Peter Bratt får revansch

Han har skrivit ett kapitel till, som ska läggas in i hans memoarer från 2007 Med rent uppsåt.

Det känns under orden i detta kapitel, att han är heligt förbannad, utan att han någonsin skriver ut det.

"Behärskar man det material som Guillou skriver om ser man hur han ofta arbetar. I normala fall utgår en journalist från sanningen och dramatiserar delar av materialet för att skapa en livfull och sammanhängande historia.

Guillou bestämmer sig istället för hur den historia som han vill berätta ska se ut och använder sedan delsanningar för att styrka den och i brist på material gör han konstruktioner. Ofta använder han kunskaper som kommit fram senare och låtsas att han kände till det långt tidigare. Hela tiden tänker han på att skriva så att det inte ska kunna dementeras."

Så skriver Peter Bratt.

Och sedan drar han historien, som också har berättats i massmedier, om att Bengt Erlandsson, sades vara den som hade avslöjat att IB - den socialdemokratiska spionbyrån - fanns och det redan på 60-talet. Detta påstod Jan Guillou i sina memoarer, som kom ut nu i höst.

Dock råkade denne Bengt Erlandsson fortfarande leva och kunde gå ut och dementera det Guillou hade påstått.

Peter Bratt menar också, att ifall detta om KGB hade kommit fram då redan 1973 hade hans eget och andras liv blivit fullständigt förstörda. Ingen skulle ha trott på att Peter Bratt inte visste något om detta.

Ibland mal ödets kvarnar mycket långsamt, men nu verkar det som om de börjar komma till slutet av denna historia om någon, som länge har haft en särdeles position i svensk media.

När Peter Bratt nu lägger till detta sista kapitel och låter det publiceras på Newsmill, så läggs ytterligare en tung sten till Jan Guillous syndaregister.

Det som avslöjas är den mentalitet som har behärskat denne Jan Guillou i hela hans liv. Att spela ett spel utan hänsyn till någon eller något. Att ljuga för sina egna syften, något som har har fortsatt med också i memoarerna om till exempel Peter Bratt och hans familj.

Att ha klarat sig undan så många gånger och fått så stora belöningar för denna livsstil, att det för Jan Guillou har setts som en självklarhet att fortsätta.

Peter Bratt skriver;

"Jan Guillou har erkänt att han under fem års tid, 1967-1972, hade regelbundna möten under konspiratoriska former med företrädare för den sovjetiska spionorganisationen KGB. Erkännandet publicerades i Expressen den 24 oktober 2009.

Vad betyder det?

Under samma tidsperiod som han hade dessa hemliga möten med KGB var han

1. Medlem i SKP, ett maoistiskt kommunistiskt parti med Sovjet som fiende.
2. Med om att bygga upp FiB/Kulturfront, en tidning som politiskt styrdes av SKP. Han var en av de första anställda. Det första numret kom ut i januari 1972.
3. Uppgiftslämnare till Säpo.
4. Uppgiftslämnare till Anders Thunborg, som 1969-74 var statssekreterare på försvarsdepartementet. Thunborg var 1961-69 sekreterare i den socialdemokratiska partistyrelsen och 1964-67 internationell sekreterare. Han efterträddes av Pierre Schori."

Dessa sakupplysningar visar att Guillou var ett slags förrädare mot allt och alla. Han följer sin egen agenda och verkar inte bry sig om resten av världen. Den är endast till för honom. För att användas och utnyttjas i hans egen karriär.

Ja vad kallar man en sådan människa? En trevlig sort är det definitivt inte.