Jag har aldrig gillat att Långbro sjukhus byggdes om till bostäder. Där förvarades människor, som mådde dåligt, bla jag själv under ett par månader sommaren och hösten 1973. Då kom allt i fatt mig. Allt som hade hänt mig i mitt liv fram till att jag hittade min mamma död.
Jag blev tvångsintagen på Långbro, för på Södersjukhuset kunde de inte ha mig kvar. Jag mådde för dåligt. Och inte blev jag bättre av att komma till Långbro, där vi sov alla i samma stora rum - de som inte var fastspända vill säga, vilket jag också var ett tag.
Fyra stadiga polisen tog mig i bil till Långbro och jag fick gå in genom dubbla låsta dörrar, för att till sist braka samman och försvinna bort. Jag har inget minne av den kvällen. Inte att någon läkare försökte prata med mig eller att de gav mig en spruta. Jag var inte kvar då längre, men morgonen efter gick jag upp och duschade.
Vattnet i badrummet blev min terapi i brist på läkare och andra att prata med. Så småningom blev jag tilldelad en psykolog på området. Hon var höggravid och slutade snart. Efter henne kom någon, som jag inte fick kontakt med tillräckligt.
Jag begrep själv att jag måste ut därifrån, att detta dårhus inte var något för mig. Jag måste göra klart min praktik på journalisthögskolan och börja min karriär som journalist. Och det gjorde jag också.
Men själva husen borde ha rivits när sjukhuset lades ned i slutet på 90-talet, inte byggts om till bostäder. Jag och andra kan ju spöka där. Våra energier sitter säkert i väggarna. Så det skulle inte förvåna om kvinnor går igen på Stora Kvinns avd 13 där jag var intagen.
En tvåa kan gå för kring 1 800 000 och vara på 54 kvm med spröjsade fönster. Jag minns fönstren, för de hade galler på den tiden. Väggarna var lika kala då som de är nu. Och högt i tak var det. Aldrig att jag skulle rekommendera någon att köpa lägenhet där.
Vilken hemsk erfarenhet.
SvaraRaderaMen, läste för en stund sedan i tidningen om en kvinna som köpt lägenhet precis där, på Stora Kvinns, och det verkar som om hon stortrivs. Takhöjden har hon utnyttjat till ett sovloft.
Kanske finns era negativa energier inte kvar där, de kanske försvann under tiden. Kanske har det negativa på något sätt omvandlats och blivit något positivt, blivit till en styrka?
Allt gott till dig, nu tar jag snart helg
Såg nu att du länkat till den artikeln jag läste
SvaraRaderaAnnika: Jo det var den artikeln som fick mig att skriva.... Cecilia tycker att det är ett ställe som befrämjar kreativitet. Mmm... av vilken sort då?
SvaraRaderaI parken brukade det stå män och vifta med snorren bakom buskarna och de kvinnor som jag minns var inte riktigt friska, en ung tjej var religiöst uppslukad, en annan kvinna hade brakat ihop för att det fanns för mycket folk på jorden... då på 70-talet... vilket eländigt ställe.