Våra villkor som medborgare i landet är olika. Det vet vi. Om man är sjuk som vanlig löntagare får man skylla sig själv. Om man är sjuk som statsminister eller utrikesminister så går det bra att uppbära månadslönen på samma summa som en vanlig människa kan få i lön per år. Det bara är så det är. Vissa människor är mer värda än andra i pengar. Inget att tjafsa om.
Jösses tänker moster Agda jag skulle ha blivit politiker, men så enkelt är det inte. Vissa människor känner sig inte hemma med att föra fram halvsanningar och ibland rena lögner. En del är hederligare än så. Personligen har jag prövat på detta någon gång på 70-talet, men usch vad kostymen skavde. Politisk makt betyder att knuffas och bråka samtidigt som man ler stort och att dölja vad man tänker bakom abstraktioner, som ändras så fort valåret är över.
Nu tycker DN synd om politiker som alltid måste följa vad de säger och vara moraliskt mycket bättre än andra människor annars får de pressen efter sig. Det är inte ett skvatt synd om dem. De har betalt för att vara moraliskt högtstående och klarar sig i alla väder mycket bättre än vanliga Svenssons, för att inte tala om de Mohammeds som har kommit sent hit.
Vårt samhälle är helt enkelt uppbyggt så att om man befinner sig inne i ett system, som ordnades till för länge sedan av människorna i landet så är man trygg, särskilt ekonomiskt sett. Jag känner en ungdom, som nyligen har startat eget. Denne kan naturligtvis inte vara sjuk. Då får den inte någon lön. Då går företaget i putten. Det gäller att pricka in sjukdomar på helger och gå till jobbet annars. Men även som sängliggande så finns naturligtvis företaget i huvudet. Att ha eget är en livsstil, inte ett kneg. Det kan löna sig bra, men det vet man inte i förväg.
Är det synd då om ungdomen? Nä inte särskilt. Denne har valt att satsa och det går bra redan för det lilla företaget. Men politiker rider på ett system, som byggdes upp under det förra århundradet av folket och som nu har placerat dem i samma nivå som företagsledare. Är de värda så mycket? Nej det tycker inte folket. Vi har ett politikerförakt. För detta har blivit ett ekonomiskt expertjobb, inte något ideellt jobb förankrat hos folket. Fast DN menar att vi beundrar politiker lika mycket som på 60-talet. Så därför borde dessa högtstående inte behöva följa samma regler som folket. Jaså?
Jösses tänker moster Agda jag skulle ha blivit politiker, men så enkelt är det inte. Vissa människor känner sig inte hemma med att föra fram halvsanningar och ibland rena lögner. En del är hederligare än så. Personligen har jag prövat på detta någon gång på 70-talet, men usch vad kostymen skavde. Politisk makt betyder att knuffas och bråka samtidigt som man ler stort och att dölja vad man tänker bakom abstraktioner, som ändras så fort valåret är över.
Vårt samhälle är helt enkelt uppbyggt så att om man befinner sig inne i ett system, som ordnades till för länge sedan av människorna i landet så är man trygg, särskilt ekonomiskt sett. Jag känner en ungdom, som nyligen har startat eget. Denne kan naturligtvis inte vara sjuk. Då får den inte någon lön. Då går företaget i putten. Det gäller att pricka in sjukdomar på helger och gå till jobbet annars. Men även som sängliggande så finns naturligtvis företaget i huvudet. Att ha eget är en livsstil, inte ett kneg. Det kan löna sig bra, men det vet man inte i förväg.
Är det synd då om ungdomen? Nä inte särskilt. Denne har valt att satsa och det går bra redan för det lilla företaget. Men politiker rider på ett system, som byggdes upp under det förra århundradet av folket och som nu har placerat dem i samma nivå som företagsledare. Är de värda så mycket? Nej det tycker inte folket. Vi har ett politikerförakt. För detta har blivit ett ekonomiskt expertjobb, inte något ideellt jobb förankrat hos folket. Fast DN menar att vi beundrar politiker lika mycket som på 60-talet. Så därför borde dessa högtstående inte behöva följa samma regler som folket. Jaså?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar