Att vara en underdog

Anja Gatu skriver om Zlatan i dag i Sydsvenskan och kan identifiera sig med honom, uppvuxen som hon är i förort och eftersom hon blev agad som barn.

Ja det är inte endast invandrarbarn, som råkar ut för sådant. Jag är själv uppvuxen i en värstingförort och jag fick också stryk som barn. Särskilt en gång när jag och andra barn hade gått till sjön ensamma utan att säga till. Då blev föräldrarna till oss så oroliga så då vankades det gruppsmörj när vi kom hem.

Detta ligger inte alls så långt tillbaka i tiden och det är inte synd om varken oss eller invandrare, tycker jag. Man är inte offer för alltid och jag visste hela tiden att jag inte skulle bo i förorten när jag blev vuxen. Jag var på väg bort.

Att vara en underdog, som jag också var, att befinna sig längst ned, är en stark drivkraft. Något som gör att man hela livet är emot orättvisor, men inte behöver betrakta sig som ett livslångt offer.

Min bror och hans kamrater var lika bråkiga och upproriska som Zlatan och riskerade också att bli kriminella, men det blev de inte. Fast killarna längst ned i vår port åkte in och ut ur fängelserna.

Jag blev överfallen två gånger på väg från skolan. En gång av en vuxen pedofil och en annan gång av ett killgäng. Båda gångerna så skrek, grät och slog jag mig fri. Och hotade dem med att jag visste vilka de var, fast jag inte hade en aning.

Och jag klarade mig på så vis, men minnet sitter förstås fortfarande kvar. Och jag berättade aldrig för någon vuxen vad jag hade varit med om, för min mamma hade nog med bekymmer ändå. Och själv ville jag inte ha den uppmärksamheten på mig.

Alla människor går igenom svåra omständigheter, olyckor, blir illa behandlade i något sammanhang. Det spelar ingen roll hur vi ser ut eller vilka vi är. Detta ingår helt enkelt i ett liv på jorden.

Det rätta sättet att förhålla sig till sådant är att gå vidare, att inte fastna i onda cirklar, där man själv hjälper till att göra sig själv till ett offer och tar det som ursäkt för att bära sig illa åt mot andra människor.

Inte minst på denna min blogg stöter jag ständigt på sådana självömkande människor, som inte har någon respekt för sig själva och som tycker att allt som händer dem är omvärldens fel.

Nej, det är det inte. Var och en av oss har själva ett ansvar för våra liv. Ingenting är för evigt och de som är fattiga barn i dag kan som vuxna bli miljonärer om det är vad de vill.