är inte alltigenom goda då skulle vi inte vara människor utan gudar och Mauritz höll som sagt på med en fortsättning på sin bok I min faders hus, när han dog. Det blev nog också för mycket för honom. Att han inte var det som står i dödsrunorna om honom bara är väl självklart."
Här skrev jag om Mauritz Edström. Och här. Samt här.

Här har Hanna Hellquist skrivit om sin pappa.

29.12.2012

I DN från den 3 december 1987 beskrivs att Mauritz Edström försvann, men hittades död. Olof Lagercrantz skrev om I min faders hus av Mauritz Edström: "Det är en bekännelse. Ett oroligt sökande med en ängslan för världens snara undergång." Det är en längtan efter vägledning och frälsning och detta fanns i Mauritz Edströms väsen och verksamhet.

För Olof Lagercrantz tycktes den unge Mauritz Edström som någon pilgrim som förirrat sig in i det stora tidningshuset DN och att han letade efter en väg ut. Ett av de första samtalen han hade med Mauritz Edström var huruvida han som värnpliktsvägrare hade gjort rätt eller inte.

Ivar Lo-Johansson skrev också om att Mauritz var hederlig, kunde konsten att vara kritisk utan att vara elak och att han var intelligent och hade stor livserfarenhet. Hans I min faders hus skulle få en fortsättning, men det blev inte av. "När hans krafter sinade brast hans självförtroende. Han gav sig inte förrän han stupade. Godheten lyser över Mauritz Edströms minne." Så skriver Ivar Lo.

Jörgen Eriksson skrev den långa artikeln om hans liv som står på samma sida i DN. Mauritz blev bara 59 år. Det går en gräns där har jag märkt. Har andra dödsfall som har skett i 59-årsåldern i min närhet. Tyvärr.

30.12.2012
Här kan ni läsa om vad vårt inre syfte kan vara på denna jord.


4 kommentarer:

  1. Ni som äger ordet, kan väl göra er bästa att demolera tabu muren om ämnet. Att prata om självmord blir en befrielse som vissa inte har en aning om. Min ex och far till vår fyra barnmed åldern då som 16år, 12år och tvillingar 8 år, gjorde självmord. Och det var då vår 12 årige dotter som hittade honom, hängande i elsladd på badrumsdörrens handtag. Hon bodde med han, samma gård som jag med våra tre barn. Familjelösningen som kom fram till vid skillsmässan fungerade då alla barn turades om att vara hos den ene föräldrar varannan helg. Men men då 12 åringen var hos mig mycket ofta och jag hade en dialog med henne - så som jag har haft alla mina barn från den dagen de har lärt sig att tala. Att har en dialog med barnen fungerar även då det blir svåra saker i livet och det blir det för alla. Visst fick vi tid hos BUP men det blev bara tre besök, psykologen konstaterade att "ni klarar det hela så bra själv". Visst,men det var jag som drog den tyngsta lasten ensam. Inget hjälp från något håll, nepp. Tystnaden var kompakt så som i samhället som det privata planet. Frågor var miljoner i mitt huvud men ingen att älta om de. Till slut bestämde jag att jag får la acceptera hans val, samt respektera, för hans far hade gjort det också. Och fokusera på livet med fyra barn under 18 år, och det har jag lyckas med.
    Tack - lyft frågan - kram/Anneli Virta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din berättelse Anneli! Kram tillbaka.

      Radera
  2. Nivån på vilken grad man bör diskutera en persons egenskaper och gärningar offentligt handlar mycket om i vilken grad personen var just offentlig.

    Tror knappast att det handlar om tabu. Man bör visa respekt för efterlevandes vilja att inte fläka ut privata frågor som exempelvis självmord inom familjen på bloggar tillgängliga för alla och envar. Bara för att vi lever i en blogg och facebook-värld idag har inte alla behov att diskutera familjeärenden offentligt utan föredrar att hantera det med integritet. Motiven är sällan konstigare än så.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Personen i det här fallet Mauritz Edström var mycket offentlig, men det nämndes aldrig vad som hade hänt. Jag berättade det nu många år senare (hände i december 1987) och blev mycket förvånad när jag fick höra att familjen fortfarande inte hade gjort upp med detta. Uppenbarligen har det gått vidare genom generationerna då.

      Det är exakt som Anneli beskriver det ovan att det hjälper att prata. Annars kan ju detta gå i arv då till nästa generation igen. Någon gång måste någon ställa sig upp och sätta stopp för detta.

      Andra självmord jag känner till i min bekantskapskrets läggs inte ut på denna blogg, enbart detta har beskrivits och gjorts tillgängligt för att jag ville beskriva min sorg. Det läker. Vilhelm Moberg tog också livet av sig, Karin Boye och Stig Dagerman. Det är svårt att vara en kreativ, skapande och känslig människa. Jag vet det själv eftersom jag också har funderat i de banorna: läs min bok Ett sekel av tystnad.

      Radera