Såg ni det? Han blev tvungen att sätta sig med pekfingret på munnen och tummen under hakan. Det gör ont att sitta så och trycka på läppen, men det var väl meningen. Annars hade vi fått se en sovande fredspristagare. Vilken skandal!
Det hela berodde på att den nye ordföranden i den norska Nobelkommittén Thorbjörn Jagland tydligen kände sig tvungen att sätta sin prägel på sitt nya jobb och han lyckades gå igenom hela världshistorien och verkade aldrig kunna sluta tala. Varenda gång publiken applåderade hans ord tänkte jag:så bra nu är det slut. Men han fortsatte att mala.
Och sedan höll president Barack Obama ett tal, som redan har gett honom epitetet krigspresidenten, om nödvändigheten att ibland starta och föra krig. Vad ser han framför sig? Att islamismen brer ut sig? Till och med min blogg hålls det koll på i Iran har jag sett.
Jag har en karta över vilka som går in på min blogg varje dygn och någon sitter och håller koll från mullornas land ser det ut som. Friend och fo? Det vet man aldrig. Men till och med när Iran stängde internet häromdagen så höll någon koll.
Kanske är det något sådant, som den nya lilla krympta världen, som har föranlett också Amerikas president att nu ta bladet från munnen och deklarerar att västerlandets fri- och rättigheter kan behöva försvaras med vapen i hand ibland.
Fast vad skulle han annars säga? Slänga sig i backen och gno in sig med aska och säga att han inte förtjänade detta fredspris? Och räkna upp vilka fler som borde ha fått det?
Nä, det hade verkat för svagt, för hela världen lyssnar ju ändå till detta tal. Och inte minst de som krigar i Afghanistan och de amerikanska trupper, som är kvar i Irak. Och ingen kan utesluta att det blir fler oroshärdar under den period på tre år, som återstår innan det är val igen i USA.
Ifall han hade hållit ett sådant tal, så hade världen tyckt ungefär som Sovjet gjorde 1961, att president John F Kennedy bara var en ung spoling, som man kunde göra vad man ville med. Sovjet byggde sin mur i Berlin och västvärlden protesterade inte. Detta i sin tur ledde till Kubakrisen 1962, då Chrustjev trodde att han kunde bygga ramper för långdistansraketer på ön och därmed ha hela USA inom räckhåll.
Men den gången satte president Kennedy ned foten och de sovjetiska skeppen ute på havet, som var på väg till Kuba, fick vända.
Make no mistake, sade president Obama igår och använde en av George Bush favoritfraser. Mycket medvetet naturligtvis. Han är ingen duva den nye presidenten. Ingen man kan köra med. Om det gäller de värden, som Amerika alltid har kämpat för, så är han beredd att slåss för dem. Det var budskapet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar