UPPDATERAT
Förutom när jag hittade min mamma död av ett astmaanfall år 1968 den 19 juli vid 17-tiden på eftermiddagen, så var den värsta döden jag har råkat ut för, när Mauritz Edström tog livet av sig.
Han var min arbetskamrat på DN och jag var lik honom inuti. Han tömde snabbt en flaska cognac och gick ner till det kalla i vattnet i närheten där han bodde och dränkte sig.
Det var inte det första självmordsförsöket av honom. Jag kan förstå hur man hamnar där, för så inleder jag min dagbok Ett Sekel av Tystnad. Med att jag inte längre ser någon mening med att leva då samhället har ställt mig utanför allt och jag tror då att det vore bättre för min familj om jag inte fortsatte att leva.
Jag sitter hos min läkare och säger så.
Jag tror att de skulle få det bättre utan mig. Men så är det aldrig. Det går att hamna där i detta mörka och kalla rum, där man tror att ens eget liv inte är värt något. Men det är alltid en missuppfattning.
Hela världens balans rubbas av att en enda människa inte orkar längre. Så viktiga är vi var och en av oss.
För några år sedan satt en professor från Uppsala på ett kalas och propagerade för självmord. Det var apropå den dödshjälpsdebatt, som har varit och som nu har lett fram till att människor tror att de ska få dödshjälp. Det är inte riktigt sant. Däremot är det beslutat att man själv inte behöver tvingas att ta emot livsuppehållande hjälp.
Detta är inte så märkvärdigt. Så har det varit i alla tider egentligen. Förre kungen fick inte mer slangar och livsuppehållande åtgärder inkopplade till sin kropp, där han han låg döende då på hösten 1973. Gustaf VI Adolf tilläts dö. Han hade levt klart.
Det som nu har hänt är att detta har utformats mer i detalj och att det också ska vara så att en svårt sjuk patient ska ha en läkare i en fast relation, som känner patienten och vet hur den vill ha det.
Det är stor skillnad på att avbryta livsuppehållande åtgärder och att aktivt ta livet av sig eller att någon annan gör så mot någon. Meningen med våra liv är att vi ska leva dem färdigt.
Att göra som Mauritz Edström gjorde skapar stora hål i världen. Av allt som kunde ha varit, men aldrig fick bli till.
Och professorn fick dö själv ett par år senare. För han pratade i första hand om sig själv. Naturligtvis gjorde han så. En moster och en faster till mig ville också dö och pratade om det. Det tar ungefär två år från det att en människa börjar prata så tills den dör av naturliga orsaker.
När någon är mätt på livet går det att dra tillbaka livskraften och ifall de anhöriga inte håller denna människa kvar så får den tillåtelse att gå vidare. Det är den naturliga processen.
Att ta livet av sig är inte naturligt. Här bredvid mig på skrivbordet sitter vår äldsta katt. Hon är sjutton år och har en brösttumör av alla p-piller hon har fått genom åren. Men hon lever vidare. Djur gör så. Tills deras stund är inne.
Här har jag tidigare skrivit om Mauritz Edström.
20.11.2012
Här kan ni läsa om hur det var när Pricken, vår katt, till slut dog. Hon gjorde som man ska: leva tills man dör.
Förutom när jag hittade min mamma död av ett astmaanfall år 1968 den 19 juli vid 17-tiden på eftermiddagen, så var den värsta döden jag har råkat ut för, när Mauritz Edström tog livet av sig.
Han var min arbetskamrat på DN och jag var lik honom inuti. Han tömde snabbt en flaska cognac och gick ner till det kalla i vattnet i närheten där han bodde och dränkte sig.
Det var inte det första självmordsförsöket av honom. Jag kan förstå hur man hamnar där, för så inleder jag min dagbok Ett Sekel av Tystnad. Med att jag inte längre ser någon mening med att leva då samhället har ställt mig utanför allt och jag tror då att det vore bättre för min familj om jag inte fortsatte att leva.
Jag sitter hos min läkare och säger så.
Jag tror att de skulle få det bättre utan mig. Men så är det aldrig. Det går att hamna där i detta mörka och kalla rum, där man tror att ens eget liv inte är värt något. Men det är alltid en missuppfattning.
Hela världens balans rubbas av att en enda människa inte orkar längre. Så viktiga är vi var och en av oss.
För några år sedan satt en professor från Uppsala på ett kalas och propagerade för självmord. Det var apropå den dödshjälpsdebatt, som har varit och som nu har lett fram till att människor tror att de ska få dödshjälp. Det är inte riktigt sant. Däremot är det beslutat att man själv inte behöver tvingas att ta emot livsuppehållande hjälp.
Detta är inte så märkvärdigt. Så har det varit i alla tider egentligen. Förre kungen fick inte mer slangar och livsuppehållande åtgärder inkopplade till sin kropp, där han han låg döende då på hösten 1973. Gustaf VI Adolf tilläts dö. Han hade levt klart.
Det som nu har hänt är att detta har utformats mer i detalj och att det också ska vara så att en svårt sjuk patient ska ha en läkare i en fast relation, som känner patienten och vet hur den vill ha det.
Det är stor skillnad på att avbryta livsuppehållande åtgärder och att aktivt ta livet av sig eller att någon annan gör så mot någon. Meningen med våra liv är att vi ska leva dem färdigt.
Att göra som Mauritz Edström gjorde skapar stora hål i världen. Av allt som kunde ha varit, men aldrig fick bli till.
Och professorn fick dö själv ett par år senare. För han pratade i första hand om sig själv. Naturligtvis gjorde han så. En moster och en faster till mig ville också dö och pratade om det. Det tar ungefär två år från det att en människa börjar prata så tills den dör av naturliga orsaker.
När någon är mätt på livet går det att dra tillbaka livskraften och ifall de anhöriga inte håller denna människa kvar så får den tillåtelse att gå vidare. Det är den naturliga processen.
Att ta livet av sig är inte naturligt. Här bredvid mig på skrivbordet sitter vår äldsta katt. Hon är sjutton år och har en brösttumör av alla p-piller hon har fått genom åren. Men hon lever vidare. Djur gör så. Tills deras stund är inne.
Här har jag tidigare skrivit om Mauritz Edström.
20.11.2012
Här kan ni läsa om hur det var när Pricken, vår katt, till slut dog. Hon gjorde som man ska: leva tills man dör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar